Den siste mohikanen/Kap 06

←  En äventyrlig färd

Den siste mohikanen av James Fenimore Cooper Översättare: Tom Wilson I grottan

Indianerna angripa  →

VI.
I GROTTAN.

Heyward och hans kvinnliga sällskap sågo detta hemlighetsfulla försvinnande med tyst oro; ty om än den vita mannens handlingssätt dittills icke hade givit minsta anledning till klander, utgjorde dock hans vilda utrustning, hans obesvärade tilltal och sätt att lägga sina känslor i dagen, jämte det förhållandet att hans tystlåtna kamrater voro rödskinn, idel skäl till misstro hos dem, som så nyligen hade blivit uppskrämda av en indians förräderi. Sångmästaren var den ende, som icke skänkte någon uppmärksamhet åt vad som tilldrog sig. Han satte sig på ett klipputsprång och gav inga andra tecken till medvetande än de ofta upprepade djupa suckar, som förrådde hans inre kamp. Plötsligt hördes halvkvävda röster, liksom om män ropade till varandra i jordens innandöme, varpå ett ljussken visade sig för de utanför varandes blickar och uppdagade ställets så högt prisade hemlighet.

I bortre ändan av en i klippan befintlig smal och djup grotta, vars längd syntes betydligt utsträckt på grund av perspektivet och den belysning, vari den sågs, satt kunskaparen med en brinnande torrvedssticka i handen. Det starka eldskenet föll på hans kraftiga, väderbitna drag och skogsmannautstyrsel och gav ett utseende av romantisk vildhet åt en man, som, sedd i det nyktra dagsljuset, endast skulle ha framstått såsom anmärkningsvärd för sin sällsamma dräkt, den järnhårda fastheten i sin gestalt och den egendomliga blandning av snabb, skarpsynt vaksamhet och ytterlig enfald, som turvis avspeglades i hans muskulösa anletsdrag. På något avstånd längre förförgrunden stod Unkas, vars hela person skarpt framträdde. Resandena betraktade uppmärksamt den unga mohikanens resliga och smidiga figur, full av behag och otvungenhet i sina naturliga ställningar och rörelser. Ehuru hans person var mer än vanligt skyld av en grön, med fransar kantad jaktrock, lik den som bars av den vita mannen, fanns ingenting, som dolde hans mörka, strålande och oförskräckta ögon, på en gång skräckinjagande och lugna, de djärva ytterlinjerna av hans skarpt markerade, stolta drag, som framträdde rena i sin naturliga, röda färg, eller den av värdighet uppfyllda tillbakalutande pannan och alla de ytterst fina jämnmåtten hos ett ädelt huvud, som var kalt med undantag av den ridderliga skalplocken. Heyward och hans följeslagerskor hade nu först tillfälle att betrakta sina båda indianska ledsagares skarpt utpräglade ansiktslinjer, och var och en av dem kände sig befriad från en tung börda av tvivel, när det stolta och beslutsamma om än vilda uttrycket i den unga krigarens drag tilltvang sig deras uppmärksamhet. De insågo, att denna unga man visserligen kunde delvis vara sänkt i okunnighetens mörker, men att han aldrig skulle befinnas villig att låna sina rika naturgåvor åt ett uselt svek. Den okonstlade Alice betraktade hans otvungna uppsyn och stolta hållning med samma blickar, som hon skulle ha ägnat en dyrbar kvarleva av den grekiska bildhuggarkonsten, åt vilken ett underverk hade förlänat liv, under det att Heyward, ehuru van vid att se den kroppsliga fulländning, som så ofta förekommer bland de ofördärvade infödingarna, öppet uttryckte sin beundran över ett så oförfalskat prov på människokroppens ädlaste jämnmått.

»Jag skulle kunna sova lugnt med en så oförskräckt och av utseendet att döma ädel ung man till skiltvakt», viskade Alice till svar.

»Ja, låt oss hoppas, att denna unga mohikan inte sviker våra förväntningar utan visar sig vara, vad hans utseende anger, en behjärtad och trofast vän.»

Deras samtal avbröts nu, då kunskaparen högt bad dem stiga in.

