Djungelboken/Kapitel 13
| ← Shiv och gräshoppan |
|
Stridsdjurens paradsång → |
| Illustrationer av David Ljungdahl (1870–1940). På Wikipedia finns en artikel om Djungelboken. |
I DROTTNINGENS TJÄNST.
Man kan räkna det på många sätt, men räknar Tummetott
reguladetri, så räknar decimalbråk Slickepott.
Man kan sno det, vända, vrida, fläta, tills man dör,
men som Kalle-Janne aldrig Janne-Pelle gör.
Det hade regnat ihållande under en hel månad — regnat över ett läger av trettiotusen man och tusen kameler, elefanter, hästar, oxar och mulor, alla samlade på en plats, som kallades Rawal Pindi, i väntan på en revy, som skulle hållas för vicekonungen av Indien. Han hade fått besök av emiren av Avganistan — en vild kung från ett mycket vilt land; och emiren hade tagit med sig en livvakt på åttahundra man och hästar, som aldrig hade sett ett läger eller ett lokomotiv i hela sitt liv — vilda män och vilda hästar från Gud vet var längst bort i Centralasien. Varje natt kunde man vara säker på, att en hop av dessa hästar skulle slita sina tjuderrep och stampa upp och ned i lägret genom smutsen i mörkret, eller att kamelerna skulle slita sig lösa och springa omkring och stupa över tältrepen; och ni kan förstå hur pass trevligt detta var för folk, som ville sova. Mitt tält låg långt bort från kamelraderna, och jag trodde mig vara i säkerhet, men en natt stack en karl in huvudet och skrek: »Fort upp! Nu komma de! Mitt tält har gått!»
Jag förstod vilka »de» voro, och så drog jag på mig stövlarna och regnkappan och traskade ut i slasket. Lilla Vixen, min foxterrier, sprang ut på andra sidan; och där var ett rytande och brummande och babblande, och jag såg tältet störta in, då stången brast, och börja en ringdans som ett vanvettigt spöke. En kamel hade av misstag kommit in i det, och genomvåt och arg som jag var kunde jag inte låta bli att skratta. Så sprang jag vidare, ty jag visste inte, hur många kameler kunde ha slitit sig lösa, och inom kort befann jag mig utom synhåll för lägret, plöjande min väg fram genom gyttjan. Slutligen föll jag omkull över svansändan på en kanonlavett och förstod därav, att jag befann mig någonstädes i närheten av artillerilinjerna, där kanonerna hade hopförts under natten. Då jag inte hade lust att längre ströva omkring i regntjockan och mörkret, bredde jag min regnkappa över mynningen på en kanon och gjorde ett slags vigvam med tillhjälp av ett par laddstakar, som jag hittat, och sträckte ut mig längs svansen på en annan kanon, undrande vart Vixen hade tagit vägen och var jag kunde vara.
Just som jag höll på att slumra in, hörde jag skramlet av seldon och ett skriande, och en mulåsna passerade förbi mig, skakande sina våta öron. Hon tillhörde ett skruvkanonbatteri, ty jag hörde klirrandet av remmar och ringar och kedjor och annat på sadelputan. Skruvkanonerna äro lätta små kanoner, gjorda i två delar, som skruvas ihop, när de skola användas. De föras upp i bergen, varhelst en mulåsna kan bana sig väg, och de äro mycket användbara i strid i bergland. Bakom mulåsnan kom en kamel, med sina stora mjuka fötter plaskande och halkande i gyttjan och med halsen knyckande fram och tillbaka som på en skrämd höna. Till all lycka kände jag tillräckligt djurspråket — inte vilddjursspråket, utan lägerdjursspråket, naturligtvis, som jag hade lärt av infödingarna — för att förstå vad han sade. Han måste ha varit den, som flaxat in i mitt tält, ty han ropade till mulan: »Vad skall jag göra? Vart skall jag gå? Jag har kämpat med ett vitt ting, som fladdrade, och det tog en käpp och slog mig på halsen.» (Det var min sönderslagna tältstång, och jag var förtjust att höra det). »Ska vi fortsätta att springa?» »
»Åh, var det du», sade mulåsnan, »du och dina vänner, som ställde till sådan uppståndelse i lägret? Det är bra, du kommer att få stryk för det i morgon bitti, men jag skall ge dig litet i förskott redan nu.»
Jag hörde seldonet skramla, när mulan slog bakut och gav kamelen två sparkar mellan revbenen, så att det lät som slag på en trumma. »En annan gång», sade mulan, »aktar du dig att ränna genom ett mulåsnebatteri mitt i natten och skrika: 'Tjuvar och elden är lös!' Sitt ned och håll din dumma hals stilla.»
