Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/36
| ← 35. Fredag. |
|
37. Skäggiga män i Fredags fädernesland. → |
36.
Fredags uppfostran.
Hans förvåning var så stor, att han icke på länge kunde hemta sig ifrån den; och hade jag låtit honom hållas, tror jag honom säkerligen skola ha tillbett både mig och bössan. Under flera dagar vågade han icke en gång nalkas den sednare, utan talade till den och bad den innerligt, liksom den kunnat svara honom. Jag fick sedermera veta, att han bedt den icke döda honom.
Sedan han någorlunda återkommit från sin förskräckelse, bad jag honom bära fram fogeln, hvilket han äfven gjorde; men han dröjde en god stund, ty papegojan var icke rätt död, utan hade släpat sig ett stycke från det ställe, der den nedfallit. Slutligen fann han fågeln och lemnade mig den.
Sedan vi hemkommit, slagtade jag killingen så godt jag kunde, hvarefter jag kokade en förträfflig köttsoppa åt oss. Efter att sjelf ha ätit af köttet, gaf jag ett stycke åt Fredag, som förklarade sin stora belåtenhet med det.
Han förvånades likväl mycket, när han såg mig äta salt till köttet, och förklarade mig genom tecken, att salt alldeles icke lät äta sig. Sedan han likväl på min tillsägelse smakat derpå, tycktes han må illa, ty han kräktes oupphörligt upp det och sköljde sig för hvarje gång med vatten i munnen.
Nu åt jag ett stycke kött utan salt, hvilket jag kräktes upp lika så hastigt som han; detta ändrade likväl icke hans åsigt, och han kunde aldrig rätt vänja sig, att salta sin soppa eller sitt kött, ehuru han lång tid derefter gjorde åtskilliga försök dermed.
Dagen derefter beslöt jag låta honom smaka på getkött, till hvilket ändamål jag hängde ett stycke kött på ett snöre framför elden, som jag ofta sett göras i England.
Fredag tycktes vara förtjust öfver min uppfinning, och sedan han smakat på min anrättning, gaf han sig all upptänklig möda, att visa mig, hur förträfflig han funnit den. Jag förstod honom äfven, och han slutade med, att högtidligt lofva mig, att aldrig mer äta menniskokött.
Följande dagen lät jag honom krossa och sigta spanmål, på det redan af mig omnämnda viset. Han förrättade detta arbete, inom kort, lika så väl som jag sjelf, i synnerhet sedan han inhemtat ändamålet dermed och funnit, att man deraf tillverkade bröd; ty jag lärde honom derefter, att knåda en deg och grädda den på ugnen. Korteligen, det dröjde icke länge, förr än Fredag var hemmastadd i alla mina hushållsgöromål.
Jag öfverlade nu, att jag hädanefter hade tvenne personer att sörja för, och att jag följaktligen borde tänka på utvidgandet af mina åkerfält samt utså en större qvantitet säd.
Jag utsåg derföre ett större tält och omgärdade det på samma sätt som förut, hvarunder Fredag icke allenast var mig behjelplig, utan visade den största beredvillighet och glädje deröfver. Jag sade honom nemligen, att dessa arbeten voro för hans skull och att han hade största fördelen af dem.
Denna uppmärksamhet tycktes röra honom, och han lät mig förstå, att jag, enligt hans tanka, tänkte vida mer på honom än på mig sjelf, hvarföre han af hjertat gerna ville arbeta ännu ifrigare och göra mig i allt till viljes.
Detta år var det angenämaste af alla dem, jag tillbragte på ön. Fredag började småningom tala och förstå benämningen på de flesta honom omgifvande föremål, liksom namnen på alla de ställen, dit jag skickade honom. Han pladdrade så mycket, att han inom kort började begripa och tala mitt språk, hvaraf jag hittills dragit så ringa fördel.
Oafsedt nöjet, att sålunda kunna samtala med en lefvande varelse, hade jag alla orsaker, att vara belåten med honom; hans enkla, naturliga öppenhjertighet trädde för hvarje stund mer i dagen, och jag började verkligen älska den goda menniskan, liksom han, efter hvad jag tror, å sin sida omfattade mig med större kärlek, än han dittills hyst för någon annan.
En dag fick jag lust att erfara, om han önskade återvända till sitt fädernesland; och som han nu kunde svara på de flesta af mina frågor, började jag med att fråga honom, om hans nation aldrig vore segervinnare i sina drabbningar.
