Den siste mohikanen/Kap 27
| ← Tamenund |
|
Delawarerna tåga ut → |
XXVII.
SKÖLDPADDAN.
Tystnaden fortfor ostörd av varje mänskligt ljud under många ängsliga minuter, till dess slutligen den böljande hopen öppnades och åter tillslöt sig och Unkas stod där i den levande kretsen. Allas ögon fästes nu i tyst beundran på fångens resliga, smidiga och felfria gestalt. Men varken den omgivning, i vilken han befann sig, eller den uppmärksamhet han ådrog sig förmådde på minsta sätt rubba den unge mohikanens självbehärskning. Han kastade en kall och granskande blick på alla sidor omkring sig och mötte därvid det starka uttryck av fiendskap, som fördystrade hövdingarnas ansikten, med samma lugn, som barnens nyfikna ögonkast. Men när hans blick under denna skarpa och högdragna granskning slutligen nådde Tamenunds gestalt, fängslades hans ögon där, som om han redan hade glömt alla andra föremål. Därpå gick han med långsamma och ljudlösa steg uppför planen och tog plats omedelbart framför den vises fotapall. Där stod han obemärkt, ehuru själv skarpt aktgivande, till dess en bland hövdingarna gjorde den gamle uppmärksam på hans närvaro.
»Med vad tungomål talar fången till Manitu?» frågade patriarken utan att öppna ögonen.
»Liksom sina fäder med en delawares tungomål», svarade Unkas.
Vid detta plötsliga och oväntade tillkännagivande gick genom hopen ett dämpat, hotfullt gny, ej olikt ett lejons rytande, när det blivit retat — ett fruktansvärt förebud till dess kommande rysliga vrede. Verkan av hans svar var lika stark på den vise, fastän den yttrade sig på annat sätt. Han lade ena handen över ögonen liksom för att utestänga minsta skymt av en så skamlig anblick, under det han i sin låga, djupa strupton upprepade det ord han nyss hade hört:
»En delaware! Jag har levat för att se lenapernas stammar drivas från sina rådseldar och skingras som sprängda hjortflockar kring irokesernas kullar. Jag har sett ett främmande folks yxor hugga bort skogen från de dalar, som himmelens vindar hade skonat. Vilddjuren, som springa på bergen, och fåglarna, som flyga över träden, har jag sett bo i människors hyddor, men aldrig förr har jag funnit en delaware så låg och usel, att han likt en giftig orm krupit in i sitt folks läger.»
»Sångfåglarna ha öppnat sina näbbar, och Tamenund har hört deras sång», svarade Unkas med sin musikaliska stämmas vekaste tonfall.
Den vise ryckte till och böjde huvudet åt sidan liksom för att uppfånga de i luften darrande tonerna av en förbifarande melodi.
»Drömmer Tamenund?» utropade han. »Vilken röst ljuder i hans öron? Ha vintrarna flyktat? Skallsommaren återvända till lenapernas barn?»
En högtidlig och vördnadsfull tystnad följde på detta osammanhängande utbrott från delawareprofetens läppar. Hans folk tolkade villigt hans obegripliga yttranden såsom ett av de hemlighetsfulla samtal han ansågs så ofta hålla med en högre vishet, och man avvaktade med hemlig bävan uppenbarelsens slut. Efter lång och tålig väntan vågade emellertid en av de äldre männen, som märkte, att den vise hade förlorat minnet för det som förehades, åter påminna honom om fångens närvaro.
»Den falske delawaren bävar av fruktan att få höra Tamenunds ord», sade han. »Det är en hund, som tjuter, då yengees visa honom ett spår.»
»Och ni», svarade Unkas, i det han såg sig omkring med bister blick, »ni äro hundar, som gnälla, när fransmannen kastar åt er avskrädet från sin hjort.»
Tjugu knivar blänkte i luften och lika många krigare rusade upp vid denna bitande och kanske förtjänta tillrättavisning; men en vink från en bland hövdingarna undertryckte utbrottet av deras vrede och återställde lugnet till det yttre. Men detta hade kanske ej fallit sig så lätt, om icke en åtbörd av Tamenund hade antytt, att han åter ämnade tala.
