Den siste mohikanen/Kap 01

Den siste mohikanen av James Fenimore Cooper Översättare: Tom Wilson Uppbrottet från lägret

En objuden reskamrat  →

I.
UPPBROTTET FRÅN LÄGRET.

Det var ett för kolonialkrigen i Nordamerika utmärkande drag, att de fientliga härarna måste övervinna vildmarkens mödor och faror, innan de kunde mötas i mördande drabbning. Ett vidsträckt och, som det syntes, ogenomträngligt skogsområde skilde de fientliga franska och engelska provinsernas besittningar. Den härdade nybyggaren och den inövade européen, som stred vid hans sida, måste ofta tillbringa hela månader med att kämpa mot strömmarnas forsar eller bana sig väg genom de oländiga bergpassen, under sökandet efter ett tillfälle att ådagalägga sitt mod i en mera krigisk kamp. Men genom att taga den vana infödda krigarens tålamod och självförsakelse till förebild lärde de sig övervinna alla svårigheter; och i sinom tid föreföll det, som om ingen vrå av skogen var så mörk, ingen hemlig plats så avskild, att den kunde anse sig fritagen från besök av dem, som vågade liv och blod för att tillfredsställa sin hämndlystnad eller för att befordra den kallt beräknande och själviska politik, som bedrevs av det avlägsna Europas monarker.

Måhända kan intet distrikt utmed hela den långa sträckan av mellanliggande gränsområde ge en livligare bild av de grymma och vilda indianfejderna under denna tidrymd än den trakt, som ligger mellan Hudsons källflöde och de närliggande sjöarna. De fördelar, som naturen där erbjöd de stridandes framfart, voro allt för påtagliga för att lämnas obegagnade. Den avlånga Champlainsjön sträckte sig från Kanadas gräns långt in på den närliggande provinsen Newyorks område och bildade en naturlig väg över halva den sträcka, som fransmännen voro tvungna att behärska för att kunna slå sina fiender. I närheten av sin södra ända mottog den tillflödena från en annan sjö, vilkens vatten var så klart, att den hade blivit särskilt utsedd av jesuitmissionärerna till förrättande av dopets sinnebildliga tvagning, varför den också erhållit benämningen Lac du Saint Sacrement, det vill säga Det heliga sakramentets sjö. De mindre trosivrande engelsmännen insågo sig göra dess ogrumlade flöden tillräcklig ära, när de gåvo den namn efter sin regerande furste, den andre av huset Hannover. Båda enade sig emellertid om att beröva de okunniga innehavarna av dess skogbeväxta stränder deras medfödda rättighet att till kommande släkten fortplanta det ursprungliga namnet Horican.

Slingrande sig fram bland otaliga öar och inbäddad mellan bergen, sträckte sig »Den heliga sjön» ännu ett trettiotal engelska mil söderut. Med den högslätt, som där lade sig i vägen för vattnets vildare framträngande, började en landsträcka på lika många mil, som förde den äventyrslystna resanden till stranden av Hudson på en punkt, där floden med de vanliga hinder, som forsarna lade i vägen, blev segelbar till sitt utlopp.

Då fransmännen under fullföljandet av sina djärva planer att tillfoga fienden skada med aldrig vilande företagsamhet till och med utsträckte sina försök till Alleghanybergens avlägsna och svårtillgängliga pass, kan man lätt föreställa sig, att deras till ordspråk blivna skarpsynthet icke skulle förbise de naturliga fördelar, som den av oss nyss skildrade trakten erbjöd. Också blev denna i egentlig mening den blodiga valplats, där de flesta av striderna om herraväldet i kolonierna utkämpades. Fästen byggdes på de olika punkter, som behärskade vägen, togos och återtogos, revos ned och byggdes upp igen, allt eftersom segern följde den ena eller andra partens fanor. Medan lantmannen skyggt drog sig tillbaka från de farliga passen inom de äldre nybyggarnas säkrare råmärken, sågos härar större än de, som mången gång i moderlanden hade förfogat över kronor och spiror, tränga in i dessa skogar, från vilka de sällan kommo ut igen annat än såsom skelettlika hopar, utmärglade av försakelser och lidanden eller modlösa efter lidna nederlag.

