Hoppa till innehållet

Den siste mohikanen/Kap 14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Blockhuset i skogen
Den siste mohikanen
av James Fenimore Cooper
Översättare: Tom Wilson

Genom fiendens läger
Blodbadet vid William Henry  →


[ 132 ]

XIV.
GENOM FIENDENS LÄGER.

Kunskaparen gick även nu i spetsen, fastän hans steg, så snart han hade lagt en betryggande sträcka mellan sig och sina fiender, blevo mer betänksamma än under deras föregående vandring, detta på grund av hans fullständiga obekantskap med ortsförhållandena i den omgivande skogen. Men än en gång gjorde han halt för att rådgöra med sina bundsförvanter mohikanerna, varvid han pekade uppåt på månen och noga undersökte barken på träden. Slutligen hördes det avlägsna sorlet av ett vattendrag, varigenom vägvisarna befriades ur en icke ringa förlägenhet, ty de visste nu, åt vilket håll de borde gå.

Då man kom fram till den lilla floden, gjorde Falköga åter halt, tog av sig mockasinerna och uppmanade Hey[ 133 ]ward och Gamut att göra likaledes. Därpå steg han ned i vattnet, och under nära en timmes tid gingo de fram i den grunda och slingrande flodbädden, till dess de slutligen stego upp på den sandiga men skogbeväxta slättens jämna mark. Där tycktes kunskaparen åter känna sig hemmastadd, ty han gick framåt med säkerheten och hastigheten hos en man, som rör sig med full tillit till sin sakkännedom. Stigen blev snart ojämnare, och resandena kunde tydligt urskilja, att bergen närmade sig dem på ömse sidor och att de i själva verket voro på väg att tränga in i en hålväg. Plötsligt stannade Falköga och väntade, till dess hela skaran hunnit upp honom, varpå han tog till orda, fastän med så låg och försiktig röst, att hans ord därigenom ljödo ännu högtidligare i den rådande stillheten och mörkret.

»Det är lätt att känna igen stigarna och finna saltslekena och vattendragen i vildmarken», sade han, »men vem skulle väl, då han ser denna trakt, våga påstå, att en mäktig här slagit sig ned bland de där tysta träden och kala bergen?»

»Vi befinna oss således inte så långt från William Henry?» sade Heyward, i det han livligt intresserad gick närmare kunskaparen.

»Ännu återstår en lång och tröttsam stig dit, och den största svårigheten är nu att veta, när och var vi skola träffa på den», svarade Falköga. »Se», forfor han, i det han pekade mellan träden på ett ställe, där ett litet vattenbäcken med sin lugna och klara yta återspeglade stjärnorna, »här är ’Blodsdammen’, och jag befinner mig nu på en mark, över vilken jag inte blott ofta färdats, utan där jag till och med en gång kämpat med fienden från solens uppgång till dess nedgång.»

»Åh! Denna mörka och dystra vattensamling utgör då graven för de tappra män, som stupade i den striden? Jag har hört dammen nämnas, men aldrig förr har jag stått på dess strand.»

»Tre strider utkämpade vi med den tyska fransmannen på en dag», fortfor Falköga, som fullföljde sin egen tankegång snarare än han besvarade Heywards anmärkning. »Han gick illa åt oss under vår kringgående rörelse, då vi [ 134 ]tänkte lägga oss i försåt, till dess han skulle rycka fram, och drev oss i oordning som jagade djur genom passen till Horicans stränder. Därpå samlade vi oss bakom våra fällda träd och höllo stånd under sir William, som blev adlad just för den bedriften, och full betalning gåvo vi fienden för den skymf han tillfogat oss på morgonen, Hundratals fransmän sågo den dagen solen för sista gången, och själva deras anförare, Dieskau, föll i våra händer, så sönderskuren och sargad av kulor, att han blev oförmögen till vidare krigstjänst och återvände till sitt eget land.»

»Ja, det var ett stolt försvar!» utropade Heyward medryckt av sin ungdomliga hänförelse. »Ryktet därom nådde tidigt till oss i södra armén.»