Då log han och svarade: “ja, ja, vi alltid slås mycket bra“, hvarmed han förmodligen ville säga: “vi äro alltid segrare“; och härpå uppstod följande samtal oss emellan:
Jag. Ni alltid slås mycket bra, säger du; men hur kommer det då till, kära Fredag, att du lät dig tillfångatagas?
Fredag. Mitt folk slå många fler, än så.
Jag. Men om ditt folk var starkare, hvarföre blef du då fången?
Fredag. De många, många fler på marken der jag var; de taga en, två, tre och mig. Mitt folk de slå alla på marken, der jag icke var; då mitt folk taga ett, två, trehundra.
Jag. Men hvarföre befriade icke ditt folk dig ur fiendernas händer?
Fredag. De bära bort en, två, tre och mig, och lägga i pirogen; mitt folk inte då ha någon pirog.
Jag. Säg mig Fredag, hvad gör då ditt folk med de fiender de fånga? För det också bort dem och uppäter det dem?
Fredag. Ja väl, mitt folk också äta manniskor, alla äta.
Jag. Hvart för man dem då?
Fredag. Gå öfverallt, dit de vilja.
Jag. Komma då äfven dina landsmän hit?
Fredag. Ja, ja; komma hit, komma öfverallt.
Jag. Har du förr varit här med dina landsmän?
Fredag. Ja, jag vara här! — dervid pekade han åt nordvestra kusten af ön, till hvilken de företrädesvis tycktes bruka komma.
Häraf blef det mig klart, att Fredag hört till de vildar, hvilka pläga landa vid de aflägsnaste delarne af min ö, för att der uppäta det medförda menniskoköttet.
Någon tid derefter, då jag fick mod, att gå med honom till den sida af ön, om hvilken jag förut talat, kände han genast igen stället och sade, att han redan en gång förut varit der, då man uppätit tjugo män, tvenne qvinnor och ett barn. Som han emellertid icke på engelska kunde räkna till tjugo, så lade han lika många stenar i en rad, och bad mig räkna dem.
Jag har berättat detta faktum, emedan det utgör inledningen till det följande. Sedan jag nemligen haft detta samtal med honom, frågade jag, huru långt det var till fasta landet från vår ö, och om någon pirog ibland förliste för dem.
Han svarade mig, att ingen fara vore för handen, och att de under sina färder aldrig voro utsatte för några olyckshändelser; ett stycke utåt hafvet träffade man hvarje morgon samma strömdrag och samma vind; på eftermiddagen deremot den motsatta vinden och strömmen.
I början ansåg jag detta icke för annat än hafvets rörelser under ebben och floden, men längre fram fann jag, att dessa förändringar härflöto från fram- och återströmmarne i den väldiga Orinoco-floden, vid hvars mynning vår ö låg, efter hvad jag sedan erfor, likasom att det fasta land, jag upptäckt i vest och nordvest, var den stora, vid norra udden af mynningarne, till denna flod belägna, Trefaldighetsön (Trinidad).
Jag ställde mångfaldiga frågor till Fredag om denna trakt, dess innevånare, hafvets beskaffenhet, dess kuster och de närgränsande folkstammarna, hvarpå han öppenhjertigt svarade mig allt hvad han visste.
Jag frågade honom äfven efter namnen på dessa olika folkstammar; men han kunde icke till något annat, än caribs, hvaraf jag lätt slöt, att han mente Caraiberne, hvilka, enligt våra landkartor, bebo den del af Amerika, som sträcker sig från mynningen af Orinoco-floden mot Guyana ända till St. Martha.
Han berättade för mig, att långt bortom månen, hvarmed han ville säga; på andra sidan om det ställe, der månen gick ned, på en landsträcka som måste ligga i vester om deras nejd, funnos hvita, skäggiga menniskor liksom jag (hvarvid han pekade på mina långa mustacher), hvilka hade dödat många män; detta var hans uttryck. Jag kunde icke betvifla, att han dermed ville beteckna spaniorerne, hvilka utsträckt sina grymheter öfver alla dessa trakter, och hvilkas minne hos hvarje nation måste öfvergå från far till son.
Jag frågade honom derjemte, om jag skulle kunna komma från min ö till dessa hvita män. Han svarade mig: “ja, ja, fara dit i tvenne piroger.“ Hvad han mente med sina tvenne piroger förstod jag icke, men efter mycket bråk fann jag slutligen, att han derunder förstod en bred och rymlig farkost, som vore lika så stor som tvenne piroger.
Detta sista yttrande af Fredag gjorde mig mycket nöje, ty det återuppväckte mitt hopp, att någon gång finna ett tillfälle, att med hans tillhjelp komma från ön.
