Diana (1904)/Del 1/Kapitel 18
XVIII.
HVARI LÄSAREN FÅR DET NÖJET ATT GÖRA BEKANTSKAP MED BRODER GORENFLOT, SOM REDAN ETT PAR GÅNGER FÖRUT HAR VARIT OMTALAD I DENNA HISTORIA.
Den vackra dagen hade följts af en lika vacker kväll, men som dagen hade varit kall, blef kvällen ännu kyligare. Man hörde fotstegen knarra på den frusna marken och andedräkten stod som en rök ur munnen på fördröjda fotgängare. Under sådana förhållanden förefalla de upplysta fönstren i ett värdshus dubbelt inbjudande.
Chicot gick först in i salen och såg sig forskande omkring i alla vrår, men då han icke fann den han sökte, begaf han sig helt familjärt ut i köket. Värden på stället var fupptagen af en högst viktig förrättning. Han höll på att smälta flott i en panna och väntade ifrigt att det skulle bli lagom brynt, för att fylla pannan med mjölad hvitling.
När Chicot kom in, såg Bonhomet upp.
— Å, är det ni? sade han. God afton! Jag önskar er god aptit!
— Tack! Men det beror på om jag stannar …
— Huru så?
— Ni vet, att jag inte kan fördraga att äta ensam.
— I så fall skall jag supera tillsammans med er, sade Bonhomet och lyfte på mössan.
— Tack, min käre värd — jag vet, at ni är en förträfflig bordskamrat. Men jag söker en annan.
— Broder Gorenflot kanhända? frågade Bonhomet.
— Alldeles, svarade Chicot. Har han redan börjat supera?
— Nej, inte än. Men det är i alla fall bäst att ni skyndar er.
— Hvarför det?
— Jo, därför att han slutar om fem minuter.
— Ni säger, att broder Gorenflot ännu inte har börjat supera, och ändå skulle han sluta om fem minuter?
Chicot skakade på hufvudet — hvilket i alla kända länder är ett uttryck för klentrogenhet.
— Vi ha onsdag i dag och fastan har börjat, sade mäster Claude.
— Nå, än se'n? sade Chicot med en min, som icke utvisade höga tankar om broder Gorenflots religiösa tendenser.
— Ja! svarade Claude med en gest, som tydligen betydde så mycket som: Jag begriper det inte heller, men det är så i alla fall.
— Det har bestämdt kommit någonting i olag i fråga om den vanliga ransonen, sade Chicot. Broder Gorenflot supera på fem minuter! Jag har tur att träffa på märkvärdiga händelser i dag.
Med minen hos en resenär, som sätter foten på obekant mark, styrde Chicot sina steg mot ett litet enskildt sidorum, hvars dörr han sköt upp. Därinne fann han verkligen den ärevördige broder Gorenflot, som, lyst af ett ljus med rykande veke, satt och petade helt likgiltigt i en portion spenat kokt i vatten, hvilken magra kost han försökt göra en smula smakligare genom tillsats af rifven ost.
Den ärevördige brodern sysslade med sin blandning med en min som utvisade, att han alls icke hyste några stora förhoppningar i fråga om resultatet. Och under tiden skola vi passa på och presentera honom för våra läsare.
Broder Gorenflot var omkring trettioåtta år gammal och ungefär fem fot lång. Men han påstod själf, att denna brist på längd ersattes genom en beundransvärd harmoni i proportionen. Det som fattades honom i längd hade han i stället fått i bredd, ty han mätte nära tre fot från den ena axeln till den andra. Mellan dessa herkuliska skuldror höjde sig en muskulös hals, men äfven den hade olyckligtvis samma proportion som det öfriga. Den var nämligen synnerligen kort och tjock, hvilket gjorde, att broder Gorenflot vid första starka sinnesrörelse hotades af slaganfall. Med sin kännedom om denna farliga disposition aktade han sig noga för att ta någonting djupt, och det var mycket sällsynt att få se honom så pass upprörd, som han nu visade sig vid Chicots inträde.
— Nej, min käre vän, hvad har ni nu för er? utbrast Chicot, ömsom betraktande spenaten, Gorenflot, det oputsade ljuset och en bägare vatten, otydligt färgadt af några droppar vin.
— Det ser ni väl, broder — jag superar, svarade Gorenflot med djupt vibrerande stämma —
— Kallar ni det för att supera — ni, broder Gorenflot? Spenat och ost! Aldrig har jag sett maken! utropade Chicot.
