Diana (1904)/Del 2/Kapitel 13
| ← Vänskap |
|
Bussy blir erbjuden trehundra dukater för sin häst, men lämnar den för ingenting → |
XIII.
KÄRLEK.
Svimningsanfall af glädje bruka hvarken vara långvariga eller farliga. Man har visserligen sett exempel på, att de kunna vara dödande, men detta är lyckligtvis ytterst sällsynt.
Diana öppnade snart åter ögonen i Bussys armar. Ty han hade icke velat afstå åt madame de Saint-Luc privilegiet att uppfånga hennes första blick.
— Å! stammade Diana och såg sig häpen omkring, — det var förskräckligt af er att öfverraska oss på detta sätt, herr grefve!
Bussy hade väntat sig att bli hälsad i andra ordalag. Hvem vet, om han icke till och med hade väntat sig ännu mer än ord? Männen ha alltid så stora fordringar!
Men Diana gjorde sig sakta lös ur hans armar och gick fram till Jeanne, som i början hade gått flera steg ifrån dem, men sedan af sin kvinnliga nyfikenhet drifvits att vända om — icke för att deltaga i deras samtal, men för att icke förlora ett ord af hvad de sade till hvarandra.
— Är det så ni tar emot mig, madame? frågade Bussy.
— Ja, ja … Det var mycket vänligt af er att komma hit, herr de Bussy, men — men …
— Inga men, det besvär jag er om! suckade Bussy och knäböjde återigen för Diana.
— Nej, nej! Ni får inte knäböja för mig, herr grefve!
— Å, låt mig få göra det! bad han med sammanknäppta händer. — Jag har så länge hungrat efter att få intaga denna plats.
— Ja, men ni borde inte ha klättrat öfver muren! Först och främst är det opassande för en man med er rang, och för det andra är det inte heller lämpligt för den, som bör vara rädd om mitt rykte.
— Huru då?
— Tänk, om någon hade sett er!
— Hvem skulle ha kunnat se mig här?
— Våra jägare till exempel! Det är knappt en halftimme sedan de redo förbi här, på andra sidan muren.
— Var lugn, madame! Jag har varit för väl gömd att kunna bli sedd.
— Har ni varit gömd? utbrast Jeanne. — Det måste ni berätta för oss, ty det är naturligtvis högst intressant!
— Att jag inte har sammanträffat med er under vägen hit, madame, kommer sig däraf, att jag har färdats en helt annan väg. Ni reste öfver Rambouillet och jag öfver Chartres. För öfrigt vågade jag inte försöka hinna upp er, om jag också hade kunnat det. Jag ville inte träffa er i sällskap med er far och er betjäning — ni hör, att jag är mera orolig för att kompromettera er, än ni tror. Och därför reste jag ensam mil efter mil, oftast utan att ens tänka på att skaffa mig någon föda.
— Stackars unge man! utbrast Jeanne. — Det märks minsann också, att ni har magrat.
— Ändtligen kom ni hit! fortsatte Bussy. — Jag hade tagit in på ett värdshus i stadens utkant, och jag såg er färdas förbi.
— Ack, min Gud — har ni tagit in i Angers under eget namn? frågade Diana.
— Tror ni, att jag är så enfaldig? sade Bussy skrattande. — Nej då! Se på min kanelfärgade kostym! Jag är en resande köpman. Klädeshandlare och guldsmeder bruka ofta använda den här färgen. För öfrigt har jag också antagit en osäker och begrundande uppsyn, som gör att man kan ta mig för en botanist på studiefärd. Ännu har ingen fäst någon särskild uppmärksamhet vid min person.
— Bussy, den vackre Bussy under två hela dagar i en landsortsstad utan att väcka någons uppmärksamhet? Det skall man aldrig komma att tro vid hofvet!
— Fortsätt, herr grefve! bad Diana rodnande. — Huru har ni kommit hit från staden?
