Don Quijote förra delens senare hälft/28
| ← Tjugusjunde Kapitlet |
|
Tjugunionde Kapitlet → |
TJUGUÅTTONDE KAPITLET.
Hvilket handlar om det nya och behagliga äfventyr, som hände kyrkoherden och barberaren i samma bergstrakt.
Sälla och öfverlyckliga voro de tider, när den djärfvaste af alla riddare D. Quijote af La Mancha kom till världen; ty emedan han hyste den ärofulla föresatsen att väcka till nytt lif och åter införa i världen det vandrande ridderskapets redan förlorade och så godt som utdöda orden, njuta vi nu i detta vårt tidehvarf, som så väl behöfver muntra förströelser, behaget icke blott af hans sannfärdiga historia, utan äfven af dess berättelser och episoder, som delvis äro icke mindre trefliga och konstnärliga och sannfärdiga in historien själf. Åter upptagande sin väl häcklade, tvinnade och hasplade tråd, förtäljer nu denna att, just som prästen gjorde sig redo att trösta Cardenio, stördes han af en röst, som nådde hans öron och som i klagande ton yttrade sig på följande vis:
— »Ack Gud! kan det vara möjligt, att jag nu funnit ett ställe, som kan tjäna till en undangömd grafplats åt den tunga bördan af denna kropp, hvilken jag så mycket mot min vilja bär på? Ja, så är det nog, om den enslighet, som dessa berg lofva, icke bedrager mig. Ack, jag olycklige! dessa klippor och snår, som förunna mig att klaga mitt lidande för Himlen, huru mycket angenämare sällskap skola de icke lämna mig till mitt förehafvande än sällskapet af något mänskligt väsen, eftersom det icke på jorden finnes något, af hvilket råd i bryderiet, lindring i smärtan eller hjälp i nöden står att hoppas!»
Alla dessa ord hörde och uppfattade prästen och de som voro med honom, och då de tyckte, såsom det också verkligen förhöll sig, att de uttalades i närheten, så reste de sig för att söka den talande. De hade ej gått tjugu steg, när de bakom en klippa sågo en i bondedräkt klädd yngling sitta vid foten af en ask; hans ansikte kunde de dock ej urskilja, emedan han tvådde sina fötter i den förbiflytande bäcken och därför höll det nedlutadt. De närmade sig så tyst att han icke märkte dem, ej heller gaf han akt på något annat än att tvätta sina fötter, hvilka sågo ut alldeles som två stycken blank kristall, som alstrats bland bäckens andra stenar. De förvånades öfver hvitheten och skönheten hos dessa fötter, hvilka, som det tycktes åskådarna, icke voro vana vid att trampa i jordkokor eller gå efter oxarna och plogen, såsom dock deras ägares dräkt antydde. När de nu sågo att de ej hade blifvit märkta, gaf kyrkoherden, som gick främst, de andra båda tecken att huka ned sig eller gömma sig bakom några klippblock, som lågo där, och så gjorde de alla, medan de uppmärksamt betraktade hvad ynglingen förehade. Denne bar en grå arbetsblus, på båda sidor öppen, hårdt åtdragen omkring lifvet med ett hvitt skynke; vidare bar han äfven byxor och yttersockor af grått kläde samt på hufvudet en jaktmössa af samma färg; sockorna voro uppdragna på halfva benet, hvilket vek såg ut som vore det gjordt af det hvitaste alabaster. Sedan han slutat två sina vackra fötter, torkade han dem med en handduk, som han framtog under mössan, och, vid det han skulle framtaga den, höjde han ansiktet och åskådarne fingo skåda en oförliknelig skönhet, så att Cardenio med låg stämma yttrade till kyrkoherden: »Då detta icke är Lucinda, så är det ej ett mänskligt utan ett gudomligt väsen.»
