Den siste mohikanen/Kap 26
| ← I Delawarelägret |
|
Sköldpaddan → |
XXVI.
TAMENUND.
Cora stod främst bland fångarna och höll med den ömmaste systerskärlek Alice sluten i sina armar. Trots den skräckinjagande och hotande rad av vildar, som omgav henne, kunde ingen fruktan för egen del hindra den storsinta flickan att hålla sina ögon fästa på den darrande Alices bleka och ängsliga drag. Tätt inpå dem stod Heyward och ägnade dem båda ett deltagande, som i ett dylikt ögonblick av ytterlig ovisshet knappast visste av någon partiskhet för henne, som han mest älskade. Falköga hade med en hänsyn till sina olyckskamraters högre rang, som ingen likhet i belägenhet för tillfället kunde förmå honom att glömma, tagit plats litet längre tillbaka. Unkas var ej med dem.
När fullkomlig tystnad åter hade inträtt och det vanliga långa och uttrycksfulla uppehållet hade ägt rum, reste sig den ene av de båda åldriga hövdingar, som sutto vid patriarkens sida, och frågade högt på ganska begriplig engelska:
»Vilken av mina fångar är La longue Carabine?»
Varken Heyward eller kunskaparen svarade. Den förre lät emellertid sin blick sväva omkring på den mörka och tysta församlingen och ryggade tillbaka, när blicken föll på Maguas ondskefulla ansikte. Han insåg genast, att den sluga vilden på något hemligt sätt givit anledning till, att de nu stodo inför folkets domstol, och beslöt att på allt sätt söka motverka dennes olycksbådande planer. Han hade bevittnat ett exempel på summarisk bestraffning bland indianerna och fruktade nu, att hans kamrat hade utsetts till offer för en ny sådan. I detta kinkiga läge, som erbjöd föga eller ingen tid till eftertanke, fattade han plötsligt det beslutet att, trots all fara för egen del, skydda sin ovärderliga vän. Men innan han hunnit yttra sig, upprepades frågan med högre röst och tydligare uttal.
»Giv oss vapen och ställ oss i skogen. Våra handlingar skola tala för oss», svarade den unga mannen stolt.
»Denne är således den krigare, vars namn har fyllt våra öron», återtog hövdingen, i det han betraktade Heyward med ett slags nyfiket deltagande, som tyckes vara oskiljaktigt från människan, när hon först får se en av sina likar, åt vilken förtjänst eller slump, dygd eller brott givit ryktbarhet. »Vad har fört den vita mannen till delawarernas läger?»
»Mina behov. Jag kom för att söka föda, tak över huvudet och vänner.»
»Det är inte möjligt. 'Skogarna äro fulla av villebråd, en krigares huvud behöver intet annat tak än en himmel utan moln, och delawarerna äro fiender, ej vänner till yengees. Bort! Din mun har talat, under det att ditt hjärta ingenting sagt.»
Heyward, som kände sig litet tveksam hur han borde bete sig, förblev tyst; men kunskaparen, som uppmärksamt hade hört på allt, steg nu lugnt fram.
»Att jag inte svarade, när La longue Carabine ropades, berodde varken på blygsel eller fruktan, ty ingendera delen anstår en hederlig karl», sade han. »Men jag erkänner inte mingoernas rätt att ge hamn åt en, vars vänner haft i minnet hans anlag i detta avseende, isynnerhet som deras benämning är idel lögn, alldenstund Hjortbane är en äkta räffelbössa och inte någon karbin. Jag är emellertid den man, som av mina anhöriga fått namnet Nathaniel, av de delawarer, som bo vid sin egen flod, hedrats med benämningen Falköga, och som irokeserna tagit sig friheten kalla Långa Bössan, utan att begära lov av den, som saken mest rör.»
