Den siste mohikanen/Kap 13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Räddning i sista ögonblicket
Den siste mohikanen
av James Fenimore Cooper
Översättare: Tom Wilson

Blockhuset i skogen
Genom fiendens läger  →


[ 123 ]

XIII.
BLOCKHUSET I SKOGEN.

Den väg Falköga tog ledde över de här och där av dalgångar och åsar avbrutna sandslätter, på vilka Heyward och hans ressällskap om morgonen samma dag hade fårdats med Magua till vägvisare. Solen hade nu sänkt sig lågt ned mot de avlägsna bergen, och emedan deras färd gick genom den ändlösa skogen, var hettan inte längre tryckande.

Jägaren tycktes i likhet med vilden, vars plats han hade intagit, göra sitt urval bland de hemliga märkena på deras obanade stråt med ett slags instinkt, i det att han sällan minskade sin hastighet och aldrig stannade för att överlägga. En snabb sidoblick på trädens mossa jämte ett tillfälligt ögonkast uppåt mot den sjunkande solen eller en stadig men flyktig blick på riktningen av de talrika vattendrag, genom vilka han vadade, detta var tillräckligt att bestämma hans kurs och undanröja de största svårigheterna. Emellertid började skogen ändra färgskiftningar, lövvalvens livliga grönska övergick i den allvarligare belysning, som utgör det vanliga förebudet till dagens slut.

Under det att systrarna sökte mellan träden uppfånga en och annan skymt av den gyllene ljusflod, som bildade en glittrande strålkrans kring solen och här och där med mörkröda strimmor färgade eller med smala kanter av glärsande gult omgav en molnmassa, som låg hopad ej långt bort ovanför kullarna 1 väster, vände Falköga sig hastigt om, pekade uppåt mot det praktfulla himlavalvet och sade:

»Där är det tecken, som blivit människan givet, när hon bör söka sin föda och naturliga vila. Bättre och klokare skulle hon handla, om hon förstode naturens tecken och toge lärdom av fåglarna i luften och djuren på fälten. Vår natt kommer emellertid att snart gå till ända, ty med månen måste vi vara uppe och i rörelse igen. Jag kommer ihåg, att jag har kämpat med maquaerna här i trakten under det första krig, vari jag utgöt människoblod, och vi [ 124 ]kastade då upp ett blockhus för att hindra den rovgiriga ohyran att lägga sin hand på våra skalper. Om inte mina märken svika, skola vi finna stället ett litet stycke längre åt vänster.»

Därmed trängde Falköga oförskräckt in i ett tätt snår av unga kastanjeträd, varvid han böjde undan de yppiga skotten, som nästan betäckte marken, liksom om han vid varje steg väntade att upptäcka något bekant föremål. Kunskaparens minne svek honom ej heller. Efter att ha trängt in några hundra fot i den med törnsnår inflätade buskskogen kom han ut på en öppen plats, som omgav en låg, grön kulle, på vars krön det ifrågavarande förfallna blockhuset befann sig. Denna grova och vårdslösade byggnad var ett av dessa sedermera övergivna försvarsverk, som, uppkastade på grund av ett tillfälligt behov, övergivits så snart faran var över och nu, lämnade åt sitt öde och nästan glömda liksom de omständigheter, som föranledde deras uppförande, höllo på att falla i spillror i skogens enslighet. Dylika minnesmärken av människans framfart och strider förekomma ännu talrikt över hela det breda bälte av vildmark, som en gång skilde de fientliga provinserna åt, och bilda ett slags ruiner, som stå i nära samband med minnena från koloniernas historia och väl överensstämma med det omgivande landskapets dystra skaplynne. Barktaket på detta blockhus hade för länge sedan störtat in och blandat sig med mullen, men de väldiga furustockar, som i hast blivit uppkastade på varandra, bibehöllo ännu sitt inbördes läge, ehuru ett av försvarsverkets hörn hade givit vika för trycket och hotade återstoden av den konstlösa byggnaden med ett hastigt fall. Medan Heyward och hans följeslagare tvekade att närma sig en byggnad med så förfallet utseende, stego Falköga och indianerna ej blott utan fruktan, utan med tydligt intresse inom de låga väggarna. Under det att den förre granskade ruinerna både invändigt och utvändigt med nyfikenheten hos en man, vars minnen i varje ögonblick vakna till nytt liv, berättade Chingachgook för sin son på delawarespråket och med en segrares stolthet den korta historien om den strid, som i hans ungdom hade utkämpats på detta ensliga ställe och vari han hade del[ 125 ]tagit. Men ett drag av vemod blandade sig med hans segerstolthet och gjorde hans röst som vanligt vek och musikalisk.