Ynglingen tog af sig mössan och rystade hufvudet åt båda sidor, hvarvid ett hår lösgjordes och nedföll, så skönt att solens strålar kunnat bli afundsjuka därpå. Häraf kunde de förstå, att den som till utseendet var en bondgosse i själfva verket var en kvinna, en späd kvinna, och därtill den fagraste som bådas ögon någonsin skådat, ja till och med Cardcenios ögon, om de icke hade sett och känt Lucinda, ty efteråt försäkrade han, att endast Lucindas skönhet kunde täfla med denna. Det långa ljusa håret betäckte icke allenast hennes skuldror, utan skylde hela hennes person under sig, ty med undantag af fötterna var ingenting annat synligt, så rikt och yfvigt var det; och därjämte tjänade henne till kam ett par händer så vackra, att, om fötterna i vattnet hade sett ut som stycken af kristall, liknade de med hennes hår sysslande händerna stycken af drifven snö. Allt detta försatte de tre åskådarne i ännu större förundran och önskan att erfara hvem hon var. De beslöto alltså att visa sig, och vid den rörelse de gjorde för att komma på fötterna upplyfte den sköna flickan sitt hufvud, strök med båda händerna undan håret och blickade efter dem som förorsakade bullret. Knappt hade hon varsnat dem, då hon sprang upp och, utan att gifva sig tid att laga på sig skorna eller uppfästa håret, grep hon med stor hast tag i ett bredvid henne liggande knyte, synbarligen med kläder, och ville, full af förvirring och skrämsel, taga till flykten; men hon hade icke hunnit sex steg, då hon föll till marken, emedan hennes späda fötter icke kunde uthärda de skarpa och spetsiga stenarne.
När de tre sågo detta, skyndade de efter henne, och kyrkoherden var den som först tilltalade henne: »Stanna, señora, hvem ni än må vara, ty de som ni här ser hafva endast för afsikt att vara er till tjänst, och ni har ingen anledning att så ändamålslöst gripa till flykten, då hvarken edra fötter skulle kunna uthärda det ej heller vi samtycka därtill.»
Till allt detta svarade hon icke ett ord, häpen och förvirrad som hon var. De andra kommo alltså fram till henne, kyrkoherden fattade hennes hand och fortfor: »Hvad eder dräkt, señora, vill bestrida, det röjer för oss edert hår; klart inse vi att det måste vara icke ringa orsaker som förmått eder att dölja eder skönhet under en för densamma så föga värdig dräkt och fört den till en sådan ödemark som denna, där det blott var en lyckträff att vi funnit er för att gifva edra lidanden om icke bot, så åtminstone goda råd; ty intet lidande kan ansätta så hårdt eller stiga till en så ytterlig grad, så länge det icke är slut med lifvet, att det ryggar tillbaka för att ens höra ett råd, som i välmening gifves åt den lidande. Därför, kära fröken eller käre herre eller hvad ni vill vara, hämta er från den skräck som vår åsyn förorsakat eder, och omtala för oss edert lyckliga eller olyckliga öde, ty hos oss alla i gemen och hvar och en i isynnerhet af oss skall ni finna ett hjärta som hyser medkänsla för edra missöden.»
Medan kyrkoherden talade detta, stod den förklädda flickan som bedöfvad och såg på dem alla utan att röra läpparna eller säga ett ord, alldeles som en enfaldig bonde, för hvilken man oförmodadt visar märkvärdiga och af honom aldrig sedda saker. Men, då kyrkoherden ånyo sade henne hvarjehanda i samma syfte, bröt hon ändtligen sin tystnad och, utstötande en djup suck, begynte hon på följande vis: »Då dessa bergs ödslighet icke förmått dölja mig och mitt upplösta hårs fria fall icke tillåtit min tunga att framföra en osanning, så vore det gagnlöst att nu å nyo föregifva något, som man skulle tro snarare af höflighet än af något annat skäl, ifall man ens trodde mig alls. Under denna förutsättning säger jag alltså mina herrar, att jag tackar för edert tillbud, hvilket ålägger mig förpliktelsen att uppfylla allt hvarom I bedt mig, echuruväl jag fruktar att berättelsen om mina olyckor skall förorsaka eder smärta lika väl som medlidande, ty I skolen ej kunna finna något medel att afhjälpa dem, lika litet som tröst för att bära dem. Men ändock, och på det icke min ära må synas tvifvelaktig i edert omdöme, sedan I nu igenkänt mig som kvinna och sen mig ung, ensam och utstyrd i denna dräkt, — omständigheter som tillhopa, liksom hvar en för sig, kunna förstöra äfven det bästa rykte, — måste jag väl omtala för eder hvad jag gärna skulle förtiga, om jag finge.»