Alltsedan han kom till mig, men i synnerhet sedan han började tala med mig, försummade jag icke att utbilda hans själ med religiösa insigter.
En dag frågade jag honom bland annat, hvem han hade att tacka för sin tillvaro. Den stackars vilden förstod mig icke, utan trodde, att jag ville veta hvem som varit hans far. Jag ställde derför min fråga på annat vis och sade: “vet du icke hvem som gjort hafvet, jorden, på hvilken du går, bergen och skogarne?“
Han svarade mig: att det vore den gamle Benamucke, som bodde långt bortom alla dessa länder. Han visste icke att säga mig någonting annat om detta mäktiga väsende, än att det vore utomordentligt gammalt; mycket äldre sade han, än hafvet och jorden, månen och stjernorna.
Härpå frågade jag honom, hvarföre icke alla skapade varelser tillbådo denna gamla uggla, ifall han skapat dem allesammans. Fredag blef härvid mycket allvarsam, och sade i den oskyldigaste ton i verlden: “Oh!“ — “Men“, fortfor jag, “komma då dina landsmän efter döden till något annat land?“ — “Ja“, svarade han, “alla gå till Benamucke.“ — Slutligen frågade jag honom också, om de, som blifvit uppätna, äfven kommo till honom; hvilken fråga han likaledes bejakade.
Jag begagnade detta tillfälle, att upplysa honom om den ende och sanne Guden. Jag sade honom, att den store Skaparen af alla ting bodde deruppe, och pekade dervid på himmelen; att Han styrde verlden genom samma makt och visa omtanka, hvarmed Han skapat den; att Han vore allsmäktig; att Han kunde göra allt för oss, ge oss allt, men äfven fråntaga oss allt. På sådant sätt öppnade jag gradvis hans ögon.
Han åhörde mig med den största uppmärksamhet och emottog med sann glädje mina första meddelanden om Jesus Christus, hvilken kommit till verlden att lösköpa oss från våra synder, liksom om vårt sätt att be till Gud, hvilken kunde höra våra böner, änskönt han vore i himmelen.
Då sade han mig en dag, att om vår Gud kunde höra oss på mycket större afstånd, än från solen, måtte Han otvifvelaktigt vara en vida större Gud, än deras Benamucke, som icke lefde så långt bort, och ändå icke kunde höra dem, när de gingo upp till honom på de högsta berg.
Jag frågade Fredag, om han någonsin gått upp på ett sådant berg, för att tala med Benamucke. Han nekade dertill, med den anmärkning, att ungt folk icke plägade gå dit, utan endast gubbarna, hvilka han kallade för deras Owookake, d. v. s. andeliga eller prester. Dessa gubbar sade aldrig någonting annat åt guden än: Oh! ty uti detta ord innehöllos alla deras böner; men då de återkommo från en sådan färd, berättade de för de andra allt hvad Benamucke sagt dem. Häraf slöt jag lätteligen, att äfven de okunnigaste och mest förblindade afgudatjenare på jorden utöfva ett visst fromt bedrägeri, och att den politik, som yrkar bibehållandet af en hemlighetsfull troslära ibland folket, på det detta icke må förlora vördnaden för sina prester, icke allenast tillhör katolicismen, utan säkerligen igenfinnes uti hvarje religion, ja, till och med hos de råaste och grymmaste vildar.
För att afslöja dessa gubbars list och göra den begriplig för Fredag, sparade jag ingen möda, och jag förklarade honom, att deras föregifna besök på bergen, i afsigt att säga till deras gud Benamucke ingenting annat än Oh! vore ett rent bedrägeri, men mycket bedrägligare de svar, som guden skulle ha lemnat; ty talade de der verkligen med någon, måste denna någon tvifvelsutan vara en ond ande. Jag inlät mig nu med honom i ett långt samtal om djefvulen; talade om hans ursprung, rebelliska förfarande mot Gud, hat till menniskorna, orsakerna till detta hat, hans bemödanden, att i de aflägsnare trakterna af jorden låta tillbedja sig som Gud, de oräkneliga, baksluga konstgrepp, med hvilka han söker störta menniskorna i förderfvet och slutligen de smygvägar, på hvilka han försöker leda våra passioner och sinnesrörelser, i det han låter oss sjelfva uppträda som våra frestare, hvarigenom vi af egen, fri vilja orsaka vårt förderf.
