Den siste mohikanen/Kap 05

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Magua
Den siste mohikanen
av James Fenimore Cooper
Översättare: Tom Wilson

En äventyrlig färd
I grottan  →


[ 42 ]

V.
EN ÄVENTYRLIG FÄRD.

Vägvisarens plötsliga flykt och förföljarnas vilda rop hade till följd, att Heyward några ögonblick blev stående orörlig av överraskning. Men därpå erinrade han sig vikten av att flyktingen bleve gripen, varför han hastigt böjde undan de omgivande buskarna och skyndade framåt för att lämna sin hjälp vid jakten. Men han hade inte tillryggalagt ett par hundra fot, förrän han mötte de tre skogsmännen, som redan återvände från sitt fruktlösa förföljande.

»Varför så hastigt tappa modet?» utropade han. »Den skurken måste vara gömd bakom något av de här träden och kanske ännu kan gripas. Vi kunna inte vara trygga, så länge han går fri.»

»Skulle ni vilja sätta ett moln till att jaga vinden?» genmälde den svikna kunskaparen. »Jag hörde den boven prassla fram över de torra löven som en svart orm, och då [ 43 ]jag fick se en skymt av honom därborta mot den stora tallen, sköt jag så att säga efter väderkorn, men det tjänade ingenting till. Och likväl skulle jag, om någon annan än jag tryckt av skottet, vilja säga, att det för ett sikte på beräkning vittnade om snabb blick, och jag kanske kan anses för en man, som har erfarenhet i dylika saker och bör förstå sig på sådant. Se på den där sumakbusken; dess löv äro röda, fastän litet var vet, att frukten under juli månad står i sin gula blom.»

»Det är Le Subtils blod! Han är sårad och kanske kan falla ännu.»

»Nej, nej», svarade kunskaparen i en ton av bestämt ogillande av ett sådant antagande. »Jag skrubbade kanske av barken på en lem, men det har bara till följd, att den besten springer så mycket längre. När en bösskula ger en springande varelse en skråma, har den ungefär samma verkan som en av era sporrar på en häst, det vill säga, den påskyndar farten och sätter liv i kroppen i stället för att taga bort det. Men när den gör ett trasigt hål, är det vanligen efter ett språng eller två slut med vidare löpande, det må nu vara en indian eller en hjort.»

»Men vi äro ju fyra friska karlar mot en sårad man.»

»Är ni trött på livet?» inföll kunskaparen. »Den där röda djävulen skulle locka er inom kasthåll för sina kamraters tomahåker, innan ni ännu hunnit bli varm av jakten. Det var en obetänksam handling av en man, som så ofta sovit under det att stridsropet skallat i luften, att fyra av sin bössa, så att skottet kunde höras från ett bakhåll. Men å andra sidan var det en naturlig frestelse — ja, det var högst naturligt. Kom nu, mina vänner, och låtom oss förflytta oss till ett annat ställe, och det på sådant sätt, att en mingos slughet blir förd på villospår, annars torde våra skalper hänga att torka i vinden utanför Montcalms tält vid den här tiden i morgon.»

Denna skräckinjagande förklaring, som kunskaparen gav med den lugna säkerheten hos en man, som till fullo förstod att uppskatta faran, på samma gång han icke fruktade att möta den, tjänade till att påminna Heyward om vikten av det uppdrag han hade fått sig anförtrott. Då han såg sig omkring och förgäves ansträngde sina ögon [ 44 ]för att genombryta det under skogens lövvalv alltmera tätnande dunklet, erfor han en känsla, som om hans värnlösa följeslagerskor, avskurna från all mänsklig hjälp, snart skulle vara skonslöst överlämnade åt dessa barbariska fiender, som likt rovdjur endast väntade på, att det tilltagande mörkret skulle göra deras hugg mera olycksbringande och säkra.

»Vad är då att göra?» frågade han i känslan av den ytterliga hjälplöshet, vari ovissheten om, hur han i denna svåra belägenhet borde handla, försatte honom. »Övergiv mig för Guds skull inte, stanna för att försvara dem jag ledsagar, och nämn fritt er belöning!»