Allt detta talade nu den som tedde sig som en tjusande flicka, utan afbrott, med så flytande tunga och ljuft klingande stämma, att icke mindre hennes förståndiga sätt än hennes skönhet satte åhörarna i förundran; och då de ånyo erbjödo henne sitt bistånd och upprepade sina böner till henne att uppfylla sitt löfte, lät hon icke längre bedja sig, utan, sedan hon i all ärbarhet påtagit sina skor och uppfäst sitt hår, satte hon sig till rätta på en sten, hvarpå de tre togo plats omkring henne, och, i det hon gjorde våld på sig, för att återhålla några tårar, som uppstego i hennes ögon, började hon med stadig och klar röst sin lefnadshistoria på följande vis:
»Här i Andalusien finnes en liten stad, hvars namn ingår i en hertigtitel, som gör dess innehafvare till en af dessa förnäma, hvilka i Spanien kallas Grander. Denne har två söner, af hvilka den äldre är arfvinge till hans stamgods och, som det tyckes, äfven till hans goda egenskaper; men hvad den yngre är arfvinge till vet jag ej, om icke till Vellidos trolöshet och Ganelons falskhet. Till denne herres underhafvande höra mina föräldrar, hvilka visserligen äro lågättade, men så rika att, om de vore lika gynnade med afseende på börd som på förmögenhet, hvarken de skulle hafva något mer att önska ej heller jag behöft frukta att se mig i det olyckliga tillstånd, hvari jag nu befinner mig; ty kanske härleder sig mitt missöde från deras, som icke lät dem födas högvälborna. Visserligen äro de ej så vanbördiga att de skulle skämmas för sitt stånd, men icke heller tillräckligt högt ställda för att betaga mig min tro, att just deras ringhet vållat min olycka. Kort sagdt, de äro landtbrukare, ofrälse människor, men rena från beblandning med någon illa beryktad stam[1] och, som man plägar säga, kristna af forno[2], ja så fornåldriga att deras rikedom och präktiga lefnadssätt så småningom hålla på att förvärfva dem frälse, eller till och med ridderlig rang. Hvad de skattade som sim största rikedom och bästa adel var dock att äga mig till dotter; och, då de icke hafva någon annan arfvinge, så, emedan de voro föräldrar och kärleksfulla sådana, vardt jag en af de mest bortklemade flickor som föraldrar någonsin bortklemat; jag var den spegel hvari de beskådade sig, deras ålderdoms stöd och målet för alla deras önskningar, som de sträckte himmelshögt och från hvilka, efter de alltid ville det bästa, mina icke skilde sig det minsta. Liksom jag härskade öfver deras hjärtan, så gjorde jag det äfven öfver deras förmögenhet. Af mig antogs och afskedades tjänstefolket; förslag och räkningar öfver utsäde och skörd gingo genom mina händer; jag förde bok öfver oljekvarnarna, vinpressarna, antalet af nötkreatur och småboskap samt af bikupor, med få ord, öfver allt hvad en så förmögen landtman som min far kan äga och äger; jag var förvalterska och husmoder, och var det med sådan ifver å min sida och sådan belåtenhet å deras, att jag näppeligen kan säga för mycket därom. De stunder af dagen som återstodo mig, sedan jag anvisat rättarna, drängarna och de andra daglönarna hvad de hade att göra, använde jag till arbeten, hvilka för unga flickor äro lika passande som oumbärliga och som man har tillfälle att öfva med synålen, knyppeldynan och isynnerhet med spinnrocken. Och om jag stundom, för att förfriska mitt sinne, lämnade dessa arbeten, så roade jag mig med att läsa någon andaktsbok eller att spela på harpa, ty erfarenheten lärde mig att musik lugnar hjärtats oro och lindrar de sorger som födas i själen. Detta var således mitt lefnadssätt i föräldrahemmet, och, om jag så omständligt berättat detsamma, så har det icke skett på skryt eller för att låta förstå att jag är rik, utan på det man må se huru alldeles oförvålladt jag råkat ur min skildrade lyckliga ställning i den olycksaliga, hvari jag nu befinner mig.»
»Under det jag tillbragte mitt lif med så många sysselsättningar och i en sådan afskildhet att den kunde jämföras med ett klosters, utan att, som jag trodde, vara sedd af någon annan än husets tjänstefolk, — ty de dagar jag gick till kyrkan, skedde det så tidigt på morgonen, i sällskap med min moder och pigorna, och själf var jag så beslöjad och sedesam, att mina ögon knappt sågo mera af marken än den fläck där jag satte foten; — då fogade det sig ändock så att kärlekens ögon, eller rättare sagdt sysslolöshetens, som äro skarpare än ett lodjurs, fingo syn på mig, medan de gingo D. Fernandos ärenden; ty så heter hertigens yngre son, om hvilken jag har förtäljt eder.»
