Den siste mohikanen/Kap 12

←  Indianens hämnd

Den siste mohikanen av James Fenimore Cooper Översättare: Tom Wilson Räddning i sista ögonblicket

Blockhuset i skogen  →

XII.
RÄDDNING I SISTA ÖGONBLICKET.

Huronerna stodo slagna av häpnad, när en av deras skara så oförmodat fann döden. Men när de besinnade den ödesdigra träffsäkerheten i ett skott, som hade vågat offra en fiende med så stor fara för en vän, bröt namnet La longue Carabine samtidigt över allas läppar och följdes av ett vilt och liksom klagande tjut. Detta skrik besvarades av ett högljutt rop från ett litet snår, där de oförsiktiga indianerna hade ställt sina vapen, och i nästa ögonblick sågs Falköga, som var allt för ivrig för att ladda om sin återvunna bössa, skynda emot dem, varvid han svingade bösskolven som en klubba, så att den skar luften i vida, väldiga svep. Så djärv och snabb än kunskaparen var i sitt uppträdande, överträffades han dock av en lätt och kraftig gestalt, som skyndat förbi honom och med otrolig rörlighet och käckhet rusade in mitt bland huronerna, där han stannade framför Cora och med fruktansvärt hot svängde en tomahåk och en blänkande kniv. Snabbare än tanken kunde följa dessa oväntade och djärva rörelser gled en skepnad, som bar dödens sinnebild som rustning^[1], förbi dem och intog en hotfull ställning bredvid den andre. De vilda plågoandarna ryggade tillbaka för dessa kamplystna inkräktare och snart hördes de upphäva de välkända och fruktade namnen:

»Le Cerf agile! Le gros Serpent!»

Men huronernas försiktiga och vaksamma anförare förlorade icke fattningen så lätt. Då han lät sina skarpa ögon överfara den lilla slätten, uppfattade han med en enda blick anfallets beskaffenhet, och i det han såväl med sin röst som med sitt föredöme uppmuntrade sina kamrater, drog han sin långa och farliga kniv och rusade med ett högljutt rop på den väntande Chingachgook. Detta blev signalen till allmän strid. Ä ingendera sidan funnos eldvapen, varför kampen måste avgöras på det mest mordiska sätt man mot man.

Unkas besvarade ropet och rusade på en fiende och klöv hans skalle med ett enda välriktat hugg av sin tomahåk. Heyward ryckte lös Maguas stridsyxa från trädet och skyndade till handgemänget. Som de stridande nu voro lika till antalet, valde var och en ut en enskild motståndare ur den fientliga skaran. Anloppet och huggen följde med en virvelvinds våldsamhet och blixtens snabbhet. Falköga hade snart fått en annan fiende inom håll, och med en enda svängning av sitt fruktansvärda vapen slog han ned sin motståndares svaga och oskickliga motvärn och fällde honom med krossat huvud till marken. Heyward, som var allt för ivrig att vänta tills han kunde komma i handgemäng, företog sig att kasta den tomahåk han hade bemäktigat sig. Den träffade den av honom utsedda indianen i pannan och hejdade för ett ögonblick dennes framrusande. Uppmuntrad av denna lilla framgång, fullföljde Heyward sitt angrepp och sprang på sin fiende med blotta händerna. Ett enda ögonblick var emellertid nog att övertyga honom om det förhastade i detta företag, ty han fann genast, att han måste uppbjuda all sin smidighet och hela sitt mod för att undvika huronens förtvivlade knivhugg. Ur stånd att längre få bukt med en så rörlig och påpasslig fiende, slog han armarna om honom och lyckades hålla fast dem vid hans sida med ett järnhårt tag, som likväl var allt för uttröttande för honom själv att bli av lång varaktighet. I denna svåra belägenhet hörde han en röst i sin närhet ropa:

»Ned med de kanaljerna! Ingen pardon åt en fördömd mingo!»

I nästa ögonblick föll Falkögas bösskolv på indianens nakna huvud, hans muskler tycktes vekna för slaget och han sjönk slapp och orörlig ur Heywards armar.