»Den här elden börjar brinna med allt för stark låga och skulle kunna vägleda mingoerna hit till vårt fördärv», sade han, när de kommit in. »Unkas, släpp ned filten och visa de skälmarna dess mörka sida. Det här är inte en sådan kvällsvard, som en major vid det kungliga amerikanska regementet har rätt att fordra, men jag har känt oförskräckta och duktiga avdelningar av den kåren, som varit glada att få äta sitt villebråd rått, och det utan några kryddor till ändå. Här ha vi åtminstone fullt upp med salt, som ni ser, och kunna laga till en stek i hast. Där finnas friska sassafrasgrenar åt damerna att sitta på. De torde visserligen inte vara så ståtliga som deras mahognystolar, men de sprida i stället en angenämare doft än något dyrbart träslag, från vad land det än må komma. — Seså, min vän, sörj inte för fölungens skull; det var ett oskyldigt kräk, som ännu inte prövat på mycket lidande. Döden har räddat honom från många piskslängar och mycken trötthet i fötterna.»

Unkas gjorde som hans äldre kamrat hade bett honom, och då Falkögas röst tystnade, ljöd vattenfallets dån likt mullrandet av en avlägsen åska.

»Äro vi fullkomligt trygga i denna håla?» frågade Heyward. »Är här ingen fara för överrumpling? En enda beväpnad man vid dess ingång skulle ha oss alla i sitt våld.»

En spöklik gestalt steg i detta ögonblick fram ur mörkret bakom kunskaparen, tog en lågande brand och höll den mot bortre ändan av grottan. Alice gav till ett svagt skrik och själva Cora sprang upp, då detta skräckinjagande föremål steg fram i ljuset; men ett enda ord av Heyward var tillräckligt att lugna dem och förvissa dem om, att det endast var deras följeslagare Chingachgook, som hade lyft upp en annan filt och visat, att hålan hade två utgångar. Med eldbranden i handen steg han därpå över en djup och smal rämna i klipporna, som gick i rät vinkel mot den gång, i vilken de befunno sig, men i olikhet med denna var öppen mot dagen och utmynnade i en annan grotta, som i allt väsentligt till sin beskaffenhet överensstämde med den första.

»Sådana gamla rävar som Chinzachgook och jag låta inte ofta ertappa oss i en lya med bara en utgång», sade Falköga skrattande, »Ni kan lätt se hur slugt platsen är vald. Klippan består av svart kalksten, och den är, som litet var vet, lös och ger en inte obekväm bädd, där det är ont om buskar och barrskog. Nåväl, vattenfallet befann sig förr några famnar längre ned och bildade, vågar jag påstå, på sin tid en så jämn och vacker vattenvägg som något fall utefter hela Hudsonfloden. Men ålderdomen är en stor fiende till ett vackert utseende, som ännu återstår för de här älskliga unga damerna att lära. Platsen är på ett sorgligt sätt förvandlad. De här klipporna äro fulla av sprickor, på sina ställen äro de lösare än på andra, och vattnet har grävt ut djupa hålor åt sig, tills det dragit sig tillbaka, ända till några hundra fot, varvid det brutit sönder här och nött bort där, så att fallen nu varken ha form eller sammanhang.»

»I vilken del av dem befinna vi oss?» frågade Heyward.

»Å, vi äro i närheten av det ställe, där försynen först förlade dem, fastän de, som det tycks, voro för upproriska att stanna kvar där. Klipporna voro lösare på ömse sidor om den punkt, där vi nu befinna oss, och därför lämnade vattnet flodbäddens mitt bar och torr efter att först ha grävt ut de här två små hålen till gömställen åt oss.»

»Vi befinna oss således på en ö?»

»Ja, vi ha fallen på ömse sidor om oss och floden ovanför och nedanför. Om det vore dager, skulle det löna mödan, att ni stege upp på höjden av den här klippan för att betrakta vattnets uppstudsighet. Det faller inte efter några lagar alls; stundom tar det språng, stundom tumlar det ned; än skuttar det, än skjuter det fram som en pil; på somliga ställen är det vitt som snö, på andra grönt som gräs; här störtar det sig ned i djupa hålor med ett dån, som kommer jorden att skaka, där åter porlar det och sjunger som en bäck och bildar svarvade hål och klyftor i den gamla stenen, som om den inte vore hårdare än tilltrampad lera. Hela anordningen av floden tycks vara förryckt. Först löper den fram jämnt och stilla, som om den tänkte flyta utför sitt lopp i enlighet med naturens ordning, därpå gör den snedsprång hit och dit och tittar stränderna i synen, och det saknas inte heller ställen, där den rent av blickar tillbaka, liksom ovillig att lämna vildmarken för att blanda sig med saltvattnet. Ja, min fröken, den fina, spindelvävslika duk, ni bär om halsen, är grov och liknar ett fisknät i jämförelse med vissa saker jag skulle kunna visa er på ett ställe, där floden skapar bilder av alla slag, liksom om den efter att ha slitit sig lös från all ordning ville försöka sig på litet av varje. Och likväl, vad uträttar den på det hela? Sedan vattnet fått sin vilja fram någon tid liksom en självsvåldig människa, hopsamlas det åter av samma hand, som skapat det, och några famnar längre ned kunna ni se det lugnt flyta nedåt havet, såsom det blivit förordnat ända från den stund, då jordens grundval först blev lagd.»