Kamelen fällde på kamelsätt ihop benen som en tvåfotstumstock och satte sig jämrande ned. Det hördes regelbundna hovslag i mörkret, och en stor nummerhäst galopperade fram lika taktfast som trodde han sig vara på parad, tog språng över en kanonsvans och stannade inpå mulåsnan.
»Det är skamligt», sade han och blåste ut näsborrarna. »De där kamelerna ha varit framme igen och ränt genom våra led — för tredje gången på den här veckan. Hur ska' en häst kunna hålla sig i kondition, om han inte får sova? Vem där?»
»Jag är bakstycke-mulan[1] vid kanonen nummer två vid första skruvbatteriet», sade mulåsnan, »och den andra är en av dina vänner. Han väckte mig också. Vem är du?»
»Nummer 15, tropp E, 9:de lansiärregementet — Dick Cunliffes häst. Maka åt dig litet.»
»Åh, ber om ursäkt», sade mulåsnan. »Det är så mörkt, att man har svårt att se. Äro de inte vämjeliga, de här kamelerna? Jag gav mig i väg från mina led för att få litet lugn och ro här.»
»Ädla herrar», sade kamelen ödmjukt, »vi hade elaka drömmar i natt, och vi voro mycket förskräckta. Jag är bara en simpel packningskamel vid 39:de infödingsinfanteriet, och jag är inte lika tapper som ni, ädla herrar.»
»Nå, men varför stannade du då inte kvar och bar packningen åt 39:de infödingsinfanteriregementet, i stället för att ränna omkring i lägret?» sade mulåsnan.
»Det var sådana hemska drömmar», sade kamelen. »Jag är rysligt ledsen. Hör! Vad är det där? Ska vi fortsätta att springa?»
»Sitt ned», sade mulåsnan, »annars bryter du av dina långa käppben mellan kanonerna.» — Hon spetsade ena örat och lyssnade. — »Oxar!» sade hon. »Kanonoxar. På min ära, du och dina vänner ha väckt lägret riktigt ordentligt. Det fordras duktiga påstötningar för att få upp en kanonoxe.»
Jag hörde en kätting släpa på marken, och ett ok av stora, vresiga vita oxar, som draga de tunga belägringskanonerna, nar elefanterna ej vilja gå närmare elden, kommo travande skuldra vid skuldra; och nästan trampande på kedjan kom en annan batteriåsna, som vilt ropade på »Billy».
»Det är en av våra rekryter», sade den gamla mulåsnan till nummerhästen. »Han ropar på mig. Hitåt, pojkvasker, och låt bli att skräna! Mörkret har ännu aldrig bitit någon.»
Kanonstutarna lade sig ned tillsammans och började idissla, men den unga mulåsnan kröp tätt intill Billy.
»Det var någonting», sade hon, »någonting fruktansvärt och rysligt, Billy! Det kom in mitt bland oss, när vi sovo. Tror du, att det ville döda oss?»
»Jag har verkligen stor lust att ge dig en av mina prima sparkar», sade Billy. »Att tänka sig, att en fullväxt mula med din uppfostran skall skämma ut batteriet inför de här herrarna!»
»Sakta i backarna!» sade nummerhästen. »Kom ihåg, att alla äro vi barn i början. Första gången i mitt liv jag såg en människa (det var i Australien, när jag var tre år), sprang jag halva dagen, och hade jag fått se en kamel, hade jag väl sprungit ännu!»
Nästan alla hästar för det engelska kavalleriet hämtas till Indien från Australien och tämjas och ridas in av ryttarna själva.
»Sant nog», sade Billy. »Låt bli att darra, pojkbyting! Första gången jag kände seldonen med alla remmar och kedjor på ryggen, stod jag på frambenen och sparkade av mig varteviga dugg. Jag hade inte lärt mig den riktiga sparkkonsten då, men batteriet förklarade, att det aldrig sett maken.»
»Men det här var inga seldon eller någonting, som skramlade», sade den unga mulåsnan. »Du vet nog, att sådant inte skrämmer mig längre, Billy. Det var någonting liknande träd, och de föllo upp och ned utefter våra led och babblade, och min grimma brast och jag kunde inte få fatt i min pådrivare och inte heller kunde jag finna dig, Billy, så att jag sprang min väg — tillsammans med de här herrarna.»
»Hm!» sade Billy. »Så snart jag hörde, att kamelerna voro lösa, gav jag mig i väg på egen hand. När en batteri-, en skruvkanonsbatteriåsna kallar kanonstutar för herrar, då måste hon sannerligen vara mycket häftigt uppskakad. Vilka äro ni, karlar därnere på marken?»
Kanonstutarna rullade idisslande sina bollar och svarade båda på en gång:
»Sjunde oket vid första kanonen på det grova batteriet. Vi sovo, när kamelerna kommo, men när de trampade på oss, stego vi upp och gingo vår väg. Det är bättre att ligga i fred i smutsen än att bli störd på ett gott läger. Vi sade åt er vän där, att det inte var någonting att vara rädd för, men han är så lärd, att han tyckte annat. Buh!»