»Delaware», återtog den vise, »föga är du värd ditt namn. Mitt folk har ej sett en klar sol under många vintrar, och den krigare, som övergiver sin stam, när den är dold i moln, är i dubbel måtto en förrädare .Manitus lag är rättvis. Så är det; så länge floderna rinna och bergen stå fast, så länge blommorna komma och gå på träden, måste det vara så. Han är er, mina barn; behandlen honom som han förtjänar.»
Ej en lem rörde sig, ej ett andetag drogs högre eller lägre än vanligt, förrän den sista stavelsen av denna slutdom hade gått över Tamenunds läppar; men då frambröt på en gång ett hämndskri från hela folkets mun, ett fruktansvärt förebud till deras grymma och skoningslösa avsikter. Mitt under dessa utdragna och vilda tjut förkunnade en hövding med hög röst, att fången var dömd att undergå det förfärliga straffet att pinas till döds med eld. Kretsen upplöstes genast, glädjeskrän blandades med larmet och förvirringen under de förberedelser, som genast vidtogos. Heyward kämpade ursinnigt med sina fångvaktare, kunskaparens oroliga ögon började se sig omkring med ett uttryck av djupt bekymmer, Cora kastade sig åter till patriarkens fötter för att ännu en gång anropa honom om skonsamhet.
Under dessa spännande ögonblick, bevarade Unkas ensam sitt lugn. Han åsåg förberedelserna med stadig blick, och när plågoandarna kommo för att gripa honom, mottog han dem med fast och rak hållning. En av dem, som om möjligt var ännu grymmare och vildare än kamraterna, grep tag i den unga krigarens jakttröja och slet den med ett enda ryck från hans kropp. Med ett ursinnigt glädjetjut rusade han därpå på sitt försvarslösa offer för att leda det till pålen. Men just i det ögonblick, då vilden tycktes mest främmande för alla mänskliga känslor, hejdades han i sitt förehavande lika plötsligt, som om en övernaturlig makt hade trätt emellan till förmån för Unkas. Delawarens ögon syntes färdiga att tränga ur sina hålor, hans mun var vidöppen och hela hans gestalt stod som förstenad i en ställning av den största häpnad. Med lårgsam och avmätt rörelse lyfte han handen och pekade på fångens bröst. Hans kamrater skockade sig omkring honom 1 förvåning och allas ögon höllos i likhet med hans egna oavvänt fästa på bilden av en liten sköldpadda, vackert tatuerad i klarblå färg på fångens bröst.
Ett enda ögonblick njöt Unkas av sin triumf och smålog lugnt åt uppträdet. Därpå vinkade han bort hopen med en hög och stolt armrörelse, steg fram inför sitt folk med en konungs min och talade med en röst, som ljöd högre än det sorl av beundran, som gick genom hopen.
»Lennilenaper!» sade han. »Min släkt uppbär jorden. Er svaga stam står på mitt skal. Vilken eld, som en delaware kan upptända, skulle väl bränna mina fäders son?» tillade han, i det han stolt pekade på det enkla vapenmärke han bar på sitt skinn. »Det blod, som kommer från en sådan stam, skulle kväva era lågor. Min ätt är folkens stamfader.»
»Vem är du?» frågade Tamenund, i det han reste sig, därtill föranledd av de gripande toner han hörde snarare än av någon mening, som han uppfattade av den andres tal.
»Unkas, son av Chingachgook, en son av den stora Sköldpaddan», svarade fången ödmjukt, i det han vände sig bort från folket och böjde sitt huvud i vördnad för den andres personlighet och år.
»Tamenunds stund är nära!» utropade den vise. »Dagen är äntligen kommen efter natten. Jag tackar dig, Manitu, för att här finns en, som kan fylla min plats vid rådselden, Unkas, son av Unkas, är funnen. Låt den döende örnens ögon skåda den uppgående solen!»