»Ja, men saken var inte slut med det. På sir Williams begäran skickades jag av major Effingham att kringgå fransmännen och föra underrättelsen om deras nederlag över landsträckan mellan sjöarna till fästet vid Hudson. Just därborta, där ni ser träden stiga upp på en bergås, träffade jag på en trupp, som kom ned till vår hjälp, och jag förde den till det ställe, där fienderna höllo på att intaga sin måltid, föga drömmande om att de ännu inte slutat sitt blodiga dagsverke.»

»Och ni överraskade dem?»

»Jo jo män, såvida döden kan vara en överraskning för människor, som endast tänka på att tillfredsställa sin matlust. Vi gåvo dem föga andrum, ty de hade gått hårt åt oss under fäktningen på morgonen, och få voro de i vår trupp, som inte hade förlorat en vän eller släkting genom deras händer. När allt var över, blevo de döda och även de döende, påstå somliga, kastade i den här lilla dammen. Jag har med mina egna ögon sett dess vatten färgat av blod, såsom ännu aldrig något naturligt vatten flutit fram ur jordens innandöme.»

»Det var en passande och, som jag hoppas, fridfull grav för en soldat. Ni har då varit med om mycken fälttjänst i den här gränstrakten?»

»Jag!» sade kunskaparen, i det han med en anstrykning av militärisk stolthet rätade ut sin högresta gestalt. »Många äro inte de bland de här kullarna, som inte genljudit av knallar från min bössa, inte heller finns det en så stor [ 135 ]fläck som en kvadratmil mellan Horican och floden, där inte Hjortbane nedlagt en levande varelse, det må nu ha varit en fiende eller ett oskäligt djur. Huruvida graven där är så fridfull, som ni nämnde, är emellertid en annan fråga. De finnas i lägret, som säga och tro, att en människa för att få ro efter döden inte bör begravas, medan hon ännu har anden kvar i kroppen, och så mycket är säkert, att doktorerna under brådskan den aftonen hade föga tid att avgöra, vem som var levande och vem som var död. Tyst! Ser ni inte en skepnad, som vandrar där på dammens strand?»

»Det är inte sannolikt, att någon annan är lika husvill som vi i den här dystra skogen.»

Sådana som han torde föga bekymra sig om hem eller tak över huvudet, och nattens dagg kan aldrig väta en kropp, som tillbringar dagarna i vattnet», genmälde kunskaparen, i det han grep tag i Heywards axel med så krampaktig styrka, att denne fick en pinsam förnimmelse av i huru hög grad vidskeplig skräck hade gjort sig till herre över en man, som vanligen var så oförskräckt.

»Vid Gud, det är en mänsklig varelse, och den närmar sig! Håll era vapen färdiga, mina vänner, ty vi veta inte vem vi kunna möta.»

»Qui vive?» (Vem där?) frågade en barsk och djup röst, som lät som en maning från en annan värld på denna ensliga och högtidliga plats.

»Vad säger skepnaden?» viskade kunskaparen. »Den talar varken indianska eller engelska.»

»Qui vive?» upprepade samma röst, varpå hastigt följde ett rassel med vapen, och den talande intog en hotfull ställning.

»France» (Frankrike), svarade Heyward, i det han steg fram ur trädens skugga till dammens strand på några meters avstånd från vaktposten.

»D'où venez-vous? Ou allez-vous d'aussi bonne heure?» (Varifrån kommer ni? Vart ämnar ni er så tidigt?) frågade grenadjären med ett språk och en accent, som förrådde en man från gamla Frankrike.

»Je viens de la découverte, et je vais me coucher» (Jag har varit ute för att kunskapa, och jag tänker gå till vila.)

[ 136 ]»Etes-vous officier du roi?» (Är ni kunglig officer?)

»Sans doute, mon camarade; me prends-tu pour un provincial? Je suis capitaine de chasseurs, j'ai ici avec moi les filles du commandant de la fortification. Aha, tu en as entendu parler! Je les ai fait prissonnières près de l'autre fort, et je les conduis au général.» (Ja visst, kamrat; tar du mig för en bonde? Jag är kapten vid ett jägarregemente — Heyward märkte ganska väl, att den andre tillhörde ett linjeregemente — och har med mig döttrarna till kommendanten på fästet. Aha, du har hört talas om dem! Jag har tagit dem till fånga i närheten av det andra fästet och skall föra dem till generalen.)