Alla närvarande, som dittills uppmärksamt hade betraktat Heywards person, riktade genast sina blickar på den mans raka och kraftiga gestalt, som nu i sin ordning gjorde anspråk på den hedrande benämningen. Det låg ingenting märkvärdigt däruti, att det var två, som ville tillägna sig en så stor ära, ty om än bedragare sällan förekommo bland infödingarna, voro likväl sådana icke alldeles okända; men det var av högsta vikt för delawarernas rättrådiga och stränga avsikter, att intet misstag ägde rum i denna sak. Några av deras äldre män rådgjorde enskilt med varandra och tycktes komma till det beslutet att tillfråga sin gäst om saken.
»Min broder har sagt, att en orm har krupit in i mitt läger? Vilkendera är han?» sade hövdingen till Magua.
Huronen pekade på kunskaparen.
»Skall en vis delaware tro en tjutande varg?» utropade Heyward, som nu kände sig ännu mer övertygad om sin gamla fiendes onda avsikter. »En hund ljuger aldrig, men när hörde man väl en varg tala sanning?»
Maguas ögon sprutade eld, men då han plötsligt erinrade sig nödvändigheten av att bevara sitt lugn, vände han sig bort med tyst förakt, förvissad om att indianernas skarpsinne ej skulle förfela att utreda den omtvistade frågan. Han bedrog sig ej heller, ty efter en ny kort överläggning vände sig den försiktiga delawaren åter till Magua och meddelade honom hövdingens beslut, ehuru i de hänsynsfullaste ordalag.
»Min broder har blivit kallad lögnare, och hans vänner äro vreda», sade han. »De skola visa, att han har talat sanning. Given mina fångar bössor, och må de själva bevisa, vem som är den rätta mannen.»
Fastän Magua väl visste, att detta beslut hade sin grund i misstro till honom själv, låtsade han upptaga det som en artighet och gjorde en samtyckande åtbörd, viss om att hans sannfärdighet skulle intygas av en så skicklig skytt som kunskaparen. Vapnen sattes genast i händerna på de båda vänskapligt sinnade motståndarna, och de anmodades att över den sittande hopens huvuden skjuta på ett lerkärl, som händelsevis låg på en trädstubbe ungefär femtio meter från det ställe, där de stodo.
Heyward smålog för sig själv vid tanken på en dylik tävlan med kunskaparen, men var fast besluten att framhärda i sitt falska påstående, till dess han hunnit komma underfund med Maguas verkliga avsikter. Han lyfte därför bössan ytterst varsamt och sköt efter att tre särskilda gånger ha tagit nytt sikte. Kulan träffade stubben på några centimeters avstånd från kärlet, och ett allmänt utrop av belåtenhet gav tillkänna, att detta betraktades som ett bevis på stor skicklighet i skjutkonsten. Själva Falköga nickade, liksom om han ville säga, att det var bättre än han väntat. Men i stället för att visa någon avsikt att tävla med den lyckliga skytten stod han stödjande sig på bössan under mer än en minut, liksom fördjupad i tankar. Ur detta drömmeri väcktes han likväl hastigt av en bland de unga indianerna, som hade lämnat dem bössorna och som nu, i det han vidrörde hans axel, på högst bruten engelska frågade:
»Kan blekansiktet göra det bättre?»
»Ja, huron», utropade kunskaparen, i det han lyfte upp den korta studsaren med högra handen och skakade den mot Magua, synbarligen lika lätt som om den hade varit ett vassrör, »ja, huron, jag kunde fälla dig nu, och ingen makt på jorden skulle kunna hindra den gärningen! Den i luften svävande höken är inte säkrare på duvan än jag i detta ögonblick är på dig, ifall jag ville skicka en kula i ditt hjärta. Och varför skulle jag inte göra det? Varför! Jo, därför att min färgs anlag förbjuder mig det och därför att jag skulle kunna bringa olycka över svaga och oskyldiga varelsers huvuden. Om du känner någon, som kallas Gud, så tacka honom därför i din innersta själ, ty det har du orsak till.»