Och de fortforo att idissla.
»Så går det, när man är rädd», sade Billy. »Du blir utskrattad av kanonstutarna. Jag hoppas det är i din smak, pojkspoling.»
Den unga mulåsnans tänder gnisslade, och jag hörde henne mumla någonting om att hon inte var rädd för någon gammal biffstut i hela världen; men oxarna endast skrapade med hornen mot varandra och fortsatte att idissla.
»Nå, bliv inte arg efter att ha varit rädd. Det är den värsta sortens feghet», sade nummerhästen. »Litet var kan ursäktas, om han blir en smula skrämd under natten, tycker jag, när man ser saker, som man inte kan förklara. Vi sleto oss lösa gång på gång, fyrahundrafemtio av oss, bara för att en ny rekryt berättade historier om spetsormar hemma i Australien, tills vi blevo dödsskrämda av de lösa ändarna av våra grimskaft.»
»Det där är gott och väl i lägret», sade Billy. »Jag har själv inte någonting emot en liten rusning ibland bara på skoj, när jag inte varit ute på ett par dagar; men hur är det i aktiv tjänst?»
»Åh, det är en helt annan omgång nya skor», sade nummerhästen. »Då rider Dick Cunliffe på min rygg och trycker skänklarna i mig, och allt jag har att göra är att se mig för, var jag sätter fötterna, och att ha bakbenen väl under mig och att vara tygelkänslig.»
»Tygelkänslig, vad är det för något?» sade den unga mulåsnan.
»Vid alla sabelklingor!» frustade nummerhästen; »vill du verkligen påstå, att ni inte få lära er att vara tygelkänsliga i ert arbete? Hur kan ni uträtta någonting alls, om ni inte kan snurra runt på fläcken, när tygeln trycker på halsen? Det betyder liv eller död för ryttaren och naturligtvis även liv eller död för er själva. Gå runt med bakbenen under er i samma ögonblick ni känna tygeln på halsen! Om ni inte ha rum att snurra runt, stegra er då en smula och sväng i luften på bakbenen. Det är att vara tygelkänslig.»
»Vi behöva inte lära oss det där», sade Billy stramt. »Vi lära oss att lyda mannen, som går vid vårt huvud, att gå, när han befaller det, och stanna, när han befaller det. Jag antar, att det kommer på ett ut. Nå, med alla de där fina piruetterna och stegringarna, som måste vara skadliga för dina hasar, vad uträttar du med dem?»
»Det beror på», sade nummerhästen. »Vanligen gäller det för mig att ge mig in bland en hop tjutande, skäggiga män med knivar — långa, blanka knivar, värre än hovslagarens — och jag måste ge akt på, att Dicks stövel snuddar vid närmaste mans utan att klämma. Jag kan se Dicks lans till höger om mitt högra öga, och då vet jag, att jag är trygg. Jag skulle inte ge mycket för den karl eller häst, som ställde sig i vägen för Dick och mig, när vi ha bråttom.»
»Kunna inte knivarna göra illa?» sade den unga mulåsnan.
»Jo, jag fick mig en gång en skåra över bröstet, men det var inte Dicks fel...»
»Jag skulle visst brytt mig om, vems felet var, om jag blivit skadad!» sade den unga mulåsnan.
»Det måste man», sade nummerhästen; »om man inte litar på sin ryttare, kan man lika gärna ge sig i väg med detsamma. Det gör nog också en del av våra hästar, och jag klandrar dem inte. Men som sagt, det var inte Dicks fel. Karlen låg på marken, och jag stegrade mig för att inte trampa på honom, och då högg han upp mot mig. Nästa gång jag måste gå över en karl, som ligger utsträckt, skall jag trampa på honom — hårt!»
»Hm», sade Billy, »det där låter tokigt. Knivar äro alltid gemena ting. Då är det bra mycket trevligare att klättra uppför ett berg med en väl avvägd sadel, streta med alla fyra fötterna och med öronen också, vad det beträffar, och krypa och kravla och vricka sig fram, tills man kommer hundra fot över alla de andra på en avsats, där man nätt och jämnt har rum för sina hovar. Då står man stilla och håller sig lugn — bed aldrig en karl hålla ditt huvud, pojkspoling — håller sig lugn, medan kanonerna skruvas ihop, och så tittar man på, hur de små knallande granaterna slå ned bland trädtopparna, långt, långt därnere.»
»Snava ni aldrig?» frågade kavallerihästen.