»Ma foi, mesdames, j'en suis fàché pour vous, mais — fortune de guerre!» (I sanning, mina damer, det gör mig ont om er — så går det till i krig! utropade den unga soldaten, i det han artigt förde handen till mössan). »Vous trouverez notre général un brave homme et bien poli avec les dames.»> (Ni skola finna, att vår general är en präktig karl och mycket artig mot damer.)

»C'est le caractére des gens de guerre» (Det är en utmärkande egenskap hos krigsfolk), sade Cora med beundransvärd sinnesnärvaro. »Adieu, mon ami! Je vous souhaiterais un devoir plus agréable a remplir.» (Farväl, min vän! Jag skulle önska, att ni finge en angenämare plikt att uppfylla).

Soldaten tackade för hennes artighet med en djup och ödmjuk bugning, och sedan Heyward tillagt ett »bonne nuit, mon camarade!» (god natt, kamrat"), fortsatte flyktingarna försiktigt sin färd och lämnade den på stranden av den tysta dammen vandrande vaktposten, som, föga misstänkande att han haft att göra med så oförsynta fiender, gnolade för sig själv följande ord, som återkallades i hans minne vid anblicken av kvinnor och kanske genom erinringar om hans avlägsna vackra Frankrike:

»Vive le vin, vive l'amour o. s. v.» (Leve vinet, leve kärleken o. s. v.)

»Det var en lycka, att ni förstodo den skälmen», viskade kunskaparen, när de hade hunnit ett stycke bort från stället, och lät på samma gång bössan falla tillbaka i armvecket. »Jag såg snart, att det var en av de där oroliga [ 137 ]franseserna, och väl var det för honom, att hans tal var vänligt och hans önskningar hövliga, annars torde man ha funnit en plats för hans ben bland hans landsmäns …»

Han avbröts av ett långt och tungt stönande, som uppsteg från dammen, liksom om i verkligheten de avlidnas andar ännu dröjde omkring sin våta grav.

»För visso var han en människa med kött och blod, ty en ande skulle aldrig ha kunnat föra ett gevär så stadigt», fortfor kunskaparen.

»Han var en människa med kött och blod, men att den stackars karlen ännu tillhör den här världen, må väl kunna betvivlas», sade Heyward, som kastade en hastig blick omkring sig och saknade Chingachgook i deras lilla skara.

Ett nytt stönande, svagare än det förra, åtföljdes av ett tungt plumsande i vattnet, därpå var allt åter tyst, som om den dystra dammens stränder aldrig sedan skapelsen hade väckts ur sin slummer. Medan de ännu stodo tveksamma, sågs indianen glida fram ur snåret och sluta sig till dem, under det att han med ena handen fäste den unga fransmannens rykande skalp vid sin gördel och med den andra satte kniven och tomahåken, som hade druckit hans blod, tillbaka på deras ställe. Därpå intog han sin vanliga plats litet på ena sidan med den belåtna minen hos en man, som tror sig ha gjort en förtjänstfull gärning.

Kunskaparen sänkte bösskolven till marken, stödde händerna på mynningen och stod ett ögonblick grubblande under djup tystnad. Därpå skakade han sorgset på huvudet och mumlade:

»Det skulle ha varit grymt och omänskligt handlat av en vit man, men det ligger i en indians anlag och natur, och jag förmodar, att det inte bör ogillas. Likväl kunde jag önska, att det hade hänt en fördömd mingo i stället för den där muntra unga gossen från de gamla landen.»

»Nog!» inföll Heyward, som fruktade, att de intet anande systrarna skulle förstå orsaken till dröjsmålet, och lyckades övervinna sin motvilja genom en tankegång, som i det närmaste liknade jägarens. »Det är gjort nu, och fastän det varit bättre, om det lämnats ogjort, kan det inte hjälpas. Som ni märker, befinna vi oss endast [ 138 ]alltför tydligt inom fiendens förposter; vilken väg föreslår ni oss att följa?»

