Den siste chevalieren/Kapitel 48
| ← Kap 47: Präst och bödel |
|
Kap 49: Schavotten → |
FYRTIOÅTTONDE KAPITLET.
BÖDELSKÄRRAN.
Så fort Maison Rouge fått denna tillåtelse av prästen i Saint Landry, skyndade han in i ett litet rum, som han, enär dörren stått på glänt, hade igenkänt såsom prästens toalettrum.
Där föllo hans skägg och hans mustascher under rakkniven, och då först blev han medveten om sin förskräckliga blekhet.
Han kom tillbaka in, fullkomligt lugn, och tycktes ha glömt helt och hållet, att han trots förlusten av skägg och mustascher kunde bli igenkänd i Conciergeriet.
Han följde med abbén, som två funktionärer uppsökt under hans frånvaro, och med denna djärvhet, som avväpnade varje misstanke, trädde han in genom järngrinden, som då för tiden ledde till palatsgården.
I likhet med abbé Girard var han svartklädd enär prästdräkter då för tiden voro avskaffade.
Inne i registratorsrummet funnos ungefär femtio personer, dels fängelsefunktionärer, dels deputerade och dels kommissarier, som väntade på att få se drottningen gå förbi.
Då Maison Rouge befann sig mitt emot järndörren, klappade hans hjärta så häftigt, att han icke hörde ens de ord, som växlades mellan abbén, gendarmerna och portvakten.
En man med en sax i handen och ett just avklippt tygstycke stötte ihop med Maison Rouge på tröskeln.
Maison Rouge vände sig om och kände igen skarprättaren.
”Vad vill du, medborgare?” frågade Sanson.
Chevalieren försökte återhålla en rysning, som mot hans vilja ilade genom hans ådror.
”Jag?” sade han. ”Du ser väl, medborgare Sanson, att jag är i sällskap med kyrkoherden i Saint Landry”.
”Gott”, svarade skarprättaren.
Han drog sig åt sidan och gav sin medhjälpare några tillsägelser.
Under tiden hade Maison Rouge gått in i det inre rummet och därifrån in i det rum som beboddes av de två gendarmerna.
Dessa två präktiga män voro utom sig. Lika värdig och stolt som hon varit mot andra, lika god och mild hade den dömda varit mot dem. De tycktes snarare vara hennes tjänare än hennes fångvaktare. Men från sin nuvarande plats kunde chevalieren icke se drottningen, ty skärmen var tillsluten.
Skärmen hade öppnats för att lämna tillträde åt prästen, men den hade stängts efter honom.
Då chevalieren kom in, hade samtalet redan börjat.
”Monsieur”, sade drottningen i klar, fast ton, ”eftersom ni svurit trohet åt republiken, i vars namn man dödar mig, skulle jag icke kunna hysa förtroende till er. Vi dyrka icke längre samma Gud”.
”Madame”, svarade Girard, upprörd av denna föraktfulla trosbekännelse, ”en kristen kvinna som skall dö, bör dö utan hat i hjärtat, hon bör icke stöta tillbaka sin Gud, under vilken form han än framställer sig för henne”.
Maison Rouge tog ett steg fram för att skjuta skärmen tillbaka, i förhoppning att hon, när hon såg honom och förstod anledningen till att han kommit dit, skulle komma på andra tankar med avseende på prästen. Men de två gendarmerna togo samtidigt ett steg framåt.
”Men”, sade Maison Rouge, ”eftersom jag är kyrkoherdens medhjälpare …”
”Eftersom hon vägrar att tala med kyrkoherden”, svarade Duchesne, ”har hon icke något behov av hans medhjälpare”.
”Men hon tager kanske emot mig”, sade chevalieren med höjd röst. ”Det är omöjligt, att hon icke skulle ta emot mig”.
Men Marie Antoinette var alltför upprörd för att höra och känna igen chevalierens röst.
”Gå, monsieur”, fortsatte hon, alltjämt vänd till Girard. ”Gå och lämna mig. Eftersom vi numera leva här i Frankrike i religionsfrihet, gör jag anspråk på min rättighet att få dö på mitt eget sätt”.
Girard försökte göra invändningar.
”Lämna mig, monsieur”, sade hon. ”Jag säger, att ni skall lämna mig”.
Girard försökte tillägga ett ord.
”Jag vill det”, sade drottningen med en åtbörd à la Maria Theresia.
Girard lämnade henne.
Maison Rouge försökte kasta en blick in genom öppningen vid skärmen, men fången vände ryggen till.
