Diana (1904)/Del 2/Kapitel 43
| ← Chicot vill sofva |
|
Kristi Lekamens fest → |
XLIII.
CHICOT VAKNAR IGEN.
Chicots tydliga bemödande att åter falla i sömn öfvertygade de unga adelsmännen, att de ej behöfde fästa sig vid hans närvaro.
Och för öfrigt hade de nästan vant sig att anse narren som ett af de oundgängliga inventarierna i kungens sofrum.
— Ers majestät! sade Quélus med en djup bugning. Ers majestät känner endast till hälften hvad som har tilldragit sig, och jag vågar påstå, att denna hälft är den minst intressanta. Naturligtvis har ingen af oss för afsikt att förneka, att vi ha ätit middag hos herr de Bussy — vi vilja till och med till ära för hans kock medge, att det var en öfverdådigt präktig middag.
— Ja, där fanns i synnerhet ett vin från Österrike eller Ungern, som var någonting enastående i den vägen, förklarade Schomberg.
— Hör bara på den otäcke tysken! utbrast Henri. Jag har alltid misstänkt, att han har stor svaghet för spirituosa.
— Det har jag vetat länge, sade Chicot, jag har sett honom full minst tjugo gånger.
Schomberg vände sig förbluffad om och såg på narren.
— Bry dig inte om, hvad jag säger, sade Chicot lugnande. Kungen vet, att jag ofta brukar tala i sömnen.
Schomberg vände sig åter till hans majestät och sade:
— Sire! Jag säger alltid rent ut, hvad jag tycker och tänker. Godt vin är en god sak.
— Hur kan man kalla det en god sak, som kommer en att glömma hvem vi tjäna? sade kungen strängt.
Schomberg tycktes vara böjd att fortfarande försvara det goda vinets sak, men Quélus vinkade åt honom, att han skulle vara tyst.
— Sire! tog nu Quélus åter till orda, jag vill nu meddela er, att under och i all synnerhet före måltiden hade vi ytterst allvarliga och intressanta samtal, som i väsentlig grad kunna sägas beröra ers majestäts intressen.
— Inledningen är så omständlig, att det förefaller mig som ett dåligt tecken, förklarade kungen.
— Å Gud, hvad den Valois är för en sladderhane! utbrast Chicot.
— Hör på, mäster Chicot! sade Henri högdraget. Om ni inte sofver, så kan ni gå ut!
— För tusan — om jag inte kan sofva, så är det ju ditt fel! svarade Chicot. Din röst surrar ju som en skallra i mina öron!
När Quélus såg, att man icke kunde få ostördt dryfta ett allvarligt ämne i detta slott, där allting vändes till skämt och löje, drog han en djup suck, höjde på axlarna och reste sig för att gå.
— Det är likväl fråga om allvarliga ting, ers majestät, sade d'Épernon.
— Jaså, verkligen? Om allvarliga ting, upprepade Henri.
— Ja! Såvida åtta tappra adelsmäns lif är någonting, som ers majestät anser mödan värdt att tala om, förklarade Quélus.
— Hvad vill det säga? utbrast kungen.
— Det vill säga, att jag afvaktar, om ers majestät vill höra hvad jag har att säga!
— Jag hör! lofvade Henri och lade sin hand på Quélus' axel.
— Nåväl, sire! Jag sade förut, att vi hade ett allvarligt samtal, och därunder kommo vi till den slutsatsen, att kungamakten för närvarande står på mycket svaga fötter i Frankrike.
— Därför att hela världen sammansvärjer sig mot den! utropade Henri.
— Kungamakten, fortfor Quélus, liknar dessa forntidens gudar, som blefvo urgamla utan att kunna dö, och som fortsatte att vandra sin odödliga bana, tyngda af mänskliga skröpligheter. Men de kunde föryngras och återfå sina krafter genom transfusion af ungt och friskt blod i deras gamla ådror; därigenom blefvo de åter starka och mäktiga. Alltid fanns det någon fanatiker, som var beredd att offra sig … Nåväl, sire, ert kungarike är nu lika skröpligt som dessa åldrade gudar — det kan inte lefva utan offer!