»Skulle inte vår viloplats ha varit mera undangömd, min hederliga vän, om vi valt ett mindre känt och mera sällan besökt ställe än det här?» frågade Heyward, då han märkte, att kunskaparen redan hade slutat sin korta undersökning.

»Få människor leva nu, som ens känna till, att det här blockhuset någonsin blivit uppfört», svarade Falköga långsamt och tankfullt. »Det är inte ofta som böcker göras och berättelser skrivas om en sådan fäktning, som här utkämpades mellan mohikanerna och mohawkerna i ett krig, som de själva ställt till. Jag var då en ung man och drog ut i strid tillsammans med delawarerna, därför att jag visste, att de voro en förtalad och förorättad stam. Under fyrtio dagar och fyrtio nätter krävde de avgrundsandarna vårt blod omkring denna trave av stockar, som jag gjorde upp planen till och delvis även uppförde, då jag, som ni vet, själv inte är någon indian, utan en man utan någon korsning. Delawarerna hjälpte till med arbetet, och vi försvarade verket med en styrka av tio man mot tjugu, tills antalet var i det närmaste lika; då gjorde vi ett utfall på de hundarna, och inte en enda av dem kom hem igen för att berätta om det öde, som drabbat hans avdelning. Ja, ja, jag var ung på den tiden och ovan att se blod, och som jag inte kunde förlika mig med tanken på att varelser, som hade en odödlig själ lika väl som jag själv, skulle ligga på bara marken, där deras kroppar skulle sönderslitas av vilddjuren eller deras ben vitna i regnet, begrov jag de döda med mina egna händer just under den lilla kulle, på vilken ni tagit plats och som för resten inte är någon dålig sittplats, fastän den blivit uppförd över dödliga människors ben.»

Heyward och systrarna stego genast upp från den gräsbeklädda griften, och de senare kunde icke, oaktat de nyss förut hade bevittnat så förskräckliga uppträden, helt och hållet undertrycka en känsla av mycket naturlig fasa, när de funno sig ha kommit i så nära beröring med de döda mohawkernas grav. Det grå skymningsljuset, den [ 126 ]lilla dystra, av mörkt gräs betäckta slätten, kantad med buskar, bakom vilka tallarna i andlös tystnad reste sig, som det syntes, ända till molnen, och den gravlika stillheten i den vidsträckta skogen — allt detta förenade sig för att göra ett dylikt intryck ännu djupare.

»De äro hädangångna och oskadliga», fortfor Falköga, i det han slog ut med handen under ett vemodigt leende åt den oro flickorna så tydligt lagt i dagen. »De komma aldrig mer att höja stridsropet eller utdela ett hugg med tomahåken. Och av alla dem, som hjälpte till att ge dem en plats där de nu ligga, äro endast Chingachgook och jag i livet. Mohikanens bröder och anhöriga bildade vår stridstrupp, och ni se nu framför er alla, som finnas kvar av hans stam.»

Åhörarnas ögon sökte ofrivilligt indianernas gestalter, med ett medlidsamt deltagande för deras ensliga ställning i livet.

»Men nu kan det vara tid för de unga fruntimren att få vila litet efter allt vad de sett och varit med om i dag», återtog Falköga. »Unkas, bringa källan i dagen, medan din far och jag göra ett tak över deras täcka huvuden av de här kastanjetelningarna och en bädd av gräs och löv.»

Samtalet upphörde, medan jägaren och hans kamrater sysselsatte sig med förberedelser till bekvämlighet och skydd för dem, som de ledsagade. En källa, som långt tillbaka i tiden hade förmått infödingarna att välja detta ställe till ett tillfälligt skyddsvärn, var snart frigjord från löv, varpå ett kristallklart flöde bröt fram ur dess bädd och utgöt sina böljor över den grönskande kullen. Ett hörn av byggnaden övertäcktes därefter på sådant sätt, att den för klimatet utmärkande täta daggen utestängdes, och därunder gjordes en bädd av doftande buskväxter och torrt löv åt systrarna att vila på. De drogo sig genast tillbaka och försjönko snart i den sömn, som naturen så pockande krävde. Heyward var beredd på att tillbringa natten på vakt i deras närhet alldeles utanför ruinen, men då kunskaparen märkte hans avsikt, pekade han på Chingachgook, i det han helt lugnt sträckte ut sina egna lemmar i gräset, och sade:

»En vit mans ögon äro för tunga och blinda för en vakt [ 127 ]sådan som den här. Mohikanen skall bli vår vaktpost; låtom oss därför sova.»