Ehuru fredens värv voro okända i denna svårt hemsökta trakt, vimlade dess skogar av män, dess gläntor och dalar återskallade av krigsmusikens toner, och ekona i dess berg upprepade mången tapper och överdådig ynglings skratt eller självsvåldiga rop, då han hastade förbi med ett levnadsmod, som ännu stod på sin middagshöjd, för att snart slumra i glömskans långa natt.

Det var på denna skådeplats för strid och blodsutgjutelse som de tilldragelser, vilka vi skola försöka skildra, inträffade under tredje året av det sista krig, som England och Frankrike utkämpade om besittningen av ett land, som ingendera parten var bestämd att få behålla.

Till följd av sina härförares oduglighet utomlands och den ödesdigra bristen på kraft och beslutsamhet hos rådsförsamlingarna hemma hade Storbritannien sett sitt anseende sjunka ned från den stolta höjd, dit det hade lyfts genom sina tidigare krigares och statsmäns skicklighet och företagsamhet. Nu, när Storbritannien icke längre fruktades av sina fiender, förlorade dess tjänare hastigt självaktningens tillit. Helt naturligt var, att också nybyggarna, fastän utan skuld till Englands visade svaghet och allt för anspråkslösa för att uppträda som anklagare av dess felsteg, delade denna förödmjukande förnedring. De hade nyligen sett en utvald här från det land, som de vördade som en moder och på vars oövervinnlighet de blint hade trott, en här anförd av en högsta befälhavare, som för sina sällsynta militära talanger hade blivit utvald bland en skara erfarna krigare, skymfligt upprivas av en handfull fransmän och indianer och räddas från fullständig undergång endast genom det lugn och det mod, som visades av en virginisk yngling^[1], vars rykte vid mognare år sedan dess med den oemotståndliga makten hos en sedlig sanning spritt sig till den kristna världens yttersta gränser. En ansenlig gränssträcka hade blottats på försvar genom detta oförutsedda nederlag, och mera väsentliga olyckor föregingos av tusen drömda och inbillade faror. De skrämda nybyggarna tyckte sig höra vildarnas tjut i varje nyckfull vindstöt, som kom från västerns ändlösa skogar. Deras obarmhärtiga fienders skräckinjagande skaplynne ökade omåttligt de fasor, som helt naturligt åtföljde kriget. Otaliga blodbad, som nyligen hade ägt rum, stodo ännu livligt för deras minne, och inom provinserna fanns intet öra så dövt, att det ej med begärlighet hade insupit berättelsen om någon vid midnattstid begången förfärlig mordgärning, varvid skogarnas barbariska infödingar hade varit de förnämsta handlande personerna. När den lättrogne, upprörde resanden berättade om de vådliga tilldragelserna i vildmarken, stelnade blodet av skräck i den räddes ådror, och mödrar kastade ängsliga blickar på sina barn, till och med då dessa slumrade i trygghet inom de största städer. Kort sagt, fruktans förstorande makt började bringa förnuftets beräkningar på skam och göra dem, som borde ha erinrat sig, att de voro män, till slavar under den lägsta av alla mänskliga känslor. Även de mest tillitsfulla och behjärtade började anse kampens utgång tvivelaktig, och stundligen tillväxte den föraktliga hop, som trodde sig förutse en tid, då alla den engelska kronans besittningar i Amerika hade blivit underkuvade av deras kristna fiender eller ödelagda genom dessas obarmhärtiga bundsförvanters infall.