Kunskaparens lågande ansikte, vredesblixtrande ögon och liksom växande gestalt framkallade en känsla av hemlig bävan hos alla, som hörde honom. Delawarerna höllo andan i spänd väntan; men fastän Magua själv misstrodde sin fiendes självbehärskning, förblev han lika orörlig och lugn, där han stod inkilad i hopen, liksom fastväxt på den farliga platsen.
»Gör det bättre», upprepade den unga delawaren vid kunskaparens sida.
»Vad skall jag göra bättre, vad — vad?» utropade Falköga, som fortfarande i vredesmod svängde bössan över sitt huvud, fastän hans blick inte längre sökte Magua.
»Må den vita mannen träffa närmare målet, om han är den krigare han ger sig ut för att vara», sade den gamle hövdingen.
Kunskaparen skrattade, och denna gång högt — ett ljud, som på Heyward gjorde samma skräckinjagande verkan som om det hade varit ett övernaturligt läte — och lät därpå bössan tungt falla ned i sin utsträckta vänstra hand, varvid skottet lossades genom blotta stöten, som det tycktes, och kastade stycken av kärlet högt upp i luften och spred dem på alla sidor om stubben. Nästan i samma ögonblick hördes det skramlande ljudet av bössan, då skytten vårdslöst lät den falla till marken.
Det första intrycket av detta sällsamma uppträde var en djup, allt överväldigande beundran. Därpå gick genom hopen ett lågt men växande sorl, som slutligen svällde ut i toner, som förrådde en livlig motsägelse i åskådarnas åsikter. Medan somliga öppet uttryckte sin belåtenhet över en så exempellös skicklighet, tycktes den ojämförligt största delen av stammen böjd för att tro, att det lyckade skottet berodde på en ren slump. Heyward underlät icke att bestyrka en åsikt, som var så gynnsam för hans egna anspråk.
»Det var bara lyckträff!» utropade han. »Ingen kan skjuta utan att sikta.»
»Lyckträff!» upprepade den retade skogsmannen, som nu icke hade tanke på något annat än att till vad pris som helst bevisa sig vara den han hade utgivit sig för och på vilken alla Heywards hemliga vinkar att gå med på bedrägeriet voro bortkastade. »Tror den där lögnaktiga huronen också, att det var en lyckträff? Må man ge även honom en bössa och ställa oss ansikte mot ansikte med varandra utan betäckning eller kryphål och låta försynen och vår egen skicklighet avgöra saken oss emellan! Jag gör inte det anbudet, major, ty vårt blod är av samma färg och vi tjäna samma herre.»
»Att huronen är en lögnare, är alldeles tydligt», svarade Heyward lugnt. »Ni har själv hört honom påstå, att ni skulle vara La longue Carabine.»
Det är omöjligt att säga, vilket häftigt bedyrande den envisa Falköga ytterligare kunde ha tillgripit i sin besinningslösa iver att hävda sin personlighet, om inte den ålderstigna delawaren ännu en gång hade gått emellan.
»Höken, som kommer från molnen, kan återvända, när han vill», sade han. »Given dem bössorna.»
Denna gång grep kunskaparen bössan med begärlighet, och Magua hade inte längre någon anledning till farhågor, om han än följde skyttens rörelser med misstänksamma blickar.
»Må det nu bevisas inför denna delawarestam, vem av oss båda som är den skickligaste skytten!» utropade kunskaparen, i det han slog på bösskolven med det finger, som hade tryckt av så månget dödsbringande skott. »Ni ser kalebassen, som hänger mot det där trädet, major; om ni är en skytt, som duger för gränsmarkerna, så låt se, att ni kan knäcka dess skal.»