På samma gång som åhörarna av denna okonstlade beskrivning på Glenns vattenfall fingo en uppmuntrande visshet om sitt gömställes trygghet, kände de sig mycket böjda att bedöma dess vilda skönhet på annat sätt än Falköga. Men de befunno sig icke i ett sådant läge, att de länge kunde låta sina tankar dröja vid naturföremålens behag, och då kunskaparen icke hade funnit nödigt att upphöra med sina köksbestyr, under det att han talade, utom för att med en avbruten gaffel utpeka en eller annan punkt, där den upproriska strömmen visade sig synnerligen gensträvig, läto de nu sin uppmärksamhet fängslas av den nödvändiga om än simplare omsorgen om kvällsvarden.

Måltiden, som gjordes betydligt smakligare genom ett tillägg av några läckerheter, som Heyward hade haft den omtänksamheten att taga med sig, när de lämnade sina hästar, verkade synnerligen uppfriskande på det uttröttade sällskapet. Unkas uppträdde som uppassare åt damerna och bevisade dem alla de små tjänster, som stodo i hans makt, med en blandning av värdighet och ivrig uppmärksamhet, som roade Heyward, då han väl visste, att detta var någonting fullkomligt nytt för en indian, alldenstund detta folks seder och bruk förbjuda krigarna att nedlåta sig till några tjänstförrättningar, i all synnerhet för att gynna kvinnorna. Som emellertid gästfrihetens plikter betraktades som heliga bland dem, framkallade denna lilla avvikelse från den manliga värdighetens krav icke någon hörbar anmärkning. Hade där funnits någon person tillräckligt sysslolös att anställa närmare iakttagelser, skulle han ha kunnat föreställa sig, att den unga hövdingen ej fullt opartiskt fördelade sina tjänster. Han räckte visserligen Alice kalebassen med sött vatten och det på en trätallrik, nätt utskuren ur en kvistknöl, upplagda villebrådet med tillbörlig artighet, men när han gjorde hennes syster samma tjänst, vilade hans mörka ögon länge på henne yppiga, uttryckfulla anletsdrag. Ett par gånger var han nödsakad att tala för att påkalla uppmärksamhet av dem han betjänade. Vid dessa tillfällen begagnade han sig av engelska språket, som han visserligen talade med brytning och ofullkomligt, men tillräckligt begripligt, och som han med sina djupa struptoner gjorde så milt och musikaliskt, att de båda damerna blickade upp med beundran och förvåning. Under dessa artighetsbevis utbyttes några yttranden, som bidrogo till att giva umgänget mellan sällskapets medlemmar en vänskaplig karaktär.

Under tiden bibehöll Chingachgook sitt orubbliga allvar. Han hade tagit plats längre inom ljuskretsen, där hans gästers ivriga och oroliga blickar bättre kunde urskilja det naturliga uttrycket i hans ansikte från de skräckinjagande drag, som på konstlad väg hade åstadkommits genom krigsmålningen. De funno stor likhet mellan far och son, dock med den skillnad, som helt naturligt framkallades av åren och de utståndna mödorna. Det vilda uttrycket i hans ansikte tycktes nu slumra, i dess ställe fann man där det stilla, likgiltiga lugn, som är utmärkande för en indiansk krigare, när hans förmögenheter icke tagas i anspråk för något av de viktigare ändamålen för hans tillvaro. Av de glimtar, som emellanåt sköto över hans mörka drag, var det emellertid lätt att se, att hans lidelser endast behövde väckas, för att den avskräckande sinnebild han hade valt för att skrämma sina fiender skulle få sin fulla betydelse. Vad åter kunskaparen angår, befunno sig hans snabba, kringirrande ögon sällan i vila. Han åt och drack med en matlust, som ingen tanke på faror förmådde störa, men hans vaksamhet tycktes aldrig överge honom. Väl tjugu gånger hejdade han kalebassen eller köttstycket på väg till munnen, medan hans huvud vändes åt sidan, liksom om han lyssnade till något misstänkt ljud på avstånd, en åtbörd som aldrig förfelade att återkalla hans gäster från betraktelsen över det nya i deras läge till en erinran om den oroväckande anledning, som hade drivit dem att söka det. Då emellertid dessa talrika uppehåll aldrig åtföljdes av något yttrande, förjagades hastigt den ögonblickliga oro de framkallade och glömdes för en stund.