När Unkas hade kluvit sin första motståndares hjässa, vände han sig om som ett hungrigt lejon för att söka en annan. Den femte huronen, den ende som ej deltog i den första sammandrabbningen, hade stått overksam ett ögonblick, men då han såg alla omkring sig upptagna av den mördande striden, sökte han med helvetisk grymhet återupptaga det omintetgjorda hämndverket. Med ett triumfrop rusade han fram mot den värnlösa Cora och skickade sin yxa som ett förfärligt förebud till sin ankomst. Tomahåken snuddade vid hennes axel och skar av de vidjor, som höllo henne bunden vid trädet, så att hon blev fri. Undvikande vildens grepp och utan tanke på sin egen säkerhet kastade hon sig till Alices bröst och sökte med krampaktiga och famlande fingrar slita av de vidjor, som fängslade hennes syster. Då grep vilden Cora vid hennes rika hår, som nu i vild oordning svallade ned kring henne, ryckte henne från sitt förtvivlade tag och tryckte henne med brutal våldsamhet ned på knä. Vilden drog de böljande lockarna genom sin hand, lyfte dem i höjden med utsträckt arm och förde med ett hånfullt och övermodigt skratt sin kniv omkring sitt offers huvud. Men detta ögonblick av grym tillfredsställelse köpte han med förlusten av det gynnsamma tillfället. Det var just i detta ögonblick som Unkas varsnade vad som försiggick. Han tog ett språng, syntes ett ögonblick flyga genom luften och föll ned som en boll på sin fiendes bröst, varvid han kastade honom huvudstupa flera fot från stället. Den våldsamma rörelsen slungade den unga mohikanen till hans sida. De reste sig på samma gång, kämpade och blödde var i sin tur. Men striden var snart avgjord, ty Heywards tomahåk och Falkögas bösskolv föllo ned på huronens hjässa, i samma ögonblick som Unkas' kniv träffade hans hjärta.

Striden var nu slut så när som på den långvariga kampen mellan Le Renard subtil och Le gros Serpent. Och väl gjorde sig dessa vilda krigare förtjänta av de betecknande namn, som de erhållit för sina bedrifter under föregående krig. När de nu drabbade samman, gingo deras bemödanden först ut på att undvika de snabba och kraftiga knivhugg de måttade mot varandra; men plötsligt rusade de på varandra, brottades och föllo till marken, hopflätade som sammanslingrade ormar, med böjliga och smidiga lemmar. Snart kunde stället, där dessa erfarna och förtvivlade kämpar lågo, endast urskiljas på ett moln av damm och löv, som rörde sig från den lilla slättens medelpunkt mot dess kant, liksom om det hade drivits av en stormvind. De snabba rörelserna syntes sammangjuta de båda kämparnas kroppar till en enda, så att det var omöjligt för Chingachgooks vänner att ingripa till hans förmån. Slutligen fick mohikanen tillfälle att ge motståndaren ett kraftigt knivhugg, varvid Magua släppte sitt tag och föll tillbaka orörlig och till utseendet livlös. Chingachgook sprang då upp och upphävde triumfrop, så att det skallade i skogen.

»Bra gjort av delawarerna! Seger åt mohikanen!» ropade Falköga, i det han åter lyfte sin långa och fördärvbringande bössas kolv. »En nådestöt av en man utan någon korsning kan aldrig minska mohikanens ära eller beröva honom hans rätt till skalpen.»

Men just i det ögonblick, då det farliga vapnet höll på att falla, rullade sig den illistiga huronen plötsligt undan faran över kanten av stupet, kom ned på fötterna och sågs med ett enda språng kasta sig mitt in i ett snår av låga buskar, som växte kring brantens sidor. De båda delaWwarerna, som hade trott sin fiende vara död, satte hastigt efter honom under högljudda rop liksom hundar, när hjorten är i sikte, men ett gällt och egendomligt utrop från kunskaparen förmådde dem ögonblickligen att avstå från företaget och återkallade dem till kullens topp.