— Fastan har begynt, och vi måste tänka på vår eviga välfärd, broder — låt oss tänka på den! svarade Gorenflot i näston och lyfte andäktigt sina ögon mot taket.
Chicot såg helt förbluffad ut. Hans min utvisade, alt han mer än en gång hade sett Gorenflot fira fastan på helt annat sätt än nu.
— Vår eviga välfärd? upprepade han. Och hvad tusan har vatten och grönsaker att göra med den?
— Du skall hvarken äta kött på onsdag eller fredag, sade Gorenflot.
— Ni har väl ätit en sen och grundlig frukost?
— Jag har inte frukosterat alls, broder, svarade munken med ännu värre näston än förut.
— Å, är det bara fråga om att tala i näsan, sade Chicot, så kan jag nog täfla med all världens munkar. Men om ni inte har frukosterat, fortsatte han snörflande i näsan på det mest öfverdrifna sätt, hvad har ni då haft för er?
— Jag har utarbetat ett tal.
— Hvad skulle det tjäna till?
— Jag skall hålla föredrag i klostret i kväll.
— Ett tal där i kväll — det var då löjligt, tänkte Chicot.
— Och jag får nog tänka på att skynda mig, fortfor Gorenflot i det han förde den första skeden af sin nya blandning till munnen. Mina åhörare bli kanske otåliga.
Chicot tänkte på det oerhördt stora antal munkar, som hade begifvit sig till klostret, och på att hertigen af Mayenne sannolikt befann sig bland dem. Och han undrade inom sig, huru man kunde ha valt broder Gorenflot, hvilken aldrig hade utmärkt sig för någon vältalighet, att predika inför prinsen och det talrika auditoriet.
— Bah! sade han. Huru dags skall ni predika?
— Nio eller half tio, broder.
— Godt! Då fattas det ännu en kvart. Ni kan mycket väl kosta på mig fem minuter, Det är mer än en vecka sedan vi hade nöjet att få äta middag tillsammans.
— Det är inte vårt fel, och vår vänskap har inte lidit något afbräck därigenom, dyre broder. Er syssla har kvarhållit er hos vår store konung, den Gud måtte bevara — och minå plikter ha hållit mig vid bönen. Det är således inte underligt att vi ha varit skilda.
— Nej, sade Chicot, men jag tycker, att vi därför ha så mycket större skäl att vara glada, när vi nu ändtligen ha träffats igen.
— Jag gläder mig också — alldeles förskräckligt, sade Gorenflot med den ömkligaste uppsyn i världen. Men det hjälper inte, jag måste ändå gå min väg.
Han gjorde en rörelse för att resa sig.
— Ni skall väl åtminstone äta upp gräset där, sade Chicot och tvingade honom att sätta sig igen genom att lägga sin hand på hans axel.
Gorenflot såg på spenaten och drog en djup suck. Därefter kastade han en blick på det svagt färgade vattnet och vände bort hufvudet.
Chicot såg, att det nu var lämpligt att begynna attacken.
— Kommer ni ihåg den där lilla middagen vi åto tillsammans sist? sade han. Det var — hm, ja det var vid porte Montmartre, ni vet — just medan vår store konung Henri III gisslade sig själf och lät gissla de andra, åto vi stekt and och kräftpastejer och drucko ett härligt Bourgogne.
Gorenflot slickade sig om munnen med ett melankoliskt leende.
— Hvad tyckte ni om det vinet? sade Chicot.
— Det var godt, svarade munken, men det finns bättre.
— Det påstår också värden här! Han sade härom kvällen, att han har femtio flaskor i sin källare af en ypperlig sort, och i jämförelse med den skall bourgognen vid Montmartre vara bara skräp.
— Det är verkligen sant, sade Gorenflot.
— Sant? utbrast Chicot. Och ni kan ändå sitta här och dricka färgadt vatten, när det finns sådant vin i närheten! Uff!
Chicot tog bägaren och slängde ut dess innehåll öfver golfvet.
— Allt har sin tid, broder, sade Gorenflot. Vin är godt, när man inte har annat att göra sedan man har druckit det, än att tacka Gud för att han skapat drufvan. Men när man skall hålla tal, är vatten bättre — om också inte just för smaken.
— Prat! sade Chicot. Jag har också ett tal att hålla, men jag kommer för min del att begära en flaska af det goda vinet. Hvad råder ni mig att äta till det, Gorenflot?
— Inte grönsaker, sade munken, det är dålig mat.