»Man säger, att förrän en mula snavar, kan man klyva ett hönsöra», sade Billy. »Kanske händer det emellanåt, att en illa packad sadel vräker omkull en mula, men det är mycket sällan. Jag önskar, att du finge se oss i arbete. Det är verkligen vackert. Nåå, det dröjde tre år, innan jag kom underfund med, vart männen ville hän. Hela konsten består i att aldrig visa sig mot horisonten, ty gör man det, kan man bli beskjuten. Kom ihåg det, pojke. Alltid hålla sig så väl gömd som möjligt, även om man måste ta en omväg på en hel mil. Jag leder batteriet, när det gäller detta slags klättring.»
»Bli beskjuten utan möjlighet att få spränga in bland folket, som skjuter!» sade kavallerihästen betänksamt. »Det skulle jag inte stå ut med. Jag skulle längta att gå till anfall — med Dick.»
»Åhnej, det skulle du nog låta bli, ty, ser du, så snart kanonerna äro i ställning, göra de hela anfallet. Det är vetenskapligt och fint uträknat, men knivar — fy då!»
Trängkamelen hade under en lång stund nickat med huvudet fram och tillbaka, ivrig att få sticka in med ett ord. Så hörde jag honom harkla sig och nervöst ta till ordet:
»Jag... jag... jag har också varit med och slagits en smula, men inte med det där klättrandet eller springandet.»
»Inte det? Nåja, eftersom du själv säger det», sade Billy, »så ser du verkligen inte ut att kunna vare sig klättra eller springa så särdeles väl. Nå, men hur bar du dig åt då, gamla Hösäck?»
»På rätta sättet», sade kamelen. »Vi satte oss ned allesammans...»
»Åh, vid min svansrem och bröstplåt!» sade nummerhästen med låg röst. »Satte sig ned.»
»Vi satte oss ned — en hundra stycken», fortfor kamelen, »i en stor fyrkant, och männen staplade upp våra kajawaher, vår packning och våra sadlar, utanför fyrkanten, och så sköto de över våra ryggar, ja, det gjorde de, på alla sidorna av fyrkanten.»
»Vilka sköto? Vilka som helst kanske?» sade nummerhästen. »Man lärde oss i ridskolan att lägga oss ned och låta våra herrar skjuta över oss, men Dick Cunliffe är den enda man jag skulle våga låta göra det. Det kittlar mina sadelgjordar, och för resten kan jag inte se med huvudet på marken.»
»Det kommer väl på ett ut, vem som skjuter över en», sade kamelen. »Det är en massa män och en massa andra kameler alldeles inpå och en stor mängd rökmoln. Jag känner mig då inte rädd; jag bara sitter stilla och väntar.»
»Och ändå», sade Billy, »drömmer du otäcka drömmar och vräker hela lägret över ända mitt i natten. Det är bra, det är bra! Men förrän jag lade mig ned, för att inte säga satte mig ned, och lät en man skjuta över mig, skulle mina hovar och hans huvud göra bekantskap. Har man väl någonsin hört någonting rysligare!»
Det uppstod en lång tystnad, men så lyfte en av kanonstutarna upp sitt stora huvud och sade:
»Allt det där är verkligen urfånigt! Det finns bara ett sätt att strida.»
»Åh, för all del, fortsätt!» sade Billy. »Förlåt, att jag frågar, men jag antar, att ni, era krabater, stå på svansarna, när ni strida?»
»Det finns bara ett sätt», sade båda med en röst. (De måste ha varit tvillingar). »Och det sättet är följande: »Att spänna alla tjugu oken för den stora kanonen, så snart Dubbelsvans trumpetar.» (»Dubbelsvans» är lägerslangordet på elefanten).
»Varför trumpetar Dubbelsvans?» frågade den unga mulan.
»För att visa, att han inte vill gå närmare röken på andra sidan. Dubbelsvans är en feg stackare Så hugga vi i den stora kanonen allihop — hej! hopp! hej hopp! Vi varken klättra som katter eller springa som kalvar, vi gå rakt fram över den öppna slätten, tjugu okade par, tills man okar av oss igen, och så beta vi, medan de stora kanonerna tala över slätten till någon stad med jordvallar, och stycken av vallarna falla ur och dammet står i högan sky, som om en hel mängd boskap kom hem.»
»Åh! Och ni begagna den tiden till att äta?» sade den unga mulåsnan.
»Den tiden liksom varje annan. Äta är alltid gott. Vi äta, tills man okar på oss igen, och så draga vi kanonen tillbaka till det ställe, där Dubbelsvans väntar på den. Ibland finns det stora kanoner i staden, som ge svar på tal, somliga av oss bli dödade, och då finns det alltid mera bete för oss andra, som äro kvar. Allt det där är ödet — ingenting annat än ödet. Men i alla fall är Dubbelsvans en feg stackare. Det där är rätta sättet att strida. Vi äro bröder, från Hapur. Vår fader var en Shivas heliga tjur. Vi ha talat.»