Heyward varsnade föremålet och beredde sig att förnya tävlingen. Kalebassen var ett av de vanliga små kärl, som indianerna begagna, och hängde i en hjortskinnsrem på en förtorkad gren av en liten tall, på drygt hundra meters avstånd. Så egendomlig till sin beskaffenhet är egenkärlekens känsla, att oaktat den unga officern väl visste, hur fullkomligt värdelöst hans indianska prisdomares utslag var, glömde han anledningen till den plötsligt uppkomna tvisten för en önskan att utmärka sig. Vi ha redan sett, att hans skjutskicklighet var långt ifrån föraktlig, och han beslöt nu att visa den på bästa sätt. Om Heywards liv hade berott på utgången, skulle han icke ha kunnat sikta mera betänksamt och noga. Han sköt, och tre eller fyra unga indianer, som vid knallen sprungo fram, ropade högt, att kulan satt i trädet ett helt litet stycke på sidan om det verkliga målet. Krigarna utstötte ett samfällt utrop av beundran och riktade därpå frågande sina ögon på medtävlarens rörelser.
»Ja, det där skulle möjligen kunna duga för det kungliga amerikanska regementet», sade Falköga skrattande, nu åter på sitt vanliga tysta och hjärtliga sätt, »men hade min bössa ofta vikit av så mycket från rätta riktningen, skulle mången mård, vars skinn nu sitter i ett fruntimmers muff, ännu vistas i skogen, och mången mingo, som gått att göra upp sin sluträkning, skulle ännu denna dag bedriva sitt djävulskap mellan provinserna. Jag hoppas, att den squaw, som äger kalebassen, har flera sådana i sin wigwam, ty den här kommer aldrig mer att innehålla något vatten.»
Kunskaparen hade skakat om fängkrutet och spänt hanen, under det han yttrade detta, och i samma ögonblick han talat ut, flyttade han högra foten tillbaka och höjde långsamt mynningen från marken; rörelsen skedde stadigt, jämnt och i samma riktning. När pipan låg fullkomligt vågrätt, stannade den ett ögonblick utan minsta darrning eller förändring, liksom om både karl och bössa varit huggna i sten. Under detta ögonblickliga stillaliggande utgöt bössan sitt innehåll i en klar, blixtrande eldstråle. Åter rusade de unga indianerna fram; men deras ivriga sökande och svikna blickar gåvo tillkänna, att intet spår av kulan syntes till.
»Bort!» sade den gamle hövdingen till kunskaparen i en ton av djup ovilja. »Du är en varg i en hunds skinn. Jag skall tala till yengees' Långa Bössa.»
»Åh, hade jag det vapen, som förvärvat mig det namn ni använder, skulle jag åtaga mig att klippa av remmen och fälla kalebassen till marken i stället för att knäcka den», återtog Falköga, fullkomligt oberörd av den andres sätt. »Narrar, om ni vilja finna den kula, som skickats av en skarpskytt i dessa skogar, måste ni se efter i föremålet och inte omkring det.»
De unga indianerna, som ögonblickligen fattade hans mening — ty han talade denna gång på delawarespråket — ryckte genast ned kalebassen från trädet, lyfte den jublande i höjden och visade på ett hål i dess botten, som kulan hade gjort efter att ha gått in genom den vanliga öppningen. Vid denna oväntade anblick gick ett högljutt och häftigt utrop av belåtenhet från samtliga närvarande krigare. Detta avgjorde frågan och insatte Falköga en gång för alla i besittningen av hans farliga rykte. De nyfikna och beundrande blickar, som nyss hade riktats på Heyward, vändes slutligen till kunskaparens väderbitna ansikte, och denna blev ögonblickligen det förnämsta föremålet för uppmärksamhet av de enkla och okonstlade varelser, som omgåvo honom. Så snart den plötsliga och bullersamma rörelsen hade i någon mån lagt sig, fortsatte den ålderstigne hövdingen sitt förhör.
»Varför ville du täppa till mina öron?» sade han vändande sig till Heyward. »Äro delawarerna narrar, så att de inte kunna skilja den unga pantern från katten?»
»De skola ännu finna, att huronen är en sjungande fågel», sade Heyward, som försökte tillägna sig infödingarnas bildrika språk.
»Det är bra. Vi skola se, vem som kan tillsluta mäns öron. Broder, delawarerna lyssna», tillade hövdingen, i det han vände blicken mot Magua.