— Uff! utbrast Chicot, i det han tog Gorenflots tallrik och förde den till näsan, uff!
Han öppnade fönstret och kastade ut både spenaten och tallriken på gatan.
— Mäster Claude! ropade han.
Värden hade förmodligen hållit sig i närheten. ty han kom ögonblickligen in.
— Gå efter två flaskor af det där vinet ni hade, som skall vara så ypperligt, sade han till Bonhomet.
— Två flaskor? sade Gorenflot. Hvarför det? Jag dricker ju inte.
— Å, om ni drack med, så skulle jag begära fyra flaskor — sex flaskor — allt som fanns i huset, sade Chicot. Men när jag dricker ensam, dricker jag dåligt, och därför behöfs det inte mer än två.
— Det är ju ganska förnuftigt, sade munken, och om ni så bara äter mager kost därtill, så kan er biktfar inte förebrå er någonting.
— Ja, aldrig skulle det komma i fråga att äta feta saker i fastan, förklarade Chicot. Fy då!
Och medan värden hämtade upp vinet ur källaren, gick Chicot ut i skafferiet och fick fatt i en läcker kapun.
— Hvad gör ni där, broder? sade Gorenflot, som med ofrivilligt intresse följde den andres görande och låtande.
— Jo, ser ni, jag har skyndat mig att lägga vantarna på den här karpen, för att ingen skall komma mig i förväg. I fastan är det ett fasligt rifvande efter sådan föda.
— En karp? sade Gorenflot förvånad.
— Ja, visst är det en karp, sade Chicot och höll upp den aptitretande fågeln framför honom.
— Aldrig förr har jag sett karpar med näbb, sade Gorenflot.
— Näbb? sade Chicot. Ser ni en näbb? Jag ser bara en mun.
— Och vingar!
— Prat, det är fenor, säger jag er.
— Och fjädrar!
— Det är fjäll, min käre Gorenflot! Ni måste vara drucken.
— Drucken jag? utbrastmunken, Jag, som bara har ätit spenat och druckit vatten?
— Nå, då är det spenaten som ligger för tungt i magen på er — och vattnet har stigit er åt hufvudet.
— Här kommer värden, sade Gorenflot. Han kan döma mellan oss.
— Om hvad då?
— Om det här är en karp eller en kapun.
— Må vara! Men först får han lof att slå upp en af vinflaskorna. Jag är nyfiken på innehållet. Drag ur korken, mäster Claude!
Värden slog upp den ena af flaskorna och serverade Chicot ett halft glas.
Chicot tömde det och smackade med tungan.
— Jag måtte inte vara finsmakare, sade han, ty det är mig rent af omöjligt att säga, om det här är sämre eller bättre än vinet vid porte Montmartre. Jag skulle till och med kunna ta miste på båda sorterna.
Gorenflot betraktade med glimmande ögon Chicots glas, hvari några rubinröda droppar hade blifvit kvar på botten.
— Broder Gorenflot, sade Chicot i det han hällde en fingerborgsfylla vin i munkens glas, ni lefver ju endast för att tjäna er nästa — hjälp mig nu!
Munken tog glaset, förde det till munnen och sväljde långsamt de få dropparna. Jo, det är nog det rätta, sade han, men — men …
— Hvad menar ni? sade Chicot.
— Jo, det var för litet för att jag skulle kunna säga om det är sämre eller bättre än det andra.
— Och jag som så gärna vill veta det! sade Chicot. Jag vill inte bli lurad, för böfveln! Om ni bara inte skulle hålla det där talet, så skulle jag be er smaka om igen …
— Ja, det skulle då vara för att göra er en tjänst, sade munken.
Chicot skyndade sig att fylla hans glas till hälften.
Gorenflot förde glaset till sina läppar med samma vördnad som förra gången och sväljde vinet lika samvetsgrant.
— Det här är bättre, förklarade han, det är alldeles säkert.
— Bara ni inte är i komplott med värden!
— En riktig finsmakare känner genast hvarifrån vinet förskrifver sig, förklarade Gorenflot, andra gången han smakar på det kan han bedöma kvaliteten, och den tredje kan han uppge årgången.
— Årgången? sade Chicot. Å, så gärna jag skulle vilja veta den!
— Det är mycket lätt, sade Gorenflot. Ge mig ett par droppar till så skall jag säga den genast!
Chicot fyllde hans glas till tre fjärdedelar. Munken tömde det återigen utan invändningar.
— Det är 1561 års årgång, förklarade han, då han satte glaset ifrån sig.
