Hoppa till innehållet

Den siste mohikanen/Kap 28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Sköldpaddan
Den siste mohikanen
av James Fenimore Cooper
Översättare: Tom Wilson

Delawarerna tåga ut
Strid på liv och död  →


[ 295 ]

XXVIII.
DELAWARERNA TÅGA UT.

Så länge deras fiende och hans offer ännu voro i sikte, stod hopen orörlig, liksom fasttrollad på platsen av någon mot huronerna vänskapligt sinnad, övernaturlig makt. men i samma ögonblick som han försvann, försattes den av vilda och mäktiga lidelser i den häftigaste rörelse. Unkas stod kvar på sin upphöjda plats och höll ögonen fästa på Coras gestalt, till dess färgerna i hennes dräkt smälte tillsammans med skogens lövverk, varpå han steg ned, tyst begav sig genom hopen och försvann i den hydda han nyss hade lämnat. Några av de allvarligare och mera [ 296 ]uppmärksamma krigarna, som hade varsnat de blixtar av vrede, som ljungade ur den unge hövdingens ögon, då han gick förbi dem, följde honom till den plats han valt för att övertänka saken. Därpå fördes Tamenund och Alice bort, och kvinnor och barn fingo befallning att skingra sig. Under den betydelsefulla timme, som nu följde, liknade lägret en kupa full av oroliga bin, som endast väntade på, att deras ledare skulle visa sig och föregå med sitt exempel, för att företaga en lång och viktig utflykt.

Slutligen trädde en ung krigare ut ur Unkas' hydda, begav sig långsamt med ett slags högtidlig marsch fram till en dvärgtall, som växte i klyftan på bergplatån, och rev barken av dess stam, varpå han utan att säga ett ord, återvände dit, varifrån han kommit. Han följdes snart av en annan, som berövade trädet dess grenar och lämnade det som en naken och kal stam. En tredje målade stolpen med strimmor av mörkröd färg. Allt detta utgjorde antydningar om fientliga avsikter hos folkets ledare och mottogs av männen utanför under dyster och olycksbådande tystnad. Äntligen visade sig mohikanen själv, avklädd hela sin rustning med undantag av gördeln och benbeklädnaden och med ena hälften av sina välbildade anletsdrag dold under ett hotande moln av svart färg.

Unkas begav sig med långsam och värdig gång till stolpen, kring vilken han genast började röra sig i en krets, med avmätta steg, ej olika en forntida dans, på samma gång han höjde rösten och sjöng sin vilda oregelbundna stridssång. Dess toner tolkade de mänskliga ljudens ytterligheter, i det att de stundom voro vemodiga och högst klagande, så att de till och med kunde tävla med fågelsång, stundom åter genom plötsliga och överraskande övergångar blevo så djupa och kraftiga, att de kommo åhörarna att darra. Orden, som voro få och ofta upprepades, övergingo småningom från ett slags åkallan eller bönesång till det högsta väsendet till en antydan om krigarens uppsåt, varpå de slutade, liksom de börjat, med ett erkännande av sångarens eget beroende av den Store Anden. Om det vore möjligt att översätta det innehållsrika och melodiska språk, varpå han uttryckte sig, skulle kvädet lyda ungefär på följande sätt:

[ 297 ]

Manitu, Manitu, Manitu,
du är stor, du är god, du är vis;
Manitu, Manitu,
rättrådig du är.

O, i himmeln, i molnen jag ser
mången fläck, mången mörk, mången röd,
o, i himmeln jag ser
månget moln.

O, i skogen i luften jag hör
höga stridsrop, ett tjut och ett skri,
o, i skogen jag hör
höga rop.

Manitu, Manitu, Manitu.
jag är svag, du är stark, jag är trög.
Manitu, Manitu,
stå mig bi.