Då han på detta sätt blev särskilt tilltalad och uppmanad att förklara sig, steg huronen upp och trädde med stor betänksamhet och värdighet fram till kretsens medelpunkt, där han tog plats mitt emot fångarna och intog ställning för att tala. Men innan han öppnade munnen, lät han blicken långsamt glida utefter den levande inhägnaden av allvarsamma ansikten, liksom för att lämpa sina uttryck efter sina åhörares fattningsgåva. På Falköga kastade han en blick av aktningsfull fiendskap, på Heyward en av outsläckligt hat; Alices skygga gestalt bevärdigade han knappast med någon uppmärksamhet, men när hans blick träffade Coras stadiga, befallande och likväl älskliga uppsyn, dröjde den ett ögonblick på henne med ett uttryck, som det skulle vara svårt att beskriva. Uppfylld av sina egna mörka avsikter, tog han därpå till orda på Kanadas språk, som han väl visste, att de flesta av hans åhörare förstodo.
»Den ande, som skapade människorna, färgade dem olika», började den sluge huronen. »Somliga äro svartare än den tröga björnen. Dessa sade han skulle vara slavar, och han befallde dem att arbeta för evigt liksom bävern. När sommarvinden blåser, kunna ni höra dem stöna högre än de bölande bufflarna utefter stränderna av det stora salta vattnet, där de stora kanoterna komma och fara med dem i hela hjordar. Somliga skapade han med ansikten vitare än hermelinen i skogarna och befallde dem att vara handelsmän, hundar åt sina kvinnor och vargar för sina slavar. Han gav dessa människor duvans egenskaper, vingar som aldrig tröttna, ungar talrikare än löven på träden och en glupande hunger, som skulle kunna uppsluka jorden. Han gav dem ett tungomål liknande vildkattens falska lock, hjärtan som kaniners, svinets men ej rävens slughet, och armar längre än älgens ben. Med en tunga täpper en sådan man till indianernas öron, hans hjärta lär honom att lega krigare för att utkämpa hans strider, hans list säger honom, hur han skall samla ihop jordens goda, och hans armar omsluta landet från det salta vattnets stränder till den stora sjöns öar. Hans glupskhet gör honom sjuk. Gud gav honom nog, och dock vill han ha allt. Sådana äro blekansiktena.
»Somliga skapade den Store Anden med skinn mera glänsande och rödare än solen där», fortfor Magua, i det han uttrycksfullt pekade uppåt mot det matta himlaljuset, som strävade att genomtränga töcknet vid horisonten. »Dessa skapade han efter sitt eget sinne. Han gav dem denna ö, sådan han gjort den, betäckt med träd och uppfylld av villebråd. Vinden gjorde röjningar åt dem, solen och regnet bragte deras frukter till mognad, och snön kom för att lära dem att vara tacksamma. Vad behövde de vägar att färdas på? De sågo tvärs igenom kullarna. När bävrarna arbetade, lågo de i skuggan och sågo på. Vindarna svalkade dem om sommaren, om vintern höllo skinn dem varma. Om de stredo sins emellan, skedde det för att visa, att de voro män. De voro tappra, de voro rättrådiga, det voro lyckliga.»
Här gjorde talaren ett uppehåll och såg sig åter omkring för att söka upptäcka, om hans skildring hade väckt åhörarnas deltagande. Överallt mötte han ögon, som voro fästa på hans, upprätta huvuden och utspärrade näsborrar, liksom om varje närvarande individ kände sig mäktig och villig att ensam hämnas de oförrätter hans ras hade lidit.
»Om den Store Anden gav sina röda barn olika tungomål», fortfor han med låg, vemodig röst, »var det för att alla djur måtte förstå dem. Somliga gav han plats bland snön tillsammans med deras frände björnen. Somliga gav han plats nära den nedgående solen på vägen till de sälla jaktmarkerna. Somliga fingo sin boningsplats i trakten omkring de stora söta vattnen, men åt sina största och mest älskade barn gav han den salta sjöns stränder. Känna mina bröder namnet på detta gynnade folk?»