»Gott, jag har åtminstone lärt mig något nytt den här natten», sade nummerhästen. »Skulle ni, mina herrar vid skruvkanonsbatteriet, känna er upplagda att äta, när man skjuter på er med stora kanoner och Dubbelsvans är bakom er?»
»Lika mycket som vi skulle känna oss upplagda att sitta ned och låta män ligga raklånga över oss, eller att rusa in bland folk med knivar. Jag har väl aldrig hört maken till struntprat! En klippavsats, en väl avvägd börda, en förare, som man kan vara säker på låter en själv välja väg — det är jag med om! Men... det andra — nej!» sade Billy och stampade med hoven.
»Naturligtvis», sade nummerhästen, »äro inte alla skapta på samma sätt, och jag förstår väl, att din familj på farssidan skulle ha svårt att fatta en hel del saker.»
»Lämna du min familj på farssidan i fred», sade Billy stucken, ty ingen mula tycker om att bli påmind om, att hennes far var en vanlig åsna. »Min far var en gentleman från södern, och han kunde slå ned och bita och sparka i slamsor varenda häst han kom över. Minns det, din tjocka, bruna Brumby!»
Med Brumby menas en vild häst utan uppfostran. Må man tänka sig en Ormondes känslor, om en omnibushäst kallade honom krake, och man får en föreställning om vad den australiska hästen kände. Jag såg hans vitöga glittra i mörkret.
»Passa dig, du son av en importerad Malagaåsna!» sade han mellan tänderna. »Jag kan tala om för dig, att jag på morssidan härstammar från Carbine, vinnaren av Melbourne-pokalen, och där jag kommer ifrån äro vi inte vana att låta oss toppridas av någon papegojspladdrande, grishuvad mulåsna vid ett knallbösse-ärtskjutare-batteri. Är du färdig?»
»Upp på bakbenen!» skriade Billy.
De reste sig upp mot varandra, och jag väntade en ursinnig strid, då en kluckande, mullrande röst ropade ut från mörkret till höger:
»Barn, varför ska ni slåss? Håll er lugna!»
Båda de arga bestarna sänkte sig åter med en fnysning av vämjelse, ty varken häst eller mulåsna kan uthärda att höra en elefants röst.
»Det är Dubbelsvans», sade nummerhästen. »Jag kan inte fördra honom. En svans i vardera ändan är inte vackert.»
»Precis vad jag också tycker», sade Billy och tryckte sig sällskapligt mot hästen. »Vi ha samma smak i mångt och mycket.»
»Förmodligen ha vi ärvt det av våra mödrar», sade nummerhästen. »Men låt oss inte gräla om den saken. Hej! Dubbelsvans, är du bunden?»
»Ja», sade Dubbelsvans, med ett skratt genom hela snabeln. »Jag är bunden för natten. Jag har hört allt vad ni, era slynglar, ha sagt. Men varen inte rädda. Jag skall inte komma över till er.»
Stutarna och kamelerna sade halvhögt:
»Rädda för Dubbelsvansar — så'na galenskaper!»
Stutarna fortsatte högt:
»Det gör oss ont, att du hörde det, men sant är det. Säg, Dubbelsvans, varför är du rädd för kanonerna, när de skjuta?»
»Nåja», sade Dubbelsvans, i det han gned sitt ena bakben mot det andra, alldeles som en liten pojke, som deklamerar en vers, »jag är inte fullt säker på, att ni ha förstått vad det gäller.»
»Nej, det ha vi inte, men det är vårt arbete, att dra kanonerna», sade stutarna.
»Jag vet det, och jag vet, att ni äro bra mycket modigare än ni själva tro. Men med mig är det en helt annan sak. Min batterichef kallade mig häromdagen en Pachydermatisk Anakronism.»
»Det är väl ett nytt stridssätt, förmodar jag», sade Billy; som började bli vid gott humör igen.
»Du begriper naturligtvis inte vad det betyder, men det gör jag. Det betyder någonting, som är mitt emellan, och det är just vad jag är. Jag kan se inuti mitt huvud vad som kommer att hända, när en granat springer, men ni stutar kunna inte det.»
»Men det kan jag», sade nummerhästen. »Åtminstone en smula. Jag försöker att inte tänka på det.»
»Jag kan se mer än du, och jag måste tänka på det. Jag vet, att det finns en massa delar av mig, som måste skyddas, och jag vet, att ingen vet hur jag skall kureras, när jag blir sjuk. Allt vad de kunna göra är att dra in min förares lön, tills jag blir frisk igen, och jag litar inte fullt på min förare.»
»Åh», sade nummerhästen. »Det förklarar saken. Jag litar fullt på Dick.»
