Diana (1904)/Del 2/Kapitel 42
| ← En promenad till des Tournelles |
|
Chicot vaknar igen → |
XLII.
CHICOT VILL SOFVA.
De unga adelsmännens gemensamma promenad hade först väckt kungens och sedan Chicots uppmärksamhet.
Henri gick af och an i Louvren och väntade otåligt på att hans vänner skulle komma tillbaka från sin promenad med adelsmännen från Anjou.
Chicot hade följt efter dem på afstånd, och det dröjde icke länge, förrän han hade kommit på det klara med, hvad Bussy och Quélus hade i sinnet. Så snart han insåg det, begaf han sig till Monsoreaus bostad.
Herr de Monsoreau var en listig man, men att lura Chicot var han icke vuxen. Narren uppträdde gent emot honom med den största artighet och förklarade, att han kom för att å hans majestäts vägnar fråga efter hans befinnande. Hur skulle öfverhofjägmästaren kunna undvika att ta väl emot kungens representant?
Chicot fann herr de Monsoreau sängliggande.
Besöket hos hertigen hade totalt uttömt konvalescentens nyförvärfvade krafter. Och Rémy stod med fingret på hans puls, oroligt afvaktande det feberanfall, som antagligen ej skulle dröja att infinna sig.
Herr de Monsoreau inlät sig icke desto mindre i en konversation med Chicot, hvarunder han lyckades så skickligt dölja sitt hat mot hertigen af Anjou, att hvem som helst utom Chicot skulle ha blifvit bedragen. Men ju mera sluten och försiktig herr de Monsoreau visade sig, desto tydligare läste Chicot hans tanke.
— Det är omöjligt att någon kan visa sig så tillgifven François af Anjou, utan att det ligger något därunder, sade Chicot till sig själf.
Chicot förstod sig ganska bra på sjuka, och han ville gärna veta, om herr de Monsoreaus försämrade tillstånd möjligen var af samma art som Nicolas Davids.
Men Rémy var ingen bedragare, Sedan Chicot hade känt på herr de Monsoreaus puls, sade han för sig själf:
— Han är verkligen sjuk — han kan ingenting företaga. Nu återstår herr de Bussy. Låt se hvad han kan göra!
Chicot begaf sig nu till Hôtel Bussy, som strålade af ljus. Från hotellets köksregioner utströmmade matångor som skulle ha kommit broder Gorenflot att gråta af glädje.
— Håller herr de Bussy bröllop? frågade Chicot en af lakejerna.
— Nej! svarade denne. Herr de Bussy har försonat sig med några af herrarna vid hofvet, och han firar denna försoning med en storståtlig festmåltid.
— Jag kan väl aldrig tro att han förgiftar dem, tänkte Chicot. Men jag vet ju, att han aldrig skulle göra det. Hans majestät kan vara lugn för sina favoriter ännu så länge!
Nu vände Chicot om till Louvren och träffade där på Henri, som promenerade af och an i sin vapensal och var vid mycket dåligt lynne.
Han hade skickat ej mindre än tre bud efter Quélus, men som dessa bud ej förstodo att hans majestät var orolig, stannade de under vägen på ett utskänkningsställe, där de förnöjde sig med vin och diverse andra goda saker.
När Chicot kom in, utropade kungen häftigt:
— Ack, käre vän! Vet du hvad som har blifvit af dem?
— Hvilka dem? Dina smekungar?
— Ack ja! Mina stackars vänner?
— Jag tänker att de ä' rätt illa däran, svarade Chicot.
— Har man dödat dem för mig? utbrast Henry med hotande röst. Säg ut!
— Det är troligen alldeles slut med dem, sade Chicot småskrattande.
— Skrattar du, hedning?
— Lugna dig, min son! Döda ä' de inte, men nog tror jag att de ä' dödfulla.
— Å, hvad du skrämde mig! Men hur vågar du förtala dem för mig?
— Tvärtom, ers majestät!
— Du skämtar då om allt! Men försök nu att vara allvarsam! Vet du, att de ha gått ut tillsammans med de unga herrarna från Anjou?
— Visst vet jag det!
— Vet du också resultatet af denna sammanvaro?
— Ja visst! Jag har ju nyss sagt dig det. Om de inte ä' alldeles dödfulla, så är det nog inte mycket som fattas.
— Men Bussy då — Bussy?
— Ja, han är då en särskildt farlig karl!
— Tala allvarsamt, Chicot!
— Han har ju bjudit dina vänner på middag, vet jag! Tycker du att det är bra gjordt af honom kanske?
— Har Bussy bjudit dem på middag? Sina svurna fiender! Det är ju alldeles omöjligt.
— Ja, ser du — om de vore vänner, så skulle de alls inte känna något behof att berusa sig i hvarandras sällskap. Hör på, Henri, är du god gångare?