»Ja, det är, som ni säger, för sent att vidare grubbla på den saken», sade Falköga, som åter väcktes ur sina tankar. »Jo, jo, fransmännen ha slagit sig ned omkring fästet på fullt allvar, och det blir ett fint nålsöga att träda på, när vi skola färdas genom dem. Att försöka slå oss igenom förposterna duger inte för fruntimrens skull, det skulle nog bli en blodig stig för så späda fötter att gå på. Bäst därför att vända om samma väg vi kommit och bege oss utom posternas linje; sedan vika vi av rätt åt väster och gå in bland bergen, där jag kan gömma er så, att alla Montcalms besoldade helveteshundar ska tappa spåret för många månaders tid framåt.»

»Låt det då ske, och det ögonblickligen», svarade den ivriga unga mannen.

Allt vidare ordande om saken var överflödigt, ty Falköga endast uppmanade dem att följa med, varpå han började gå tillbaka samma väg, på vilken de nyss hade begivit sig till sitt nuvarande svåra och till och med farliga läge. Snart ändrade han riktning, och sedan han vikit av mot bergen, som bildade den smala slättens västra gräns, förde han sina följeslagare med snabba steg djupt inom de täta skuggor, som deras höga och sönderbrutna toppar kastade. Flyktingarnas väg var nu besvärlig, då den gick över en av klippblock uppfylld och av klyftor genomskuren mark, och de kommo endast jämförelsevis långsamt framåt. När de slutligen kommo ut ur den låga skog, som klättrade uppför bergets kala sidor, och stodo på en platt och mossbeväxt klippa, som bildade dess topp, började morgonrodnaden visa sig över de gröna stallarna på en höjd på motsatta sidan om Horicandalen.

Kunskaparen bad nu fruntimren stiga av hästarna, och sedan han tagit betslen ur de uttröttade djurens munnar och sadlarna från deras ryggar, släppte han dem lösa att söka sig en knapp föda bland den höglända traktens buskar och magra örter.

»Gå», sade han, »och sök er föda, där naturen skänker er sådan, och akta er, att ni inte själva bli föda åt rovgiriga vargar bland dessa kullar.»

[ 139 ]»Ha vi inte vidare behov av dem?» frågade Heyward.

»Se och döm med era egna ögon», svarade kunskaparen, i det han gick fram till bergets östra kant, dit han vinkade åt hela sällskapet att följa med. Om det vore lika lätt att blicka in i en människas hjärta som det är att spionera ut Mortcalms läger i all dess nakenhet från det här stället, skulle det bli ont om skrymtare, och en mingos slughet skulle visa sig komma till korta i jämförelse med en delawares ärlighet.»

När de andra kommo fram till randen av stupet, var en enda blick nog att övertyga dem om sanningen av kunskaparens påstående och om den beundransvärda förtänksamhet, varmed han hade fört dem till denna högt liggande plats.

Det berg, där de stodo på en höjd av kanske tusen fot, utgjorde en hög kägla, som reste sig ett litet stycke framför den bergskedja, som på en sträcka av flera mil följde Horicansjöns västra strand, till dess den efter att ha mött systerkedjan bortom vattnet löpte långt bort mot Kanada i orediga och brutna klippmassor, som voro glest beväxta med barrskog. Alldeles på sjöns strand och närmare dess västra än dess östra ända lågo William Henrys vidsträckta jordvallar och låga byggnader. Två av de omfångsrika bastionerna syntes vila på vattnet som sköljde deras fot, medan en djup grav och vidsträckta moras skyddade fästets övriga sidor och hörn. Framför fästet kunde man se de kringspridda vaktposterna, som höllo en tröttsam vakt över sina talrika fiender, och inom själva vallarna sågo resandena ned på män, som ännu voro dåsiga efter en genomvakad natt. Mot sydost men i omedelbar beröring med fästet låg ett förskansat läger på en liten bergshöjd, där det skulle ha passat vida bättre att anlägga själva fästningsverket, och inom detta läger utpekade Falköga de hjälpregementen, som så nyligen hade lämnat Hudson i deras sällskap. Från skogen litet längre åt söder steg på talrika ställen upp en mörk och dyster rök, som med lätthet kunde skiljas från källornas utdunstningar och som kunskaparen även utpekade för Heyward såsom bevis på, att fienden låg med en större styrka åt detta håll.