»Du kunde sätta upp ett helt regemente med Dick'ar, på min rygg, utan att jag skulle känna mig tryggare. Jag vet tillräckligt för att känna mig illa till mods, men inte tillräckligt för att det oaktat gå på.»
»Vi förstå inte», sade stutarna.
»Nej, jag vet, att ni inte begripa det. Jag talar inte heller till er. Ni veta inte, vad blod är.»
»Joo då», sade stutarna. »Det är någonting rött, som rinner ned i jorden och luktar.»
Nummerhästen sparkade bakut och tog språng och fnyste.
»Tala inte om'et», sade han. »Jag kan känna lukten bara genom att tänka på det. Det kommer mig att känna behovet att springa — när jag inte har Dick på ryggen.»
»Men det finns ju inte här», sade kamelen och stutarna. »Hur kan du vara så dum!»
»En otäck sak är det», sade Billy. »Jag känner visserligen ingen lust att springa, men jag tycker inte om att tala om'et.»
»Nu ä' ni där!» sade Dubbelsvans och svängde på svansen, färdig att förklara saken.
»Ja visst, vi ha varit här hela natten», sade stutarna.
Dubbelsvans stampade otåligt med foten, så att järnringen kring den skramlade.
»Åh, jag talar inte till er», sade han. »Ni kunna inte se inuti ert huvud.»
»Nej, vi se utåt med våra fyra ögon», sade stutarna. »Vi se rakt framför oss.»
»Om jag såge endast på det sättet, skulle ni alls inte behöva draga den stora kanonen. Om jag vore lik min kapten — han kan se sakerna inuti sitt huvud, innan skjutningen börjar, och han darrar i hela kroppen, men han vet för mycket för att springa sin väg — om jag vore lik honom, skulle jag kunna draga kanonerna. Men vore jag så vis, skulle jag aldrig stanna här. Jag skulle bli en kung i skogarna, som jag var i forna dagar, och sova halva dagen och bada så mycket jag ville. Jag har inte fått ett ordentligt bad på en hel månad.»
»Det där är nog bra alltsammans», sade Billy, »men inte blir en sak bättre för att man ger den ett långt namn.»
»Tst!» sade nummerhästen. »Jag tror mig förstå, vad Dubbelsvans menar.»
»Ni skola förstå det bättre om ett ögonblick», sade Dubbelsvans förargad. »Kanske ni vilja vara så goda och förklara, varför ni inte tycka om det här!»
Han började trumpeta ursinnigt genom ändan av sin trumpet.
»Låt bli det där!» sade Billy och nummerhästen på en gång, och jag kunde höra dem stampa och skälva. En elefants trumpetande är alltid otäckt, i synnerhet under en mörk natt.
»Jag skall inte låta bli», sade Dubbelsvans. »Var god och förklara det där. Uhrrmf! Rrrt! Rrrmf! Rrrhha!»
Men så tystnade han plötsligt, och jag hörde ett sakta gnällande i mörkret och förstod, att Vixen äntligen hade funnit mig. Hon visste lika väl som jag, att om det finns något i världen som en elefant fruktar mer än någonting annat, så är det en liten skällande hund; alltså stannade hon för att retas med Dubbelsvans vid hans påle och gläfste omkring hans stora fötter. Dubbelsvans hasade undan fötterna och gnällde.
»Gå din väg, lilla hund!» sade han. »Nosa inte på mina fotknölar, eller sparkar jag till dig. Snälla lilla hund — rara lilla vovvov, låt bli! Gå hem, ditt gläfsande lilla odjur! Finns då ingen här, som kan köra bort henne? Hon kommer att bita mig.»
»Det förefaller mig», sade Billy till nummerhästen, »som om vår vän Dubbelsvans vore rädd snart sagt för allting. Om jag hade ett gott mål för varje hundracka, som jag sparkat över exercisfältet, skulle jag vara nästan lika tjock som Dubbelsvans.»
Jag visslade, och Vixen, smutsig över hela kroppen, sprang fram till mig och slickade mig om näsan och berättade mig en lång historia om hur hon hade letat efter mig genom hela lägret. Jag har aldrig låtit henne veta, att jag förstår djurspråket, ty då skulle hon ha tagit sig alla möjliga friheter. Jag stoppade utan vidare in henne under rocken, och Dubbelsvans hasade och stampade och brummade för sig själv.
»Underbart! Högst underbart!» sade han. »Det ligger i blodet hos vår familj... Men vart kan det otäcka lilla kräket ha tagit vägen?»
Jag hörde honom treva runt omkring sig med snabeln.
»Vi ha alla våra små svagheter», fortfor han, i det han snöt sig. »Ni, mina herrar, tror jag, blevo förskräckta, då jag trumpetade.»
»Inte precis förskräckta», sade nummerhästen, »men jag kände mig till mods, som om jag fått bålgetingar där min sadel brukar vara. Börja inte igen.»