Med lätta men stolta steg gick ynglingen upp på estraden, där han blev synlig för hela den upprörda och undrande mängden. Tamenund höll honom länge på armslängd ifrån sig och följde varje linje i hans ädla och stolta drag, med aldrig tröttnande blick, som ådagalade, att han vid denna granskning erinrade sig sin egen lyckas dagar.
»Är då Tamenund en gosse?» utropade slutligen den hänryckte profeten. »Har jag drömt om så många vintrars snö, drömt att mitt folk var skingrat som sanden i böljorna, drömt om yengees, talrikare än löven på träden? Tamenunds pil skulle ej skrämma hjortkalven, hans arm är vissnad som den döda ekens gren, snigeln skulle vara snabbare i sitt lopp, och dock står Unkas framför honom sådan han var, när de gingo till strid mot blekansiktena — Unkas, sin stams panter, lenapernas äldste son, mohikanernas visaste sagamore! Sägen mig, I delawarer, har Tamenund sovit under hundra vintrar?»
Den stilla och djupa tystnad, som följde på dessa ord, bevisade tillfyllest den med bävan blandade vördnad, varmed folket mottog patriarkens yttrande. Ingen vågade svara, ehuru alla under andlös väntan lyssnade efter vad som skulle följa. Men Unkas såg honom i ansiktet med ett älsklingsbarns ömhet och vördnad och dristade sig på grund av sin egen höga och erkända rang att svara.
»Fyra krigare av hans ätt ha levat och dött, sedan Tamenunds vän förde sitt folk till strid», sade han. »Sköldpaddans blod har runnit i många hövdingars ådror, men alla ha återvänt till Jorden, varifrån de kommo, utom Chingachgook och hans son.»
»Det är sant, det är sant», återtog den vise, då en blixtsnabb hågkomst förstörde alla hans ljuva inbillningsfoster och på en gång åter bragte honom till medvetande om sitt folks verkliga historia. »Våra visa män ha ofta sagt, att två krigare av den oförändrade stammen funnos på yengees' kullar; varför ha deras platser vid delawarernas rådseld så länge varit tomma?»
Vid dessa ord lyfte den unge mannen upp huvudet, som han fortfarande av vördnad hållit något nedböjt, och i det han höjde rösten, så att den kunde höras av mängden, yttrade han högt liksom för att en gång för alla förklara sin familjs handlingssätt:
»En gång sovo vi där vi kunde höra den salta sjön tala i sin vrede. Då voro vi landets härskare och sagamorer. Men när ett blekansikte visade sig vid varje bäck, följde vi hjorten tillbaka till vårt folks flod. Delawarerna voro borta. Få krigare av dem alla hade stannat kvar för att dricka av den ström de älskade. Då sade mina fäder: ’Här skola vi jaga. Flodens vatten går tillbaka till den salta sjön. Om vi begiva oss mot den nedgående solen, skola vi finna strömmar, som löpa till de stora sjöarna med sött vatten; där skulle en mohikan dö, liksom havets fiskar dö i de klara källorna. När Manitu är redo och säger: kommen! skola vi följa floden till havet och återtaga vår egendom.’ Sådan, I delawarer, är Sköldpaddans barns tro. Våra ögon äro riktade på den uppgående men ej på den nedgående solen. Vi veta, varifrån hon kommer, men vi veta ej, vart hon går. Det är nog.»
Lenaperna lyssnade till hans ord med all den vördnad, som vidskepelsen kan ingiva, och funno en hemlig tjuskraft även i det bildrika språk, varpå den unge sagamoren meddelade sina tankar. Unkas själv iakttog uppmärksamt verkningarna av sin korta förklaring och lade småningom bort sin myndiga min och ton, då han fann, att hans åhörare voro nöjda. När han därpå lät sina blickar sväva bort över den tysta hop, som trängdes kring Tamenunds upphöjda säte, varsnade han först den fängslade Falköga. Då lämnade han skyndsamt sin plats, banade sig väg till sin väns sida och skar av läderremmarna med ett snabbt och kraftigt snitt av sin kniv, varpå han vinkade åt hopen att draga sig undan. Indianerna lydde under tystnad och stodo snart åter ordnade i en krets, liksom innan han visade sig bland dem. Unkas fattade därpå kunskaparen vid handen och ledde honom fram till patriarkens fötter.