— Han talar gyllene ord! utbrast Chicot. Quélus, min son — gå du ut och predika på gatorna i Paris, och jag vill sätta upp en oxe mot ett ägg, att du till och med kommer att öfverglänsa den ljungande vältalaren Gorenflot!
Henri III sade ingenting. Det märktes tydligt, att en stor förändring småningom försiggick i hans sinne. I början hade han bemött sina gunstlingar öfvermodigt och hånfullt, men så blef han allt mera tyst och tankfull, och nu föreföll han dyster och uppskrämd.
— Vidare, Quélus! Du ser, att jag lyssnar till dina ord, sade han slutligen.
— Ers majestät är en stor regent, fortsatte Quélus efter en kort paus, men ers majestät saknar öfverblick öfver det hela. Adeln reser skrankor, som ers majestät inte mäktar höja sig öfver, och folket å sin sida tornar upp murar, som snart skola växa ers majestät öfver hufvudet. Nåväl, ers majestät — ni, som är en tapper krigare — ni vet ju, hur man bär sig åt i fält, när en fientlig styrka ställer sig som en hotande mur på trettio stegs afstånd från ens egen! De fega se sig tillbaka och fly, men de tappra sänka hufvudet och rusa till anfall.
— Ja, ja — framåt! ropade kungen häftigt. Guds död! Är jag inte den främste adelsmannen i mitt rike? Har jag inte i yngre dagar deltagit i ärofulla strider, som ännu hedras i sång och saga? Framåt, mina herrar! Jag går i spetsen och störtar mig i striden, där den rasar som värst!
— Ja, ja, framåt! upprepade de unge adelsmännen, elektriserade af kungens stridslystnad. Framåt! Till strids!
Chicot satte sig upp.
— Håll fred på er, ni andra därborta, sade han, och låt Quélus tala! Fortsätt du, min son! Du har redan sagt så många kloka och vackra saker, men du har nog flera kvar. Fortsätt!
— Ja, Chicot, du har rätt — som du ofta har. Jag skall fortsätta. Jag vill säga ers majestät, att nu är ögonblicket inne till ett af dessa offer, hvarom jag förut har talat. Mot de osynliga murar, som innesluta ers majestät och hämma er syn, skola fyra modiga män störta sig, vissa om ert gillande och eftervärldens berömmelse.
— Hvad menar du, Quélus? frågade kungen. Det hänförda uttrycket i hans ögon dämpades af en viss oro. Om hvilka fyra män talar du?
— Jag och mina kamrater vilja offra oss, ers majestät! förklarade den unge ädlingen med den stolthet, som alltid fyller en mans bröst, då han riskerar sitt lif för en stor sak.
— För hvad?
— För ers majestäts välfärd!
— Och mot hvem vilja ni strida?
— Mot edra fiender, sire!
— Ungdomligt hot och fantasteri! utropade Henri.
— Så bedömer kanske det kortsynta folket den känsla, som lifvar oss, sire! Och ers majestäts välvilja för oss är så stor, att den ej ens försmår att begagna sig af en så trivial förevändning. Men vi genomskåda er afsikt, sire! Och ni bör tala som en kung och inte som en kälkborgare. Försök inte att inbilla oss, att ni tror, att Maugiron hyser en särskild afsky för Antraguet, att Schomberg inte kan tåla Livarot, eller att d'Épernon är afundsjuk på Bussy och att Quélus hatar Ribeirac! Visst inte! Nej, vi äro alla unga, glada och ridderliga och skulle kunna älska hvarandra som bröder. Det är inte personlig ovilja, som väpnar våra händer — det är Frankrikes strid mot Anjou, det är folkets själftagna rätt, som reser sig mot Försynens gudomliga maktfullkomlighet. Vi känna oss som utkorade att föra kungamaktens kamp mot Ligan, och vi ha kommit för att säga till ers majestät: Välsigna oss, vår herre och kung — småle i nåd mot dem, som vilja dö för ers majestät! Er välsignelse skall måhända förskaffa oss seger, ert småleende skall göra det lätt för oss att dö.
