Diana (1904)/Del 2/Kapitel 02

←  Hertigen och hans vän

Diana av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Mathilda Drangel Grefve Bussys aftonpromenad

D'Épernon får sin jacka sönderrifven, och Schomberg blir färgad blå  →

II.
GREFVE BUSSYS AFTONPROMENAD.

Doktor Rémy tog sin patient under armen och förde honom med sig åt vänster nedåt rue Coquillière.

— Kan du verkligen påstå, att luften är hälsosam här bortåt träsken? — sade Bussy.

— Tålamod, herr grefve, — sade Rémy, — vi ska' ta af vid rue Pagevin och komma sedan in på rue Montmartre. Det är en vacker gata, skall ni se!

— Som om jag inte visste det!

— Vet ni det? Nå, så mycket bättre! Då behöfver jag inte spilla tid med att göra er uppmärksam på dess vackra partier. Men så skall jag i stället visa er en annan vacker liten gata. Kom bara!

Sedan de hade gått ett stycke på rue Montmartre, tog Rémy af åt höger.

— Du skämtar bara med mig, — sade Bussy, — nu vände vi ju om åt samma håll, hvarifrån vi ha kommit.

— Det här är ju rue de la Gyssienne, och den kommer troligen att snart kallas för rue de la Jussienne, därför att det är mjukare och vackrare, och ju längre söderut man kommer, desto mera beflitar man sig om språkets mjukhet. Det bör ni ju veta, herr grefve — ni, som har varit däruppe i Polen, där man ibland rådbråkar tungan med fyra konsonanter i rad.

— Detta är visserligen sant! Men jag kan aldrig tro, att vi ha kommit hit för att genomgå någon kurs i filologi. Hvar ä' vi?

— Ser ni den där lilla kyrkan? — frågade Rémy. — Har den inte ett utomordentligt vackert läge, med fasaden utåt gatan och baksidan inåt allmänna trädgården? Jag vill slå vad, att ni aldrig har lagt märke till den förut?

— Det har jag verkligen inte, — svarade Bussy.

Han var icke den ende af hufvudstadens kavaljerer, som aldrig hade varit inne i den lilla kyrkan Sainte-Marie-l'Égyptienne.

— Nåväl, då tycker jag, att vi äfven böra bese denna kyrkas inre — jag undrar hvad ni skall tycka om fönstren i kyrkans skepp, — sade doktor Rémy tankfullt.

Bussy betraktade sin ledsagare med den största förvåning. Men kring den unge kirurgens läppar lekte ett så gladt leende, att Bussy genast förstod, att det icke allenast var för att betrakta kyrkfönstren, de hade kommit dit.

I kyrkan fanns äfven mycket annat att se, ty den var upplyst och där hölls gudstjänst. Där fanns dessa naiva väggmålningar från sextonde seklet, som ännu finnas kvar i våra dagars Italien, tack vare detta lands vackra klimat, men som hos oss blifvit förstörda af fukt och vandalism. Hela den egyptiska Marias lif var här återgifvet i en serie af målningar, som utförts på befallning af kung François I.

Bussy och Rémy hade stannat framför en af dessa målningar, och kirurgen tycktes betrakta den med synnerlig uppmärksamhet.

— Tror du, att du skall väcka anakoretiska tankar hos mig genom dessa konstprodukter? — sade Bussy. — I så fall bedrar du dig. Men jag antar, att du har haft ett annat ändamål med att föra mig hit, än att låta mig beundra den heliga Marias knäskålar.

— Visst inte! — förklarade Rémy.

— I så fall har jag nu sett nog. Låt oss gå!

— Tålamod! Gudstjänsten är strax slut. Om vi gå ut redan nu, skulle vi störa församlingens andakt.

Rémy höll Byssy tillbaka med mildt våld.

— Seså, nu gå alla de andra! Då finns ju intet som hindrar oss att göra som de, — sade Bussy.

Han gick mot dörren med samma likgiltiga och förströdda min som han haft under hela promenaden.

— Ämnar ni gå utan att doppa edra fingrar i vigvattnet? — utbrast Rémy hastigt. — Hvar har ni edra tänkar?

— Bussy lydde uppmaningen så mekaniskt som ett barn. Han gick fram till pelaren, där vigvattenskålen hade sin plats.