Hans kamrater, som samtalade för sig själva på sin stams språk, skänkte ej någon uppmärksamhet åt detta hastiga och ivriga vädjande. Ehuru deras samtal hölls i låg och försiktig ton, som endast föga höjde sig över en viskning, kunde Heyward, som nu närmade sig, med lätthet skilja den yngre krigarens ivriga uttryck från de äldres mera betänksamma yttranden. Det var tydligt, att de rådslogo om lämpligheten av någon åtgärd, som stod i nära samband med de resandes öde. Påverkad av den stora vikt, som saken ägde för honom, och otålig över ett dröjsmål, som tycktes i så hög grad öka faran, närmade sig Heyward ännu mer den dunkla gruppen i avsikt att ge sitt anbud om belöning en bestämdare form, då den vita mannen gjorde en åtbörd med handen, liksom om han gåve vika i den omtvistade punkten, varpå han vände sig bort och yttrade i ett slags samtal med sig själv och på engelska språket:

»Unkas har rätt. Det skulle inte vara mänskligt handlat att lämna sådana oskyldiga varelser åt sitt öde, även om vår säkra tillflyktsort därigenom skulle för alltid fördärvas. Om ni, mina herrar, vilja rädda dessa späda blomster från huggtänderna på de värsta av alla ormar, ha ni varken någon tid att spilla eller någon beslutsamhet att kasta bort.»

»Hur kan ni tvivla på en sådan önskan? Har jag inte redan erbjudit…»

»Vänd er i bön till Honom, som förmår skänka oss visdom att överlista de sluga djävlar, som uppfylla den här [ 45 ]skogen», avbröt kunskaparen lugnt, »men spar era penninganbud, som kanhända varken ni lever för att uppfylla eller jag för att draga fördel av. De här mohikanerna och jag skola göra allt, vad ena människa kan upptänka, för att avvända allt ont från sådana där blommor, som, hur ljuva de än må vara, aldrig blivit skapade för vildmarken, och detta utan hopp om någon annan belöning än den Gud alltid skänker åt ett ärligt uppsåt. Först måste ni emellertid både i ert eget namn och å era vänners vägnar lova två saker, annars komma vi endast att skada oss själva utan att göra er någon tjänst.»

»Nämn dem!»

»Den ena är att vara tysta som den här sovande skogen, vad som än må hända, den andra är att för varje dödlig hemlighålla den plats, dit vi skola föra er.»

»Jag skall göra allt vad i min makt står för att båda dessa villkor må bli uppfyllda.»

»Följ mig då, ty vi förlora ögonblick, som äro lika dyrbara som hjärteblodet för en sårad hjort.»

Heyward kunde i trots av aftonens tätnande skuggor urskilja kunskaparens otåliga åtbörd, varför han med hastiga steg begav sig till det ställe, där han hade kvarlämnat det övriga sällskapet. När han kom fram till de väntande och ängsliga damerna, underrättade han dem i korthet om deras nya vägvisares villkor och om nödvändigheten att nedtysta alla farhågor genom ögonblicklig och beslutsam handling. Ehuru hans åhörare ej utan mycken hemlig förskräckelse mottogo denna oroande underrättelse, lyckades han dock genom sitt allvarliga, bestämda sätt, kanske även på grund av farans själva beskaffenhet, stålsätta deras nerver att uthärda ett oväntat och utomordentligt prov. Under tystnad och utan att förlora ett ögonblick läto de honom hjälpa sig ur sadeln, varpå de hastigt begåvo sig ned till flodbrädden, där kunskaparen mera genom uttrycksfulla åtbörder än genom ord hade samlat det övriga sällskapet.

»Vad skall man göra med de här oskäliga djuren?» halvviskade den vita mannen, åt vilken ledningen av deras blivande rörelser uteslutande syntes anförtrodd. »Vi skulle förlora en dyrbar tid genom att skära av strupen på [ 46 ]dem och kasta dem i floden, och att lämna dem kvar här vore detsamma som att underrätta mingoerna om, att de inte behövde söka på långt håll för att finna deras ägare.»

»Giv dem då fria tyglar och låt dem ströva omkring i skogen», framkastade Heyward.