— Jag har två ypperliga rashästar, som jag använder växelvis. När jag ger mig af från staden, sker det i sakta skridt och jag stannar oupphörligt, för att läsa på skyltar och plakat i gathörnen. Men så snart jag kommer utom synhåll från staden, sätter jag min häst i så starkt galopp, att han på tjugu minuter tillryggalägger den tre och en half mil långa vägen från staden till Méridor. När jag väl kom hit, måste jag orientera mig, och slutligen träffade jag på parkmuren. Men den är lång, mycket lång, Méridors park är vidlyftig. I går var jag här på upptäcktsfärd under minst fyra timmar; jag klättrade upp på muren på otaliga ställen, i hopp att få se er. Slutligen var jag nära att uppge allt hopp, men just då fick jag se er komma hem. Baron de Méridors båda stora hundar gjorde höga hopp omkring er och madame de Saint-Luc, som gäckades med dem genom att hålla en skjuten rapphöna rakt upp i luften framför dem. Men ni gick snart in. Jag hoppade ned från muren och gick hit till samma plats, där jag hade sett er och där ni nyss satt. Gräset och mossan voro märkbart nedtrampade och jag slöt däraf, att ni brukade uppehålla er här. För att kunna hitta tillbaka bröt jag af kvistar och grenar, såsom man brukar göra på jakt, och under tunga suckar, som gjorde förskräckligt ondt i mitt bröst …
— Af brist på vana, afbröt Jeanne småleende.
— Ni har inte så orätt, madame! Jag återvände således suckande till staden. Jag var mycket trött, jag hade slitit sönder min kanelfärgade jacka under klättrandet i träden, och det gjorde ondt i mitt bröst — men trots allt detta svällde mitt hjärta af lycka och glädje, ty jag hade återsett er!
— En förtjusande romantisk historia! utbrast Jeanne. — Ni har ju handlat både hjältemodigt och vackert, och ni har öfvervunnit storartade svårigheter! I ert ställe skulle jag dock — jag, som är rädd för att klättra i träd — ha varit mera rädd om min kanelfärgade jacka och mina hvita händer. Se, hur förskräckligt ni har tilltygat edra fingrar!
— Ja, men i så fall hade jag gått miste om att finna den jag sökte.
— Visst inte! Jag skulle nog de där skråmorna förutan ha lyckats att få träffa såväl Diana de Méridor som Jeanne de Saint-Luc.
— Och hur skulle ni då ha burit er åt? frågade Bussy ifrigt.
— Jag skulle ha begifvit mig direkte till slottet, herr de Bussy! Och baron de Méridor hade tagit emot mig med öppna armar, madame de Monsoreau hade gifvit mig platsen bredvid henne vid bordet, herr de Saint-Luc hade hälsat mig med förtjusning och madame de Saint-Luc hade mött mig med skämt. Men det ligger verkligen stor sanning i påståendet, att förälskadt folk äro de enfaldigaste och mest förblindade varelser i världen.
Bussy skakade småleende på hufvudet och gaf Diana ett varmt ögonkast.
— Nej, nej! sade han. — Ert sätt att gå till väga, kunde passa för alla andra, men inte för mig.
Diana rodnade djupt och ett småleende lyste äfven på hennes läppar.
— Då måste jag ha förlorat alla begrepp om konvenansens fordringar, förklarade Jeanne.
— Jag kunde omöjligt komma som gäst till slottet! förklarade Bussy. — Madame de Monsoreau är en annan mans hustru, och baron de Méridor är skyldig sin måg, hvem han än må vara, att vaka öfver sin dotter i hennes mans frånvaro,
— Så, nu har jag fått en läxa i fråga om skick och goda seder — utbrast Jeanne, — och det är inte mer än rätt åt mig! Det skall åtminstone lära mig att inte blanda mig i galet folks affärer.
— Hvad säger du? utbrast Diana häftigt.
— Nåja — förälskadt folk och galet folk är ungefär detsamma, förklarade madame de Saint-Luc, och därför så … —
Hon kysste Diana på pannan, böjde på hufvudet åt Bussy och gick.
Diana ville hålla henne kvar, men Bussy fattade hennes ena hand och höll den så fast, att hon måste låta sin väninna gå.
Bussy och Diana voro allena.
Diana stod länge och såg efter Jeanne, för att dölja sin förvirring, men slutligen satte hon sig rodnande på en tufva.
Bussy var icke sen att ta plats vid hennes fötter.
— Säg mig, att jag har gjort rätt, och att ni gillar mitt handlingssätt, madame, sade han.
— Jag vill inte dölja mina tankar för er, svarade Diana, — och ni skulle i alla händelser genomskåda dem. Jag gillar visserligen ert handlingssätt, men med mig själf har jag intet öfverseende. Det sätt, hvarpå jag nyss talade om er och längtade efter er, var både dåraktigt och brottsligt.
— Ack, min Gud — hvad är det ni säger, Diana?