— Du store! skrek Claude Bonhomet, Det är fullkomligt riktigt.
— Broder Gorenflot, sade Chicot och blottade sitt hufvud inför munken, det fins kardinaler i Rom, som kanske mindre förtjäna att vara det, än ni.
— Bara en smula vana, broder, sade Gorenflot blygsamt.
— Och naturliga anlag också, sade Chicot. Vanan ensam betyder ingenting, det vet jag af erfarenhet. Men hvad gör ni nu?
— Jag måste gå.
— Hvarför det?
— Jag skall gå till mitt möte.
— Utan att smaka på min karp?
— Å, det var så sant! Säg oss nu, mäster Bonhomet — hvad är det där för ett djur?
Broder Gorenflot pekade på det omtvistade föremålet.
Värdshusvärden såg förundrad på den, som kunde göra en sådan fråga.
— Ja, sade Chicot, säg oss hvad det är för djur?
— För tusan, det är ju en kapun, sade värden.
— En kapun! upprepade Chicot med förbluffad min.
— Nå, ser ni nu! sade Gorenflot triumferande.
— Det tycks som om jag skulle ha orätt, sade Chicot, men som jag gärna vill äta den där kapunen och inte gärna vill synda, så ber jag er vara så snäll och döpa djuret till karp.
— Men — men … invände Gorenflot.
— Å, det gör ni nog, när jag ber er! sade Chicot. Kom ihåg, att ni därigenom hindrar mig från synd.
— Nåja! sade Gorenflot, som af naturen var mycket människovänlig och för öfrigt hade blifvit upplifvad genom sitt upprepade smakande på vinet … Men jag har mitt vatten till hands.
Så döp djuret i vin, broder Gorenflot! Det blir kanske inte fullt så katolskt, men djuret blir bestämdt inte sämre för det.
Chicot fyllde munkens glas ända till brädden. Nu var den första flaskan tömd.
Gorenflot uttalade verkligen dopformuläret öfver kapunen och döpte den till karp med ett par tre droppar af vinet.
— Nu dricka vi den nydöptes skål! sade Chicot och stötte sitt glas mot munkens.
— Hans skål! sade Gorenflot och tömde glaset i botten. Ett härligt vin!
— Mäster Claude, sade Chicot, gå nu genast och sätt den här karpen på spettet. Stek den med mycket smör, fort och väl, och servera den varm.
Gorenflot sade icke ett ord, men hans ögon hade ett uttryck af gillande.
— Och tag in litet sardiner också, mäster Bonhomet, och hvitling. Eftersom vi äro i fastan, så skall jag, enligt den fromme broder Gorenflots råd, nöja mig med en helt mager kost. Men ni får lof att skaffa två flaskor till af ert ypperliga vin.
Snart började doften från köket tränga in i rummet och stiga munken åt hjärnan. Det vattnades i hans mun och hans ögon lyste, men ännu höll han sig tapper och försökte till och med resa sig för att gå.
— Seså, öfverger ni mig nu — just då slaget skall börja! sade Chicot.
— Jag måste, broder, sade Gorenflot och höjde blicken mot taket, som för att göra Vår Herre uppmärksam på det stora offer han bragte honom.
— Men det är inte förståndigt af er att gå och hålla tal på fastande mage!
— Hvarför det? frågade munken.
— Edra lungor skola svika er, broder, ty ni har inga krafter.
— Ni har rätt, suckade Gorenflot, jag har förut gjort denna erfarenhet. Om mina lungor vore starkare, skulle jag äga en dundrande vältalighet.
— Ja, ser ni det! sade Chicot.
— Lyckligtvis får denna brist ersättas af mitt nit, sade Gorenflot och sjönk tillbaka på sin stol.
— I ert ställe skulle jag ändå smaka på de här sardinerna och dricka några droppar till af den härliga nektarn från 1561.
— En enda sardin, medgaf Gorenflot, och ett enda glas vin.
Chicot lade en sardin på munkens tallrik och ställde en ny flaska vin bredvid honom. Gorenflot åt upp sardinen och drack ett glas vin.
— Nå, hur känns det nu? frågade Chicot. Bättre, tänker jag?
— Jag känner mig verkligen litet mindre svag, sade Gorenflot.
— Mindre svag? upprepade Chicot. Det är då sannerligen inte tillräckligt, när man skall hålla tal, då måste man vara fullkomligt i sitt esse. I ert ställe skulle jag äta ett par fenor af karpen, ty om ni inte äter mer än ni har gjort, kan vinet lätt stiga er åt hufvudet.