»Nej; då vore det bättre att vilseleda de bovarna och få dem att tro, att de måste kunna mäta sig med en häst i snabbhet för att hinna upp sitt byte. Ja, ja, det kommer att slå deras eldklot till ögon med blindhet. Chingach… Tyst, vad är det som rör sig i busken?»

»Fölungen.»

»Den där fölungen åtminstone måste dö», mumlade kunskaparen, i det han grep efter manen på det livliga djuret, som emellertid med lätthet undgick hans hand. »Unkas, dina pilar!»

»Stopp!» utropade det livdömda djurets ägare högt utan att taga hänsyn till de andras viskande röster. »Skona Miriams fåle! Det är en vacker avkomma av ett troget sto och skall inte med vett och vilja göra någon skada.»

»När människor kämpa för det enda liv Gud har givit dem, akta de inte ens sina likars liv högre än djurens i skogen», sade kunskaparen strängt. »Om ni säger ett enda ord till, lämnar jag er i maquaernas våld. — Spänn ända till pilhuvudet, Unkas, vi ha inte tid till ett nytt skott.»

De låga, muttrande tonerna av hans hotande röst voro ännu hörbara, när den sårade fålen först reste sig på bakbenen och därpå störtade framåt på knä. Den möttes av Chingachgook, som snabbare än tanken förde sin kniv över dess strupe, varpå han, påskyndande djurets rörelser i dess dödskamp, stötte det ned i floden, där det fördes bort av strömmen under hörbart flämtande efter andan, då livet höll på att fly. Denna skenbart grymma men i verkligheten nödvändiga handling verkade på de resande som en skräckinjagande påminnelse om den fara, vari de svävade, ytterligare förhöjd, som den var, genom de handlande personernas lugna men fasta beslutsamhet. Systrarna ryste och slöto sig närmare varandra, medan Heyward instinktlikt lade handen på en av de pistoler, som han nyss tagit upp ur hölstren, då han ställde sig mellan sina [ 47 ]skyddslingar och de täta skuggor, som syntes draga en ogenomtränglig slöja över skogens sköte.

Indianerna tvekade emellertid ej ett ögonblick, utan fattade de skrämda och motvilliga hästarna vid tyglarna och ledde dem ned i flodbädden. På kort avstånd från stranden vände de och voro snart dolda av den utskjutande strandbanken, under vars krön de förflyttade sig i en riktning motsatt strömmens lopp. Under tiden drog kunskaparen fram en näverkanot från dess gömställe under några låga buskar, vilkas grenar sattes i rörelse av strömvirvlarna, och gav kvinnorna en tyst vink att stiga i den. De lydde utan tvekan, om de än kastade mången skrämd och ängslig blick bakom sig i det tjocka dunkel, som nu låg likt en mörk skiljemur utefter flodbrädden.

Så snart Cora och Alice hade tagit plats, gav kunskaparen, utan att taga härsyn till det våta elementet, Heyward anvisning att hålla i den ena sidan av den bräckliga farkosten och tog själv plats vid den andra, varpå de förde den upp mot strömmen, följda av den döda fålens nedslagna ägare. På detta sätt fortsatte de sin färd många tiotal fot under en tystnad, som endast avbröts av vattnets porlande, då dess virvlar lekte omkring dem, eller det sakta plaskande, som deras egna försiktiga steg framkallade. Heyward överlämnade obetingat kanotens ledning åt kunskaparen, som för att undvika klippor och skär eller djupare ställen i floden närmade sig till eller avlägsnade sig från stranden med en säkerhet, som bevisade, hur väl han kände till den kurs de togo. Emellanåt hände det, att han stannade och mitt under den andlösa tystnad, som vattenfallets dova men tillväxande brus endast tjänade att göra så mycket verkningsfullare, lyssnade under pinsam spänning för att söka uppfånga varje ljud av någon levande varelse, som möjligen kunde förnimmas i den slumrande skogen. Så snart han emellertid blivit förvissad om, att allt var stilla och att ej ens hans uppövade sinnen kunde upptäcka någonting, som häntydde på att fiender närmade sig, fortsatte han betänksamt sitt långsamma och försiktiga framskridande. Äntligen nådde de en punkt i floden, där Heywards kringirrande blick fängslades av en klunga svarta föremål, som stodo samlade på ett ställe, där den [ 48 ]höga flodbanken kastade en djupare skugga än vanligt på det mörka vattnet. Tvekande att gå längre fäste han sin följeslagares uppmärksamhet på stället.

