Diana (1904)/Del 2/Kapitel 14
| ← Kärlek |
|
Hertigen af Anjou visar sin diplomatiska förmåga → |
XIV.
BUSSY BLIR ERBJUDEN TREHUNDRA DUKATER FÖR SIN HÄST, MEN LÄMNAR DEN FÖR INGENTING.
Följande morgon red Bussy ut från Angers innan stadens morgonfriskaste borgare ännu hade intagit sin frukost.
Hans häst flög framåt vägen till Méridor.
Diana hade gått ut på en af slottets terrasser, hvarifrån man såg långt utåt de slingrande vägarna.
Hon upptäckte snart en mörk punkt, som kom allt närmare, och hon skyndade att bege sig till den plats, där hon hade träffat Bussy dagen förut, Hon ville icke låta honom vänta, utan hellre vara den första på mötesplatsen.
Solen hade ännu icke kommit högt på himmelen, morgondaggen pärlade i gräset. Långt borta i skogen hördes Saint-Lucs jakthorn — det var hans skalkaktiga hustru, som på detta sätt ville påminna Diana om den tjänst hon gjorde henne genom att lämna henne ensam.
Dianas hjärta svällde af glädje och lycka; hon kände sig berusad af sin ungdom, sin skönhet och sin kärlek. Det föreföll henne som om hon hade fått vingar, och att de förde henne närmare till Gud.
Men vägen till mötesplatsen var lång, och Diana blef trött af sin hastiga gång. Hon måste stanna flera gånger för att hämta andan, och kom ej fram förrän i samma stund, som Bussy hoppade ned från muren.
Han såg henne komma springande, han hörde hennes glada utrop, och han skyndade emot henne med öppna armar. Hon kastade sig i hans famn med båda händerna tryckta mot sitt våldsamt klappande hjärta — en lång, varm omfamning blef deras tysta morgonhälsning.
Hvad hade de att säga? De älskade hvarandra.
Hvad hade de att tänka på? De sågo hvarandra. Hvad hade de att önska? De satte sig hand i hand bredvid hvarandra.
Dagen förgick som en härlig dröm.
Diana spratt först upp ur det saliga rus, som de hade druckit sig till ur kärlekens bägare. Bussy tryckte henne i drömmande lycksalighet till sitt hjärta och sade:
— Det förefaller mig som jag först i dag har börjat lefva, Diana. I dag ser jag klart den väg, som leder till himmelen. Du är ljuset på min stig, du är min hela lycka! Hvad kände jag till lifvet innan du lärde mig att älska? Du först har gifvit mig lifvet, och din är jag till lifvets slut.
— Och jag, stammade Diana, — jag, som en gång utan tvekan skulle ha kastat mig i dödens armar, jag skälfver nu af oro för att ej få lefva tillräckligt länge att få njuta af din kärleks rika — skatter! Men hvarför kommer du ej till slottet, Louis? Min far skulle glädja sig åt att få se dig, och herr de Saint-Luc är ju din vän. Tänk på att vi därigenom skulle få vara mera i hvarandras närhet!
— Ack, Diana! Om jag gjorde en enda timmes besök på slottet, så skulle jag sedan komma oupphörligt. Hela provinsen skulle snart få veta det — ryktet skulle snart nå din eländige mans öron, och han skulle skynda hit. Och du har förbjudit mig att utmana honom!
— Hvad skulle det tjäna til? Vi äro ju så lyckliga ändå? hviskade Diana.
— Men för vår säkerhets skull — för att bevara vår lycka — är det nödvändigt, att vi dölja vår hemlighet för alla. Madame de Saint-Luc har likväl redan kännedom om den, och antagligen äfven Saint-Luc.
— Hvarför skulle han …
— Kunde du ha någon hemlighet för mig numera? frågade Bussy.
— Nej, nej!
— Jag skref i morse till Saint-Luc och bad honom komma till mig i Angers. När han kommer, skall jag begära hans ord på, att han aldrig låter vår hemlighet gå öfver sina läppar. Detta är så mycket viktigare, min dyra Diana, som man troligen vid det här laget söker mig öfverallt. Det var vid en ganska allvarlig tidpunkt vi lämnade Paris.
— Du har rätt! Och för öfrigt är min far så ytterligt samvetsgrann, att han, oaktadt sin stora ömhet för mig, skulle kunna vara i stånd att uppenbara alltsammans för herr de Monsoreau.
— Vi måste vara rädda om vår lycka! Och falla vi sedan i fiendehänder, så må vi åtminstone kunna säga till oss själfva, att vi ej ha försummat något för att dölja den.
— Gud är god, min Louis! Du får inte tvifla på honom.
— Jag tviflar inte på Guds beskydd, men jag fruktar, att någon dämon skall missunna oss vår lycka.