»Det var just vad man kunde vänta av honom, den lögnaktiga och bedrägliga kanaljen!» utropade Falköga, vars fördomar i så hög grad bidrogo till att grumla hans naturliga rättskänsla i allt, som rörde mingoerna. »En hederlig delaware, som blivit besegrad i ärlig strid, skulle ha legat stilla och tagit emot sitt slag på huvudet, men de här skurkaktiga maquaerna hänga fast vid livet som vildkattor. Låt honom gå, låt honom gå! Det är bara en man, utan vare sig bössa eller båge, på många mils avstånd från sina franska kamrater, och liksom en skallerorm, som förlorat sina huggtänder, kan han inte göra någon vidare skada, förrän han och även vi lämna spåren av våra mockasiner över en lång sträcka av sandig slätt. Se, Unkas», tillade han på delawarespråket, »din far håller redan på att ta av skalperna. Det torde vara så gott att gå omkring och känna på de landstrykarna, som äro kvar, annars kunde någon mera löpa till skogs för oss under skrän som en vingskjuten skrika.»

Med dessa ord gjorde den hederliga men oblidkeliga kunskaparen sin rund bland de döda och stack sin långa kniv i deras känslolösa bröst, lika lugnt som om de varit idel döda kreatur. Han hade emellertid blivit förekommen av den äldre mohikanen, som redan hade ryckt segertecknen från de slagnas motståndlösa huvuden.

Men Unkas, förnekande sina vanor, vi hade så när sagt sin natur, skyndade, åtföljd av Heyward, med instinktlik finkänslighet att bistå de unga kvinnorna och lösgjorde skyndsamt Alice och lade henne i Coras armar. Vi skola ej försöka att beskriva den tacksamhet mot de mänskliga ödenas allsmäktige styresman, som lågade i de båda systrarnas bröst, när de så oväntat sågo sig återskänkta åt livet och åt varandra. Deras tacksägelser voro djupa och tysta; de utgjorde deras milda själars offer, som brunno klarast och renast på deras hjärtans hemliga altare, och deras nyvaknade mera jordiska känslor visade sig endast i långa och varma, men stumma smekningar. Då Alice, som hade sjunkit ned på knä vid Coras sida, åter steg upp, kastade hon sig till sin systers bröst och sade snyftande:

»Vi äro räddade, vi äro räddade! Vi få återvända i vår kära älskade fars armar, och hans hjärta skall inte brista av sorg. Och även du, Cora, min syster, ja mer än syster, min moder, även du är skonad; och Duncan», tillade hon, i det hon såg sig omkring på den unga mannen, med ett leende fullt av outsäglig renbet och oskuld, »även vår egen modiga och ädla Duncan har sluppit undan oskadd.»

Dessa glödande och nästan osammanhängande ord besvarade Cora endast därmed att hon tryckte den unga flickan till sitt hjärta, där hon stod lutad över henne i rörande ömhet. Heyward blygdes ej som man att fälla tårar vid anblicken av detta ömhetsutbrott, och Unkas, som ännu var blodstänkt efter den nyss slutade striden, var visserligen en lugn och till utseendet oberörd åskådare, men hans ögon hade redan förlorat sitt vilda uttryck och strålade av ett deltagande, som höjde honom vida över hans folks uppfattning och helt säkert kom honom att stå hela århundraden framom detsamma i fråga om dess vanor.

Emellertid hade Falköga, sedan han övertygat sig om att huronerna icke längre ägde förmågan att göra något ont, gått fram till David och befriat honom från de band, som han ända till detta ögonblick hade burit med det mest efterföljansvärda tålamod.

»Seså», utropade kunskaparen, i det han kastade den sista vidjan bakom sig, »nu är ni åter herre över era egna lemmar, fastän ni inte tycks begagna dem synnerligen förståndigare än de blivit formade från början. Om ett råd av en, som visserligen inte är äldre än ni själv men som tillbragt största delen av sitt liv i vildmarken och därför kan sägas ha erfarenhet utöver sina år, inte tas illa upp, skall jag med nöje säga er min tanke, och den är, att ni bör sälja det där lilla tutverktyget i er tröjficka till första tok ni möter och för pengarna köpa något nyttigt vapen, vore det också inte mer än pipan av en ryttarpistol. Genom flit och omtänksamhet torde ni på det viset kunna komma er upp en smula, ty jag skulle tro, att era ögon vid det här laget tydligt böra ha sagt er, att en askråka är bättre än en härmtrast. Den ena befriar åtminstone en människas blickar från obehagliga föremål, medan den andra endast duger till att åstadkomma villervalla i skogen genom att förvilla öronen på alla, som höra honom.»