Vid slutet av varje vers gjorde han ett uppehåll på så sätt, att han uppgav en högre och längre ton än vanligt, som var särskilt avpassad för den tanke, varåt han nyss hade givit uttryck. Det första slutfallet var högtidligt och avsett att tolka from vördnad, det andra var målande och närmade sig det skräckinjagande, det tredje utgjordes av det välkända, fruktansvärda stridsropet, som bröt ut från den unga krigarens läppar likt en förening av alla stridens förfärliga ljud. Det sista var i likhet med det första ödmjukt och bönfallande. Tre gånger upprepade han denna sång och lika ofta omkretsade han stolpen under dans.

Vid slutet av den första omgången följdes hans föredöme av en allvarlig och högt aktad lenaphövding, som likväl sjöng sina egna ord till en musik av liknande beskaffenhet. Krigare efter krigare deltog i dansen, till dess alla med något anseende och myndighet voro med i dess virvlar. Skådespelet blev nu vilt och skräckinjagande, då det grymma och hotfulla uttrycket i hövdingarnas ansikten ytterligare förhöjdes genom de förfärande sånger, i vilka de förenade sina djupa struptoner. Just då högg Unkas sin tomahåk djupt in i stolpen och höjde sin röst i ett skri, som skulle kunna kallas hans eget stridsrop. Denna handling förkunnade, att han hade övertagit den högsta myndigheten under det tillämnade härtåget.

Detta var en signal, som väckte alla folkets slumrande [ 298 ]lidelser till liv. Hundra ynglingar, som dittills hade hållits tillbaka av den försynthet, som anstod deras ungdom, rusade i massa ursinnigt på stolpen, som ansågs för en sinnebild av deras fiende, och höggo sönder den spån för spån, till dess ingenting annat återstod av trädet än rötterna i jorden. Under detta ögonblick av allmän upphetsning utövades de obarmhärtigaste blodsdåd på styckena av trädet med lika mycken skenbar vildhet, som om de hade varit de levande offren för bödlarnas grymhet. Somliga skalperades, andra träffades av den skarpa, vinande yxan, ännu andra sargades genom hugg av den mordiska kniven. Kort sagt, yttringarna av iver och vild förtjusning voro så livliga och omisskännliga, att det snart var tydligt, att krigståget betraktades som en hela folkets sak.

I samma ögonblick som Unkas hade huggit fast yxan, begav han sig ut ur kretsen och kastade blicken upp mot solen, som just hade nått den höjd, då vapenvilan med Magua var slut. Denna omständighet förkunnades snart genom en betecknande åtbörd, åtföljd av ett motsvarande skri, varpå hela den upphetsade hopen under gälla och högljudda rop av belåtenhet övergav sin låtsade fejd för att bereda sig till verklighetens äventyrliga företag.

Lägrets hela utseende undergick nu en ögonblicklig förvandling. De krigare, som redan voro beväpnade och målade, blevo så stilla, som om de voro oförmögna av varje ovanligare utbrott av sinnesrörelse. Däremot skyndade kvinnorna ut ur sina hyddor under glädjesånger och klagovisor i så sällsam blandning, att det skulle ha varit svårt att avgöra, vilkendera sinnesstämningen var den förhärskande. Men ingen förhöll sig overksam. Somliga buro sina dyrbaraste tillhörigheter, andra sina barn och ännu andra de gamla och svaga till skogen, som likt en yppig, friskt grönskande matta utbredde sig kring bergets fot. Dit drog sig också Tamenund med lugn fattning tillbaka efter ett kort och rörande samtal med Unkas, från vilken den gamle skildes lika motvilligt som en far från sitt länge förlorade och nyss återfunna barn. Under tiden förde Heyward Alice till en säker tillflyktsort och sökte därpå upp kunskaparen med en uppsyn, som visade, hur ivrig även Heyward var att få deltaga i den kommande striden.