Härunder fann jag, att det icke var så lätt, att bibringa honom riktiga begrepp om djefvulens väsande, som jag hade förmått upplysa honom om Gud. Naturen sjelf understödde alla de slutsatser, med hvilka jag sökte ådagalägga för honom nödvändigheten af en stor grundorsak, en högst oinskränkt herskande makt, en osynligt ledande Försyn, då jag på samma gång bevisade honom, hur rättsenlig och billig den dyrkan vore, hvilken vi egnade denna urkraft. Ingenting af allt detta stod mig till buds, då jag ville reda begreppen om den onde fienden, hans ursprung, tillvaro, natur och hufvudsakligast hans åtrå att göra det onda och äfven dertill förleda oss. Vid ett af dessa tillfällen satte den goda ynglingen mig i så stor förlägenhet genom en den allra naturligaste och oskyldigaste fråga, att jag knappt var i stånd att svara honom. Jag hade nemligen länge talt med honom om Guds herravälde, om Hans allmakt, Hans afsky för synden, om den eviga eld, Han beredt de oförbätterliga, om Hans makt, att i ett enda ögonblick kunna tillintetgöra oss och hela verlden, emedan Han skapat allt detta; och härunder hade han lyssnat på mig med den största uppmärksamhet.
Men då jag härpå berättade för honom, att satan vore Guds fiende i menniskornas hjertan, och använde all sin elakhet och list att förinta Försynens goda afsigter, samt störta Christi rike på jorden, afbröt han mig hastigt med följande ord: “Mycket bra, du säga, Gud vara stark, Gud vara stor; men då vara äfven mycket starkare, mycket mäktigare än djefvulen!“ — “Ja visst, Fredag“, svarade jag, “Gud är mycket mäktigare än djefvulen, han står högt öfver honom; och derför bedja vi Gud, att Han måtte lägga djefvulen för våra fötter, och stärka oss, på det vi må motstå hans frestelser och omintetgöra hans onda vilja“ — “Men“, inföll nu Fredag, “nu Gud vara mycket starkare, mycket mäktigare än djefvulen, hvarför då icke Gud döda djefvulen, att han icke mera vara elak?“
Denna fråga gjorde mig icke litet brydd. Jag var väl då en till åren kommen man, men ännu en alltför ung religionslärare, och egde ingalunda de egenskaper, hvilka anstå en kasuist. Utan att nu veta hvad jag skulle svara honom låtsade jag i början icke ha förstått hans fråga, utan bad honom förklara, hvad han egentligen menat. Men hans svar var alldeles för mycket koncist, för att han kunnat glömma det; och derföre upprepade han det ord för ord, men äfven med samma språkfel. Härunder fick jag tid, att samla mig något, och jag sade honom: “Gud ämnar visserligen på sistone straffa djefvulen på det allra strängaste; Han gömmer honom till domedagen, då han blir störtad i en bottenlös afgrund, der eviga lågor skola omsluta honom”. Härmed var dock icke Fredag belåten, utan han återkom till sin förra åsigt, och sade: “Gömma? till domedagen? jag icke förstå det! Hvarföre icke djefvulen straxt döda, hvarför låta bli stor?“ — “Med samma skäl“, svarade jag, “kunde du äfvenledes fråga, hvarföre icke Gud dödar oss båda, när vi förolämpa Honom genom syndiga gerningar; Han låter oss lefva, på det vi må ångra våra synder, och Han kunna förlåta oss.“ — Efter att några ögonblick ha funderat på mitt yttrande, återtog han godsint: “Aha! det vara rätt; alltså du, alltså jag, alltså djefvulen vara dåliga, alla gömma, alla ångra, alla Gud förlåta!“ Naturligtvis intogs jag nu af ny förvåning; men detta bevisade mig, att om äfven de enkla begreppen om tingens natur leda den förnuftiga varelsen till ett Guds erkännande, och till den dyrkan, som tillkommer det högsta väsendet såsom en nödvändig följd af vår natur, är det likväl endast den gudomliga uppenbarelsen, som kan leda oss till ett erkännande af Frälsaren och det genom en medlare företagna befrielseverket till vår förmån, liksom till ett nytt förbund och en förespråkare inför Guds thron. Endast en från himmelen kommen uppenbarelse säger jag, förmår inprägla i menniskosjälen dessa begrepp, således endast vår Herres och var Frälsares Jesu Christi evangelium, och härmed menar jag det gudomliga Ordet och den Guds anda, Han utlofvat sitt folk till ledare och heliggörare; ty dessa äro det menskliga hjertats väsendtligaste ledare, till Guds erkännande och den eviga fridens mål.