Henris ögon fylldes af tårar. Han bredde ut sina armar för att sluta sina trogna vänner till sitt bröst.
Hela detta uppträde var icke utan en viss rörande stämning. Kungens verkligt varma tillgifvenhet för sina tappra gunstlingar och dessas modiga offervillighet måste göra ett djupt intryck.
Till och med Chicot var allvarligt rörd. Han satt i sin säng med hufvudet stödt mot handen, och hans vanligen kallt likgiltiga och sarkastiska min var totalt förvandlad. Hans ögon uttryckte ett sorgset allvar.
— Mina kära, tappra vänner! sade slutligen kung Henri. Tack för er ädla, uppoffrande tillgifvenhet! Det är ett stort mål ni ha för ögonen, och i dag känner jag en berättigad stolthet — icke därför att jag är kung öfver Frankrike, utan därför att jag är er vän. Men då jag själf bättre än någon annan vet hvad mina intressen fordra, så kan jag omöjligt ta emot ett offer, som, ehuru man kan ha skäl att hysa de mest lysande förhoppningar, likväl kan ända så, att jag förlorar er och sedan står ensam bland fiender. Tro mig — Frankrike är starkt nog att föra krig mot Anjou! Jag känner min bror, jag känner Guiserna och Ligan! Jag har ofta tyglat istadigare varelser än de!
— Men en krigare resonerar inte på det sättet, sire! utropade Maugiron. Han tar inte möjligheten af en olycklig utgång med i beräkningar af detta slag. När det gäller hederssaker och samvetsfrågor, måste en man handla i enlighet med sin öfvertygelse, utan att fråga efter den skada han kan lida.
— Förlåt, Maugiron, svarade kungen, men så handlar endast menige man. De gå blindt framåt, men anföraren måste handla med eftertanke.
— Nåväl! Må då ers majestät begagna eftertanke, men låt oss marschera framåt som soldater! sade Schomberg. Jag för min del har då ingen tanke på att striden kan få en olycklig utgång — jag har alltid tur.
— Du är lycklig, min vän, som kan säga så! sade kungen sorgset. Det kan då inte jag — men du är också endast tjugu år.
— Ers majestäts vänliga ord ha endast fördubblat vår ifver att få offra oss, förklarade Quélus. Hvilken dag tillåter ni, att vi korsa våra värjor med herrar Bussy, Livarot, Antraguet och Ribeirac?
— Aldrig! Jag förbjuder det tvärtom absolut. Aldrig, hör ni!
— Var så nådig och ursäkta oss, ers majestät! inföll Quélus, men striden är redan uppgjord — det blef den före middagen i går — och vi kunna inte ta tillbaka våra ord och löften.
— Men en kung har makt att lösa från ett löfte, förklarade Henri, om han säger: jag vill, eller jag vill inte, ty kungen är allsmäktig. Säg till dem, som vilja slåss med er, att jag har hotat er med min fruktansvärdaste vrede, om ni inlåta er i strid med någon. Och för att ni inte ska tvifla på, att jag menar hvad jag säger, så svär jag, att jag skall jaga i landsflykt hvem helst af er, som …
— Stanna, ers majestät! afbröt Quélus. Ni kan visserligen lösa oss från våra löften, men Gud ensam kan lösa oss från en ed. Svär icke! Ty om er vrede skulle drabba oss af sådan orsak och ni dömde oss till landsflykt, så skulle vi gå i landsflykt med glädje, därför att vi i främmande land kunde få infria vårt ord och kämpa mot våra motståndare.