»Se här, min vän», sade Falköga, i det han mot slutet av måltiden drog fram en kagge från dess gömställe av löv, och vände sig till sångmästaren, som satt bredvid honom och gjorde all heder åt hans skicklighet som kock, »smaka på en tår tallstruntöl, det skall skölja bort alla tankarna på fölungen och sätta hjärtat i raskare takt i bröstet på er. Jag dricker en skål för vår närmare bekantskap, i hopp om att en smula hästkött inte skall förorsaka något agg oss emellan. Vad heter ni?»

»Gamut, David Gamut», svarade den tilltalade och beredde sig att skölja ned sina sorger i en duktig klunk av skogsmannens starkt doftande och med sprit vederbörligen tillsatta blandning.

»Ett ganska bra namn och ärvt av hederliga förfäder, skulle jag tro», genmälde den andre, under det han hämtade andan efter en klunk, vars längd visade, hur mycket han beundrade sin egen skicklighet som bryggare. »Jag är en stor beundrare av namn, fastän de kristna bruken stå långt under vildarnas sedvänjor i så fall. Den fegaste stackare jag nånsin känt hette Lyon (lejon), och hans hustru Patience (tålamod) kunde gräla en människa utom hörhåll på kortare tid, än en jagad hjort behöver för att springa ett par, tre famnar. Hos en indian däremot är namnet en samvetssak, och vad han kallas, det är han verkligen. Inte så, att Chingachgook, som betyder stor orm, i verkligheten är en orm, vare sig stor eller liten, utan det skall uppfattas så, att han förstår sig på människonaturens slingringar och svängningar och är tystlåten och ger sina fiender ett hugg, när de minst vänta det. Vad kan ert yrke vara?»

»Jag är en ovärdig undervisare i psalmodi.»

»Vafalls?»

»Jag lär de unga männen i Connecticuts uppbåd sjunga.»

»Då skulle ni kunna användas på bättre sätt. De unga valparna gå redan omkring och skratta och sjunga alldeles för mycket i skogarna, då de i stället inte borde andas högljuddare än ett räv i sin kula. Kan ni begagna den slätborrade bössan eller handskas med studsare?»

»Nej, jag har Gud vare lov aldrig haft anledning att befatta mig med mordiska verktyg.»

»Ni förstår er måhända på kompassen och sätter upp vildmarkens vattendrag och berg på papper, så att de, som komma efter, måtte återfinna orter och ställen genom deras givna namn?»

»Nej, jag utövar inte något sådant yrke.»

»Ni har ett par ben, som tyckas kunna göra en lång stig kort, därför antar jag, att ni stundom går med underrättelser till generalen.»

»Nej, aldrig. Jag följer endast min egen höga kallelse, som är undervisning i helig musik.»

»En besynnerlig kallelse att hela livet igenom gå omkring som en härmfågel och återge alla de toner och läten, som råka komma ut ur andra människors strupar», mumlade Falköga med ett invärtes skratt. »Nåja, min vän, jag antar, att det är ert naturliga anlag, och det behöver inte förnekas mer än om det vore skjutning eller någon dylik bättre böjelse. Låt oss höra, vad ni kan åstadkomma i den vägen! Det blir ett vänskapligt sätt att säga godnatt, ty det är tid att fruntimren här hämta krafter för en ansträngande och lång färd i morgongryningen, innan maquaerna kommit på benen.»

»Med största glädje är jag med om det», sade David, i det han satte på sig glasögonen och tog fram sin lilla kära sångbok, som han genast räckte Alice. »Vad kan vara mera passande och trösterikt än att om aftonen uppstämma sin lovsång efter en dag av så ytterlig fara?»