»Fader», sade han, »se på detta blekansikte. En rättrådig man och en vän till delawarerna.»
»Är han en son av Maquon?»
»Icke så. Han är en krigare, känd av yengees och fruktad av maquaerna.»
»Vilket namn har han förvärvat genom sina bedrifter?»
»Vi kalla honom Falköga», sade Unkas, med begagnande av delawarebenämningen, »ty hans syn sviker aldrig. Mingoerna känna honom bättre därigenom att han ger deras krigare döden; för dem är han Långa Bössan.»
»La longue Carabine!» utropade Tamenund, i det han öppnade ögonen och strängt betraktade kunskaparen. »Min son har icke gjort väl i att kalla honom vän.»
»Så kallar jag den, som bevisar sig vara en sådan», svarade den unge hövdingen med stort lugn men med bestämd min. Om Unkas är välkommen bland delawarerna, då befinner sig Falköga hos sina vänner.»
»Blekansiktet har slagit mina unga män; hans namn är stort för de slag han tillfogat lenaperna.»
»Om en mingo har viskat något sådant i delawarens öra, har han endast bevisat, att han är en sjungande fågel», sade kunskaparen, som nu ansåg det vara tid att försvara sig för så kränkande beskyllningar och därvid begagnande den mans språk, som han talade till, fastän han lämpade sina indianska uttryckssätt efter sina egna personliga föreställningar. »Att jag har slagit maquaerna, är jag den siste att förneka, slagit dem till och med vid deras egna rådseldar; men att min hand någonsin med vett och vilja skadat en delaware, detta står i strid med hela mitt sinnelag, som är vänskapligt mot dem och allt, som tillhör deras folk.»
Ett dämpat bifallsrop hördes bland krigarna, som utbytte blickar med varandra liksom för att antyda, att de nu först började inse sitt misstag.
»Var är huronen?» frågade Tamenund. »Har han täppt till mina öron?»
Magua vars känslor under det uppträde, varur Unkas avgått med segern, lättare kunna tänkas än beskrivas, besvarade nu kallelsen med att djärvt stiga fram mitt för patriarken.
»Den rättvise Tamenund skall ej behålla, vad en huron har lånat honom», sade han.
»Säg mig, son av min broder», återtog den vise, i det han såg bort från Le Subtils dystra ansikte och med glädje riktade blicken på Unkas' vänligare drag, »har främlingen en erövrares rätt över dig?»
»Nej, han har det icke. Pantern kan gå i snaror, utsatta av kvinnor, men han är stark och förstår att springa genom dem.
»Och La longue Carabine?»
»Skrattar åt mingoerna. Gå, huron, och fråga dina kvinnor, vad färg en björn har!»
»Och främlingen och den vita flickan, som tillsammans kommo till mitt läger?»
»Borde vandra på en öppen stig.»
»Och kvinnan, som huronen lämnade hos mina krigare?»
Unkas svarade ej.
»Och kvinnan, som mingon förde till mitt läger?» upprepade Tamenund allvarligt.
»Hon är min!» utropade Magua, i det han triumferande knöt näven åt Unkas. »Mohikan, du vet, att hon är min.»
»Min son är tyst, sade Tamenund och försökte läsa uttrycket i den bedrövade unga mannens halvt bortvända ansikte.
»Det är så», kom svaret med låg röst.
En kort och betydelsefull tystnad uppstod, varunder det ganska tydligt visade sig, hur motvilligt hopen erkände rättmätigheten av mingons krav. Slutligen sade den vise, på vilken ensam avgörandet berodde, med fast röst:
»Huron gå bort!»
»Skall han gå som han kom, rättvise Tamenund, eller med händerna fulla av delawarernas trohet?» frågade den sluge Magua. »Le Renard subtils hydda är tom. Gör honom stark genom hans egen tillhörighet.»