Skarprättarens medhjälpare gick in samtidigt med att prästen kom ut. Den förstnämnde höll ett rep i handen.
De två gendarmerna sköto chevalieren tillbaka mot dörren, innan denne, häpen, bedövad, hade kunnat uppge ett rop eller taga ett steg för att utföra sin plan.
Han befann sig således åter tillsammans med Girard i fångvaktarens gång. Denna korridor förde dem åter in i registratorskontoret, där underrättelsen om drottningens vägran redan cirkulerat och där Marie Antoinettes österrikiska stolthet gav upphov till de råaste invektiv hos somliga och hos andra väckte hemlig beundran.
”Gå nu”, sade Richard till abbén. ”Återvänd hem till er, eftersom hon jagar bort er, och låt henne dö såsom hon vill”.
”Ja, men det gör hon rätt i”, sade hustru Richard, ”och jag skulle göra på samma sätt som hon”.
”Och ni skulle också ha orätt, medborgarinna”, sade abbén.
”Tyst, hustru”, sade fångvaktaren och spände ögonen i henne. ”Vad angår den saken dig? Gå nu, abbé, gå”.
”Nej”, upprepade Girard, ”nej, jag skall följa med henne mot hennes vilja. Ett ord, ett enda ord, om hon endast lyssnar till det, kan måhända föra henne tillbaka till plikten. Och för övrigt har kommunen givit mig detta uppdrag … och jag bör åtlyda kommunen”.
”Vare det så. Men skicka tillbaka din medhjälpare”, sade i brutal ton adjutantmajoren, som förde befälet över trupperna.
Denne var en för detta aktör vid Comédie Française, som hette Grammont.
Chevalierens ögon sköto en dubbel blixt, i det han mekaniskt stack handen innanför rocken.
Girard visste, att han innanför sin väst hade en dolk. Han hejdade honom med en bönfallande blick.
”Skona mitt liv”, sade han med sänkt röst. ”Ni ser, att allt är förlorat för er. Förspill icke ert liv tillsammans med henne. Jag skall tala med henne om er på vägen, det svär jag. Jag skall säga henne, att ni riskerat livet för att få se henne en sista gång”.
Dessa ord lugnade den unge mannen, och sedan den vanliga reaktionen inträtt, försjönk han i ett sällsamt tillstånd av svaghet. Denne man med en heroisk viljestyrka, med en underbar energi hade nått slutet av både viljestyrka och och energi och gled nu obeslutsam eller, rättare sagt, uttröttad, besegrad, in i ett tillstånd av bedövning, som man kunnat taga för dödens förelöpare.
”Ja”, sade han, ”det bör vara så: Korset för Jesus och schavotten för henne, Gudarna och konungarna dricka djupt i den kalk, som människor bjuda dem”.
Till följd av denna tanke tillät den unge mannen, att han blev knuffad tillbaka, utan att göra något motstånd, till den yttre grinden, passiv som Ofelia, då hon, invigd åt döden, såg sig föras bort av vågorna.
Vid foten av järngrindarna och Conciergeriets portar hade samlats en människomassa, som man icke skulle kunna beskriva, såvida man icke sett den med sina egna ögon.
Otålighet behärskade alla dessa personer och varje passion talade sitt eget språk, och dessa i förening bildade ett ofantligt och utdraget dån, som om Paris’ hela befolkning vid detta tillfälle hade samlats kring Justitiepalatset.
Framför denna människomassa låg en hel armé lägrad med kanoner, avsedda att skydda processionen och ävenledes dem, som kommo för att spela med i tragedien.
Det hade varit gagnlöst att försöka tränga igenom denna djupa vall, som så småningom tilltog, eftersom drottningens dom nu även var känd utanför Paris av patrioterna i förstäderna.
Maison Rouge, som blivit fördriven från Conciergeriet, befann sig naturligt nog i första ledet bland soldaterna, som ögonblickligen frågade, vem han var. Han svarade att han var abbé Girards medhjälpare, men all han liksom abbén hade blivit avskedad av drottningen, som vägrat att taga emot dem.
Soldaterna i sin tur sköto honom tillbaka in i första ledet av åskådarna, där han åter blev nödsakad att omtala det han omtalat för soldaterna.
Då höjdes skrik av:
“Han har just lämnat henne … Han har just sett henne … Vad sade hon till dig? … Vad gör hon? … Är hon alltjämt lika stolt? … Är hon nedslagen? … Gråter hon? …”
Chevalieren besvarade alla dessa frågor med svag, mild och vänlig röst, som om denna röst vore den sista manifestationen av liv på hans läppar.