När därför underrättelse anlände till det fäste, som betäckte södra ändpunkten av landsträckan mellan Hudson och sjöarna, att Montcalm hade setts bege sig uppför Champlain med en här »så talrik som löven på träden», vidgicks möjligheten därav snarare med fruktans klenmodiga motvilja än med den bistra glädje en krigare borde känna, då han får veta, att en fiende är tillräckligt nära att nås av hans hugg. Underrättelsen hade lämnats fram på aftonen en dag vid midsommartiden av en indiansk budbärare, som tillika från Munro, befälhavaren över ett fäste vid »Den heliga sjöns» strand, medförde en ivrig begäran om skyndsamt och kraftigt understöd. Det har redan framhållits, att avståndet mellan dessa båda poster utgjorde mindre än femton engelska mil. Den eländiga stig, som ursprungligen utgjorde samfärdsleden dem emellan, hade utvidgats och gjorts farbar för vagnar, så att den sträcka, som skogens son hade färdats på två timmar, med lätthet borde av en truppavdelning med nödig tross kunna tillryggaläggas mellan solens uppgång och nedgång en sommardag. Brittiska kronans trogna undersåtar hade uppkallat vartdera av dessa två fästen efter en älsklingsprins inom den regerande familjen, så att de hade benämnt det ena William Henry och det andra Fort Edward. Den nyssnämnda skotska veteranen höll det förra besatt med ett regemente av den stående brittiska arméen och några kolonialsoldater, en styrka, som verkligen var alldeles för liten för att hålla stånd mot den fruktansvärda härsmakt, med vilken Montcalm ryckte fram mot hans jordverk. I det senare fästet låg emellertid befälhavaren över konungens trupper i de norra provinserna, general Webb, med en styrka av mer än femtusen man. Genom att förena de skilda avdelningar, han hade under sitt befäl, skulle denna officer ha kunnat ställa upp nära dubbelt detta antal stridande mot den tilltagsna fransmannen, som hade vågat sig så långt från sina förstärkningar med en till antalet endast föga överlägsen här. Men under intrycket av, att lyckan hade vänt dem ryggen, tycktes både officrare och manskap vara mera benägna att inom sina befästningsverk invänta de fruktansvärda motståndarnas annalkande än att hindra deras framtågande genom att följa det framgångsrika föredöme, som fransmännen hade givit vid Fort du Quesne, och slå ett slag, medan de höllo på att rycka an.

När den första av underrättelsen framkallade överraskningen hade i någon mån hunnit lägga sig, spreds inom det förskansade lägret, som sträckte sig utefter Hudsonflodens strand och bildade en kedja av utanverk framför själva huvudfästet, det ryktet, att en utvald styrka av femtonhundra man i dagningen skulle bryta upp för ett bege sig till William Henry, militärposten vid norra ändan av den mellan vattendragen liggande landsträckan. Vad som i början endast var ett rykte övergick snart till visshet, då från högsta befälhavarens högkvarter order att bereda sig till hastigt uppbrott utgingo till de olika kårer, han hade utvalt till denna uppgift. Allt tvivel om Webbs avsikt försvann nu, och under loppet av ett par timmar hördes och sågos brådskande steg och ängsliga ansikten överallt. Slutligen sänkte sig solen i en flod av härlig ljusprakt bakom de avlägsna kullarna i väster, och i samma mån som mörkret drog sin slöja över den avskilda platsen, dämpades ljuden av förberedelserna, det sista ljusskenet från någon officers stockhydda försvann omsider, träden kastade djupare skuggor över jordverken och den sorlande strömmen, och inom kort rådde över hela lägret en tystnad så djup som den, som härskade i den vidsträckta skog, av vilken det omgavs.