I detsamma gjorde Rémy ett hemligt tecken till en ung kvinna i närheten, som genast skyndade att gå fram till samma pelare som Bussy. Då denne sträckte fram sin hand mot skålen, doppades en något tjock och röd kvinnohand på samma gång i vigvattnet.

Bussy lyfte sin blick från kvinnans hand till hennes ansikte — och i nästa sekund bleknade han och tog hastigt ett steg tillbaka, ty handen tillhörde Dianas kammarjungfru Gertrude.

Bussy stod kvar med utsträckta fingrar utan att göra korstecknet, medan Gertrudes högväxta gestalt efter en lätt bugning försvann genom utgången.

Ett par steg efter Gertrude, hvars kraftiga armbågar banade väg genom trängseln, kom en dam, omsorgsfullt insvept i en kappa af siden. Och denna dams ungdomliga och eleganta gestalt, hennes vackra fötter och graciösa rörelser kunde ej jämföras med någon annans i hela vida världen!

Rémy sade icke ett ord, men han gaf sin följeslagare en betydelsefull blick. Och nu förstod Bussy ändtligen, hvarför den unge kirurgen hade tagit honom med till rue Sainte-Marie-l'Egyptienne och i kyrkan.

Bussy följde efter damen och Rémy följde efter Bussy.

Deras vandring skulle egentligen ha förefallit rätt löjlig, emedan alla fyra höllo sig på ungefär lika långt afstånd från hvarandra, men den sorgsna blekhet, som präglade två af deltagarnas ansikten, uteslöt hvarje tanke på ett skämtsamt upptåg.

Gertrude gick stadigt i spetsen. Hon vek vid ett hörn in på rue Montmartre och efter att ha gått några steg på denna gata, tog hon plötsligt af åt höger in i en gränd, där det fanns en port.

Bussy stannade tveksamt.

— Vill ni, att jag skall trampa er på hälarna, herr grefve? — frågade Rémy.

Bussy fortsatte att gå framåt.

Gertrude tog upp en nyckel ur fickan, öppnade porten och stannade, medan hennes matmor gick förbi henne utan att vända på hufvudet.

Rémy växlade ett par ord med kammarjungfrun, hvarefter hon drog sig undan och lät Bussy gå in genom porten. Sist gingo också han och Gertrude in och stängde porten efter sig, hvarefter gränden låg fullkomligt öde.

Klockan var half åtta på kvällen, och man var i början af maj. Bladknopparna började spricka ut i den ljumma vårluften.

Bussy såg sig omkring. Han befann sig i en liten trädgård, omgifven af ovanligt höga murar, öfvervuxna af vilda vinrankor och murgröna, som nyss hade börjat skjuta nya skott, hvilka utsände en doft af frisk grönska i den härliga vårkvällen.

Kaprifolium och syrener voro älven färdiga att slå. ut. Och all denna doft, denna härlighet och friskhet öfverväldigade så den unge adelsmannens ännu icke fullt feberfria hjärna, att han tyckte, att alltsammans endast kunde tillskrifvas den älskades närhet.

På en bänk i en liten berså af jasmin och clematis tätt invid kyrkomuren satt Diana med sänkt hufvud. Hon plockade tanklöst sönder en blomma och strödde dess blad på marken.

Och nu började en näktergal sin ljuft melankoliska sång i närheten.

Bussy var ensam med madame de Monsoreau, ty Rémy och Gertrude höllo sig på afstånd. Han gick närmare och Diana såg upp.

— Herr grefve, — sade hon blygt, — hvarje omsvep vore oss ovärdigt. Det är inte slumpen som har fört er hit till kyrkan Sainte-Marie i kväll.

Bussy och Rémy på aftonpromenad.

— Nej, madame, — svarade Bussy, det var doktor Rémy som tog mig med utan att jag hade en aning om hvart vi skulle gå, det svär jag …

— Jag vet det — jag vet, att det är doktor Rémy som har fört er hit, måhända med våld? —

— Nej, madame … Men jag var okunnig om att jag skulle få träffa er. —

— Ni talar hårda ord, herr grefve! — sade Diana och såg upp på Bussy med fuktig blick. — Vill ni därmed säga, att ni inte skulle ha följt honom, om ni hade vetat att jag … —

— Å, madame! —

— Ni har gjort mig en stor tjänst, herr grefve, och jag har ännu inte fått tacka er därför. Förlåt min försummelse, och mottag nu mitt varmaste tack! —

— Madame … —

Bussy kom icke längre. Han var till den grad upprörd, att han hvarken kunde tänka eller tala.