Den gamle mannen satt ett ögonblick och tänkte, varpå han böjde huvudet mot den ene av sina vördnadsvärda följeslagare och frågade:
»Äro mina öron öppna?»
»De äro så.»
»Är denne mingo en hövding?»
»Den förste bland sitt folk.»
»Flicka, vad kan du väl mera önska? En stor krigare tager dig till hustru. Gå! Din ätt skall icke utslockna.»
»Tusen gånger bättre, att den gjorde det, än att drabbas av en sådan förnedring!» utropade Cora, slagen av fasa.
»Huron, hennes sinne är i hennes fäders tält. En ovillig flicka gör en olycklig wigwam.»
»Hon talar med sitt folks tunga», svarade Magua, i det han betraktade sitt offer med en blick av bittert hån. »Hon tillhör ett släkte av krämare och vill köpslå om en solskensblick. Må Tamenund säga sitt ord.»
»Tag du wampumbältet och vår vänskap.»
»Ingenting annat tager Magua härifrån än det han fört hit.»
»Gå då med din egendom. Den store Manitu förbjuder att en delaware skulle vara orättrådig.»
Magua steg fram och grep sin fånge hårt i armen. Delawarerna drogo sig tillbaka under tystnad, och Cora, som tycktes inse, att alla föreställningar voro fruktlösa, beredde sig att utan motstånd underkasta sig sitt öde.
»Vänta, vänta!» ropade Heyward och rusade fram. »Huron, var barmhärtig! Hennes lösen skall göra dig rikare än någon av ditt folk antagligen någonsin varit.»
»Magua är ett rödskinn; han behöver ej blekansiktenas dyrbarheter.»
»Guld, silver, krut, bly, allt vad en krigare behöver, allt som anstår den störste hövding, skall finnas i din wigwam.»
»Le Subtil är mycket stark, han har vunnit sin hämnd!» utropade Magua, i det han våldsamt skakade den hand, varmed han omfattade Coras motståndslösa arm.
»O, mäktiga försyn, kan du tillstädja något sådant?» utropade Heyward med ångestfullt hopknäppta händer. »Till dig, rättvise Tamenund, vädjar jag om förskoning.»
»Delawaren har sagt sitt ord», svarade den vise, i det han slöt till ögonen och sjönk tillbaka på sin plats, lika uttröttad genom själs- och kroppsansträngning. Män tala ej två gånger.»
»Att en hövding icke slösar bort sin tid med att taga tillbaka, vad han en gång sagt, är både klokt och förnuftigt», sade Falköga, i det han gav Heyward en vink att tiga. »Men varje krigare gör också klokt i att betänka sig väl, innan han hugger tomahåken i sin fånges huvud. Huron, jag älskar dig inte, och inte heller kan jag säga, att en huron någonsin mottagit många ynnestbevis av min hand. Det kan också med skäl antagas, att om inte detta krig snart tar slut, skola ännu rätt många av dina krigare råka ut för mig i skogarna. Nu hemställer jag till ditt eget omdöme, vilketdera du bör föredraga: att taga en sådan fånge som denna flicka till ditt läger eller en sådan som mig, en man, som ditt folk med stor glädje skulle se med tomma händer.»
»Vill Långa Bössan ge sitt liv för kvinnan?» frågade Magua tveksamt, ty han hade redan satt sig i rörelse för att lämna platsen med sitt offer.
»Nej, nej, så långt har jag inte gått», svarade Falköga och drog sig med vederbörlig försiktighet tillbaka, när han märkte, med vilken iver Magua lyssnade till hans förslag. »Det skulle vara ett ojämnt byte att lämna en krigare i blomman av sin ålder och sin kraft för en kvinna, vore hon så ock den bästa i hela gränstrakten. Däremot skulle jag kunna samtycka till att gå i vinterkvarter nu, minst sex veckor innan löven skifta färg, med villkor att du släpper flickan lös.»
Magua skakade på huvudet och gjorde ett otåligt tecken åt hopen att lämna rum.