Men det skådespel, som mest intresserade den unga [ 140 ]officern, befanns på sjöns västra strand, fastän alldeles i närheten av dess södra ända. På en landremsa, som från den punkt där han stod syntes alldeles för smal att rymma en så stor här, men som i verkligheten sträckte sig många hundra meter från Horicans stränder till bergens fot, sågos de vita tälten och krigsredskapen till ett läger för tio tusen man. Batterier voro redan uppställda framför dem, och ännu medan åskådarna däruppe med så skilda känslor sågo ned på en tavla, som låg likt en karta under deras fötter, steg dånet av kanoner upp från dalen och rullade med dundrande ekon bort längs kullarna i öster.

»Morgonen har just brutit in över dem därnere», sade kunskaparen fundersamt, »och de vakna ha i sinnet att väcka de sovande med kanondunder. Vi komma några timmar för sent. Montcalm har redan fyllt skogarna med sina fördömda irokeser.»

»Fästet är verkligen inneslutet, men finns det inte någon utväg för oss att tränga in dit?» svarade Heyward. »Att tagas inom fiendens läger vore vida att föredraga framför att falla i händerna på de kringströvande indianerna.»

»Se!» utropade kunskaparen, i det han utan att tänka därpå riktade Coras uppmärksamhet åt det håll, där hennes far hade sin bostad. »Se bara, hur det skottet kommit stenarna att flyga från kommendantens hus! Jo jo, de där fransoserna komma nog att plocka det i bitar hastigare än det sattes upp, så fast och tjockt det än är.»

»Heyward, jag lider vid åsynen av en fara, som jag inte kan dela», sade den eljest oförskräckta men nu ängsliga flickan. »Låtom oss bege oss till Montcalm och be att bli insläppta. Han kan inte neka ett barn dess bön.»

»Ni skulle svårligen hinna fram till fransmannens tält med håret kvar på ert huvud», sade den rättframma kunskaparen. »Hade jag bara en enda av de tusen båtar, som ligga tomma utefter stranden där, kunde det låta sig göra. Men vad ser jag! Här blir snart en ände på skjutandet, ty där kommer en dimma, som skall förvandla dag till natt och göra en indianpil farligare än en gjuten kanon. Om ni nu äro företaget. vuxna och vilja följa med, skall jag göra en kraftansträngning, ty jag längtar att komma ned i det där lägret, vore det också bara för att få skingra [ 141 ]några hundar till mingoer, som jag ser ligga på lur i utkanten av den där björkdungen.»

»Vi äro företaget vuxna, ty när det gäller en sådan sak, vilja vi följa er i varje fara», sade Cora med fasthet.

Kunskaparen vände sig till henne med ett småleende, som uttryckte uppriktigt och hjärtligt gillande, i det han svarade:

»Jag skulle önska, att jag hade tusen man med seniga lemmar och snabb blick och som fruktade döden lika litet som ni. I så fall skulle jag, innan veckan gått till ända, skicka de pladdrande fransoserna tillbaka till deras håla, tjutande som fjättrade hundar eller hungriga vargar. Men låtom oss nu röra på oss», fortfor han, i det han vände sig från henne till de övriga i sällskapet. »Dimman kommer nedrullande så hastigt, att vi nätt och jämnt få tid att möta den på slätten och begagna den som betäckning. Kom ihåg, om någon olycka skulle hända mig, att låta vinden blåsa på er vänstra kind, eller följ hellre mohikanerna, ty de leta sig fram med sitt väderkorn, vare sig det är dag eller natt.»

När de kommo ned på slätten, hade dimman ännu inte hunnit dit; den kom tungt rullande nedför sjön, och det blev nödvändigt att vänta till dess töcknet hade svept in fiendens läger i sin ullika mantel. Mohikanerna begagnade sig av dröjsmålet för att smyga sig ut ur skogen och taga en överblick av omgivningen. Kunskaparen följde dem på kort avstånd för att i god tid draga fördel av deras meddelande och för egen del erhålla någon liten kunskap om den omedelbart invid liggande trakten.