— Jag ville öfvertyga er om, att jag hvarken är så otacksam, så hjärtlös eller så minnesslö, som det kan se ut, — fortsatte Diana lifligare. — Och därför har jag bedt doktor Rémy förskaffa mig nöjet att få träffa er. Det är jag som har föranstaltat vårt sammanträffande. Förlåt om det misshagar er! —

Bussy förde handen till hjärtat.

— Å, madame, det kan ni ju aldrig tro! — framstammade han.

Tankarna började åter klarna i hans hjärna och det föreföll honom, som om på samma gång en dimma vek undan från hans ögon.

— Jag vet, hur svårt ni har haft att kunna utföra ert uppdrag, — fortfor Diana, som afgjordt var den starkaste därför att hon var beredd på deras sammanträffande. — Jag ger mitt fulla erkännande åt er grannlagenhet. Jag känner er och jag uppskattar er fullkomligt, därom ber jag er vara öfvertygad. Ni bör därför fatta, huru jag har lidit vid blotta tanken på att ni skulle missförstå mig. —

— Jag har legat sjuk i tre dagar, madame, — sade Bussy.

— Jag vet det, — svarade Diana med en rodnad, som förrådde hennes djupa intresse för saken, — och jag har kanske lidit mer än ni, ty doktor Rémy sade mig, att … —

— Att det var er förgätenhet som gjorde mig sjuk? Det var så, madame. —

— Jag har således handlat fullkomligt riktigt, då jag lagade att jag fick träffa er, herr grefve, — sade Diana. — Jag tackar er ännu en gång af allt mitt hjärta, och jag ber er vara försäkrad om, att min tacksamhet skall räcka hela mitt lif. —

Bussy skakade på hufvudet med sorgsen min.

— Tror ni mig inte? — frågade Diana.

— Madame, — sade Bussy, — om man hyser vänskap för någon, så visar man det också. Ni visste, att jag var närvarande då ni presenterades på hofvet, ni visste, att jag fanns i er omedelbara närhet, ty ni måste ha märkt den ihärdighet, hvarmed jag betraktade er — och ni förunnade mig inte en enda blick! Inte med ett enda ord eller en åtbörd lät ni mig förstå, att ni visste, att jag fanns där. Men det kan ju hända att jag misstar mig, madame — ni kände kanske inte igen mig, ni har endast sett mig ett par gånger förut. —

Diana såg på honom med så sorgset förebrående blick, att Bussy kände sig upprörd ända in i djupet af sin själ.

— Förlåt! Ack, förlåt mig, madame! — sade han. — Ni är inte lik alla andra kvinnor, och ändå handlar ni på samma sätt som de. Ert giftermål … —

— Ni vet ju hur jag tvingades att ingå det? —

— Ja, men det kunde ha varit lätt upplöst. —

— Det var tvärtom omöjligt. —

— Visste ni inte, att en hängifven själ vakade öfver er? —

Diana sänkte sin blick.

— Det var just det söm gjorde mig ängslig, — hviskade hon.

— Och därför uppoffrade ni mig? Betänk, hvad lifvet är värdt för mig, då ni tillhör en annan! —

— Herr de Bussy! — sade Diana med värdighet. — En kvinna kan icke med heder skilja sig från en man, för att bli en annans maka. —

— I alla händelser har ni föredragit att behålla namnet Monsoreau. —

— Tror ni det? — stammade Diana. — Så mycket bättre! —

Hennes ögon fylldes af tårar och hon sänkte sitt hufvud mot bröstet.

Bussy gick upprörd af och an framför henne.

— Jag har nu blifvit hvad jag fordom var — en främling för er, — sade han.

— Å! — utbrast Diana.

