Hoppa till innehållet

Don Quijote förra delens förra hälft/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Tionde Kapitlet
Don Quijote af la Mancha
(Förra delens förra hälft)
av Miguel de Cervantes Saavedra
Översättare: Edvard Lidforss
Tolfte Kapitlet  →


[ 76 ]

ELFTE KAPITLET.

Om hvad som hände D. Quijote hos några getherdar.

Han mottogs med välvilja af getherdarna, och, sedan Sancho på bästa vis sörjt för Rocinante och sin åsna, gick han efter den lukt, som spriddes af några stycken getkött, som stodo [ 77 ]och puttrade på elden i en kittel; och, ehuru han velat i samma ögonblick se efter, om de voro lagom kokta för att man skulle kunna förflytta dem från kitteln i magen, lät han dock bli att göra det, emedan getherdarne togo dem från elden och, utbredande några fårskinn på marken, skyndsamt ordnade sitt landtliga bord samt med stor vänlighet bjödo dem båda på hvad de hade. Rundt omkring skinnen satte sig sex af dem, — så många funnos i laget till getternas vaktande, — sedan de först med landtlig kruserlighet bedt D. Quijote att taga plats på ett upp- och nedvändt tråg, som de ställde fram åt honom. D. Quijote satte sig, men Sancho blef stående för att betjäna honom med dryckeskärlet, som var gjordt af horn.

När hans herre såg honom stå, sade han till honom: »På det du, Sancho, må inse det goda som det vandrande riddarskapet har med sig, och huru nära de, som i något slags ställning befatta sig därmed, äro att på kort tid komma till heder och anseende i världen, vill jag, att du här vid min sida och i dessa goda människors sällskap sätter dig ned och blir ett med mig, som är din husbonde och borne herre, så att du äter af min tallrik och dricker ur samma kärl som jag; ty om det vandrande riddarskapet kan sägas detsamma som om kärleken, att det jämnar allting.» — »Stor tack! sade Sancho; men jag kan säga Ers Nåd, att, om jag bara hade fullt upp att äta, så skulle jag göra det lika bra och bättre på stående fot och för mig själf, om än jag sutte bredvid en kejsare. Och sanningen att säga, smakar det mig mycket bättre, som jag äter i min vrå utan krus och komplimenter, om det också är bara bröd och lök, än kalkoner vid annat folks bord, där jag är tvungen att tugga långsamt, smutta ur glaset, ofta torka mig om munnen och icke får nysa eller hosta, om lusten kommer på, eller göra andra saker, som ensamhet och frihet ha med sig. Så att, käre herre min! dessa hedersbevisningar, som Ers Nåd vill göra mig, därför att jag är tjänare och anhängare åt det vandrande riddarskapet, som jag ju är, då jag är Ers Nåds vapendragare, förvandla dem hellre till andra saker, som kunna vara mig till mer gagn och nytta; ty dessa, fastän jag anser dem som till fullo åtnjutna, dem afsäger jag mig ifrån denna stund allt intill världens ände.» — »Det allt oaktadt måste du sätta dig, förty den sig förnedrar, han varder af Gud upphöjd;» och fattande honom i armen, tvang han honom att taga plats bredvid sig.

Getherdarna begrepo ingenting af allt det löjliga talet om vapendragare och vandrande riddare, och gjorde ej annat än [ 78 ]att de åto och tego och tittade på sina gäster, som med lust och behag lade i sig köttstycken så stora som en knytnäfve. När köttmaten var slut, rystade de ut på skinnen en hel hop hasselnötter och framsatte därjämte en half ost, som var så hård som en tegelsten. Härunder var hornet icke sysslolöst, ty liksom hinken i ett vattenhjul[1], gick det, än tomt än fullt, laget om så ofta, att det med lätthet tömde en af de båda vinbälgar, som voro synliga.