— Sanningen, herr grefve! Jag kan ha rättighet att göra herr de Monsoreau olycklig, därför att han har tvingat mig in i min nuvarande förskräckliga belägenhet, men därför har jag ingen rättighet att lyckliggöra en annan. Jag kan neka honom min närvaro, mina leenden och min kärlek, men om jag skänkte allt detta åt en annan, skulle det vara en stöld från den, som mot min vilja är min herre.
Bussy lyssnade tåligt till den vackra Dianas moralpredikan.
— Och nu är det min tur att yttra mig, eller hur? frågade han.
— Hvad har ni att säga?
— Får jag tala uppriktigt?
— Naturligtvis!
— Nåväl! Af allt hvad ni nyss sade, hade ni inte hämtat ett enda ord ur ert hjärta, madame!
— Hvad menar ni?
— Jag åhörde er med tålamod, och nu ber jag er göra detsamma! Ni öfverhopade mig nyss med sofismer …
Diana gjorde en hastig rörelse.
— Vanliga förnuftsgrunder tjäna till ingenting, där de inte kunna få någon tillämpning, fortsatte Bussy. — I utbyte mot edra sofismer skall jag ge er lefvande sanningar, madame. Er man är er herre, säger ni, men har ni tagit honom af fritt val? Nej! Ett olyckligt öde har tvingat er, och ni har fogat er under dess vilja. Har ni nu för afsikt, att under hela ert lif lida följderna af detta olyckliga tvång? I så fall tillhör det mig att gå och aldrig komma tillbaka.
Diana vill tala, men han förekom henne.
— Å, jag vet mycket väl hvad ni vill svara, sade han. — Ni ämnar förklara, att om jag utmanar herr de Monsoreau och dödar honom, så vill ni aldrig se mig mer … Må så vara! Jag skall kanske dö af sorg öfver att ej få se er vidare, men ni skall åtminstone vara fri och kunna bli lycklig med någon annan, som skal älska er och välsigna mitt minne, därför att jag har befriat er från den eländige Monsoreau. Och om ni aldrig vågar sända mig en tacksam tanke medan jag lefver, Diana, så skall ni helt säkert göra det efter min död.
Grefvinnan Diana fattade sin älskares hand och tryckte den ömt.
— Ni har ännu inte pröfvat, hvad edra böner kunra förmå, sade hon, — och ändå kommer ni redan med hotelser!
— Hotelser! Jag — mot er? Å, Gud är mitt vittne, och han vet, att jag älskar er så högt, att jag skulle vilja vara ert beskydd mot alla faror! Och jag vet, att ni älskar mig tillbaka. Neka inte därtill — nedlåt er inte till att hyckla! Jag vet det, säger jag, ty ni har själf tillstått det. Och en sådan kärlek, som min, måste tända genkärlek. Jag skall därför inte öfverhopa er med böner, jag skall inte försjunka i förtviflan, Nej, men jag vill knäfalla för er och lägga handen på mitt hjärta, och säga med en mun, som aldrig har ljugit, hvarken af egennytta eller af fruktan:.— Jag älskar er, Diana, jag älskar er med en kärlek, som skall räcka i all evighet! Jag svär vid allt hvad heligt är, att jag med glädje skulle offra mitt lif för er, och jag skall tillbe er ännu i min dödsstund. Men om ni ännu en gång säger till mig: Res! Stjäl inte en annans lycka! — så skall jag utan en suck eller en klagan stiga upp från denna plats, där jag har känt mig så lycklig, och jag skall buga mig djupt för er till afsked med den tanken i min själ: Hon älskar mig inte — och hon skall aldrig älska mig! — Så skall jag resa härifrån, och ni skall aldrig se mig mer. Men eftersom min hängifvenhet för er är ännu större än min kärlek, eftersom min önskan att se er lycklig skall öfverlefva vissheten, att jag själf aldrig skall bli det, eftersom jag inte har stulit en annans lycka, så skall jag ha rättighet att ta' hans lif genom att riskera mitt eget. Och det kommer jag att göra, madame, för att ni inte i evighet skall förbli hans slafvinna och under denna förevändning göra dem som älska er olyckliga.
Det var med djup rörelse Bussy uttalade dessa ord. I hans strålande, trofasta ögon läste Diana, att hans förklaring innebar det djupaste allvar. Hon förstod, att han skulle hålla sitt ord. Och hennes stränghet smälte för hans flammande blick, såsom vårens snö smälter för solens värmande strålar.