Boken slogs upp vid en sång, som ej illa passade för deras belägenhet och vari diktaren, som ej längre eggades av sitt begär att överträffa Israels gudaingivne konung, lade i dagen en viss måttfullhet och en ingalunda föraktlig förmåga. Cora var villig att hjälpa systern, och den fromma sången begynte, sedan den omständlige David först hade gjort de oundgängliga förberedelserna med stämpipan och tonens angivande.

Melodien var högtidlig och långsam. Stundom höjde den sig till det yttersta omfånget av de båda i from rörelse över sin lilla bok lutade flickornas fylliga röster, stundom sjönk den så lågt, att vattnets brus som ett dovt ackompanjemang trängde genom deras sång. Davids naturliga smak och säkra öra styrde och dämpade ljudstyrkan, så att den lämpade sig för den instängda grottan, där varje rämna och vrå fylldes av de böjliga rösternas dallrande toner. Indianerna höllo sina ögon orörligt fästa på klip- pan och lyssnade med en uppmärksamhet, som tycktes förvandla dem till stenstoder. Men kunskaparen, som med kall likgiltighet satt och stödde hakan mot handen, lät småningom sina stela drag antaga ett mildare uttryck, och då vers följde på vers, kände han sin järnnatur ge vika, medan han i minnet försattes tillbaka till gossåren, då hans öron i koloniens nybyggen hade varit vana att lyssna till dylika lovsånger. Hans kringirrande ögon började fuktas, och innan sången var slut, flödade varma tårar fram ur källor, som länge tycktes ha varit torra, och tillrade efter varandra utför kinder, som oftare hade känt himmelens oväder än några vittnesbörd om svaghet. De sjungande vilade just på ett av de låga, bortdöende ackord, som örat så begärligt uppfångar, liksom i medvetande om att det snart skall förlora dem, då ett skrik, som varken tycktes mänskligt eller ens jordiskt, lät höra sig utanför och ej blott trängde till grottans mest undangömda vrår, utan längst ned i hjärtat hos alla, som hörde det. Det efterföljdes av en tystnad, som tycktes så djup som om själva vattnet hade hejdats i sin ursinniga framfart av detta fasansfulla och ovanliga avbrott.

»Vad är det?» halvviskade Alice efter några ögonblicks förfärlig spänning.

»Vad är det?» upprepade Heyward högt.

Varken Falköga eller indianerna svarade. De lyssnade som om de väntade, att ljudet skulle upprepas, och på ett sätt, som visade hur förvånade de själva voro. Slutligen började de samtala ivrigt på delawarespråket, varpå Unkas tog vägen genom den inre och mest dolda öppningen och försiktigt lämnade grottan. Först då han hade gått, talade kunskaparen åter på engelska.

»Vad det är eller vad det icke är, kan ingen här säga, fastän två av oss strövat omkring i skogarna under mer än trettio år. Jag trodde, att av alla slags skrik, som indianer eller vilddjur kunna uppstämma, det inte fanns något, som inte mitt öra hört, men det här bevisar, att jag endast var en fåfäng och inbilsk dödlig.»

»Var det då inte det rop, som indiankrigare låta höra, när de vilja skrämma sina fiender?» frågade Cora med ett lugn, som hennes upprörda syster långtifrån kände.

»Nej, nej, det här lät ohyggligt och förskräckligt och hade ett slags omänskligt ljud, men när man en gång hört stridsropet, kan man aldrig misstaga sig på det. Nå, Unkas», fortfor han, nu på delawarespråket, till den unga hövdingen, när denne åter kom in, »vad har du sett? Lyser vårt ljus genom filtarna?»

Svaret, som gavs på samma språk, var kort och tydligen bestämt.

»Ingenting syns utanför, och vårt gömställe ligger fortfarande i mörker», fortfor Falköga med en missbelåten skakning på huvudet. »Gå in i den andra hålan och försök sova, ni som behöva det, ty vi måste vara på benen långt innan solen går upp och begagna tiden på bästa sätt för att komma till Fort Edward, medan mingoerna ta sin morgonlur.»

Cora fogade sig efter denna uppmaning med ett lugn, som lärde den mera rädda Alice inse nödvändigheten av att lyda. Men innan de gingo, bad hon viskande Heyward att följa med. Unkas lyfte upp filten för att släppa dem igenom, och när systrarna vände sig om för att tacka honom för denna artighet, sågo de kunskaparen sitta framför den halvslocknade elden med ansiktet stött mot händerna på ett sätt, som visade, huru djupt han grubblade över det oförklarliga avbrott, som hade gjort slut på deras aftonandakt.