»Det var lenaperna!» utropade tjugu ivriga röster i samma andetag.
»Det var lennilenaperna», återtog Magua, i det han låtsade böja sitt huvud av vördnad för sina åhörares forna storhet. »Det var lenapernas stammar. Solen steg upp i det vatten, som var salt, och gick ned i det vatten, som var sött, och dolde sig aldrig för deras ögon. Men varför skulle jag, en huron från skogarna, förtälja för ett vist folk dess egna sägner? Varför påminna dem om de oförrätter de lidit, deras forna storhet, deras bedrifter, deras ära, deras lycka, deras förluster, deras nederlag, deras elände? Finnes bland dem ingen, som har sett allt detta och vet, att det är sant? Jag har talat. Min tunga är stilla, ty mitt hjärta är av bly. Men mina öron äro öppna.»
Då talarens röst plötsligt tystnade, riktades varje ansikte och allas ögon liksom med en gemensam rörelse mot den vördnadsvärde Tamenund. Från det ögonblick, då patriarken intog sin plats, tills nu hade han icke öppnat munnen, ja knappast visat något livstecken. Han hade suttit nedböjd av svaghet och till utseendet omedveten om, vilka som omgåvo honom under hela det inledande uppträdet, då kunskaparen så tydligt lade sin skicklighet i dagen. Men vid de fint avvägda tonfallen i Maguas röst hade han visat tecken till medvetande, och ett par gånger hade han till och med lyft upp huvudet liksom för att lyssna. Men när den förslagne huronen talade om hans folk och nämnde dess namn, lyftes den gamla mannens ögonlock och han blickade ut över hopen med det slöa, meningslösa uttryck, som man skulle kunna tänka sig hos en gengångare. Därpå gjorde han ett försök att stiga upp, och med tillhjälp av sina följeslagare lyckades han intaga en ställning, som var befallande genom sin värdighet, fastän han stapplade av svaghet.
»Vem kallar på lenapernas barn?» sade han med djup strupröst, som blev hemskt hörbar i hopens andlösa tystnad. »Vem talar om svunna ting? Blir ej av ägget en mask, av masken en fluga, som förgås? Varför förtälja för delawarerna om det goda, som flytt? Bättre att tacka Manitu för det, som återstår.»
»Det är en wyandot», sade Magua, i det han trädde närmare den enkla estrad, på vilken den andre stod. »En vän till Tamenund.»
»En vän!» upprepade den vise, på vars rynkade panna ett mörkt moln lade sig och gav hans uppsyn litet av den stränghet, som hade gjort hans blick så fruktansvärd i hans krafts dagar. »Äro mingoerna herrar över jorden? Vad söker en huron här?»
»Rättvisa. Hans fångar äro hos hans bröder, och han kommer för att hämta sin tillhörighet.»
Tamenund vände huvudet mot en av dem, som stödde honom, och lyssnade till den korta förklaring denne gav. Därpå vände han sig åter mot den rättsökande och betraktade honom ett ögonblick med djup uppmärksamhet, varpå han sade i låg och motvillig ton:
»Rättvisa är den store Manitus lag. Mina barn, given främlingen föda. Därpå, huron, tag din egendom och gå!»
Då han hade uttalat denna högtidliga dom, satte sig patriarken och tillslöt åter ögonen, liksom om han funne större behag i de bilder, som hans egen mogna erfarenhet framkallade, än i den yttre världens syndiga föremål. Ingen delaware fanns nog djärv att knota mot ett sådant utslag, långt mindre att motsätta sig det. Knappt voro därför orden uttalade, förrän fyra eller fem av de yngre krigarna stego fram bakom Heyward och kunskaparen och slogo remmar om deras armar så behändigt och snabbt, att de ögonblickligen funno sig fängslade. Den förre var allt för mycket upptagen av sin dyrbara och nästan medvetslösa börda för att ge akt på deras avsikt, förrän den redan var satt i verket, och den senare, som betraktade till och med de fientliga delawarestammarna som en ras av högre ordning, underkastade sig utan motstånd. Kanske skulle kunskaparen icke ha betett sig så motståndslöst, om han fullt hade förstått det språk, varpå det föregående samtalet hade förts.