»Ja», svarade den lugna kunskaparen, »indianerna ha gömt djuren med den urskillning, som är egendomlig för infödingarna. Vatten lämnar inga spår, och till och med en ugglas ögon skulle bli slagna med blindhet av mörkret i ett sådant hål.»

Hela sällskapet var snart återförenat, och en ny rådplägning ägde rum mellan kunskaparen och hans indianska vänner, varunder de, vilkas öde var beroende av dessa okända skogsmäns pålitlighet och skarpsinne, hade ett kort tillfälle att närmare undersöka sin belägenhet.

Floden låg inbäddad mellan höga och skrovliga klippor, av vilka en sköt ut över det ställe, där kanoten stannat. Då över dessa klippor sköto upp resliga träd, som syntes vackla på själva randen av stupet, gav det floden ett utseende som om den flöt genom en djup och smal dalgång. Allt, som befann sig nedanför trädens grenar och ruggiga toppar, som här och där dunkelt avtecknade sig mot det stjärnbeströdda himlavalvet i zenit, låg insvept i djupt mörker. Bakom dem begränsade snart flodsträndernas krökning utsikten med samma mörka och skogiga ytterlinje; men framför dem och synbarligen på kort avstånd tycktes vattnet liksom uppstaplat mot himmeln, varifrån det störtade ned i hålor, från vilka det dova ljud utgick, som under hela aftonen hade uppfyllt luftrymden. Detta syntes i sanning vara ett åt ensligheten helgat ställe, och systrarna erforo det lugnande intrycket av säkerhet, när de betraktade dess romantiska om än i någon mån skräckinjagande skönhet. En allmän rörelse bland deras ledsagare återkallade dem emellertid snart från betraktandet av den vilda tjuskraft, som naturen hade bidragit att förläna stället, till en pinsam förnimmelse av verkligheten med dess faror.

Hästarna hade bundits vid några kringströdda buskar, som växte i klippskrevorna, och där kvarlämnades de, stående i vattnet, att tillbringa natten. Kunskaparen gav Heyward och dennes reskamrater en vink att taga plats i kanotens främre ända, varpå han själv tog den andra i [ 49 ]besittning och stod där lika rak och säker som om han hade befunnit sig i en farkost av vida fastare virke. Indianerna gingo försiktigt tillbaka till den plats de hade lämnat, varpå kunskaparen satte sin stake mot klippan och med en kraftig påskjutning förpassade sin bräckliga näverkanot rakt i mitten av den häftiga strömmen. Under många minuter var striden mellan det lätta flarn, vari de färdades, och den våldsamma strömmen allvarsam och tvivelaktig. Förbjudna att ens röra en hand och nästan rädda att andas av fruktan att utsätta det bräckliga nötskalet för strömmens raseri, betraktade de ängsliga resandena under feberaktig spänning det snabbt framilande vattnet. Väl tjugu gånger trodde de, att de snurrande virvlarna drogo dem med i sig i fördärvet, men varje gång fick deras styrman med mästarhand kanoten att gå rätt med strömmen. Äntligen avslöts färden med en långvarig, kraftig och, såsom det föreföll kvinnorna, förtvivlad ansträngning. Just som Alice höll för ögonen av fasa, under intryck av att de voro på väg att ryckas ned i virveln vid vattenfallets fot, låg kanoten orörlig vid sidan av en flat klippa, som befann sig i jämnhöjd med vattnet.

»Var äro vi, och vad ha vi härnäst att göra?» frågade Heyward, som märkte, att kunskaparen upphört med sina ansträngningar.

»Ni äro vid foten av Glenns fall», svarade kunskaparen, och talade nu högt, då vattenfallets dån gjorde, att han icke behövde frukta några farliga följder, »och ert nästa göra är att gå stadigt i land, så att kanoten inte kantrar. Jag skall fara och hämta mohikanerna med villebrådet. En man må hellre sova utan sin skalp än svälta mitt i överflödet.»