I enlighet med orderna från föregående afton väcktes hären ur sin tunga sömn av de manande trumvirvlarna, vilkas rasslande ekon i den fuktiga morgonluften hördes utgå från varje öppning i skogen, just då dagningen började låta de ruggiga konturerna av några resliga tallar i närheten avteckna sig mot den första ljusningen på österns milda, molnfria himmel. På ett ögonblick var hela lägret i rörelse, då till och med lägsta man i ledet skyndade upp från sin viloplats för att bevittna kamraternas avtåg och deltaga i stundens livande inverkan och tillfälliga tilldragelser. Den utvalda skaran var snart färdig med sin enkla uppställning. Under det att konungens regelbundna och exercerade legoknektar stolt marscherade upp på ledets högra flygel, intogo de mindre anspråksfulla kolonisterna sin blygsammare plats på den vänstra, med en foglighet, som lång vana hade gjort lätt. Kunskapare begåvo sig av, starka bevakningar gingo före och efter de klumpiga fordon, som buro trossen, och innan ännu morgonens gråaktiga dager hade fått en varmare färgskiftning genom den uppgående solens strålar, bildade de avtågande krigarnas huvudstyrka kolonn och lämnade lägret med stolt militärisk hållning, som bidrog till att döva de slumrande farhågorna hos mången nybörjare, som nu gick att avlägga sitt första prov i vapenyrket. Samma stolta hållning och noggranna ordning iakttogos, så länge de avtågande voro i sikte för sina beundrande kamrater, till dess avståndet alltmera försvagade tonerna från deras blåsinstrument och skogen slutligen tycktes sluka den levande massa, som långsamt hade trängt in i dess sköte.

Morgonvinden hade upphört att till de lyssnandes öron bära de djupaste tonerna från den borttågande och osynliga kolonnen, och den sista eftersläntraren hade redan följt efter kamraterna och försvunnit; men ännu syntes tecken till ett nytt uppbrott utanför en ovanligt stor och bekväm stockhydda, framför vilken de poster, som man visste utgöra den engelska generalens vakt, gingo fram och tillbaka. På detta ställe stodo samlade omkring ett halvt dussin hästar, sadlade på ett sätt som visade, att åtminstone två av dem voro avsedda att bära damer av en rang, som det icke var vanligt att påträffa så långt ute i Vildmarken. En tredje bar mundering och vapen, som häntydde på en stabsofficer, medan de övriga, att döma av de enkla sadlarna och de resväskor, med vilka de voro belastade, tydligen voro avsedda för några tjänare, som redan tycktes vänta på att herrskapet skulle behaga infinna sig. På vördnadsfullt avstånd från detta ovanliga skådespel voro samlade åtskilliga grupper av sysslolösa nyfikna, av vilka somliga beundrade den eldiga stridshästens ädla ras och kroppsbyggnad, under det att andra gapade på tillrustningarna med den slöa förvåning, som är utmärkande för hopens nyfikenhet. Där fanns emellertid en man, som genom sina anletsdrag och åtbörder utgjorde ett märkligt undantag från den sistnämnda klassen av åskådare, i det att han varken föreföll sysslolös eller allt för okunnig.

Denna mans person var i högsta grad otymplig, utan att vara på något särskilt sätt vanskaplig. Han hade alla de ben och leder, som förekomma hos andra människor, men utan någon av deras proportioner. När han stod, överträffade han sina medmänniskor i längd, ehuru han i sittande ställning tycktes förknappad under det för vårt släkte vanliga måttet. Samma motsägelse mellan hans lemmar syntes råda i hela hans person. Hans huvud var stort, hans axlar smala, hans armar långa och dinglande, under det att hans händer voro små och snart sagt späda; hans ben och lår voro så smala, att de nästan endast utgjorde skinn och ben, men av utomordentlig längd, och hans knän skulle ha ansetts oerhörda, om de icke hade överträffats av de i ännu större skala tilltagna grundvalar, på vilka denna misslyckade överbyggnad av blandade mänskliga stilarter hade blivit så vårdslöst uppförd. Mannens illa hopkomna och smaklösa klädsel tjänade endast till att ännu mera framhäva hans otymplighet. En himmelsblå rock med korta och breda skört och lång krage lämnade en lång, smal hals och ännu längre och smalare ben blottställda för den illasinnades värsta anmärkningar. Hans benkläder, som voro av gul nanking, voro tätt åtsittande och fastbundna vid hans knölar till knän med vita band, som voro knutna i stora knutar och ansenligt smutsiga genom långvarigt begagnande. Mörka bomullsstrumpor och skor, av vilka den ena bar en försilvrad sporre, fullständigade beklädnaden av de nedre lemmarna hos denna figur, av vilken ingen kurva eller vinkel doldes utan tvärtom med all omsorg framhölls till följd av ägarens fåfänga eller enfald. Under klaffen till en ofantlig ficka på en nedsölad väst av noppigt siden, överlastad med glanslösa silverbroderier, stack fram ett instrument, som, då det sågs i så krigiskt sällskap, lätt skulle kunnat tagas för något okänt, olycksbringande krigsverktyg. Så liten den än var, hade denna ovanliga tingest väckt de flesta i lägret varande européernas nyfikenhet, fastän flera av provinsinvånarna sågos handskas med den icke blott utan fruktan, utan med den yttersta förtrolighet, En stor, för civilpersoner avsedd trekantig hatt, lik dem som buros av kyrkans män för trettio år sedan, krönte det hela och förlänade en viss värdighet åt ett godmodigt och något uttryckslöst ansikte, som påtagligen behövde en dylik konstlad hjälp för att uppehålla den till något högt och utomordentligt kall hörande värdigheten.