Jag afbröt derföre tvärt mitt samtal med Fredag, i det jag steg upp, liksom jag haft annat att göra. Härpå skickade jag bort honom och bad derefter af hela mitt hjerta till Gud, att han måtte bistå mig i denna olyckliga vildes undervisande; att han genom sin heliga anda ville förbereda hans hjerta till emottagandet af evangelii ljus, och att Han ville sätta mig i stånd, att på ett så verksamt sätt göra Fredag bekant med Guds ord, att hans ögon blefvo öppnade, hans inre öfvertygadt, och hans själ frälst. Sedan han hemkommit, fördjupade jag mig med honom i ett vidlyftigt samtal om menniskornas frälsning genom Guds son och om den oss af himmelen förlänade evangelii lära, det vill säga, ångern inför Gud och tron på vår Frälsare Jesus Cristus. Jag förklarade så godt jag kunde för honom, hvarföre vår Frälsare icke beklädt sig med en engels natur, utan ville födas ur Abrahams stam, och huru just derföre de fallna englarne voro uteslutna från den befrielse, hvilken endast tillkommit för de borttappade fåren ur Israels hjord.
Gud allena vet, att ett uppriktigt bemödande långt mer än ett djupt vetande låg till grund för alla de metoder, till hvilka jag tog min tillflykt, vid denna olyckliga varelses undervisande; men på samma gång måste jag tillstå, hvad en hvar i mitt ställe tvifvelsutan skulle ha erfarit, att jag under mitt bemödande, att tydligt för honom förklara allt, upplyste mig sjelf om många saker, hvilka jag antingen icke kände till, eller hvilka jag förut icke nog eftersinnat, änskönt de nu liksom af sig sjelfva påtrugades mig, då jag närmare efterforskade dem, i och för en annans frälsning. Vid dessa efterforskningar ådagalade jag äfven långt större religiös ifver, än som varit händelsen under hela mitt fordna lif, och antingen mina bemödanden lyckades eller icke lyckades, hade jag det oaktadt icke mindre orsak att tacka himmelen, för det han sändt mig denna varelse. Hvarje sorg bar jag nu lättare, och min vistelseort blef mig till och med kär. Jag besinnade, att detta mitt eremitlif icke allenast förmått mig, att vända mina blickar mot himmelen, och der uppsöka den hand, som förvist mig, utan att jag äfven blifvit ett Försynens verktyg, till en annan varelses frälsning, så från timlig som evig död, och till hans upplysande om den sanna tron, på det han skulle lära känna Jesus Christus, som är det eviga lifvet.
Uti denna tacksamma sinnestämning mot Gud tillbragte jag återstoden af min landsförvisning. Mina samtal med Fredag förkortade så tiden, att vi under trenne år njöto af en fullkomlig lycka, såvida nemligen någon jordisk lycka kan förtjena benämningen fullkomlig. Min vilde var nu en god, ja, nästan en ännu bättre kristen än jag sjelf; ehuru jag, tackad vare himmelen, hade orsak att tro oss båda i lika grad uppfyllda af ånger, och tillfölje deraf tröstade, pånyttfödde kristne. Vi kunde läsa Guds ord, och Hans ande kunde leda oss.
Jag fortfor att tidt och ofta läsa i den Heliga Skrift och försummade icke, att, efter bästa förmåga, förklara för Fredag hvad jag läste. Han deremot gjorde mig genom sina forskningar, och sina ofta djupt öfvertänkta frågor, till en skickligare uttolkare och kännare af det Gamla och Nya Testamentet, än jag någonsin skulle blifvit det, ifall jag läst det på egen hand. — Men, jag måste här återtaga tråden af min berättelse, och berätta allt i sin tillbörliga ordning.
Sedan Fredag och jag blifvit närmare bekanta med hvarandra; sedan han vidare lärt sig förstå nästan allt hvad jag sade honom, och dertill temligen ledigt, ehuru ännu alltid felaktig, talade mitt språk, berättade jag för honom mina äventyr, mitt hittills förda lefnadssätt och huru länge jag redan varit på ön. Derjemte lärde jag honom känna krutets verkan, hvarom han ända dittills varit okunnig, och konsten att skjuta. Jag gaf honom en knif, hvaröfver han visade en utomordentlig glädje, och ett bälte med en slida, lik dem man begagnar i England till jagtknifvar samt en liten yxa, som icke allenast vid många tillfällen var ett godt, utan äfven vida nyttigare vapen, än en mängd andra.