»Vapen och trumpeter för striden, men tacksägelsesång för segern!» svarade den befriade David. »Min vän», fortfor han, i det han vänligt räckte Falköga sin smala fina hand, medan hans ögon blevo tårglänsande, »det är er jag har att tacka för att mitt huvudhår ännu växer, där försynen låtit det slå rot; ty om än andra människors hår kan vara mer glänsande och lockigt, har jag dock alltid funnit mitt eget behagligt och bra passande för den hjässa det skyddar. Att jag inte själv tog del i striden, berodde mindre på någon obenägenhet än på de band hedningarna pålagt mig. Tapper och stridskunnig har ni bevisat er vara i drabbningen, och jag tackar er härmed, innan jag går att fylla andra och viktigare plikter, ty ni har visat er värdig en kristens pris.»

»Hela saken är bara en obetydlighet och något som ni ofta torde få vara med om, i händelse ni skulle stanna längre bland oss», svarade kunskaparen, som kände sig betydligt vänligare stämd mot sångens man genom detta otvetydiga uttryck av tacksamhet. »Jag har fått tillbaka min gamla kamrat Hjortbane», fortfor han, i det han slog med handen på bösskolven, »och redan det är en seger. Irokeserna äro slipade, men de överlistade sig själva, när de ställde sina skjutvapena utom räckhåll, och hade bara Unkas och hans far haft sitt vanliga indiantålamod, skulle vi ha kommit på de skälmarna med tre kulor i stället för en, och då hade det varit slut på hela rasket, den där kanaljen, som tog till fötter, lika väl som hans kamrater. Men allt som hände var förutbestämt, och till det bästa.»

»Ni talar väl och har träffat kristendomens sanna anda», genmälde David. »Den som skall bli frälst, han blir frälst, och den som är förutbestämd att bli fördömd, han blir fördömd. Detta är vår troslära, och full av tröst och hugsvalelse är den för den sant troende.»

Kunskaparen, som satt och undersökte sin bössas tillstånd med ett slags faderlig omsorg, såg nu upp på den andre med ett missnöje, som han inte sökte dölja, och avklippte utan krus fortsättningen av dennes tal.

»Troslära eller ej, så är det en tro för skälmar, värd att fördömas av en hederlig karl», sade den barska skogsmannen, »Jag tror nog, att den där huronen var bestämd att falla för min hand, ty jag har sett det med mina egna ögon, men endast som ögonvittne skulle jag kunna förmås att tro, att han fått något slags belöning, eller att Chingachgook skall bli fördömd på den yttersta dagen.»

»Ni har inte någon bekräftelse på en sådan djärv trossats, inte heller något kyrkomötets beslut till stöd för den», utropade David, som var djupt inpyrd med de spetsfundiga bestämmelser, med vilka den uppenbarade lärans enkla skönhet på hans tid och särskilt i hans provins hade blivit omgärdad. »I vilken av de heliga böckerna finner ni ett språk, som ger stöd åt ett dylikt påstående?»

»Böcker!» upprepade Falköga med ett egendomligt och illa dolt förakt. »Tar ni mig för en lipande pojkvasker, som hänger i förklädesbandet på en av era gamla mamseller, den här goda bössan på mina knän för en gåspenna, mitt oxhorn för en bläckflaska och min läderpung för en rutig näsduk att bära min middag i? Böcker! Vad har en man sådan som jag, som är en vildmarkens krigare, fastän en man utan någon korsning, att göra med böcker? Jag har aldrig läst i mer än en, och de ord, som äro skrivna i den, äro allt för enkla och tydliga att kräva mycken skolgång, fastän jag kan skryta med en, som varat fyrtio långa och av strängt arbete upptagna år.»