[ 299 ]Men Falköga var mycket för van vid stridssånger och infödingarnas krigsstämningar för att visa något intresse för det uppträde, som försiggick. Han kastade endast då och då en blick på antalet och beskaffenheten av de krigare som en efter annan gåvo till känna sin beredvillighet att följa Unkas i striden. I det hänseendet blev han snart tillfredsställd, ty såsom vi redan sett, omfattade den unge hövdingens styrka inom kort varje stridsduglig man i stammen. Så snart denna viktiga fråga blivit avgjord till hans belåtenhet, skickade han en indiangosse att söka upp Hjortbane och Unkas' bössa på det ställe i skogsbrynet, där de båda vännerna hade gömt sina vapen, när de närmade sig delawarernas läger, ett i dubbelt hänseende klokt försiktighetsmått, då det i händelse de skulle komma att kvarhållas som fångar, räddade vapnen från att dela deras öde och därjämte gav dem den fördelen att snarare kunna uppträda bland främlingarna såsom nödställda än som män i besittning av medel till sitt försvar och uppehälle. Då kunskaparen valde en annan att hämta hans högt skattade bössa visade han därmed sin vanliga omtänksamhet. Han visste, att Magua icke hade kommit till stället utan sällskap, och han visste även, att spejande huroner utefter hela skogsbrynet bevakade sina nya fienders rörelser. Det skulle därför ha kunnat medföra farliga följder för honom, om han själv hade vågat sig på företaget; en fullväxt indiankrigare skulle det icke heller ha gått bättre, varemot faran för en gosse sannolikt skulle uppstå först sedan hans avsikt blivit upptäckt. När Heyward kom fram till kunskaparen, stod denne helt lugnt och avvaktade utgången av detta försök.

Gossen, som hade fått noggranna anvisningar och var ganska förslagen, begav sig, till utseendet sorglöst men med bröstet svällande av stolthet över ett sådant förtroendeuppdrag och av sin unga ärelystnads alla förhoppningar, över gläntan till skogen, där han gick in på kort avstånd från det ställe, där bössorna voro gömda. Men i samma ögonblick som han doldes av lövverket, sågs hans kropp glida fram som en orm mot den åtrådda skatten. Han lyckades, och i nästa ögonblick såg man honom med ett av sina segerbyten i vardera handen pilsnabbt flyga över [ 300 ]den smala öppna sträckan utefter foten av den bergplatå, på vilken byn låg. Han hade redan hunnit fram till branten och sprang med otrolig fart uppför den, då ett skott från skogen gav till känna, hur riktigt kunskaparen hade bedömt ställningen. Gossen svarade med ett svagt men föraktfullt rop, och omedelbart därpå skickades en ny kula efter honom från den i skogen gömda fienden. I nästa ögonblick sågs han på platån däruppe höja sina bössor i triumf, under det att han med stolt segermin gick fram till den berömde jägaren, som hade hedrat honom med ett så ärofullt uppdrag.

Oaktat sitt livliga deltagande för sin budbärare, och de faror denne möjligen kunde råka ut för, mottog Falköga sin kära bössa Hjortbane med en tillfredsställelse, som för ögonblicket förjagade alla andra tankar. Först sedan han med kännarblick hade undersökt bössan, tio till femton gånger öppnat och tillslutit fängpannan och företagit åtskilliga andra lika viktiga rön med låset, vände han sig till gossen och frågade med mycken vänlighet i tonen, om han var sårad. Pojken såg honom stolt i ansiktet, men svarade ej.

»Ja, min gosse, jag ser, att de skälmarna ha skavt av barken på den här», fortfor kunskaparen, i det han höll upp den tåligt lidande gossens ena arm, tvärs över vilken den ena kulan hade gjort ett djupt köttsår. »Men litet krossat allöv kommer att verka som ett trollmedel, och medan du väntar därpå, skall jag ge såret ett hedersförband av wampum. Du har börjat en krigares bana i god tid, min tappre gosse, och kommer säkerligen att få bära en mängd ärofulla ärr till din grav. Jag känner många unga män, som redan tagit skalper men inte kunna visa upp ett märke sådant som det här. Gå! Du kommer att bli en hövding», tillade han efter att ha förbundit armen.

Gossen avlägsnade sig, stoltare över sitt rinnande blod än vad den fåfängaste hovman kan vara över sitt röda ordensband, och gick omkring bland sina jämnåriga, ett föremål för allmän beundran och avund.