Magua kastade en triumferande blick omkring sig på alla de församlade, innan han gick att verkställa sin avsikt. Då han märkte, att de båda fängslade männen voro oförmögna att göra något motstånd, vände han blicken mot henne, som han värderade mest. Men Cora mötte hans blick med ögon så lugna och stadiga, att han vacklade i sitt beslut. Ihågkommande sin förra list, lyfte han därpå upp Alice ur den krigares armar, mot vilken hon stödde sig, gav Heyward en vink att följa med och lät den omgivande hopen förstå, att den skulle öppna väg. Men i stället för att handla så, som han hade beräknat, och följa med sin syster, skyndade Cora fram till patriarken, kastade sig för hans fötter och utropade med hög röst:
»Rättvise och vördnadsvärde delaware, på din visdom och makt bygga vi vårt hopp om förskoning! Lyssna ej till denna listiga och samvetslösa usling, som förgiftar dina öron med lögn för att få släcka sin blodtörst. Du, som levat länge och sett det onda i världen, borde förstå att mildra dess tunga börda för den olycklige.»
Den gamle öppnade tungt sina ögon och såg ännu en gång upp på hopen. Då ljudet av den bönfallandes fylliga genomträngande röst dallrade i hans öron, vände han långsamt ögonen mot henne och lät dem vila på henne med en stadig, orörlig blick. Cora, som låg på knä, med de hopknäppta händerna tryckta mot sitt bröst, förblev i denna ställning, lik en vacker, levande bildstod, och blickade med ett slags helig vördnad upp i hans vissnade men ännu majestätiska ansikte. Småningom ändrades uttrycket i Tamenunds drag, slöheten lämnade rum för beundran och de upplystes av en återstod av det överlägsna förstånd, som ett århundrade förut hade brukat meddela hans ungdomsglöd åt delawarernas talrika skaror. Han reste sig upp utan hjälp och, som det syntes, utan ansträngning och frågade med en röst så stadig, att den förvånade hans åhörare:
»Vem är du?»
»En kvinna, ett barn av en hatad ras, om du så vill, en yengee, men en som aldrig gjort dig något ont och inte kan göra ditt folk något ont, om hon än ville det; en som ber om hjälp.»
»Sägen mig, mina barn, var ha delawarerna slagit läger?» fortfor patriarken med dov röst, i det han vinkade till dem, som omgåvo honom, men fortfarande höll blicken fäst på Coras knäböjande gestalt.
»Bland irokesernas berg, bortom Horicans klara källor.»
»Mången het sommar har kommit och gått, sedan jag drack av min egen flods vatten», fortfor den vise. »Sönerna av Maquon[1] äro de rättrådigaste bland vita män, men de voro törstiga och togo den för egen räkning. Följa de oss så långt?»
»Vi följa ingen, vi eftertrakta intet», svarade Cora. »Såsom fångar ha vi mot vår vilja blivit förda bland er, och vi begära endast tillåtelse att i frid få draga till vårt hem. Är du ej Tamenund, detta folks fader, domare, jag hade så när sagt profet?»
»Jag är Tamenund den gamle.»
»Det är nu omkring sju år sedan en man av ditt folk befann sig i en vit hövdings händer på gränsen av denna provins. Han sade sig vara av den gode, och rättrådige Tamenunds blod. Då sade den vite mannen: ’Gå! För din faders skull är du fri’. Kommer du ihåg namnet på denna engelska krigare?»