— Säg nu farväl, min älskade — men rid inte så fort på återvägen, din hästs snabbhet skrämmer mig.
— Du behöfver inte vara rädd! Hästen hittar redan vägen af sig själf, och det är det lydigaste djur jag någonsin ridit. När jag återvänder till Angers, fördjupad i ljufva tankar, behöfver jag knappast hålla i tygeln.
De båda älskande togo afsked af hvarandra med otaliga kyssar.
Slutligen hördes den mellan Jeanne och Diana öfverenskomna trumpetsignalen i slottets närhet, och Bussy måste aflägsna sig.
Han nalkades Angers fördjupad i berusånde minnen från denna lycksaliga dag, och han njöt dessutom af att känna sig fri från de bojor, som tynga en man i hans ställning och med hans rikedom. Plötsligt upptäckte han, att den stund ej kunde vara långt borta, då man brukade stänga stadens portar. Hästen hade emellanåt gjort uppehåll för att beta vid dikeskanten, och Bussy hade låtit honom hållas. Nu höll det redan på att mörkna, och Bussy var just i begrepp att sporra sin springare, för att ta igen den förlorade tiden, då han fick höra hofslag bakom sig.
För älskare, som ha någonting att dölja, får allt en hotande prägel. Detta är någonting, som de ha gemensamt med tjufvarna.
Bussy öfverlade med sig själf, hvilketdera som vore klokast — antingen att sätta af i galopp, för att vinna försprång, eller också hålla åt sidan och låta de annalkande rida förbi. Men deras fart var så snabb, att de voro öfver honom inom ett par sekunder.
De voro två till antalet.
Bussy ansåg, att det aldrig kunde kallas fegt att undvika två män, när man själf var så god som fyra, och därför drog han sig hastigt åt sidan. Han såg nu, att den ena af ryttarna kom framilande under oupphörliga slag med ridpiskan mot hästens länd, hvarjämte han oupphörligt högg sina sporrar i djurets sidor.
— Nu ä' vi strax framme i Angers, sade den andre, mod bara! Ett par tre hundra piskrapp till, så är det gjordt!
— Hästen skälfver i alla leder — det går inte längre, sade den som red förut. — Och ändå skulle jag gärna uppoffra hundra hästar för att vara i Angers!
— Det är en stadsbo, som har försenat sig på vägen, tänkte Bussy. Hvad man kan vara dum, när man är orolig — jag tyckte först, att rösten var så bekant. Seså — nu störtar hans häst inom en minut.
De båda ryttarna befunno sig nu midt framför Bussy.
— Akta er, herre! ropade han. Drag fötterna ur stigbyglarna genast! Hästen störtar!
I detsamma föll djuret tungt på ena sidan, häftigt sparkande under kampen mot döden. Men plötsligt upphörde det högljudda flåsandet, ögonen fördunklades och fradgan kväfde hästen — han var död.
— Jag ger trehundra dukater för er häst, herre! sade den afsutne ryttaren hastigt till Bussy.
— Å, Herre Gud! utbrast Bussy och närmade sig den talande.
— Förstår ni hvad jag säger? Men jag har brådt — brådt …
— Tag hästen för intet, ers höghet! sade Bussy darrande af sinnesrörelse. Han hade känt igen hertigen af Anjou.
Nu hördes hertigens följeslagare spänna hanen på en pistol.
— Skjut inte! ropade hertigen till sin obarmhärtige försvarare, skjut inte, herr d'Aubigné! Det måste vara Bussy, så sant jag lefver!
— Ja, ers höghet, det är jag! Men hur böfveln kommer det sig, att ni spränger hästar här, och vid denna tid på dagen?
— Jaså, det är herr de Bussy, inföll d'Aubigné. Då behöfver ers höghet inte mitt sällskap längre … Tillåt mig nu att vända om till den, som har skickat ut mig!
— Men inte utan att mottaga mitt hjärtliga tack, jämte en försäkran om trofast vänskap, sade hertigen.
— Jag tackar, ers höghet — och jag skall en gång påminna er om dessa ord!
— Herr d'Aubigné … Och hans höghet!… Jag är som fallen från skyarna, förklarade Bussy.
— Visste du inte det? frågade hertigen med ett uttryck af missnöje och misstroende i rösten, som icke undföll Bussy. Är du inte här för att invänta mig?
— Här gäller det att vara försiktig! tänkte Bussy, som klart insåg hvilka misstankar hans hemlighetsfulla vistelse i Angers måste framkalla hos den misstrogne hertigen. Jag har haft ännu viktigare saker att besörja, sade han. Men om ers höghet vill till staden innan portarna stängas, gäller det att genast sitta upp.