Delawarerna kände nu sina fienders tillhåll och avsikter, och en skara av deras unga män skickades ut att fördriva de på lur liggande huronerna. Denna uppgift var snart verkställd, ty de flesta av huronerna drogo sig självmant [ 301 ]tillbaka, när de funno sig upptäckta. Delawarerna följde dem på tillräckligt avstånd från sitt eget läger och gjorde därpå halt i avvaktan på ytterligare order, då de fruktade att möjligen bli lockade i ett bakhåll. Som båda parterna höllo sig gömda, var skogen nu åter så tyst och stilla, som den en mild sommarmorgon under djup enslighet kan vara.

Unkas sammankallade nu sina hövdingar och fördelade sin styrka. Falköga erhöll befälet över tjugu i likhet med honom själv raska, dugliga och beslutsamma män. Även åt Heyward erbjöds ett liknande befäl, men han avböjde och förklarade sig i stället villig att tjäna som frivillig vid kunskaparens sida. Sedan denna sak blivit ordnad, utsåg den unge mohikanen några infödda hövdingar att fylla åtskilliga ansvarsfulla poster, och som det nu led på tiden, gav han befallning att bryta upp. Han åtlyddes med glädje men under tystnad av mer än tvåhundra man.

De ryckte in i skogen utan att på något sätt ofredas, och icke heller mötte de någon levande varelse, som kunde vare sig oroa dem eller ge dem de upplysningar de behövde, förrän de stötte på sina egna kunskapares tillhåll. Här kommenderades halt, och hövdingarna samlades för att hålla en »viskande rådplägning». Därvid framlades åtskilliga fälttågsplaner, ehuru ingen var av beskaffenhet att motsvara den eldige anförarens önskningar. Hade Unkas följt sina egna böjelser, skulle han utan uppskov ha fört sina följeslagare till anfall och vågat allt för stridens ögonblickliga utgång; men ett sådant tillvägagångssätt skulle ha stått i strid med hans landsmäns alla fäderneärvda vanor och åsikter. Han nödgades därför iakttaga en försiktighet, som han i sin närvarande sinnesstämning förbannade, och lyssna till råd, som gjorde hans eldiga själ ursinnig vid det livliga minnet av Coras fara och Maguas oförsynthet.

När denna överläggning hade fortgått under några minuter utan något tillfredsställande resultat, sågs en ensam person närma sig från fiendens sida med så stor och synbar brådska, att man antog honom möjligen vara en budbärare, utskickad med fredsförslag. Men när främlingen hade hunnit fram på ett par hundra fots avstånd från den naturliga betäckning, bakom vilken delawarernas [ 302 ]rådplägande hövdingar hade samlats, tvekade han, syntes oviss, vad väg han skulle taga, och stannade slutligen. Allas ögon riktades nu på Unkas, liksom sökande anvisning hur man borde handla.

»Falköga, han får aldrig mera tala till huronerna», sade den unge hövdingen rmed låg röst.

»Hans stund är inne», sade kunskaparen kort och gott, i det han stack sin långa bösspipa mellan löven och siktade på sitt noggranna och dödsbådande sätt. Men i stället för att trycka av skottet, sänkte han åter mynningen och hängav sig åt ett utbrott av sin egendomliga munterhet. »Jag tog den slyngeln för en mingo, så sant jag är en fattig syndare», sade han, »men när jag med blicken följde hans rörelser för att finna en plats att sätta in kulan på — har du hört på maken, Unkas! — fick jag syn på musikantens blåspipa. Således är det, när allt kommer omkring, den man, som kallas Gamut, vars död inte kan gagna någon, men vars liv, om hans tunga duger till någonting annat än att sjunga, möjligen kan bli till nytta för våra egna ändamål. Om inte alla ljud ha förlorat sin kraft, skall jag snart ha ett samtal med den hederliga själen, och det på ett språk, som han kommer att finna behagligare än Hjortbanes.»

Därmed lade Falköga ifrån sig bössan och kröp fram genom buskarna, tills han befann sig inom hörhåll för David, varpå han upprepade det musikaliska försök, som så lyckligt och med sådan glans hade hjälpt honom genom huronernas läger.