»Jag visade mig som en drönare på min post i natt som var», svarade Heyward, »och har därför mindre behov av vila än ni, som bättre uppfyllde en soldats plikt. Må därför allesammans gå till vila, medan jag håller vakt.»

»Om vi låge bland det sextionde regementets vita tält och framför en fiende sådan som fransosen, skulle jag inte begära en bättre väktare», svarade kunskaparen, men i mörkret och bland vildmarkens tecken skulle ert omdöme inte vara mera värt än ett barns dårskap och er vaksamhet vara bortkastad. Gör därför som Unkas och jag: lägg er och sov, och sov lugnt.»

Heyward märkte, att medan de talade, hade den yngre indianen verkligen kastat sig ned på sidan av kullen liksom för att draga så mycken nytta som möjligt av den tid, som blivit bestämd för vilan, samt att hans exempel följts av David, vars tunga bokstavligen lådde vid hans gom av sårfebern, stegrad som den var av deras mödosamma vandring. Obenägen att förlänga ett gagnlöst ordbyte, låtsade den unga mannen ge efter så till vida, att han stödde ryggen i halvt tillbakalutad ställning mot blockhusets stockar, ehuru han inom sig var fast besluten att icke sluta ett öga, förrän han hade överlämnat den dyrbara skatt, som anförtrotts honom, i Munros egna armar. Falköga, som trodde sig ha lyckats övertala honom, föll snart i sömn, varpå djup tystnad rådde över den ensliga platsen.

Under många minuter lyckades Heyward hålla sina sinnen livliga och mottagliga för varje klagande ljud från skogen. Hans syn skärptes i samma mån som aftonens skuggor lade sig över platsen, och ännu sedan stjärnorna hade börjat tindra över hans huvud var han i stånd att urskilja sina kamraters vilande gestalter, där de lågo utsträckta i gräset, och att iakttaga Chingachgook, som satt lika rak och orörlig som något av de träd, som bildade det mörka stängslet på alla sidor om dem. Han hörde även de på några fots avstånd från honom liggande systrarnas sakta andhämtning, och ej ett löv rubbades av en vindfläkt, utan att hans öron uppfångade ljudet därav. Slutligen [ 128 ]sammanblandade sig likväl en nattskärras sorgsna toner med en ugglas klagande läten; hans sömntyngda ögon sökte då och då stjärnornas klara strålar, och därpå inbillade han sig, att han såg dem genom de nedfallna ögonlocken. Under ögonblick av tillfällig vaksamhet tog han en buske för sin postande kamrat, därpå sjönk hans huvud ned på axeln, som i sin tur sökte ett stöd på marken; slutligen blev hela hans kropp slapp och böjlig och den unga mannen sjönk i en djup sömn, varunder han drömde, att han var en forntida riddare, som höll sin midnattsvaka utanför det tält, som hyste en befriad prinsessa, vars ynnest han icke helt och hållet misströstade om att vinna genom ett dylikt prov på hängivenhet och vaksamhet.

Hur länge den trötta Heyward låg i detta medvetslösa tillstånd, visste han inte själv, men hans drömsyner hade redan länge sedan förlorat sig i fullständig glömska, när han spratt till vid ett lätt slag på axeln. Väckt av denna varning, så svag den än var, sprang han upp med ett oredigt minne av den självpålagda plikt han hade åtagit sig i början av natten.

»Vem där?» frågade han, i det han trevade efter sin värja på det ställe, där den brukade hänga. »Tala! Vän eller fiende?»

»Vän», svarade Chingachgook med låg röst, i det han pekade uppåt på det nattliga ljus, som genom en öppning i träden kastade sitt milda skimmer rakt på deras lägerplats. Därpå tillade han omedelbart på bruten engelska: »Måne kommer, och vit mans fäste långt, långt bort. Tid att röra sig, när sömn sluter fransmans båda ögon.»