»Jag kommer ihåg», svarade patriarken med det sällsamma minne, som är utmärkande för mycket hög ålder, »att när jag var en lekande gosse, stod jag på havsstrandens sand och såg en stor kanot med vingar vitare än svanens och bredare än många örnars komma från den uppgående solen…»
» Nej, nej, jag talar inte om så långt avlägsna tider, utan om en ynnest, som en av de mina bevisade en anhörig till dig så nyligen, att din yngste krigare kan minnas det.»
»Var det när yengees och holländare kämpade om delawarernas jaktmarker? Då var Tamenund en hövding och lade först bort bågen för blekansiktenas blixt…»
»Nej, inte ens då på många, många år när», avbröt Cora åter. »Jag talar om något som hände i går. För visso har du inte glömt det.»
»Det var inte längre sedan än i går som lenapernas barn voro herrar över världen», återtog den gamle med rörande känslofullhet. »Det salta vattnets fiskar, fåglarna, vilddjuren och mingoerna i skogarna erkände dem för sagamorer.»
Cora sänkte ångestfullt huvudet i sin besvikenhet och kämpade under ett bittert ögonblick med sin smärta. Därpå lyfte hon upp sitt ädla ansikte och sina strålande ögon och fortfor i en ton, som knappt var mindre genomträngande än patriarkens överjordiska röst:
»Säg mig, är Tamenund fader?»
Den gamle mannen såg ned på henne från sin upphöjda plats med ett välvilligt småleende över sina härjade drag; därpå blickade han långsamt över hela församlingen och svarade:
»Ja, för ett folk.»
»För egen del begär jag ingenting. Liksom förhållandet är med dig och de dina, vördnadsvärde hövding, har mina förfäders förbannelse återfallit tungt på deras barn», återtog hon, i det hon krampaktigt tryckte händerna mot hjärtat och lät sitt huvud sjunka ned, så att hennes glödande kinder nästan doldes under massan av mörka, glänsande lockar, som i oordning föllo ned på hennes axlar. »Men det finns en, som aldrig förr än nu känt tyngden av himmelns misshag. Hon är dotter till en gammal och svag man, vars dagar äro nära sitt slut. Hon har många många, som älska henne och ha sin fröjd i henne, och hon är allt för god, allt för dyrbar att bli ett offer för denna usling.»
»Jag vet, att blekansiktena äro en stolt och hungrig ras», sade Tamenund. »Jag vet, att de icke allenast göra anspråk på att besitta jorden, utan även påstå, att den lägste av deras färg är för mera än en sachem[2] bland de röda männen. Hundarna och kråkorna bland deras stammar», fortfor den gamle hövdingen ivrigt utan att ge akt på hur djupt han sårade sin åhörarinna, vars huvud nästan trycktes till jorden, »skulle skälla och kraxa, om man ville, att de i sina hyddor skulle taga en kvinna, vars blod ej vore av snöns färg. Men må de ej skryta allt för högt inför Manitu. De kommo in i landet vid den uppgående solen och torde ännu kunna drivas ut vid den nedgående solen. Jag har ofta sett gräshopporna beröva träden deras löv, men blomningens tid har alltid återkommit.»
»Det är så, men varför är det oss ej tillåtit att utforska», sade Cora, i det hon drog ett djupt andetag och, liksom vaknande upp ur ett drömlikt tillstånd, lyfte upp ansiktet och skakade tillbaka slöjan från de lågande ögonen, som talade ett annat språk än hennes dödsbleka drag. »Här finns en fånge till, som ännu inte blivit förd inför dig; hör honom tala, innan du låter huronen draga bort i triumf.»
Då en av Tamenunds följeslagare märkte, att denne såg sig om med tveksam blick, sade han:
»Det är en orm, ett rödskinn i tjänst hos yengees. Vi förvara honom för att föra honom till pinopålen.»
»Låt honom komma», sade den vise.
Därpå sjönk Tamenund åter ned på sin plats, och medan de unga männen gingo för att utföra hans enkla befallning, rådde en tystnad så djup, att löven, som vajade för den lätta morgonbrisen, tydligt hördes prassla i den kringliggande skogen.