»Jag blir skrämd av en liten hund, och kamelen här skrämmes av elaka drömmar under natten.»
»Det är mycket lyckligt för oss, att inte vi allesammans måste strida på samma sätt», sade nummerhästen.
»Vad jag gärna ville veta», sade den unga mulåsnan, som hade hållit sig tyst en lång stund — »vad jag gärna ville veta är, varför vi alla måste strida.»
»Därför att man kommenderar oss», sade nummerhästen med en föraktfull fnysning.
»Order», sade Billy mulåsna och smällde ihop tänderna.
»Hukm hai» (ett kommandorop), sade kamelen med ett kluckande ljud, och Dubbelsvans och stutarna repeterade: Hukm hai!»
»Ja, men vem ger orderna?» sade rekrytåsnan.
»Mannen, som går vid vårt huvud — eller sitter på vår rygg — eller håller nosrepet — eller drar oss i svansen», sade Billy och kavallerihästen och kamelen och stutarna den ena efter den andra.
»Men vem ger honom orderna?»
»Nej, nu är du alltför frågvis, pojkvasker», sade Billy, »och det är ett sätt att tigga sparkar. Allt vad du har att göra är att lyda mannen vid ditt huvud och inte göra några frågor.»
»Han har fullkomligt rätt», sade Dubbelsvans. »Jag kan inte alltid lyda, därför att jag är en sådan där 'mitt emellan', men Billy har rätt. Lyd mannen, som närmast ger dig order, eller också stannar du hela batteriet och får stryk till på köpet.»
Kanonstutarna reste sig för att gå.
»Morgonen är i annalkande», sade de. »Vi gå tillbaka till våra platser. Det är sant, att vi endast se utåt med våra ögon och vi äro inte så särdeles klyftiga av oss; men i alla fall äro vi det enda folket här i natt, som inte låtit skrämma sig. Godnatt, I hjältar!»
Ingen svarade, och för att byta om samtalsämne sade nummerhästen:
»Vart tog den lilla hunden vägen? En hund betyder alltid, att en människa finns i närheten.»
»Här är jag», gläfste Vixen, »under kanonsvansen med min herre. Ni tjocka, drumliga slynglar till kameler, ni vräkte omkull vårt tält. Min herre är mycket ond.»
»Buh!» sade stutarna; »han måste vara vit.»
»Naturligtvis är han det», sade Vixen. »Tro ni, att jag springer efter en svart oxfösare?»
»Buh! Ooh! Uff!» sade stutarna. »Låt oss skynda härifrån!»
De plumsade framåt i gyttjan och lyckades på något sätt trassla in sitt ok på stången till en ammunitionsvagn, där det blev sittande.
»Nu ha ni ställt till det trevligt!» sade Billy lugnt. »Streta inte! Ni få bli hängande där, tills det blir dager. Men vad i all världen står på?»
Stutarna läto höra de långt utdragna, väsande fnysningar, som indisk boskap brukar ge ifrån sig, och stretade och sleto och svängde och stampade och snavade och voro nära att falla omkull i dyn, allt under det att de bölade vilt.
»Ni komma att bryta nacken av er», sade nummerhästen. »Men vad är det åt er? Är det för att vita män nämndes? Med dem lever ju jag tillsammans.»
»De — äta — oss! Buh! Hugg i!» sade den närmaste stuten. Nu brast oket med en skarp smäll, och de lunkade bullrande i väg.
Jag hade aldrig förut förstått, vad det var som gjorde indisk boskap så förskräckt för engelsmän. Vi äta oxkött något, som de infödda oxfösarna aldrig vidröra — och naturligtvis tycker inte boskapen om det.
»Må jag bli hudflängd med mina egna sadelkedjor! Ven hade kunnat tro, att två sådana där tjocka klumpar skulle tappa huvena!» sade Billy.
»Strunt i det! Nu går jag och hälsar på mannen där. De flesta vita män, det vet jag, bruka ha någonting i sina fickor», sade nummerhästen.
»Då skiljas vi åt nu. Jag kan inte säga, att jag är särdeles förtjust i dem. Dessutom, vita män, som inte ha någon bättre plats att sova på än här, dem måste man misstänka för att vara tjuvar, och jag bar en hel del av kronans persedlar på min rygg. Kom, pojkspoling, så gå vi tillbaka till våra led. Godnatt, australier! Träffas i morgon på paraden, antar jag. Godnatt, gamla Hösäck! Försök en annan gång att behärska dina känslor! Godnatt, Dubbelsvans! Om du passerar oss i morgon på fältet, så låt bli att trumpeta. Det bringar bara oreda i leden.»