— Er tystnad är bästa beviset därpå. —

— Jag får inte tala på annat sätt än genom den. —

— Nåja, den är en naturlig konsekvens af ert beteende i Louvren. Där såg ni mig inte — och nu talar ni inte! —

— Ack! I Louvren var ju herr de Monsoreau med. Han höll ständigt ögonen på mig, och han är svartsjuk. —

— Svartsjuk — han? Ack, min Gud, han, som äger en sällhet så stor, att hela världen bör afundas honom! —

— Svartsjuk är han emellertid. Och han har sett en man ströfva omkring i närheten af vår nya bostad. —

— Har ni lämnat rummen vid rue Saint-Antoine? —

— Hvad? — utbrast Diana hastigt och obetänksamt. — Det var således inte ni? —

— Nej, madame! Allt sedan ert giftermål blef officielt tillkännagifvet och sedan ni presenterades på hofvet utan att ens värdigas se åt mig, har jag legat till sängs i en feber, som rasat i mina ådror. Ni hör, att er man omöjligt kan vara svartsjuk på mig, ty det är inte jag som har patrullerat utanför er bostad.

— Om detta är sant, och ni likväl hade någon önskan att få träffa mig, så kan ni tacka den okände för att ni fick det. Jag, som känner herr de Monsoreau, kunde ej annat än hysa ångest för er, därför att jag trodde att det var ni. Därför ville jag nödvändigt tala med er och be er akta er — gör mig inte olyckligare än jag redan är!

— Lugna er, madame! Det var inte jag.

— Låt mig nu tala ut allt hvad jag har att säga er! Af fruktan för den där okände, som han kanske känner bättre än ni och jag, fordrar han, att jag skall lämna Paris. Och därför, — tillade Diana och räckte Bussy sin hand, — därför kan ni anse detta möte som vårt sista … Jag reser i morgon hem till Méridor.

— Reser ni, madame? — utbrast Bussy.

— Det är det enda mediet att lugna herr de Monsoreau, — sade Diana, — och det är den enda utvägen för mig att återvinna mitt lugn. För öfrigt afskyr jag Paris — jag afskyr hofvet, Louvren och societeten. Jag känner mig lycklig öfver att få isolera mig på Méridor med mina barndomsminnen, där skall jag kanske åter känna en fläkt af frid. Min far följer mig, och jag skall där också träffa herr de Saint-Luc och hans grefvinna, som påstå sig längta efter mig. Farväl, herr de Bussy! —

Bussy dolde ansiktet i händerna.

— Således är allt slut för mig, — mumlade han.

— Hvad är det ni säger? — utbrast Diana och reste sig.

— Jag säger, att denne man, som nu jagar er i landsflykt och därigenom beröfvar mig min enda glädje — den att åtminstone andas samma luft som ni, att få se en skymt af er någon gång och möjligen höra fraset af er klädning — han är min dödsfiende, och om jag också skall låta mitt eget lif därvid, så skall jag krossa honom med egen hand! —

— Herr grefve!

— Den eländige! — fortfor Bussy häftigt. — Är det inte nog för honom att äga er till maka — er, den skönaste och renaste varelse på jorden. Skall han dessutom äfven vara svartsjuk? Löjlige, afskyvärde narr! Ohyggliga odjur!

— Lugna er, herr grefve! — bad Diana. — Det är kanske förlåtligt att han …

— Förlåtligt! Försvarar ni honom, madame?

— Å, om ni visste! — stammade Diana och dolde ansiktet i händerna, för att Bussy ej skulle se hennes djupa rodnad.

— Om jag visste? — upprepade Bussy. — Jag vet en sak, madame, och det är att er make ej bör ha en tanke på något annat i världen än sin himmelska lycka.

— Men — men …, — sade Diana stammande och förvirrad, — om ni bedrar er, grefve de Bussy — om han likväl inte är min make!

Den unga kvinnan reste sig från bänken.

Med dessa ord reste sig den unga kvinnan från — bänken, lät för ett ögonblick sina iskalla fingrar hvila i Bussys brännheta hand och flydde därifrån, lätt som en skugga, genom trädgårdens mörka, slingrande gångar. Hon fattade Gertrudes arm och drog henne med sig bort innan den af lycka berusade Bussy hann göra något försök att hålla henne kvar.

Han uppgaf ett kväfdt utrop, reste sig och sträckte vacklande armarna efter den flyende.

Rémy kom lagom för att hindra honom från att falla. Han tog emot honom i sina armar och förmådde honom att sätta sig på den lilla bänken, som Diana nyss hade lämnat.