Gamuts utsökt fina hörselverktyg läto inte lätt lura sig — också skulle det sanningen att säga ha varit svårt för någon annan än Falköga att åstadkomma ett sådant oljud — och som han en gång förut hade hört ljuden, säger det sig självt, att han nu förstod, varifrån de förskrevo sig. Den stackars karlen tycktes ögonblickligen befriad ur en stor villrådighet, ty han begav sig genast åt det håll, varifrån ljudet utgick — något som icke föll sig synnerligen mindre motbjudande för honom, än om det hade gällt att löpa till storms mot ett batteri — och upptäckte snart den dolda sångfågeln, som framkallade så melodiska tongångar.

»Jag undrar vad huronerna skola tänka om det här», sade kunskaparen, i det han tog sin kamrat vid armen och [ 303 ]drog honom med sig till den bakom liggande truppen. »Om de skälmarna ligga inom hörhöll, måste de tro, att här äro två mindre vetande personer i stället för en. Men här äro vi säkra», tillade han pekande på Unkas och hans följeslagare. »Låt oss nu höra historien om mingoernas påhitt på naturlig engelska och utan några kullerbyttor med rösten.»

David såg sig i tyst förvåning omkring på de bistra och vilt blickande hövdingarna, men lugnad genom närvaron av bekanta ansikten lyckades han snart samla sina tankar så mycket, att han kunde ge ett förnuftigt svar.

»Hedningarna äro ute i betydligt antal och, efter vad jag fruktar, i onda avsikter», sade David. »Det har varit mycket tjut och ogudaktigt larm tillika med ljud, som det vore en hädelse att ens nämna, i deras boningar under den sistförflutna timmen, ja, i så hög grad, att jag har flytt till delawarerna för att finna frid.»

»Era öron skulle nog inte ha vunnit synnerligen mycket på bytet, om ni hade varit litet mer snabbfotad», svarade kunskaparen litet kärvt. »Men sak samma — var äro huronerna?»

»De ligga dolda i skogen mellan detta ställe och sin egen by i så stort antal, att försiktigheten borde mana er att genast vända om.»

Unkas kastade en stolt blick utefter den rad av träd, som dolde hans egen skara, och nämnde därpå namnet:

»Magua?»

»Han befinner sig bland dem. Efter att ha fört med sig den flicka, som vistats bland delawarerna, och lämnat henne i grottan, har han som en rasande varg ställt sig i spetsen för sina vildar. Jag vet inte, vad som i så hög grad upprört hans själ.»

»Han har lämnat henne i grottan, säger ni?» inföll Heyward. »Det är bra, att vi känna till dess läge. Kan ingenting göras för att ögonblickligen lämna henne hjälp?»

Unkas kastade en allvarsam blick på kunskaparen, varpå han frågade:

»Vad säger Falköga?»

»Giv mig mina tjugu bössor, så skall jag göra en kringgående rörelse åt höger utmed floden, gå förbi bäverhyd[ 304 ]dorna och sluta mig till sagamoren och översten. Du får då höra stridsropet från det hållet, ty med den här vinden kan man ganska lätt skicka det en mil. Då, Unkas, bör du ansätta dem i fronten, och när de komma inom håll för våra bössor, skola vi ge dem ett glatt lag och hugga in på dem, det sätter jag mitt goda namn och rykte som gammal gränsbo i pant på, så att deras led skall böja sig som en båge av ask. Sedan storma vi deras by och ta kvinnan ur grottan, och så göra vi upp vår räkning med stammen antingen genom en slaktning och en seger enligt en vit mans sätt att strida, eller också bakom skydd och betäckning på indianvis. Det ligger inte mycken lärdom i den planen, major, men med käckhet och tålamod kan alltsammans verkställas.»

»Jag tycker mycket om den!» utropade Duncan, som insåg, att Coras befrielse var det mål, som främst låg kunskaparen om hjärtat. »Jag tycker mycket om den. Må vi därför ögonblickligen försöka utföra den!»

Efter en kort rådplägning utvecklades planen närmare och gjordes begripligare för de skilda deltagarna; olika signaler avtalades och därpå begåvo sig hövdingarna var och en till den post, som hade blivit honom anvisad.