Medan den simpla hopen av vördnad för general Webbs kvarter höll sig på avstånd, steg den figur vi nyss beskrivit mitt in bland de jämte hästarna väntande tjänarna och uttryckte fritt sina anmärkningar eller lovord över hästarnas egenskaper, allt eftersom de misshagade eller tillfredsställde hans omdöme.

»Detta kreatur, skulle jag nästan tro, min vän, är inte av hemavel, utan från ett främmande land eller kanske från själva den lilla ön på andra sidan om det blå vattnet», sade han med en röst, som var lika beaktansvärd för sina mjuka och milda tonfall som hans person för sina sällsamma proportioner. »Jag kan tala om sådana ting utan skrävel, ty jag har varit nere vid båda hamnarna, den som är belägen vid mynningen av Thames och har sitt namn efter gamla Englands huvudstad, och den som kallas Haven med tillägg av ordet New, och jag har sett skeppen och briggarna samla ihop sina hjordar, liksom Noas ark samlade sina djur, emedan fartygen voro stadda på utfärd till ön Jamaica för att bedriva byteshandel och köpenskap med fyrfotade djur; men aldrig förr har jag skådat något kreatur, som i så hög grad som detta motsvarat stridshästen i Skriften. 'Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror… För varje basunstöt frustar han Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.' Man skulle kunna tro, att Israels hästras blivit fortplantad till vår tid, inte sant, min vän?»

Då den man, som på detta sätt hade återgivit den heliga skrifts språk, ej fick något svar på detta egendomliga vädjande — ehuru det i sanning hade förtjänt ett visst beaktande, alldenstund det framfördes med en fulltonig och klingande stämmas hela styrka — vände han sig mot den tysta figur, som han sig själv ovetandes hade tilltalat, och fann nu ett nytt och ännu mäktigare ämne för beundran i det föremål, som mötte hans blick. Hans ögon föllo nämligen på på den lugna, raka och stela gestalten av den indianska »löpare», som föregående afton hade burit den ovälkomna underrättelsen till lägret. Ehuru vilden befann sig i en ställning av fullkomlig orörlighet och tycktes med kännetecknande likgiltighet lämna den livliga rörelsen omkring sig obeaktad, var dock hans lugn blandat med ett slags vresigt trots, ägnat att ådraga sig uppmärksamhet av vida erfarnare ögon än dem, som nu mönstrade honom med oförställd häpnad. Infödingen bar sin stams såväl tomahåk som kniv, men likväl var hans utseende icke helt och hållet en krigares. Tvärtom bar hans person vissa tecken till vårdslöshet, som tycktes hörröra från någon nyss gjord, större ansträngning, vars verkningar han ännu icke hade haft tillfälle att avhjälpa. Färgerna i hans krigsmålning hade flutit samman i dyster oreda i hans trotsiga ansikte och gjort hans svartmuskiga drag ännu vildare och mera frånstötande, än om konsten hade sökt åstadkomrma en verkan, som sålunda hade frambragts av en tillfällighet. Endast hans ögon, som blixtrade likt lågande stjärnor bland dystra moln, bibehöllo sitt medfödda vilda uttryck. En enda sekund mötte hans forskande, men likväl försiktiga ögonkast den andres undrande blick, varpå hans ögon dels av slughet, dels av förakt vändes åt annat håll och stirrade orörliga, som om de sökte genomtränga den fjärran luftrymden.