Billy mulåsna stultade i väg med en gammal veterans hoverande later, men nummerhästens huvud stacks nosande mot mitt bröst, och jag gav honom skorpor, medan Vixen, som är den mest inbilska lilla hund, berättade lögnaktiga historier för honom om de tjogtals hästar, som hon och jag höllo.
»Jag kommer i morgon till paraden i min dogcart», sade hon. »Var kommer du att stå?»
»På vänstra flygeln på andra skvadronen. Jag bestämmer takten för hela min tropp, lilla fröken», sade han artigt. »Nu måste jag gå hem till Dick. Min svans är rysligt smutsig, och han kommer att få två timmars styvt göra med att få mig klädd till paraden.»
Den stora paraden med trettiotusen man hölls samma eftermiddag, och Vixen och jag hade en bra plats alldeles i närheten av vicekonungen och emiren av Afganistan i sin stora svarta mössa av astrakanull och den stora diamantstjärnan mitt på mössan. Under första delen av revyen rådde idel solsken, och regementena marscherade fram i våg på våg av ben, som rörde sig i takt på samma gång, och gevären i en linje, så att det gick runt för ögonen. Sedan kom kavalleriet under Bonnie Dundees vackra rytterimarsch, och Vixen spetsade öronen, där hon satt i dogcarten. Andra lansiärskvadronen sprängde förbi, och där befann sig nummerhästen, med svansen som spunnet silke, med huvudet nedböjt mot bröstet, det ena örat riktat framåt, det andra bakåt, markerande takten för hela skvadronen och benen gående så jämnt som en valsmelodi. Därpå kommo de grova kanonerna, och jag såg Dubbelsvans och två elefanter till spända i rad efter varandra framför en fyrtiopundig belägringskanon, medan tjugu ok oxar gingo bakom. Paret nummer sju hade ett nytt ok, och de föreföllo tämligen styvbenta och trötta. Sist kommo skruvkanonerna, och Billy mulåsna hoverade sig, som om hon hade fört kommandot över alla trupperna, och hennes seldon var smort och blankat, så att det glänste. Jag utbragte på egen hand ett hurra för Billy mulåsna, men hon tittade varken åt vänster eller höger.
Regnet började åter falla, och en stund var det så regntjockt, att man inte kunde se vad trupperna gjorde. De hade svängt upp i en vid halvcirkel över slätten och formerade sig på en linje. Denna linje växte och växte och växte, tills den var tre kvarts engelsk mil lång från flygel till flygel — en ogenomtränglig mur av män, hästar och kanoner. Så satte den sig i rörelse rakt på vicekonungen och emiren, och när den kom närmare, började marken att skaka som däcket på en ångare, då maskinerna gå för full fart.
Såvida man inte själv varit med, kan man inte föreställa sig den skräckinjagande verkan denna oupphörliga framryckning av trupper har på åskådarna, även om de veta, att det endast är en revy. Jag såg på emiren. Hittills hade han inte visat minsta tillstymmelse av tecken till förvåning eller någonting annat; men nu började hans ögon bli allt större och större, och han tog upp tyglarna på hästhalsen och sneglade bakom sig. Ett ögonblick såg det ut, som om han ämnade draga sin sabel och hugga sig väg genom de engelska männen och kvinnorna i vagnarna bakom. Men så upphörde framryckandet tvärt, marken var stilla, hela linjen skyldrade och trettio musikkårer började spela på en gång. Det var slutet på revyen, regementena marscherade tillbaka till sina läger i regnet, och en infanterimusikkår stämde upp:
Och djuren gingo två och två,
Hurra!
Och djuren gingo två och två,
båd' elefant och åsnor små.
De gingo in i arkens hägn,
att slippa undan regn!
Då hörde jag en gammal gråsprängd, långhårig centralasiatisk hövding, som hade kommit med i emirens svit, ställa en del frågor till en infödd officer:
»Säg mig», sade han, »hur har man burit sig åt för att åstadkomma den här underbara saken?»
Och officeren svarade:
»En order utfärdades, och man lydde.»
»Men äro då djuren lika kloka som männen?» sade hövdingen.
»De lyda, de som männen. Mulåsna, häst, elefant eller oxe, alla lyda de sin förare, föraren sin sergeant, sergeanten sin löjtnant, löjtnanten sin kapten, kaptenen sin major, majoren sin överste, översten sin brigadgeneral, som kommenderar tre regementen, och brigadgeneralen generalen, som lyder vicekonungen, som är drottningens tjänare. Så går det till.»
»Vore det bara på samma sätt i Afganistan», sade hövdingen; »men där lyda vi endast vår egen vilja.»
»Och det är orsaken till», sade den infödda officeren, i det han snodde sina mustascher, »att er emir, som ni inte lyda, måste komma hit och ta befallningar av vår vicekonung.»
- ↑ Mulan, som bär skruvkanonens bakstycke.