Sedan D. Quijote ordentligt hade tillfredsställt magens kraf, tog han en näfve nötter och, uppmärksamt betraktande dem, upphof han sin röst till följande ord: »Sälla århundraden och sälla tidehvarf, åt hvilket forntidens män gåfvo tillnamnet ’det gyllene’, icke därför att guldet, som i denna vår järnålder skattas så högt, på den lyckliga tiden vanns utan möda, utan emedan de, som då lefde, icke kände till de båda orden ditt och mitt. På denna oskuldsfulla tid var allting gemensamt: för att vinna sitt dagliga uppehälle behöfdes intet annat arbete än att utsträcka handen och taga det af de väldiga ekarna[2], som frikostigt bjödo på sin milda och smakliga frukt. Klara källor och sorlande bäckar erbjödo dem i präktigt öfverflöd sitt välsmakande, kristallklara vatten. I bergsskrefvor och ihåliga träd inrättade de flitiga och förtänksamma bien sitt samhälle, erbjudande utan ersättning åt hvarje hand den rikliga skörden af sitt ljufva arbete. De ståtliga korkträden gåfvo af sig själfva, utan annat bemödande än af deras egen vänlighet, sin breda och lätta bark, hvarmed människorna började täcka sina på grofva pålar hvilande hyddor, som uppförts blott till skydd mot väderlekens oblidhet. Allt var då frid, allt vänskap, allt endräkt: ännu hade den krökta plogens skarpa järn icke dristat sig att upprista eller undersöka vår urmoders kärleksfulla barm, ty otvunget bjöd hon öfverallt ur sitt vida fruktbara sköte hvad som kunde mätta, lifnära och vederkvicka de hennes barn, som då besutto henne. Ja då vandrade de oskyldiga sköna flickorna från dal till dal, från höjd till höjd, med flätadt eller löst fladdrande hår, utan mera kläder än som behöfdes för att ärbart betäcka hvad ärbarheten fordrar och alltid har fordrat, att det skall betäckas; ej heller voro deras prydnader sådana som nu brukas, hvilka fördyras af tyrisk purpur och det på så mångfaldigt sätt marterade silket, utan de bestodo i sammanflätade murgröns- och vinranksblad, hvarmed de kanhända uppträdde lika präktiga och prydliga, som nu våra hufvudstadsdamer med de besynnerliga och ovanliga påhitt, dem en fåfäng åtrå efter nyheter lärt dem. Då kläddes [ 79 ]kärleken i vackra ord på samma enkla och oskyldiga vis som hjärtat kände honom, utan att man sökte konstlade omskrifningar för att förhöja deras värde. Falskheten, sveket och ondskan hade ännu icke blandat sig med sanningen och öppenhjärtigheten. Rättvisan höll sig inom sina egna gränser, utan att världens och egennyttans domar vågade störa eller kränka dem, ehuru de nu i så hög grad skada, förvilla och förfölja rätten. Godtyckets lag hade ännu icke satt sig fast i domarens själ, ty då fanns icke någonting eller någon att döma öfver. Jungfrurna gingo, såsom jag sagt, i ärbarhetens sällskap hvar som helst ensamma och obehindrade, utan fruktan för att andras fräckhet och okyska afsikter skulle kränka dem, och deras ägande[3] föddes af deras böjelse och egen fria vilja. Men nu i dessa våra afskyvärda tider är ingen jungfru säker, äfven om en ny labyrint lik den på Kreta döljer och innesluter henne; ty genom det fördömda giljarenitet intränger också där kärlekspesten till dem genom dörrspringorna eller med luften och kommer dem att gifva all sin stadga på båten. Dem till beskärm, när under tidernas lopp ondskan allt mera tilltog, instiftades de vandrande riddarnes orden, för att försvara jungfrur, beskydda änkor och bistå föräldralösa och hjälpbehöfvande. Denna orden tillhör jag, I gode getherdar, hvilka jag tackar för den välfägnad och det goda bemötande I visen mig och min vapendragare; ty, ehuruväl enligt naturens lag alla lefvande äro förpliktade att visa vandrande riddare ära, är det dock billigt, efter det jag vet att I utan att känna denna förbindelse undfägnat och plägat mig, att jag med all vänlighet, som för mig är möjlig, tackar för den I betett mig.»

Hela detta långa tal, som mycket väl kunnat undvaras, höll vår riddare, därför att nötterna, som man gaf honom, påminde honom om den gyllene åldern, och det föll honom in att ställa dessa ändamålslösa ord till getherdarne, som, utan att svara ett ord, med öppen mun och fulla af förvåning stodo och lyssnade på honom. Sancho höll sig likaledes tyst och åt sina nötter, och tidt och ofta hälsade han på den andra vinbälgen, som man hängt upp i ett korkträd, på det vinet måtte hålla sig friskt.

D. Quijote höll längre på med att tala än kvällsmaten behöfde för att komma till slut, hvarefter en af getherdarne sade: »På det Ers Nåd, herr vandrande riddare, med desto mera skäl må kunna säga, att vi med beredvillig vänlighet undfägnat eder, vilja vi förskaffa eder trefnad och nöje genom att laga så, att en af våra kamrater sjunger för er. Han är [ 80 ]väl snart här; det är en mycket kunnig ungersven och mycket förälskad, och till på köpet kan han läsa och skrifva och spelar på stockfiol[4], så att man ej kan önska sig något vackrare.» Knappt hade herden sagt detta, förrän ljuden af fiolen nådde deras öron, och inom kort kom spelmannen själf, som var en yngling af ungefär tjugutvå år med mycket behagligt sätt. Hans kamrater frågade honom, om han hade spisat, och på hans jakande svar sade en af dem, som hade gjort anbudet: »Då kan du gärna göra oss det nöjet att sjunga litet, Antonio, på det att denne främmande herren må se, att äfven bland berg och skogar finnes folk, som förstår musik. Vi hafva berättat honom om dina talanger och önska, att du ger prof på dem, och sålunda visar honom, att vi talat sanning, och därför ber jag vid ditt lif, att du sätter dig ned och sjunger den där visan om din kärlek, som din farbror kaplanen satte ihop åt dig och som blifvit så omtyckt i byn.» — »Mycket gärna!» svarade yngligen och, utan att vidare låta bedja sig, satte han sig på en ekstubbe och, sedan han stämt sin fiol, började han efter en kort stund med mycket behag att sjunga följande ord:


 Antonio.

