Diana (1904)/Del 2/Kapitel 10
| ← Bröder emellan |
|
Ventre-saint-gris → |
X.
NYTTAN AF ATT GRÄFVA I TOMMA SKÅP.
Det nyss skildrade uppträdet mellan kung Henri och hans bror hade öfvertygat hertigen om, att hans sak var ohjälpligt förlorad.
Kungens gunstlingar hade icke lämnat honom i okunnighet om någonting af det, som under dagens lopp hade tilldragit sig i Louvren. De hade i starka ordalag skildrat herrarnas af Guise fullkomliga nederlag och kung Henris triumf. Och hertigen hade med egna öron hört folkets rop: Lefve kungen och lefve Ligan! Han kände sig öfvergifven af de ledande, som hade nog med att rädda eget skinn.
Med en suck tänkte han tillbaka på det förflutna, som hans bror hade manat fram för honom. Under sin kamp mot Charles IX hade han åtminstone haft ett par hängifna anhängare till hjälp. Nu saknade han bittert La Mole och Coconnas.
Saknaden efter hvad man har förlorat kan bli en tagg för samvetet.
Där hertigen af Anjou nu satt ensam och öfvergifven af de sina, kände han för första gången ett slags samvetskval öfver, att han hade uppoffrat La Mole och Coconnas.
Och på den tiden hade hans syster Marguérite hållit af honom och tröstat honom. Hur hade han lönat henne därför?
Återstod hans mor, änkedrottning Cathérine. Men hans mor hade aldrig älskat honom.
Hon hade alltid betjänat sig af honom på samma sätt, som han betjänade sig af andra — det vill säga som ett redskap för sina planer. Och François bedömde deras förhållande rättvist. Han visste, att han i sin mors händer var lika hjälplös som ett skepp i storm på oceanen.
Så påminde han sig, att han ännu helt nyligen hade haft en man att lita på som ingen annan. Bussy, den hjältemodige Bussy!
Återigen kände hertig François en ansats till samvetskval, ty han hade ju svikit Bussy för att handla Monsoreau till behag. Han ville ställa sig in med Monsoreau, därför att denne visste hans hemlighet — och nu hade ju ändå denna hemlighet, med hvilken Monsoreau oupphörligt hotat honom, kommit till kung Henris kännedom. Således behöfde han icke längre frukta för öfverhofjägmästaren.
Men då hade han också stött sig med Bussy i onödan!
Hvilken fördel skulle det icke ha varit för hertigen i hans nuvarande belägenhet, om han hade vetat, att Bussy tacksamt och troget vakat öfver honom — den oöfvervinnelige Bussy, den redlige Bussy, han, som var allas gunstling därför att hans karaktär var så redlig och hans hand så tung!
Hade Bussy vakat öfver honom, så hade han antagligen blifvit befriad och med all säkerhet hämnad.
Men nu var Bussy sårad i sin innersta själ, han var butter och tvär och hade dragit sig in i sitt skal. Och den fångne hertigen måste göra ett språng från femtio fots höjd, för att uppnå marken — och ville han ut i korridoren, så måste han först göra kung Henris fyra gunstlingar odugliga till strid.
För öfrigt var slottsgården full med soldater och schweizergardister.
Hertig François gick gång efter annan fram till fönstret och stirrade ned på marken. Men femtio fots höjd kan komma den modigaste att svindla, och hertigen af Anjou var långt ifrån stålsatt mot svindel.
Vid hvarje timslag infann sig någon af hans vaktare — antingen Schomberg, Maugiron, d'Épernon eller Quélus — och företog, utan att på minsta sätt låtsa om hertigens närvaro, en grundlig visitation. De öppnade dörrar och fönster, rotade i skåp och skrin, tittade under sängar och bord och sågo till och med efter,att gardinerna voro på sin plats och att lakanen icke voro sönderrifna till nedfirningståg.
Emellanåt lutade de sig också öfver balkongens bröstvärn, men det svindlande afståndet från marken lugnade dem.
— Nu bryr jag mig inte om det här vidare, sade Maugiron, då han kom tillbaka från en dylik visitation. — Jag tänker inte ta ett steg utom salongen vidare och frågar inte alls efter att gå på visit till hertigen hvar fjärde timme Under natten.
— Vi bära oss då också riktigt artigt åt, förklarade d'Epernon, — det märkes, att vi alltid varit vana att befalla, men icke att tolka en befallning rätt.
— Huru så? frågade Quélus.
— Jo — hvad är det kungen vill att vi ska' göra? Vi ska' bevaka hertigen af Anjou, men inte behöfva vi oupphörligt titta på honom för det.
— Visserligen, sade Schomberg, — men det är inte värdt att upphöra med bevakningen, för han är tusan så slug.
— Må vara! sade d'Épernon. — Men jag tror inte det är tillräckligt att vara slug, om man vill komma undan fyra sådana ärkeskälmar som vi.
Han rätade på sig och vred upp sina mustascher.
— D'Épernon har rätt, — sade Quélus.