Hans svar voro den rena, okonstlade sanningen, men denna sanning var en eloge åt Antoinettes fasthet, och det, som han berättade med en evangelists okonstlade ord, framkallade sorg och ånger i månget hjärta.
Då han talade om lille dauphin och om madame royale, om denna drottning utan tron, om denna maka utan make, om denna mor utan barn, om denna ensamma och övergivna kvinna utan en vän mitt bland bödlarna, sänktes mer än en panna i sorg, framträdde mer än en glänsande tår i ögon, som strax förut brunnit av hat.
Palatsklockan slog elva, och i samma ögonblick upphörde varje buller. Hundra tusen människor räknade klockslagen, som klingade och besvarades av deras hjärtas slag.
Då vibrationen av det sista klockslaget förtonat i rymden, hördes ett högljutt larm innanför portarna och i samma ögonblick bröt en kärra som kom från Quai Auxfleurs, genom människomassan och vakterna och stannade vid foten av trappan.
Strax efteråt blev drottningen synlig högst uppe på den höga trappan. Alla slags passioner koncentrerade sig i de blickar, som riktades på henne, och människorna stodo där med återhällen andhämtning.
Hennes hår var avklippt; större delen därav hade blivit vitt under hennes fångenskap, och denna silvernyans framhöll ännu mer den pärlemorvita blekhet, som i detta ögonblick förlänade Csarernas dotter en nästan överjordisk skönhet.
Hon var klädd i en vit klänning, och hennes händer voro bundna på ryggen.
Till höger om henne gick abbé Girard, som följde med henne mot hennes vilja, och till vänster skarprättaren, båda svartklädda, och genom människomassorna drog ett mummel, som endast Gud, som läser alla hjärtan, kunde tyda och förklara.
En man trädde fram mellan skarprättaren och Marie Antoinette.
Det var Grammont. Han trädde fram för att hjälpa henne upp i den ödesdigra kärran.
Drottningen ryggade tillbaka ett steg.
”Stig upp”, sade Grammont.
Alla hörde detta ord, ty sinnesrörelsen höll åskådarnas läppar förstummade.
Man såg, hur blodet strömmade upp till drottningens huvud, ända upp till hårfästet. Nästan omedelbart efteråt blev hon likblek.
”Varför en kärra för mig”, sade hon, ”då kungen fick en vagn till schavotten?”
Då sade abbé Girard några ord med sänkt röst till henne. Förmodligen fördömde han detta sista utbrott av kunglig stolthet hos fången.
Drottningen förblev tyst men vacklade.
Sanson sträckte fram båda armarna för att stödja henne, men hon rätade på sig, innan han vidrört henne.
Hon gick ned för trappan, under det att skarprättarens medhjälpare ställde en träpall bakom kärran.
Drottningen steg först upp, och abbén följde efter henne.
Sanson lät dem båda sätta sig.
Då kärran satte i gång, uppstod en stor rörelse i människomassan, men soldaterna, som icke visste, i vilken avsikt denna rörelse uppstod, förenade sina ansträngningar för att tränga tillbaka massan, och till följd därav uppstod ett stort tomrum mellan kärran och de första leden.
Från detta tomrum hördes ett sorgset tjut.
Drottningen ryckte till, reste sig med ens och såg sig omkring.
Då såg hon sin lilla hund, som varit förlorad sedan två månader tillbaka, sin lilla hund som icke kunnat följa med henne in i Conciergeriet och som trots ropen, slagen och sparkarna nu rusade fram mot kärran, Men nästan med ens försvann stackars Black, utmärglad, svältande och sönderslagen, under hästarnas hovar.
Drottningen följde honom med blicken. Hon kunde icke tala, ty hennes stämma överröstades av larmet, hon kunde icke peka med fingret, ty hennes händer voro bundna. Och även om hon hade kunnat peka, hade det förmodligen icke tjänat någonting tilll Men hon återsåg honom efter att ett ögonblick ha förlorat honom ur sikte.
Han vilade i armarna på en blek ung man, som stod på en kanon och som hälsade drottningen och pekade mot himmelen. Marie Antoinette blickade också upp mot himmelen och smålog milt.
Chevalier de Maison Rouge uppgav ett stönande, som om detta leende hade kommit hans hjärta att brista, och då kärran vek in mot pont aux Change, drog han sig tillbaka bland mängden och försvann.