»Ni har rätt. Väck upp era vänner och sadla hästarna, medan jag förbereder mina kamrater på färden.»

»Vi äro vakna, Duncan, och beredda att färdas mycket hastigt efter en så uppfriskande sömn», hördes Alices milda, silverklara röst inom byggnaden. »Men ni har för vår skull vakat den tråkiga natten igenom, sedan ni fått utstå så svåra mödor under hela långa dagen.»

»Säg snarare, att jag hade ämnat vaka, fastän mina förrädiska ögon sveko mig. Två gånger har jag nu visat mig ovärdig det förtroende jag åtnjutit. Sedan jag genom min oförsiktighet lett er i fara, har jag inte ens den för[ 129 ]tjänsten att ha hållit vakt vid er huvudgärd, som det skulle anstått en krigsman.»

»Ingen annan än Duncan själv skulle anklaga Duncan för en sådan svaghet», svarade Alice.

Den unga mannen befriades från obehaget att ytterligare betyga sin ovärdighet genom ett utrop av Chingachgook och den hållning av spänd uppmärksamhet, som hans son intog.

»Mohikanerna höra en fiende», viskade Falköga, som nu liksom alla de andra var vaken och på benen. »De vädra en fara i vinden.»

»Gud förbjude det!» utropade Heyward. »Vi ha sannerligen haft tillräckligt av blodsutgjutelse.»

Emellertid tog han sin bössa, under det han talade och gjorde sig beredd att försona sin lätt förlåtliga försumlighet genom att modigt blottställa sitt liv till försvar för dem han åtagit sig att beskydda.

»Det är något vilddjur från skogen, som smyger omkring och söker föda», viskade han, när de låga och, som det tycktes, avlägsna ljud, som hade väckt mohikanernas uppmärksamhet, även nådde hans öron.

»Tyst!» svarade den uppmärksamt lyssnande kunskaparen. »Det är människor; till och med jag kan nu urskilja deras steg, så svaga än mina sinnen äro i jämförelse med en indians. Den där huronen, som rymde sin väg, har stött på en av Montcalms uteliggande skaror, och de ha snokat upp vårt spår. Led hästarna in i blockhuset, Unkas, och ni, mina vänner, följ med inom samma skydd. Så skröpligt och gammalt det än är, erbjuder det likväl alltid en betäckning, och det har genljudit av en bössas knall förr än i natt.»

Hans tillsägelse åtlyddes ögonblickligt, i det att mohikanerna ledde hästarna inom ruinen, dit även hela skaran begav sig under iakttagande av den strängaste tystnad.

Ljudet av annalkande steg var nu allt för tydligt för att tillåta något tvivel. Med detta ljud blandades snart röster, som ropade varandra på en indiandialekt, som, enligt vad jägaren i en viskning meddelade Heyward, var huronernas språk. När denna indianskara kom fram till det ställe, där hästarna hade trängt in i det blockhuset [ 130 ]omgivande snåret, stannade de tydligen i ovisshet, därför att de hade förlorat de kännemärken, som till detta ögonblick väglett dem under förföljandet.

Att döma av rösterna förefoll det som om tjugu man snart voro församlade på denna fläck och, skrikande om varandra, uttalade sina olika åsikter och råd.

»De skälmarna känna vår svaghet, annars skulle de inte tillåta sig en sådan där trög käringmarsch», viskade Falköga, som stod bredvid Heyward i den djupa skuggan och tittade ut genom en öppning mellan stockarna. »Hör bara på de kräken! Varenda man bland dem tycks ha två tungor men bara ett ben.»

Strax därpå hördes den djupa rösten av en man, som talade med myndighet under de andras tystnad. Därpå framgick tydligt av prasslet i löven och knakandet av torra kvistar, att vildarna skilde sig åt för att söka det förlorade spåret. Till lycka för de förföljda hade månljuset ehuru det göt en flod av milt skimmer på den lilla slätten omkring ruinen, ej tillräcklig styrka att genomtränga skogens djupa valv, under vilka föremålen ännu lågo insvepta i dunkla och vilseledande skuggor. Sökandet visade sig fruktlöst, ty så kort och hastig hade färden varit från den endast svagt skönjbara stig, på vilken resandena tågat fram, till snåret, att varje spår av deras steg gick förlorat i skogens mörker.