»Vad heter den boken?» frågade David, som missuppfattade den andres mening.

»Den ligger öppen för era ögon, och han, som äger den, är inte njugg på dess bruk», svarade kunskaparen. »Jag har hört sägas, att det finns människor, som läsa i böcker för att övertyga sig om, att det finns en Gud. I så fall kan jag inte tro annat, än att människorna till den grad vanställa hans verk i nybyggena, att det, som är så klart i vildmarken, blir ett föremål för tvivel bland handelsmän och präster. Om det finns någon sådan tvivlare och han vill följa mig från soluppgång till soluppgång över skogens slingrande stigar, skall han få se tillräckligt för att övertyga sig om, att han är en dåre och att hans största dårskap ligger däri, att han söker lyfta sig till jämnhöjd med en, som han aldrig kan likna vare sig i godhet eller makt.»

I samma ögonblick som David märkte, att han kämpade med en vederdeloman, som hämtade all sin tro från naturens ljus men skydde alla lärda spetsfundigheter, avstod han villigt från en tvist, av vilken han trodde sig varken kunna skörda vinst eller anseende.

Falköga gick nu för att samla ihop det från huronerna tagna vapenförrådet och undersökte dess tillstånd. Chingachgook slöt sig till honom och han fann bland vapnen sin egen bössa lika väl som sin sons. Även Heyward och David försågos med bössor, och ingen brist rådde på kulor och krut för att göra alla dessa eldvapen verksamma.

Så snart skogsmännen gjort sitt val och fördelat sina segerbyten, gav kunskaparen till känna, att det nu var tid att göra uppbrott. Med Heyward och den unga mohikanens tillhjälp gingo systrarna utför de branta sidorna av den kulle, som de nyss bestigit under helt andra utsikter och vars topp så när hade blivit skådeplatsen för deras mördande. Vid kullens fot funno de sina hästar, som avbetade buskarnas blad, och sedan de hade suttit upp, satte hela skaran sig i gång med kunskaparen i spetsen som vägvisare. Deras färd blev emellertid kort. Sedan Falköga lämnat den hemliga stig, som huronerna hade följt, vek han av till höger, varpå han trängde in i snåret, gick över en sorlande bäck och gjorde halt i en smal däld i skuggan av några vattenalmar.

Kunskaparen och indianerna tycktes vara förtrogna med den avsides belägna plats, där de befunno sig, ty sedan de ställt sina bössor mot träden, började de röja undan de torra löven och gräva upp blåleran, ur vilken en källa av rinnande, klart vatten snart vällde fram. Falköga tog kalebassen, som hängde på en gren i en av almarna, och fyllde den med vatten, varpå han drog sig litet tillbaka till ett ställe, där marken var mera fast och torr. Här satte han sig helt lugnt ned, och efter att ha druckit länge och, som det tycktes, med stort välbehag, började han en noggrann undersökning av de kvarlevor av måltiden, som huronerna hade lämnat efter sig och som han burit i en ränsel på armen.

»Nu ska vi se efter, hur huronerna, de landstrykarna, smorde kråset, medan de lågo ute på lur», sade han. »Se bara! De lymlarna förstå sig på de bästa bitarna på hjorten, och man vore frestad tro, att de kunna skära till och steka ett sadelstycke lika bra som den bästa kock i landet. Men alltsammans är rått, ty de där irokeserna äro vildar allt igenom. Unkas, tag mitt stål och gör upp eld. En munsbit mör stek skall räcka naturen en hjälpsam hand efter en så lång vandring.»

Heyward hjälpte flickorna att stiga av och alla tre slogo sig ned, glada att få njuta några ögonblicks angenäm vila efter de blodiga uppträdena nyss förut. Medan kunskaparen och mohikanen höllo på med tillredelserna till måltiden, förmådde nyfikenheten Heyward att efterfråga de omständigheter, som hade gjort att de blevo så oväntat och så i rätt tid räddade.

»Hur kommer det till, att vi fått återse er så snart, min hederliga vän, och det utan någon hjälp från fästet?» frågade han.