Det är omöjligt att säga, vilken oväntad anmärkning detta korta och tysta tankeutbyte mellan två så egendomliga män skulle ha kunnat avlocka den vite, som ej hans livliga nyfikenhet åter hade fängslats av andra föremål. En allmän rörelse bland tjänarna och ett sakta ljud av milda röster förkunnade, att de personer nalkades, vilkas närvaro nu endast behövdes för att låta ryttarskaran sätta sig i rörelse. Stridshästens okonstlade beundrare drog sig ögonblickligen tillbaka till ett litet magert sto med lång, tunn svans, vilket i närheten mekaniskt avbetade lägrets vissna gräs. Där ställde han sig med ena armbågen stödd på en filt, som dolde någonting som skulle föreställa en sadel, och åskådade avfärden, medan en fåle helt lugnt intog sitt morgonmål på motsatt sida av samma djur.

En ung man i officersuniform följde till deras hästar två kvinnor, som, enligt vad deras klädsel utvisade, voro beredda på att utstå besvärligheterna av en resa genom skogarna. Den ena, och hon var att döma efter utseendet den yngsta, ehuru båda voro unga, tillät åskådarna att uppfånga en och annan skymt av hennes bländande hy, hennes vackra guldblonda hår och strålande blå ögon, då hon utan all förkonstling lät morgonvinden blåsa åt sidan det gröna flor, som föll djupt ned från hennes kastorhatt. Den rodnad, som ännu låg kvar över tallarna vid horisonten i väster, var ej klarare eller skärare än rosorna på hennes kinder, ej heller var den uppspirande dagern mera upplivande än det glättiga småleende hon skänkte den unga mannen, då han hjälpte henne upp i sadeln. Den andra, som syntes i lika grad åtnjuta den unga officerns uppmärksamhet, dolde sina behag för soldaternas blickar med en sorgfällighet, som tycktes bättre anstå erfarenheten av fyra eller fem års högre ålder. Så mycket såg man emellertid, att hennes figur, fastän gjuten med samma formfulländning, av vars behag intet gick förlorat genom den resdräkt hon bar, var något fylligare och mera utvecklad än hennes följeslagerskas.

Knappt hade de båda damerna intagit sina platser, förrän deras ledsagare lätt kastade sig upp i stridshästens sadel, varpå alla tre bugade sig för Webb, som artigt avvaktade deras avfärd i dörren till sin hydda, vände sina hästar och, följda av tjänarna, i sakta gång styrde kosan mot lägrets norra ingång. Medan de tillryggalade denna korta sträcka, yttrade ingen av dem ett ord, men ett lätt utrop undföll den yngre av de båda damerna, då den indianska löparen helt oväntat gled förbi henne och började gå i spetsen på militärvägen framför dem. Ehuru denna plötsliga och oväntade rörelse av indianen icke avlockade den andra unga damen något ljud, lät även hon i sin överraskning slöjan öppna sina veck och visade en obeskrivlig blick av deltagande, beundran och fasa, då hennes mörka ögon följde vildens smidiga rörelser. Denna unga kvinnas hårflätor voro glänsande och svarta som korpens fjädrar. Hennes hy var ej brun, utan syntes snarare mättad av färgen hos det rika blod, som tycktes färdigt att spränga sina bojor. Det fanns likväl ingenting grovt, men å andra sidan ej heller någon brist på skuggning i hennes ansikte, som var utsökt regelbundet och ädelt och utmärkt av en sällsynt skönhet. Hon smålog liksom i medömkan över sin tillfälliga glömska av sig själv och blottade därvid en tandrad, vars bländande vithet skulle ha bragt det renaste elfenben på skam; därpå drog hon åter för slöjan, sänkte sitt ansikte och red framåt under tystnad, liksom om hennes tankar sysselsatte sig med helt andra saker än de föremål, som omgåvo henne.

1. Washington.