— Om någon af hertigens adelsmän nalkas er på ett skotthålls afstånd, så skall jag kasta dem alla fyra i Bastiljen! utropade kung Henri.
— Och den dag ers majestät handlade så, skulle vi bege oss till Bastiljens kommendant barfota och med rep om halsen och låta honom fängsla oss tillsammans med våra motståndare, sade Quélus.
— Jag skall låta afrätta dem! Guds död — jag är väl kung ännu, hoppas jag!
— Om våra fiender blifva så behandlade, så skulle vi alla fyra skära strupen af oss vid foten af deras schavott.
Henri teg en lång stund. Därefter lyfte han sina mörka ögon mot höjden.
— Det kan man verkligen kalla tappra och högsinnade ädlingar! Och om Vår Herre icke välsignar en sak, som försvaras af så modiga män …
— Var inte ogudaktig — häda inte! sade Chicot med högtidlig ton, i det han steg ur sängen och gick fram till kungen. Dessa unga män äro tappra och ädelsinnade, uppfyll nu deras önskan! Bestäm en dag, då striden får äga rum — det hör dig till, men icke att diktera lagar för den Allsmäktige!
— Ack min Gud, min Gud! mumlade kung Henri.
— Sire, vi bönfalla! sade de fyra adelsmännen och böjde knä med sänkta hufvud.
— Nåväl, må så vara! Gud är rättvis, och han skall ge oss seger. Men vi måste beflita oss att göra oss behagliga inför Herren. Kom i håg, att Jarnac med ifver förrättade sin andakt, innan han gick att strida mot La Chateigneraie, som glömde sina religiösa plikter för vin och kvinnor. Gud hade kanske eljest haft barmhärtighet med den stackars Chateigneraies ungdom, hans skönhet och styrka, men så blef det Jarnac som afgick med segern och tog hans lif. Och nu skola vi alla ägna oss åt ifriga andaktsöfningar. Om tiden tillät, så skulle jag sända edra värjor till Rom och bedja den helige fadern välsigna dem. Nu få vi nöja oss med Sainte-Genevièves välsignelse, Vi fasta och gissla oss och fira Kristi Lekamens fest, och dagen därpå …
— Å, tack, tack, sire! utropade de fyra adelsmännen, det blir således om åtta dagar!
De kysste med hänförelse kungens händer. Henri omfamnade dem ännu en gång och gick sedan gråtande in i sitt bönerum.
— Programmet är således fullständigt ordnadt, sade Quélus. Det återstod endast att skrifva dit dag och timme. Skrif, Maugiron, här vid bordet — med kungens penna! Dagen efter Kristi Lekamens fest!
— Nu är det gjordt! svarade Maugiron. Men hvem skall lämna fram skrifvelsen?
— Jag, om ni behagar, sade Chicot. Men jag vill ge er ett godt råd, mina små vänner, Hans majestät talade nyss om fastor, gisslande och välsignelser. Allt detta kan ju vara utomordentligt bra efter en seger! Men före striden tillråder jag i stället hög diet, godt vin och minst åtta timmars sömn på dygnet. Ingenting gör handen så säker som en dylik régime. Och jag gillar visserligen på det högsta kungens kärleksfulla sinnelag gent emot er, men upprörande scener ä' inte nyttiga. Jag tror, att vi göra klokast i att undvika dem.
— Bravo, Chicot! ropade alla de unga ädlingarna.
— Adjö, mina små lejonungar, sade gaskognaren, nu går jag till Bussys hotell.
Han gick några steg, men vände om igen.
— A propos, sade han, lofva mig, att ni inte lämna kungen ett enda ögonblick under den stora festdagen! Ingen af er får resa åt landet den dagen! Stanna i Louvren som kungavakt! Det är öfverenskommet, eller hur? Nå, så mycket bättre — nu skall jag gå och uträtta ert uppdrag.
Chicot gick sin väg med brefvet i handen.