Olalla, du min väna piga!
 du häller af mig, som jag tror,
fast mun och ögon än förtiga
 den ömhet i ditt hjärta bor.

Du delar nog min ljufva plåga, .
 det har jag tämligt klart för mig;
ty visst den lyckas, som törs våga
 att tydligt nog förklara sig.

Likväl jag stundom fått erfara,
 hur utaf brons ditt hjärta var,
och hvita barmen marmor bara,
 då den en sådan hårdhet har.

Men, om din vrede än fått råda
 och du mig snäst, de andra lik,
jag därvid likväl trott mig skåda
 af hoppets dräkt en liten flik.

Jag aldrig sågs den trohet svika,
 som jag åt dig allena skänkt:
vid hot, vid löje alltid lika,
 den sig bevarat oförkränkt.



[ 81 ]Om kärlek artighet kan föda,
 förmildra då din stränga röst,
alt ej mitt hjärta må förblöda
 förutan både hopp och tröst.

Om att dig trogna tjänster visa
 ett medel att dig röra är,
skall jag till slut mig lycklig prisa,
 ty jag ej skyr ett kärt besvär.

Du sett mig, för att dig behaga,
 — ack det min önskan alltid var —
på måndag än den rocken draga,
 som förr hvar söndag blott jag bar.

Man trott hos könet framgång finna,
 då man sig visat kär och grann:
hvad bör då jag hos dig ej vinna?
 ty du mig alltid putsad fann.

För din skull dans jag öfvergifvit,
 jag sjunger, spelar ej en gång,
och förr knappt tuppen vaken blifvit,
 än jag har väckt dig med min säng.

Din skönhet förr jag högt berömde,
 det var en obetänksamhet;
jag andra flickors afund glömde,
 som därvid gjorde mig förtret.

Jag prisade dig här om dagen;
 Teresa Berrocal då skrek:
»Du på din ängel blir bedragen,
 hon är en apa blott! Hvad svek!

»Allt konstladt prål hon sammanbinder:
 pris vare hennes lösa hår
och sminket uppå hennes kinder
 att narrars kärlekssuck hon får!»

Jag skrek: Du ljuger! — Hon förtretad
 sin klagan för en frände bar;
han anföll mig, af hämnden retad,
 men stryk till lön han hemåt bar.

Ett lågt begär mig icke leder
 att blott din ynnest njuta få;
ren är min böjelse, med heder
 jag i din famn vill målet nå.



[ 82 ]Må kyrkan bandet sammandraga
 och evigt göra mig till din;
kom oket på din hals att taga,
 jag redan villigt räcker min.

Sker icke det, jag svär tillika
 vid helgonbenens gyllne skrin
från denna ödemark ej vika
 om ej för att bli kapucin.


Härmed slutade getherden sin sång, och, ehuru D. Quijote bad honom att sjunga något mera, gick dock Sancho Panza ej in därpå, ty han var mera för att sofva än för att höra på sången. Han sade alltså till sin herre: »Nog kan Ers Nåd nu med detsamma bestämma sig, hvar ni skall hvila öfver natten; ty dessa ärliga män hafva dagen i ända så mycket arbete, att det ej medgifver dem att tillbringa natten med sång». — »Jag förstår dig, Sancho, svarade honom D. Quijote, och det är mig tämligen klart, att påhälsningarna i vinbälgen snarare kräfva belöning af sömn än musik.» — »Det smakar oss, Gud ske lof! alla godt», svarade Sancho. — »Det bestrider jag ej, genmälde D. Quijote; men sök du din bekvämlighet hvar du vill, ty dem af mitt stånd höfves det bättre att vaka än att sofva. Men i alla fall vore det bra, Sancho, om du än en gång såge om mitt öra, ty det värker mer än nödigt». Sancho gjorde hvad honom blef tillsagdt, och, då en af getherdarne fick se såret, bad han honom vara obekymrad: han ville nämligen pålägga ett medel, hvarmed det lätt skulle läkas, och, plockande några blad rosmarin, som i mängd växte där omkring, tuggade han dem och blandade dem med litet salt, lade dem på örat och förband detta sorgfälligt under försäkran, alt intet annat läkemedel behöfdes, och så förhöll det sig verkligen.




  1. I Spanien upphämtas vattnet ofta med et väldigt hjul, noria, hvars omkrets är fullsatt med länkar, så att de uppgående äro fulla och de nedgående tomma.
  2. De väldiga ekarna m. m. I Spanien finnes en art af ek, hvars ollon hafva en smak nästan som kastanjer och med begärlighet ätas af folket.
  3. Deras ägande m. m. Spanska originalet har su perdición; men detta uttryck synes vara alldeles för stark för den guldålder, som här skildras, och den af Hartzenbusch föreslagna läsarten su posesión torde därför förtjäna företrädet, helst de första upplagorna erbjuda många ännu större och alldeles afgjorda felaktigheter.
  4. Stockfiol, sp. rabel, var en fiol med endast tre strängar, som lär ha varit i bruk redan omkring år 1200, men på Cervantes’ tid ej spelades annat än på landet.


←  Tionde Kapitlet Upp till början av sidan. Tolfte Kapitlet  →