Passagerarna fogade sig med glädje i dessa anordningar. I detsamma som den siste av dem satte foten på klippan, svängde kanoten ut från sin tilläggsplats, varpå kunskaparens resliga gestalt ett ögonblick sågs glida fram över vattnet, innan den försvann i det ogenomträngliga mörker, som låg över flodbrädden. Övergivna av sin vägvisare, tillbragte resandena några minuter i hjälplös ovisshet utan att ens våga gå fram på de skrovliga klipporna av fruktan, att ett falskt steg kunde störta dem ned i någon [ 50 ]av de många djupa och av väldigt larm och dån uppfyllda hålor, i vilka vattnet tycktes störta ned på alla sidor om dem. De blevo emellertid snart befriade ur sin ängsliga väntan, ty med infödingarnas skickliga hjälp sköt kanoten åter in i strömvirveln och flöt på nytt vid sidan av den låga klippan, innan de trodde att kunskaparen ens hade hunnit träffa på sina kamrater.

»Vi äro nu förskansade, ha garnison och proviant och kunna trotsa Montcalm och alla hans bundsförvanter!» utropade Heyward muntert. »Nå, min vaksamma förpost, kan ni på fastlandet upptäcka något spår av dem ni kallar irokeser?»

»En indian är en varelse, somm man måste ha känsel på, innan man ser honom», genmälde kunskaparen, i det han steg upp på klippan och vårdslöst kastade ifrån sig råbocken. »Jag litar på andra tecken än sådana, som falla i ögonen, när jag är ute på spår efter mingoerna.»

»Ha då era ögon sagt er, att de spårat upp vår tillflyktsort?»

»Det skulle göra mig ont att tro, att de hade det, om än det här är ett ställe, där man med käckt mod kan hålla stånd under en skarp fäktning. Jag vill emellertid inte förneka, att hästarna kröpo ihop skrämda, när jag for förbi dem, liksom om de hade väder av vargarna; och en varg är en best, som gärna strövar omkring ett indianskt bakhåll för att komma åt avfallen av de hjortar vildarna nedlägga.»

»Ni glömmer bocken vid era fötter; eller skulle vi inte kunna ha den döda fölungen att tacka för deras besök?… Hör! Vad är det för ljud?»

»Stackars Miriam», mumlade sångmästaren, »din fåle var av försynen bestämd att bli ett byte för glupska rovdjur!»

Därpå höjde han plötsligt rösten och sjöng högt under vattnets aldrig tystnande dån:

»Allt förstfött han av mänskor slog
uti Egypten och av djur också.
O, du Egypten, under nog
på Farao han gjorde då.»

[ 51 ]»Fölungens död ligger dess ägare tungt på hjärtat», sade kunskaparen, »men det är ett gott tecken, när en man sätter värde på sina oskäliga djur. Han tar i alla fall saken från den fromma sidan, då han tror, att vad som är förutbestämt måste hända, och med en sådan tröstegrund dröjer det nog inte länge, innan han erkänner det berättigade i att döda ett fyrfotadjur för att rädda livet på mänskliga varelser. Det torde förhålla sig som ni säger», fortfor han, i det han återgick till Heywards sista anmärkning, »och så mycket större skäl ha vi att nu skära ut de bästa bitarna och sedan låta bockens skrov driva för strömmen, annars kommer hela varghopen att stå tjutande på klipporna och missunna oss varenda bit vi svälja. Fastän för övrigt delawarespråket är som en tillsluten bok för irokeserna, ha de listiga kanaljerna lätt nog att fatta skälet, varför en varg tjuter.»

Under det att kunskaparen gjorde dessa uttalanden, hopsamlade han vissa behövliga redskap, och när han talat till slut, gick han tyst förbi resandenas grupp, åtföljd av mohikanerna, som med instinktlik snabbhet tycktes fatta hans avsikter, varpå alla tre efter varandra blevo osynliga, liksom om de hade försvunnit genom den mörka väggen av en lodrät klippa, som uppsteg till ett par famnars höjd på lika många fots avstånd från vattenbrynet.