— Godt! utbrast Schomberg. — Men tror du, att hertigen är nog enfaldig att försöka rymma just den här vägen? Vill han fly, så gör han naturligtvis ett hål i muren.
— Med hvad? Han har inga vapen.
— Han har ju fönstren, sade Schomberg något tveksamt, emedan han just i detsamma kom ihåg vallgrafvens djup.
— Fönstren! utropade d'Épernon, han är på min ära charmant! Bravo, Schomberg! Det vill säga, att du skulle kunna hoppa ned från minst fyrtiofem fots höjd.
— Nej, det tillstår jag att …
— Och hertigen, som är tung och rädd som …
— Som du, sade Schomberg.
— Du vet, att jag inte är rädd för annat än spöken, sade d'Épernon, och det är en nervsjukdom.
— Det är därför att alla, som han har dödat i duell, bruka visa sig för honom samma natt, förklarade Quélus.
— Skämta inte nu! sade Maugiron. — Jag har läst om hela massor af märkvärdiga rymningar … Med tillhjälp af lakanen till exempel.
— Ja, ser du! sade Schomberg.
— Men den, som försökte det, slog ihjäl sig, berättade d'Épernon. — Tåget blef ungefär trettio fot för kort, och så var han tvungen att hoppa — och rymningen lyckades fullständigt, ty hans kropp försvann ur fängelset och själen tog till flykten ur hans kropp.
— Och för resten — om hertigen skulle fly, så finge vi en munter jakt på högförnämt villebråd, förklarade Quélus. — Vi skulle naturligtvis förfölja och fånga honom igen, och vid ett sådant tillfälle vore det inte svårt att saklöst ge honom ett eller annat nyp.
— Det vore då alltid angenämare för oss att uppträda som jägare än som fångvaktare, utbrast Maugiron.
De började nu tala om andra saker, sedan de likväl hade beslutat, att de fortfarande skulle visitera hertigens rum en gång i timmen.
De fyra adelsmännen hade fullkomligt rätt i att hertigen aldrig skulle försöka tränga sig ut med våld. Och lika litet skulle han göra ett i andra afseenden farligt rymningsförsök.
Icke därför att han saknade fantasi — hans inbillningskraft arbetade tvärtom med högtyck just nu, då han rastlöst vandrade af och an mellan sin säng och det ryktbara kabinettet, där La Mole hade tillbragt ett par nätter vid Bartolomeinattens tid.
Oupphörligt stannade hertig François vid fönstret och tryckte ansiktet mot rutan, för att stirra ned i vallgrafven.
På andra sidan om grafven låg en landsträcka af ungefär femtio fots bredd, och där bortom flöt Seine, lugn och klar som en spegel.
Längre bort aftecknade sig i skymningsdimman Nesletornets väldiga konturer.
Hertigen af Anjou hade uppmärksamt betraktat solnedgångens alla skiftningar. Med fångens vanliga intresse för detta slags företeelser hade han följt ljusets afmattning och mörkrets tilltagande välde. Han hade sett taken i det gamla Paris först förgyllas af solens sista strålar och sedan försilfras af den uppstigande månens glänsande skimmer. Men småningom greps han af en omåttlig förskräckelse, ty han såg tunga moln draga upp och tätna öfver staden — det skulle med all säkerhet bli oväder under natten.
Och bland andra svagheter hade han äfven den att vara oerhördt rädd för åskan.
Nu skulle han ha velat ge mycket, om hans vaktare hade stannat inne hos honom. De skulle gärna ha fått skymfa honom hur mycket som helst.
Men det fanns ingen möjlighet att kalla dem tillbaka. Det skulle vara att ge dem alltför stor anledning till triumf.
Hertigen kastade sig på sängen, men det var honom omöjligt att kunna sofva. Han försökte dricka ett glas vin, men vinet smakade bittert. Han lät sina fingrar löpa öfver strängarna på Aurillys luta, som hängde på väggen, men strängarnas vibration var nära att förmå honom att gråta.
Då började han svära som en hedning och slå sönder allt hvad han kom öfver.
Detta var en familjesvaghet, vid hvilken man för öfrigt hade hunnit vänja sig i Louvren.
Hertigens vaktare öppnade dörren, på glänt, för att se efter, hvad som var orsaken till det förskräckliga bullret. Men när de sågo, att det endast var hertigen som förströdde sig med att slå sönder stolar och bord, stängde de helt lugnt igen dörren, hvilket ingalunda stillade hans vrede.
Han hade just slagit sönder en stol, då ett kraschande ljud hördes från fönstret — och i samma stund kände hertigen en skarp smärta i sin ena höft.
Hans första tanke var att han var sårad af ett skott, som blifvit affyradt på kungens befallning.
— Fege, förrädiske mördare! Du har låtit skjuta mig — hjälp — jag dör!
Han sjönk ned på mattan.
Men när han föll, träffade hans hand ett mycket hårdt och ojämnt föremål, betydligt större än en bösskula.