— Ni har rätt, broder — det kom jag inte att tänka på, sade Gorenflot.
Den stekta anden ställdes nu på bordet framför dem och munken åt upp både vingbenen och låren.
— Vid Kristi kors! Det kan man kalla en delikat fisk, utbrast Gorenflot smackande med tungan. Chicot var genast färdig att lägga för honom ett stycke till.
— Och ett härligt vin! tillade munken i det han drog upp den tredje flaskan.
Sedan Gorenflots fråssarenatur väl hade blifvit väckt, hade han icke längre något välde öfver den. Han åt och åt tills endast skelettet af anden var kvar, och sedan ropade han på värden.
— Vet ni, Mäster Claude, jag känner mig ganska hungrig, sade han. Jag tycker att ni talade om fläskomelett för en stund sedan?
— Ja visst, inföll Chicot, och den är redan beställd, eller hur, Bonhomet?
— Ja, svarade värdshusvärden, som af princip aldrig motsade sina kunder, då deras påståenden kunde lända till hans fördel.
— Nå, så tag in den då, mäster Claude! uppmanade Gorenflot.
— Inom fem minuter, svarade värden och skyndade ut för att efterkomma beställningen.
— Puh! utbrast Gorenflot och lät sin med gaffeln beväpnade knutna hand falla tungt ned på bordet. Nu känner jag mig verkligen bättre.
— Ja, inte sant? sade Chicot.
— Om bara omeletten ville komma! Jag skulle kunna ta den i en munsbit på samma sätt som jag tömmer det här glaset i ett drag.
Med ögonen glimmande af gourmandens njutningslust hällde munken i sig fjärdedelen af den tredje vinflaskan,
— Jag tror verkligen, att ni var riktigt sjuk för en stund sedan, sade Chicot.
— Jag var slö, käre vän, sade Gorenflot. Det fördömda talet gjorde mig alldeles virrig. Jag har inte tänkt på annat än det i tre hela dagar.
— Det bör bli ett präktigt tal! sade Chicot.
— Magnifikt, svarade munken.
— Läs upp någonting ur det medan vi vänta på omeletten!
— Visst inte! skrek Gorenflot. Inte läser man predikningar vid bordet — har ni någonsin varit med om det, mäster hofnarr? Vid din herres hof kanhända?
— Vid kung Henris hof hålles det emellanåt mycket vackra föredrag, sade Chicot.
— Om hvad då? frågade Gorenflot.
— Om dygden, svarade Chicot.
— Ja, det kan jag tro! utbrast munken och kastade sig skrattande tillbaka mot stolskarmen. Det är just en dygdig galgfågel, din kung!
— Jag vet inte om han är dygdig eller inte, sade Chicot, men hvad jag vet är att jag aldrig har sett något som jag behöft rodna för.
— Det tror jag nog, din skälm? Det är säkert mycket längesedan du upphörde att rodna.
— Jag? Vet ni inte att jag är dygden själf? Att jag är med om alla processioner och fastor?
— Javisst! Lika väl som din Sardanapalus, din Nebukadnezar, din Herodes! Man börjar lyckligtvis känna till din Henri III, den hin måtte ta!
— Bravo — snart är jag på det klara med honom, tänkte Chicot förnöjd.
Nu kom värden in med omeletten och två nya flaskor vin.
— Tag hit! Tag hit! skrek munken med glimmande ögon och visade alla sina trettiotvå tänder af förnöjelse.
— Nå, hur går det med talet? frågade Chicot.
— Jag har det här! sade munken och knackade sig i pannan.
— Men det skulle ju gå af stapeln half tio? sade Chicot.
— Det ljög jag, förklarade munken. Ommis homo mendux confileor.
— Hur dags skall det då verkligen hållas?
— Klockan tio.
— Men jag trodde att klostret stängdes klockan nio?
— Det må det, svarade Gorenflot och höjde sitt fyllda vinglas mot ljuset. Jag har egen nyckel.
— Egen nyckel dit? utbrast Chicot. Menar ni det verkligen?
— Här i min ficka, sade munken och slog sig på låret.
— Omöjligt! sade Chicot. Jag känner till klosterreglerna, för jag har varit på botgöring i tre kloster. En simpel munk får aldrig nyckeln till ingången.
— Här ser du själf, sade Gorenflot och tog med triumferande min upp ett mynt, som han visade för Chicot.