Han erbjöd sin häst åt hertigen, som under tiden hade dragit fram några papper under sadeltäcket på den döde springaren.
— Farväl, ers höghet! — sade d'Aubigné och svängde om sin häst. Tjänare, herr de Bussy!
I nästa sekund var han borta.
Bussy hoppade raskt upp på länden bakom hertigen, och hästen satte af mot staden med dem båda. Inom sig undrade han, om den svartklädde prinsen icke var en från afgrunden utskickad dämon, som var afundsjuk på hans lycka.
Just då den första signalen till portarnas stängande ljöd i Angers, red hertigen in i staden. Bussy hade hoppat af hästen och åtföljde sin herre till fots.
— Hvad ska' vi nu göra, ers höghet?
— Vi bege oss direkt till slottet. Låt hissa mitt banér, så att det vajar högt öfver staden och förkunnar, att jag är här! Sedan skall jag kalla hit provinsens adel.
— Det är lätt gjordt, svarade Bussy, som hade beslutat att visa sig medgörlig, för att vinna tid. Dessutom var han alltför slagen af förvåning, för att kunna uppträda annat än passivt.
— Hitåt, herrar trumpetare! ropade han till dem, som hade blåst signalen.
Men de tilltalade fäste icke stor vikt vid denna uppmaning, som kom från ett par dammiga och svettiga resenärer med mycket klen utrustning.
— Hallå — hvad vill detta säga? ropade Bussy och gick rakt emot dem. Känner man nu inte igen husbonden i hans eget hus? Kalla hit stadens borgmästare.
Hans höga ton imponerade på trumpetarna. Den ene af dem kom närmare.
— Herre Gud! utropade han förskräckt, i det han uppmärksamt betraktade hertigen, är det inte vår herre hertigen?
Hertigen af Anjou vart lätt igenkänd på sin dubbelnäsa.
— Det är hans höghet! hviskade trumpetaren till sin kamrat och grep honom häftigt i armen. Kamraten gjorde ett högt skutt af förvåning.
— Och nu vet ni lika mycket som jag! sade Bussy. Samla nu alla edra krafter och blås af själfva tusan i edra trumpeter, så att hela staden inom en kvarts timme får reda på, att hertigen är kommen.
— Och vi fortsätta långsamt till slottet, sade han därefter till hertigen. När vi komma dit, bör man redan vara färdig att ta emot oss.
Vid första trumpetstöt började verkligen små grupper af folk samlas här och där på gatorna, och vid den andra sprungo barn och käringar omkring i alla stadens kvarter och ropade:
— Hertigen är i staden! Lefve hertigen!
Alla öfverhetspersoner i staden, jämte där befintliga adelsmän, rusade hals öfver hufvud till hertigens palats, åtföljda af folkmassor, som blefvo allt tätare.
Bussy fick rätt. Stadens myndigheter hunno till slottet i tid, för att ta emot hertigen på ett fullt värdigt sätt.
När han passerade kajen, kunde han med möda tränga sig igenom folkmassorna. Men Bussy hade återigen fått fatt i den ene trumpetaren och tillsagt honom att gå före och bana väg för hertigen, under väldiga trumpetstötar.
Bussy utgjorde eftertruppen.
Vid rådhuset stannade hertigen och höll från dess trappa följande tal:
— Mina kärälskliga och trofasta vänner och undersåter! Jag har kommit för att kasta mig i armarna på min goda stad Angers! I Paris har mitt lif varit hotadt af förskräckliga faror, jag hade redan förlorat min frihet. Men tack vare bistånd af goda vänner, har jag likväl lyckats undkomma.
Bussy bet sig i läppen. Han förstod mycket väl den ironiska blick, som hertigen härvid fäste på honom.
— Och sedan jag nu befinner mig i er stad, känner jag mig åter säker och lugn.
Myndigheterna stirrade förbluffade på hvarandra och ropade svagt: Lefve vår nådige herre, hans höghet hertigen!
Och folket som hoppades på de sedvanliga dusörerna under hertigens därvaro, skrek med full hals: Lefve hertigen!
— Låt oss nu gå och supera, sade hertigen, jag har inte ätit någonting sedan i morse,
Inom ett ögonblick var hertigen omgifven af hela den stat, hvilken han i egenskap af hertig af Anjou underhöll i Angers. Endast de förnämsta af dessa tjänare kände sin herre och husbonde till utseendet,
Efter en stund gaf hertigen företräde åt stadens adelsmän med damer. Kuren räckte ända till midnatt.
Staden var illuminerad, muskötsalfvor genljödo från gator och torg, domkyrkans klockor ringde, och det glada bullret från de goda stadsbornas traditionella fröjdebetygelser fördes på vindens vingar ända bort till Méridors tysta skogar,