»Hade vi begivit oss till flodkröken, torde vi ha kommit tillräckligt tidigt att skrapa löv över era lik, men för sent att rädda era skalper», svarade kunskaparen lugnt. »Nej, nej, i stället för att kasta bort kroppskrafter och tid på att bege oss över till fästet, lade vi bi under Hudsons strand och väntade där för att bevaka huronernas rörelser.»

»Ni voro således vitinen till allt, som försiggick?»

»Inte till allt, ty indianögon äro allt för skarpa att låta sig luras så lätt, och vi höllo oss därför gömda.»

»Ni sågo, när vi blevo gripna?» frågade Heyward.

»Nej, vi hörde det», var det meningsfulla svaret. »Ett indiantjut är tydligt språk för män, som tillbragt hela sitt liv i skogen. Men när ni landade, måste vi kräla som ormar under löven, och därpå förlorade vi er helt och hållet ur sikte, tills vi fingo syn på er igen, där ni stodo bundna vid träden och tillreds för ett indianskt blodbad.»

»Vår räddning var en försynens skickelse. Det var nästan ett underverk, att ni inte valde den orätta stigen, ty huronerna delade sig och vardera skaran hade hästar med sig.»

»Ja, där förlorade vi vårt väderkorn och kunde sannerligen ha tappat bort spåret, om inte Unkas varit. Vi valde emellertid den stig, som ledde in i vildmarken, ty vi ansågo, och detta med rätta, att vildarna skulle ta den vägen med sina fångar. Men när vi följt den många mil utan att finna en enda kvist avbruten, såsom jag hade rått er, började jag misströsta, i synnerhet som alla fotspåren voro märken efter mockasiner.»

»Ja, våra fiender hade iakttagit det försiktighetsmåttet att förse oss med samma slags skodon som de själva buro», sade Heyward, i det han lyfte upp foten och visade den höga snörmockasinen.

»Ja, det var omtänksamt och likt dem, fastän vi voro allt för erfarna att låta narra bort oss från ett spår genom ett så vanligt påhitt.»

»Vad är det då vi ha att tacka för vår räddning?»

»Något, som jag i min egenskap av vit man utan minsta anstrykning av indianblod borde skämmas att erkänna — den unga indianens omdöme i en sak, som jag borde känna bättre än han, men som jag till och med nu knappast kan tro äga någon grund, fastän mina egna ögon säga mig, att så är.»

»Det var märkvärdigt! Vill ni inte förklara er närmare?»

»Unkas påstod djärvt nog», fortfor Falköga, i det han icke utan nyfikenhet kastade en blick på damernas fuxston, »att de djur, som redos av frumtimren, satte båda fötterna på en sida i marken på samma gång, något som strider mot rörelsesättet. hos alla travande fyrfotadjur, som jag känner till, med undantag av björnen. Och likväl se vi här framför oss hästar, som alltid färdas på det sättet, såsom jag sett med mina egna ögon och såsom deras spår utvisat på en sträcka av tjugu långa mil»

»Ja, det är en utmärkande egenskap hos dessa djur. De komma från stränderna av Narragansetviken i det lilla landskapet Providence Plantations och äro berömda för sin uthållighet och den lätthet, varmed de röra sig på detta egendomliga sätt, fastän andra hästar inte sällan inövas till detsamma.»

»Mycket möjligt, mycket möjligt», sade Falköga, som med mycken uppmärksamhet hade hört på denna förklaring. »Fastän jag är en vit man av fullblod, förstår jag mig bättre på att bedöma hjort och bäver än lastdragande djur. Men nu är det tid att vi tänka på att äta, ty vår färd är lång och hela vägen ligger ännu framför oss.»

Den enkla måltiden var snart slut, och på uppmaning av Falköga gjordes genast uppbrott. Systrarna intogo åter sin plats i sadeln, Heyward och David fattade sina bössor och följde dem i spåren, under det att kunskaparen gick i spetsen och mohikanerna bildade eftertruppen.

1. Det vill säga, att hans krigsmålning föreställde: en bild av döden.