»Nåja», sade kunskaparen med fundersam min, som om han ännu var endast halvt på det klara med sitt beslut, »jag skall ge Hjortbane på köpet. Lita på mig som en erfaren jägare, för jag säger, att den bössan inte har sin like från den ena provinsen till den andra.»
Icke heller nu värdigades Magua svara, utan fortfor att försöka bana sig väg.
»Men», tillade kunskaparen, vars låtsade köld försvann i samma mån som den andre visade sig likgiltig för bytet, »om jag förbinder mig att undervisa era unga män om bössans verkliga förtjänster, skulle de kanske utjämna de små skiljaktigheterna i våra åsikter.»
Le Renard gav nu en vredgad befallning åt delawarerna, som i förhoppning om att han skulle lyssna till det vänliga anbudet ännu bildade ett ogenomträngligt bälte omkring honom, att öppna väg för honom och hotade med en blick att på nytt vädja till deras »profets» ofelbara rättvisa.
»Vad som på förhand är bestämt, det måste förr eller senare ske», återtog Falköga, i det han med bedrövad och nedslagen uppsyn vände sig till Unkas. »Den spetsboven känner sin fördel och kommer att hålla på den. Gud välsigne dig, min gosse! Du har träffat på vänner bland din naturliga släkt, och jag hoppas de komma att visa sig lika trogna som en och annan du mött, som ej hade någon indiansk korsning. Vad mig beträffar, måste jag ju förr eller senare dö, och det är därför en lycka, att det finns endast få, som komma att stämma upp dödstjutet över mig. När allt kommer omkring, är det troligt, att de avgrundsandarna lyckas att ta min skalp, och därför gör en dag eller två inte stor skillnad i evighetens tidräkning. Gud välsigne dig!» tillade den kärve skogsmannen, i det han ett ögonblick vände bort sitt ansikte, i vars muskler det ryckte, och därpå åter vemodigt blickade på den unge mannen. »Jag har hållit av både dig och din far, Unkas, fastän vårt skinn inte har alldeles samma färg och våra anlag äro något olika. Säg sagamoren, att jag aldrig förlorat honom ur sikte i mitt värsta trångmål, och tänk själv någon gång på mig, när du är ute på ett lyckligt spår. För övrigt kan du lita på, min gosse, att vare sig det finns en himmel eller två, finns i den andra världen en stig, på vilken hederliga män kunna råkas igen. Du finner bössan på det ställe, där vi gömde den; tag den och behåll den som ett minne av mig. Och hör på, gosse, eftersom dina naturliga anlag inte neka dig att hämnas, kan du gärna begagna den en smula frikostigt på mingoerna; det torde lindra din sorg över förlusten av mig och göra dig lättare till sinnes — Huron, jag antager ditt anbud. Släpp kvinnan, jag är din fånge.»
Ett undertryckt men dock tydligt bifallssorl gick genom hopen, när den hörde detta ädelmodiga anbud, och till och med de bistraste bland delawarekrigarna lade i dagen sin tillfredsställelse över det mannamod, varom den tillämnade uppoffringen bar vittne. Magua stannade, och under ett enda ångestfullt ögonblick syntes han tveka. Men sedan han därpå kastat en blick på Cora, i vilken grymhet och beundran voro på ett sällsamt sätt blandade, stod hans beslut oryggligt fast.
Med ett kast på huvudet gav han till känna sitt förakt för anbudet och sade med stadig och lugn röst:
»Le Renard subtil är en stor hövding, han har endast ett sinnelag. Kom», tillade han, i det han allt för förtroligt lade handen på sin fånges axel för att driva på henne. »En huron är ingen pratmakare; vi skola gå.»
Flickan drog sig undan med stolt, kvinnlig tillbakadragenhet och hennes mörka ögon lågade, på samma gång hennes djupt kända ovilja kom det heta blodet att skjuta upp ända till hårfästet.