— Ett silfvermynt! sade Chicot. Men, jag förstår! Ni mutar brodern portvakten för att få komma in när ni behagar, olycklige syndare!
Gorenflot drog upp munnen ända till öronen med en drucken mans lycksaliga leende.
— Sufficit, sluddrade han och ämnade åter stoppa myntet i fickan
— Vänta litet! utbrast Chicot hastigt. Det var ett löjligt mynt det där!
— Det är kättarens bild — Henris af Béarn — sade Gorenflot, med ett hål genom hjärtat.
— Verkligen? sade Chicot.
— Det är ett dolkstyng, sluddrade munken. Död åt kättaren! Den som dräper kättaren kan vara viss om sin salighet, och jag skall ge honom en del af min dessutom!
— Aha! Jag börjar nu förstå hvad det är fråga om, tänkte Chicot, men broder Gorenflot är inte tillräckligt full ännu.
Han fyllde återigen munkens glas.
— Ja, död åt kättaren! utropade Chicot. Och lefve mässan!
— Lefve mässan! upprepade Gorenflot och tömde sitt glas på nytt.
— Ni sade således, sad2 Chicot långsamt med tanken på munkarnas egendomliga beteende vid ingången, att ni bara behöfver visa det här myntet för brodern portvakten, så …
— Så kommer jag in, ifyllde Gorenflot.
— Utan minsta svårighet?
— Lika lätt som det här vinet glider ned i min mage!
Munken sväljde en ny dosis af den lifvande vätskan.
— Och så håller ni ert tal! sade Chicot.
— Jag håller mitt tal, sluddrade munken, som var dödfull. Jag skall säga dig hur det går till alltsammans — jag kommer dit, ser du, jag kommer dit. Och åhörarekretsen är utvald och talrik. Där finns baroner! Där finns grefvar! Där finns hertigar!
— Och prinsar?
— Ja — och prinsar! stammade Gorenflot. Du sade det — där finns prinsar! Och jag inträder ödmjukt i de rättrognas församling — som kallar på broder Gorenflot — och så stiger jag fram.
Han reste på sig och försökte illustrera sina ord genom handling. Men han hade knappt tagit ett par steg förrän han stötte emot bordshörnet och trillade omkull på golfvet.
— Bravo! sade Chicot och reste upp honom igen. Och sedan säger ni …
— Nej, jag säger ingenting, det är vännerna som säga …
— Hvad då?
— De säga: Broder Gorenflot! Det är broder Gorenflot som har ordet! Och så börjar jag.
Munken slöt ögonen och stödde sig mot väggen, det var totalt slut med honom.
— Nå, så börjar ni! sade Chicot.
— Ja, jag börjar! Mina bröder, säger jag, detta är en skön dag för de rättrogna — mina bröder, detta är en mycket skön dag för de rättrogna — mina bröder, detta är den skönaste dag för de rättrogna …
Chicot förstod, att han icke skulle kunna locka ur munken någonting mer, och därför släppte han sitt grepp i hans arm.
Så snart munken miste detta stöd, föll han utmed väggen som en stock och hans fötter stötte emot bordet, så att några af de tomma buteljerna ramlade öfver honom.
Nästan i samma ögonblick kom en åsklik snarkning fönstren att skallra i det lilla rummet.
— Så, nu göra mat och dryck sin förenade verkan, mumlade Chicot. Han kommer säkert att sofva i tolf timmar, jag kan lugnt klä af honom.
Och Chicot knöt hastigt upp kordongen, som sammanhöll munkkåpan. Han drog kåpan af broder Gorenflot, som han i stället rullade in i bordsduken, hvarefter han svepte en serviett om hufvudet på honom, stoppade kåpan under sin kappa och gick uti köket till mäster Bonhomet.
— Se här är betalning för supén, sade han och lämnade värdshusvärden ett guldmynt, för vården om min häst, som ni nu måste ta hand om, och framför allt för att ingen skall väcka broder Gorenflot, som sofver den rättfärdiges sömn.
— Godt! sade värden, ni kan vara alldeles lugn, herr Chicot!
Chicot gick. Snabb som en hjort och skarpsynt som en räf skyndade han bortåt rue Saint-Etienne, och sedan han klädt sig i munkkåpan och omsorgsfullt lagt myntet med Henris af Navarra genomstungna bild i sin högra hand, befann han sig en kvart före tio — icke utan en viss hjärtklappning — utanför ingången till klostret Sainte-Geneviève.