Heyward tog med sig en lågande eldbrand, som kastade ett dunkelt sken genom den trånga gång, som utgjorde deras nya rum; sedan han givit den en lämplig plats, slöt han sig till flickorna, som nu för första gången, sedan de lämnade Fort Edwards gästvänliga valar, befunno sig ensamma med honom.

»Lämna oss inte, Duncan», bad Alice. »Vi kunna inte sova på ett sådant ställe som det här, med det ohyggliga skriket ännu skallande i våra öron.»

»Låt oss först undersöka ert fästes styrka, så få vi sedan tala om vila», svarade han.

Han gick till en i grottans bortre ända befintlig utgång, som i likhet med de andra doldes av filtar, och i det han drog undan det tjocka förhänget, inandades han den friska och upplivande luften från vattenfallet. En arm av floden flöt fram genom en djup, smal klyfta, som strömmen genom nötning hade bildat i den iösa klippan alldeles under hans fötter, och erbjöd, som han trodde, ett pålitligt försvar mot varje fara från detta håll, under det att vattnet några tiotal fot ovanför dem brusade, forsade och störtade fram på det våldsammaste och mest oregelbundna sätt.

»Naturen har bildat en oöverstiglig vall på den här sidan», fortfor han, i det han pekade utför den lodräta branten ned på den mörka strömmen, innan han släppte ned filten; »och då ni veta, att redliga och pålitliga män hålla vakt på framsidan, kan jag inte finna något skäl, varför vår hederliga värds råd skulle missaktas. Jag är säker på, att Cora håller med mig om att sömn är nödvändig för er båda.»

»Jag delar fullkomligt er åsikt, om jag än inte kan följa den i handling», svarade Cora, som hade tagit plats bredvid Alice, på en bädd av sassafraskvistar. »Det finns andra orsaker, som måste förjaga vår sömn, även om vi hade blivit förskonade från den skräck, som det där hemlighetsfulla ljudet framkallade. Tänk efter själv, Heyward, om, döttrar kunna glömma den ångest en far måste utstå, då hans barn tillbringa natten, han vet inte var eller huru, i en vildmark som den här och mitt under så många faror.»

»Han är soldat och förstår att rätt bedöma äventyrligheterna under en färd genom skogarna.»

»Han är far också och kan inte förneka sin natur.»

»Hur överseende har han inte alltid varit med alla mina dårskaper, hur öm och eftergiven för alla mina önskningar», sade Alice snyftande. »Vi ha varit själviska, syster, då vi yrkat på att få besöka honom under så farliga omständigheter.»

»Det var kanske förhastat av mig att framtvinga hans samtycke i ett ögonblick av så många svårigheter, men jag ville visa honom, att om än andra sveko honom i hans trångmål, voro åtminstone hans barn honom trogna.»

»När han fick veta er ankomst till Fort Edward», sade Heyward vänligt, »utkämpades hos honom en häftig strid mellan fruktan och kärlek, om än den senare, om möjligt ännu större än förut genom den långa skilsmässan, snart vann överhanden. ’Det är min storsinta Coras anda, som leder dem, Duncan, och jag vill inte lägga band på henne’, sade han. ’Gud give, att han, som har vår kunglige herres ära sig anförtrodd, visade endast hälften av hennes beslutsamhet!’»

»Men talade han då inte om mig, Heyward?» frågade Alice med avundsam ömhet. »Säkerligen glömde han inte alldeles sin lilla Elsie.»

»Det vore en omöjlighet», svarade den unga mannen, »Han kallade er med tusen ömma smeknamn, som jag inte kan drista mig att begagna, men vilkas berättigande jag på det varmaste kan intyga. En gång yttrade han till och med…»

Heyward tystnade, ty under det att hans ögon voro oavlåtligt fästa på Alice, som med den barnsliga ömhetens iver hade vänt sig till honom för att uppfånga hans ord, fylldes luften av samma starka, ohyggliga skrik som förut, så att han förstummades. En lång, andlös tystnad följde, varunder alla sågo på varandra i ängslig väntan att få höra ljudet upprepas. Slutligen lyftes filten sakta upp och Falköga stod i öppningen med ett ansikte, vars lugna uttryck tydligen började ge vika för något hemlighetsfullt förhållande, som tycktes hota med någon fara, mot vilken all hans förslagenhet och erfarenhet kanske skulle visa sig vara utan nytta.