— Hvad menar du med det?
— Kan du gå ända till floden?
— Jag skulle kunna gå till världens ände för att få se ett så märkvärdigt skådespel.
— Du behöfver bara gå till hôtel Bussy, för att få se underverket.
— Följer du med?
— Nej tack! Jag kommer just därifrån.
— Men du kunde väl ändå …
— Nej, nej! Du kan väl begripa, att jag inte alls behöfver öfvertyga mig om det, eftersom jag redan har sett det. Jag har alldeles nött ut mina ben med att springa omkring i dag, nu har jag inte råd att nöta dem längre. Men gå du, min son, om du har lust — gå du, Henri lille!
Kungen gaf honom ett vredgadt ögonkast.
— Det är bra snällt af dig att oroa dig för de där ungdomarna! De göra ju för närvarande ingenting annat än skratta, festa och klandra din styrelse, så du kan vara fullkomligt lugn för dem. Låt oss nu i stället få en ordentlig supé — och se'n gå vi och lägga oss!
Kungen kunde ej låta bli att småle.
— Du kan då verkligen smickra dig med att vara en vis man, sade Chicot. Frankrike har haft både små och stora kungar, men ingen så tålig som du. Jag är viss om, att du i historien kommer att kallas för Henri den tålmodige. Det är en mycket vacker dygd att vara tålig, du — när man inte har någon annan.
— Tänk, att de inte ens förstå att uppföra sig som gentlemän! klagade Henri.
— Å, du oroar dig fortfarande för dina vänner, sade Chicot och sköt kungen framför sig till matsalen. Först jämrar du dig öfver att de ä' döda, och när du så får veta att de inte ä' det, så gråter och jämrar du dig i alla fall! Du gnäller då också jämt!
— Du retar mig, Chicot!
— Nå, men skulle du nu ha tyckt bättre om, att de alla låge med sju eller åtta värjstyng i magen? Du får väl lof att vara en enda smula konsekvent!
— Jag skulle tycka om att kunna räkna på mina vänner, sade Henri med dyster ton.
— Aha! Men, för böfveln — räkna på mig! Det kan du alltid göra, min son — bara jag får mat! Ge mig litet fasan — och tryffel också, tillade han och räckte fram sin tallrik.
Henri och hans ende vän gingo tidigt till sängs. Kungen suckade och kände en tryckning öfver hjärtat; Chicot pustade, därför att han hade ätit för mycket.
Följande morgon inställde sig herrar Quélus, Schomberg, Maugiron och d'Épernon i vanlig tid till kungens lever. Dörrvakten var van att låta dem gå in, och han öppnade dörren.
Chicot låg ännu och sof, men kungen hade ej fått en blund i sina ögon: Han rusade ursinnig upp ur sängen, slet bort de parfymerade betäckningarna från ansiktet och skrek:
— Ut härifrån! Ut, säger jag!
Den förbluffade dörrvakten förklarade för de unga adelsmännen, att kungen ej ville ta emot dem. De betraktade hvarandra med häpnad.
— Men, sire, stammade Quélus, vi ville säga ers majestät, att …
— Att ni inte ä' druckna längre, eller hur? inföll Henri försmädligt.
Chicot öppnade sitt ena öga.
— Förlåt, ers majestät, sade Quélus med mycken värdighet, ers majestät tar fel.
— Och jag har ändå inte berusat mig med Anjouvin, jag!
— Aha! sade Quélus småleende, nu förstår jag! Ja visst …
— Nå, hvad är det?
— Om ers majestät förännar oss ett enskildt samtal, så ska' vi genast förklara oss.
— Jag afskyr drinkare och förrädare!
— Sire! utropade de tre adelsmännen med en mun.
— Tålamod, mina vänner! sade därefter Quélus till de öfriga. Hans majestät har naturligtvis sofvit illa och haft elaka drömmar. Ett enda ord skall vara nog för att göra vår högt älskade herre god igen.
Den impertinenta ursäkt, som så djärft tillskrefs kungen af en undersåte, gjorde ett visst intryck på Henri. Han förstod, att de som vågade säga sådana saker, icke kunde ha gjort någonting mindre hederligt.
— Tala! sade han, men fatta er kort!
— Det vore kanske möjligt, sire, men det vore svårt.
— Jo, jo! Det tar lång tid att kringgå vissa anklagelser, sade kungen.
— Dem går man genast in på lifvet, förklarade Quélus. Men han gaf dörrvakten och Chicot en blick, som påminde kungen om, att han hade bedt om ett enskildt samtal.
Kungen vinkade, och dörrvakten gick. Chicot öppnade nu äfven sitt andra öga och sade:
— Bry er inte om mig — jag sofver som en gris!
Han slöt nu båda ögonen och började snarka af alla krafter.