— Tack, min vän, för att ni genom er häftighet nästan tvingar mig att ge efter! Det är ett nytt bevis på grannlagenhet, att ni vill betaga mig hvarje skymt af samvetskval för att jag har skänkt er min kärlek. Och ni skall älska mig ända in i döden, säger ni? Vågar jag lita på att er kärlek inte är en nyck — att ni inte en dag skall låta mig ångra, att jag stötte herr de Monsoreau ifrån mig? Men det tillkommer mig inte att uppställa några villkor! Jag är fullkomligt besegrad och min kärlek tillhör er. Stanna hos mig, Bussy, och vaka öfver oss båda!
Diana lade den ena af sina späda, hvita händer på Bussys axel och räckte honom den andra, som han lidelsefullt förde till sina läppar. Den unga kvinnan skälfde till vid denna eldiga kyss.
I detsamma hördes lätta steg nalkas, och därtill en varnande hosta.
Jeanne närmade sig med en hel blomsterskörd i famnen; dessutom medförde hon en röd och svart fjäril, som hon fångat — den första, som hade lämnat sin puppa.
Bussy och Diana släppte instinktmässigt hvarandras händer.
Men Jeanne hade redan märkt deras förtrolighet.
— Förlåt att jag stör er, mina vänner, sade hon, — men vi måste nu gå in, såvida man inte skall komma och söka oss här. Ni, herr grefve, måste väl åter bestiga er förträffliga häst, som går fyra mil på en halftimme, medan vi båda däremot promenera till slottet så långsamt som möjligt, ty jag antar, att vi ha mycket att språka under vägen. Tack vare er envishet, gör ni en stor förlust, herr de Bussy. Jag menar middagen på slottet, som säkert är alldeles förträfflig, i synnerhet för den, som har ridit miltals och klättrat öfver murar. Å, hvad vi skulle ha skämtat under middagen! Och tänk också på den ljufva hjärtklappning, som skulle ha förorsakats af vissa växlade ögonkast! Nu gå vi, Diana!
Jeanne fattade sin väninnas arm och försökte få henne med sig.
Bussy betraktade de båda vackra kvinnorna med ett småleende.
Diana räckte honom sin hand.
— Är det allt, hvad ni har att säga mig till afsked? — frågade han.
— Vi träffas igen i morgon, svarade Diana undvikande.
— Bara i morgon?
— I morgon och alla dagar!
Bussy kunde icke afhålla sig från att uppge ett glädjerop. Han förde häftigt Dianas hvita hand till sina läppar, sade ännu ett farväl till de båda unga kvinnorna och skyndade bort.
Han kände, att det behöfdes en kraftig viljeansträngning för att kunna slita sig ifrån den han höll kär.
Diana stod och såg efter honom så länge det var möjligt att upptäcka en enda skymt af honom — sedan lyssnade hon efter hans steg så länge ett ljud af dem kunde förnimmas.
— Nu! utbrast Jeanne, sedan ingenting mer syntes eller hördes af Bussy, — nu kanske du värdigas tala en smula med mig, Diana?
— Ja, ja visst — jag hör! svarade Diana så förvirrad, som om hon plötsligt hade blifvit väckt ur en dröm,
— Jag vill bara säga dig, att jag följer med herrarna på jakten i morgon.
— Hvad säger du? Vill du lämna mig ensam?
— Hör nu på, kära vän! sade Jeanne. — Jag har också vissa moraliska grundsatser, skall jag säga dig, och det finns saker, som jag aldrig kan underkasta mig.
— Hur kan du säga så hårda ord till en vän, Jeanne? utbrast Diana bleknande.
— Det är inte fråga om vänskap nu, fortsatte madame de Saint-Luc lugnt. — Jag står verkligen inte ut längre.
— Och jag som har trott, att du höll af mig, Jeanne! Och nu kan du ändå vara så grym, sade Diana med ögonen fulla af tårar. — Du står inte ut längre, sade du — med hvad då?
— Med att hindra er, stackars förälskade varelser, att älska hvarandra af hjärtans lust, hviskade Jeanne i sin väninnas öra.
Diana slöt den skrattande unga damen i famn och kysste henne gång på gång.
I detsamma hördes jakttrumpeternas fanfarer från slottstrappan.
— Det gäller oss! sade Jeanne. — Min stackars Saint-Luc börjar bli otålig! Och du får inte visa dig mera obarmhärtig mot honom, än jag skall vara mot din förälskade riddare i den kanelfärgade jackan.