Om några ögonblick återkom han emellertid, röd i ansiktet av förargelse, i det han brummande gav till känna sin missräkning i ord av inte synnerligen vänligt innehåll.

»Här har den slipade fransmannen ställt ut en vaktpostering alldeles i vår väg», sade han; »den består av både rödskinn och vita, och det är lika troligt, att vi råka mitt ibland dem som att vi gå förbi dem i dimman.»

»Kunna vi inte ta en omväg för att undvika faran och återvända till vår väg, när den är förbi?» frågade Heyward.

»Vem kan väl, sedan han en gång i dimman lämnat sin [ 142 ]marschlinje, säga, när eller hur han bör vika av för att återfinna den? Horicans töcken är inte detsamma som virvlarna från en fredspipa eller den rök, som samlar sig över en moskiteld.»

Medan han ännu talade, hördes ett brakande ljud, och en kanonkula trängde in i snåret, slog mot stammen av ett ungträd och studsade ned på marken, därför att dess kraft till största delen gått förlorad på det motstånd den förut hade mött. Indianerna följde ögonblickligen den fruktansvärda budbäraren som ett par beställsamma uppvaktande, och Unkas började ivrigt och med livliga åtbörder yttra sig på delawarespråket.

»Må ske då, min gosse, ty våldsamma febrar böra inte behandlas på samma sätt som tandvärk», sade kunskaparen, när den andre talat ut. »Kom då, ty dimman sveper in.»

»Vänta» utropade Heyward. »Säg oss först, vilka förhoppningar ni hyser.»

»Det är snart gjort, och ett klent hopp är det, men det är i alla fall bättre än intet. Den kula ni här ser», fortfor kunskaparen och sparkade till den okänsliga järnklumpen, »har plöjt upp marken på sin väg från fästet, och vi skola söka efter fåran, som den bildat, när alla andra märken svika. Inte ett ord vidare, utan följ bara med, annars kan dimman lämna oss mitt på vår väg som ett mål för båda härarna att skjuta på.»

Heyward tog plats mellan båda systrarna och drog dem hastigt med sig, under det han behöll deras ledares dunkla figur i sikte. Det visade sig snart, att Falköga icke hade överdrivit dimmans täthet, ty innan de ännu hade tillryggalagt tjugu steg, var det svårt för dem att urskilja varandra.

De hade gjort sin lilla omväg åt vänster och började redan svänga av till höger igen efter att, som Heyward trodde, ha tillryggalagt nära halva avståndet till de engelska fästningsverken, då hans öron hälsades av följande barska anrop, tydligen på endast tjugu fots avstånd:

»Qui va là?» (»Vem där?»)

»Gå på!» viskade kunskaparen och vek åter av åt vänster.

[ 143 ]»Gå på upprepade Heyward, varpå anropet förnyades av ett dussin röster, som alla ljödo fulla av hot.

»C'est moi» (Det är jag), ropade nu Heyward och snarare släpade hastigt med sig än ledde dem han hade under sitt beskydd.

»Bête! qui moi?» (Dumhuvud, vilken jag?)

»Un ami de la France» (En Frankrikes vän).

»Tu mas plus l'air d'un ennemi de la France. Arrête! ou pardieu je te ferai ami du diable. Non! Feu, camerades, feu!» (Du ser mig snarare ut att vara en Frankrikes fiende. Stanna, annars skall jag min själ göra dig till djävulens vän! Nej! Eld, kamrater, eld!)

Befallningen åtlyddes ögonblickligen, och dimman sattes i rörelse genom skotten från femtio musköter. Lyckligtvis var siktet dåligt, och kulorna genomskuro luften i en riktning något avvikande från den, som flyktingarna hade tagit, men likväl så nära dem, att det för Davids och de båda flickornas ovana öron lät, som om kulorna visslade på endast några tums avstånd. Anropet förnyades, och en befallning icke blott att ge eld på nytt utan även att förfölja hördes tydligt.