— En sten! utbrast han. — Det var således inte ett skott? Men jag tyckte ju, att jag hörde smällen.
Han sträckte på det träffade benet. Smärtan var visserligen ganska stor, men ingenting var brutet. Han kunde obehindradt röra benet hur som helst.
Han tog stenen och betraktade den närmare.
Projektilen hade blifvit slungad med så oerhörd kraft, att den hade genomborrat rutan utan att splittra den.
Och stenen tycktes vara inlindad i papper.
Nu började hertigens tankar gå i en annan riktning.
Var det möjligt, att stenen hade kastats af en vän och icke af en fiende?
Hertigens panna fuktades — hoppet har sin ångest såväl som förskräckelsen.
Han gick fram till ljuset.
Stenen var verkligen omlindad med papper, som fasthölls af ett konstrikt sammanknutet silkessnöre. Och detta papper hade naturligtvis mildrat slaget, som hertigen hade fått.
Att slita bort snöret, vika upp papperet och betrakta det noga var ett ögonblicks verk för hertig François. Han hade nu återvunnit hela sin själsnärvaro.
— Ett bref! mumlade han och kastade en lurande blick omkring sig.
Därefter läste han:
»Är ni trött på er fångenskap? Längtar ni efter frihet och frisk luft? Gå då in i kabinettet, där drottningen af Navarra höll er stackars vän La Mole gömd — öppna skåpet och undersök dess botten. Där finns en dubbelbotten, som kan skjutas undan, och under den ligger en silkesstege gömd. Gör fast den vid balkongen utanför ert fönster — ett par kraftiga armar skola hålla den spänd, för att underlätta ert nedstigande. En pilsnabb häst står färdig att föra er till en fullkomligt säker plats.
En vän».
— En vän! mumlade prinsen, — en vän! Jag visste ej, att jag hade någon. Hvem kan det vara som tänker på mig?
Han funderade ett par sekunder, men kunde omöjligt få någon hållpunkt för sina tankar. Så skyndade han fram till fönstret, men där nedanför syntes ingen till.
— Kan det vara en snara? mumlade prinsen. Rädslan tog hos honom alltid öfverhand framför alla andra känslor.
— Jag kan ju alltid se efter, om skåpet har någon dubbelbotten, och om där finns en repstege gömd, tänkte han.
Utan att flytta ljuset från dess plats gick hertigen in i kabinettet, hvars dörr han i forna dagar så ofta hade öppnat med stormande hjärtklappning, när han väntade att därinne träffa drottningen af Navarra, hvars bländande skönhet han då hade skattat högre än det kanske var lämpligt för en bror.
Och vi måste tillstå, att hans hjärta äfven nu slog med våldsam häftighet.
Han öppnade skåpet och famlade med händerna omkring på dess botten, tryckte hårdt på alla kanter och fann slutligen, att bottnen kunde skjutas undan från ena sidan. Han stack ned sin hand i öppningen och fick genast fatt i en silkesstege.
Hertigen smög som en tjuf med sitt byte ut från kabinettet.
Klockan slog tio. Timslaget påminde honom om visitationen, som han hade att vänta när som helst. Han gömde hastigt sin skatt under dynan i en fåtölj och satte sig på den.
Silkesstegen var så fint arbetad, att den fullkomligt doldes på denna plats.
Efter knappa fem minuter kom Maugiron in med värjan under vänstra armen och en ljusstake i sin högra hand.
Han samtalade ännu i dörren med sina vänner utanför.
— Akta dig, Maugiron! — ropade en af dem efter honom. Björnen är ilsken, han slog ju nyss sönder allt hvad han fick tag i. Tänk, om han bits!
— Oförskämde! mumlade hertigen.
— Jag tror, att ers höghet gjorde mig den äran att tilltala mig? sade Maugiron med sin mest inpertinenta min.
Hertigen var nära att ge luft åt sin vrede, men så besinnade han, att ett gräl endast skulle åstadkomma tidsutdrägt och möjligen förhindra hans flykt.
Han sväljde således sin harm och sköt fåtöljen så, att han vände ryggen åt sin vaktare.
Maugiron förrättade visitationen på häfdvunnet sätt. Han gick till sängen och undersökte lakanen, han gick till fönstret och såg efter om gardinerna voro orubbade. Att fönstret var sönderslaget såg han genast, men han trodde, att hertigen hade gjort det under sitt rasande utbrott.
— Har björnen redan ätit upp dig därinne, efter du inte säger något, Maugiron? ropade Schomberg. Kan du inte dra en suck åtminstone, så vi få höra om du lefver eller ej?
— Å! — ropade Maugiron till svar, min Nalle är så snäll, så snäll — tam och fromsint som ett lamm!
Hertigen smålog med sammanbitna tänder.
Maugiron gick nu sin väg, utan att ens buga sig för hertigen. Han vred om nyckeln två gånger i låset.
När detta var gjordt, sade hertigen med låg röst:
— Akta er, mina herrar! Björnen är ett ganska slugt djur, det skall jag visa er. —