Det dröjde emellertid inte länge, förrän de rastlöst kringströvande vildarna hördes driva i buskarna och småningom närma sig den inre kanten av den täta ring av unga kastanjeträd, som omgav den lilla slätten.

»De komma», viskade Heyward och försökte sticka sin bössa genom springan mellan stockarna. »Låtom oss skjuta, när de närma sig.»

»Håll allting i skuggan», svarade kunskaparen. »Knäppen av en flinta, ja, blotta lukten av ett enda krutkorn skulle bringa det hungriga packet på oss i massa. Skulle det vara Guds vilja, att vi måste slåss för att försvara våra skalper, så lita på mäns erfarenhet, som känna vildarnas sätt att gå till väga och inte ofta bruka hålla sig undan, när stridsropet tjutes fram.»

Heyward kastade en blick bakom sig och såg, att de [ 131 ]darrande systrarna hukade sig ned i det avlägsnaste hörnet av byggnaden, medan mohikanerna stodo i skuggan raka som två stolpar, färdiga och synbarligen villiga att slå ett slag, när det skulle behövas. Läggande band på sin otålighet, blickade han åter ut på slätten och avvaktade utgången under tystnad. I detta ögonblick böjdes snåret undan, och en reslig, beväpnad huron trädde fram några steg på den öppna platsen. Under det han stirrade på det tysta blockhuset, föll månen fullt på hans svartmuskiga ansikte och förrådde dess uttryck av förvåning och nyfikenhet. Han utstötte det utrop, som vanligen åtföljer känslan av förvåning hos en indian, varpå han snart med låg röst kallade en av kamraterna till sin sida.

Dessa skogens barn stodo en stund tillsammans, pekade på den förfallna byggnaden och samtalade på sin stams obegripliga språk. Därpå gingo de närmare, fastän med långsamma och försiktiga steg, varunder de varje ögonblick stannade för att se på huset likt skrämda hjortar, vilkas nyfikenhet mäktigt kämpade om herraväldet med deras vaknande farhågor. Plötsligt kom den enes fot att stanna på jordkullen, varvid han böjde sig ned för att undersöka dess beskaffenhet. I detta ögonblick märkte Heyward, att kunskaparen lossade sin kniv i slidan och sänkte mynningen av sin bössa. Den unga mannen gjorde på samma sätt och beredde sig på en kamp, som nu syntes oundviklig.

Vildarna voro nu så nära, att minsta rörelse hos någon av hästarna eller till och med ett högre andedrag än vanligt skulle ha förrått flyktingarna. Men då huronerna upptäckte jordhögens beskaffenhet, tycktes deras tankar få en helt annan riktning. De samtalade sins emellan, och deras röster ljödo dämpade och högtidliga, som om de påverkades av en med skräck starkt blandad vördnad. Därpå drogo de sig försiktigt tillbaka, under det att de höllo ögonen oroligt fästa på ruinen, liksom om de väntade att få se de dödas vålnader komma ut från dess tysta väggar, till dess de nådde slättens gräns, då de långsamt begåvo sig in i snåret och försvunno.

Falköga sänkte kolven av sin bössa till marken, drog ett djupt andetag av lättnad och sade viskande:

[ 132 ]»Åh, de hysa vördnad för de döda, och det har denna gång räddat deras och kanske också bättre mäns liv!»

De två huronerna hördes lämna buskarna, och det framgick snart tydligt, att alla förföljarna samlades kring dem och med djupaste uppmärksamhet hörde på deras berättelse. Efter några minuters allvarligt och högtidligt samtal, vida skilt från det buller och skrän, varmed de först hade samlats kring stället, blevo ljuden allt avlägsnare och förlorade sig slutligen i skogens djup.

Falköga väntade, till dess ett tecken från den lyssnande Chingachgook förvissade honom om, att varje ljud av den borttågande skaran fullkomligt uppslukats av avståndet, varpå han vinkade åt Heyward att leda fram hästarna och hjälpa systrarna i sadeln. Genast detta skett, gingo alla ut genom den förfallna portöppningen, smögo sig därifrån åt ett håll motsatt det, varifrån de hade kommit, och lämnade stället, varvid systrarna kastade förstulna blickar bakom sig på den tysta graven och den förfallna ruinen, under det att de lämnade det milda månskenet för att fördjupa sig i skogens dunkel.