»Låtom oss lossa våra skott», sade kunskaparen, »så tro de, att det är ett utfall och dra sig tillbaka eller invänta förstärkning.»

Detta var ett klokt påhitt, men det medförde icke åsyftad verkan. I samma ögonblick som fransmännen hörde knallen av deras bössor, tycktes hela slätten vimla av män, och musköter skramlade utefter hela dess sträckning från sjöns strand till det bortersta skogsbrynet.

»Vi dra över oss hela deras armé och framkalla en allmän stormning», sade Heyward. »Gå förut, min vän! Det gäller ert och våra liv.»

Kunskaparen tycktes villig att efterkomma denna begäran, men i ögonblickets förvirring och genom den ändrade ställningen hade han tappat bort riktningen. Förgäves vände han båda kinderna mot den svaga nattvinden; de kändes båda lika kalla. I denna svåra belägenhet kom Unkas på fåran efter kanonkulan, där den hade plöjt upp några myrstackar i närheten.

»Låt mig gå i spetsen!» sade Falköga och böjde sig ned [ 144 ]för att förvissa sig om riktningen, varpå han genast satte sig i gång.

Skrik, svordomar, röster, som ropade varandra, och knallar av musköter hördes nu hastigt och oavbrutet och detta, som det tycktes, på alla sidor om dem. Plötsligt blixtrade ett starkt eldsken över platsen, dimman rullade uppåt i tjocka virvlar, flera kanoner utspydde sitt innehåll över slätten och dånet kastades tungt tillbaka av bergets bölande ekon.

»Det där kom från fästet!» utropade Falköga, i det han vände tvärt om. »Och vi som höllo på att som skrämda dårar rusa till skogs rätt under maquaernas knivar!»

I samma ögonblick som deras misstag blivit rättat, sökte allesammans med största snabbhet återvinna vad de hade förlorat. Heyward avstod villigt, då Unkas erbjöd Cora sitt stöd, och Cora mottog lika villigt den välkomna hjälpen. Häftigt och ursinnigt förföljande män voro dem tydligen i spåren, och varje ögonblick hotade att medföra deras tillfångatagande, om inte deras död.

»Point de quartier aux coquins!» (Ingen pardon åt de skurkarna!) ropade en ivrig förföljare, som tycktes leda fiendens rörelser.

»Håll stånd och var färdiga, mina raska gossar av det sextionde!» utropade plötsligt en röst ovanför dem. »Vänta tills ni få se fienden, skjut lågt och sopa glacien!»

»Pappa, pappa!» ropade en genomträngande kvinnoröst ur töcknet. »Det är jag, Alice, din egen Elsie. Skona, o, rädda dina döttrar!»

»Håll!» ropade den förre talaren med en ångestfull faders gripande ton, varvid ljudet nådde ända till skogen och återgavs av ekot. »Det är hon; Gud har återgivit mig mina barn. Öppna utfallsporten, ryck ut på fältet, gossar av det sextionde, ut på fältet! Rör inte ett trycke, så att ni inte döda mina barn! Driv bort de franska hundarna med bajonetten!»

Heyward hörde gnisslandet av de rostiga gångjärnen, och då han, ledd av ljudet, skyndade till stället, mötte han ett långt led av soldater i mörkröd uniform, vilka hastigt ryckte fram mot glacien. Han kände igen dem såsom tillhörande hans egen kungliga amerikanska bataljon, kastade [ 145 ]sig i spetsen för dem och hade snart från platsen framför fästningsverken sopat bort varje spår av de förföljande.

Ett ögonblick hade Cora och Alice, som så oväntat sågo sig övergivna, stått darrande och förvirrade. Men innan de hunnit yttra ett ord eller tänka en redig tanke, sågs en jättelik officer, vars lockar grånat av år och tjänstgöring, men vars stolta militäriska hållning tiden snarare hade mildrat än förstört, rusa fram ur det tjocka töcknet och sluta dem till sitt hjärta, under det att stora, brännheta tårar rullade utför hans bleka och rynkiga kinder, i det han utropade:

»För detta tackar jag dig, o Herre! Må nu faran komma på vad sätt som helst; din tjänare är beredd.»