»Jag är er fånge och skall, när tiden är inne, följa er, vore det också till min död, men allt våld är onödigt», sade hon kallt, varpå hon omedelbart vände sig till Falköga och tillade: »Ädelmodige jägare, jag tackar er av hela min själ. Ert anbud är gagnlöst, och inte heller kunde jag ha antagit det; men ni kan ändå vara mig till tjänst, och detta ännu mera än på det sätt, som er egen ädla avsikt var. Se till denna förkrossade, tillintetgjorda flicka, min syster. Övergiv henne inte, förrän ni avlämnat henne i civiliserade människors boningar. Jag vill inte säga», fortfor hon, i det hon tryckte kunskaparens hårda hand, »att hennes far skall belöna er, ty sådana som ni äro höjda över all belöning av människor, men han skall tacka och välsigna er. Och tro mig, en rättrådig och ålderstigen mans välsignelse saknar ej sitt värde i himmelns ögon. Gud give, att jag kunde få höra en sådan från hans läppar i detta förfärliga ögonblick!»
Hennes röst kvävdes, och hon stod tyst ett ögonblick; därpå gick hon ett steg närmare Heyward, som stödde hennes medvetslösa syster och fortfor, nu i mera dämpad ton:
»Jag behöver inte uppmana er att omhulda den skatt ni kommer att äga. Ni älskar henne, Heyward, det skulle överskyla tusen fel, om hon hade dem. Men nu är hon så mild och ljuv, så älsklig och god som en dödlig kan vara. Hon är vacker, ack så obeskrivligt vacker» — hon lade sin hand med vemodig ömhet på Alices vita panna och sköt undan de gyllne lockarna, som föllo ned över den — »och dock är hennes själ lika ren och fläckfri som hennes hy. Jag kunde säga ännu mycket — mer kanske, än jag vid lugnare eftertanke skulle gilla, men jag vill bespara både er och mig själv…»
Hon avbröt sig, hennes röst blev ohörbar och hennes ansikte böjdes ned över systerns gestalt. Efter en lång brinnande kyss rätade hon upp sig, vände sig bort med likbleka drag men utan en tår i sina feberglänsande ögon och sade till vilden i hela sin stolta ton:
»Nu är jag färdig att följa er, om ni behagar.»
»Ja, gå», skrek Heyward, i det han lade Alice i en indianflickas armar, »gå, Magua, gå! Dessa delawarer ha sina lagar, som förbjuda dem att kvarhålla dig, men jag — jag har ingen sådan förpliktelse. Gå, ondskefulla odjur, varför dröjer du?»
Det vore svårt att beskriva det ansiktsuttryck, varmed Magua lyssnade till detta Heywards hot att följa honom. Först syntes där en vild och tydlig yttring av glädje, men den kvävdes genast under en blick av kall slughet.
»Skogarna äro öppna. Öppna handen kan följa med», nöjde han sig med att svara.
»Stopp» utropade Falköga, i det han grep Heyward i armen och höll honom kvar med våld. »Ni känner inte den avgrundsandens list. Han skulle locka er i ett bakhåll och döda er.»
»Huron», inföll Unkas, som böjande sig för sitt folks stränga seder och bruk hade inskränkt sig till att uppmärksamt och allvarligt höra på allt, som försiggick, »delawarernas rättvisa kommer från Manitu. Se på solen! Hon är nu i de övre grenarna på granen där. Din stig är kort och öppen. När hon synes över träden, skola män vara dig i spåren.»
»Jag hör en kråka kraxa!» utropade Magua med ett hånfullt skratt. »Bort!» fortfor han och knöt näven åt hopen, som långsamt öppnade sig för att släppa fram honom. »Var äro delawarernas kjolar? Må de sända sina pilar och bössor till wyandoterna, så skola de få villebråd att äta och majs att odla. Hundar, kaniner, tjuvar, jag spottar på er!»
Hans avskedssmädelser åhördes under gravlik, olycksbådande tystnad, och med dessa bitande ord på tungan begav sig den triumferande Magua oantastad till skogen, följd av sin värnlösa fånge och skyddad av den indianska gästfrihetens okränkbara lagar.