Knappt hade berättarinnan nämnt D. Fernando, då Cardenios ansikte skiftade färg och han öfverfölls af ångestsvett i förening med en så häftig sinnesrörelse, att prästen och barberaren, som märkte det, fruktade att det påkomme honom ett sådant galenskapsanfall, som de hade hört sägas ibland komma öfver honom. Men Cardenio endast svettades och höll sig stilla, oaflåtligt betraktande bondflickan, om hvilken han redan gissade hvem hon var; och, utan att gifva akt på Cardenios rörelser, fortsatte denna och sade:
— »Knappt hade hans ögon skådat mig, när, enligt hvad han längre fram sade mig, han vardt så intagen af kärlek till mig, som hans beteende tydligt lät mig förstå. Men för att fort komma till ett slut med talet om mina olyckor, som äro utan tal, vill jag med tystnad förbigå de bemödanden D. Fernando gjorde för att förklara mig sin böjelse: han mutade allt husfolket; han gaf och tillbjöd mina anhöriga skänker och ynnestbevisningar; hvarje dag var det någon fest och lustbarhet vid min gata; om nätterna kunde ingen komma till ro för serenader; biljetterna, hvilka kommo mig till handa, jag vet ej hur, voro oräkneliga, fulla af kärleksglödande ord och anbud, med flera löften och eder än där funnos bokstäfver. Dock, långt ifrån att stämma mig mildt, förhärdade mig allt detta till en grad, som om han varit min dödsfiende och som hade han i alldeles motsatt afsikt gjort allt hvad han företog sig för att vinna min genkärlek. Icke för att D. Fernandos artighet misshagade mig eller att jag ansåg hans bemödanden för efterhängsna; nej, det gjorde mig ett visst nöje att se mig så afhållen och älskad af en så förnäm herre, och det förtröt mig ingalunda att se mig prisas i hans bref, ty i denna sak tyckes mig att, huru fula vi kvinnor än må vara, känna vi alltid fägnad öfver att höra oss kallas vackra. Men emot allt detta ställde sig min sedesamhet och mina föräldrars ständiga förmaningar, hvilka redan ganska väl kände till D. Fernandos böjelse, enär han numera ej frågade efter att alla människor fingo reda därpå. Mina föräldrar sade mig, att de endast åt min dygd och rättskaffenhet öfverlämnade och anförtrodde sin ära och sitt goda namn, och uppmanade mig att betänka olikheten mellan mitt och D. Fernandos stånd, så skulle jag däraf kunna inse att, äfven om han sade annat hans diktan och traktan stode mera till nöje för honom själf än till gagn för mig; och, om jag önskade att på något sätt lägga honom ett hinder i vägen, på det att han måtte uppgifva sin otillbörliga åtrå, skulle de genast gifta mig med hvem jag helst ville bland de anseddaste, vare sig i vår egen ort eller i de närbelägna; ty på grund af deras stora förmögenhet och mitt goda rykte kunde man hysa hvarje anspråk, Med dessa bestämda löften och sanningen af deras föreställningar stärkte jag mig i min ståndaktighet och gitte aldrig svara D. Fernando ett enda ord, som kunde gifva honom ens det aflägsnaste hopp att vinna sin önskan. All denna min återhållsamhet, som han väl tog för fjärhet, måtte ännu mer hafva upptändt hans lystna begär, ty blott denna benämning vill jag ge åt den böjelse han visade mig och hvilken I nu ej skullen hafva fått veta, om den hade varit som den bort, ty då hade ingen anledning funnits att omtala den för eder. Till sist erfor D. Fernando att mina föräldrar voro i färd med att bortgifta mig, för att betaga honom hoppet att få äga mig eller på det åtminstone jag måtte hafva i min omgifning flera damer till mitt skydd; och denna underrättelse — eller om det endast var en misstanke af honom — föranledde honom till det dåd I nu skolen få höra.»
»När jag nämligen en natt var ensam i mitt rum med blott en flicka, som passade upp mig, och dörrarna voro väl stängda, af fruktan att genom någon vårdslöshet min ära kunde blottställas för fara, då, utan att veta eller ens förmoda huru, trots all denna försiktighet och omsorg och ensam som jag var i tystnad och stillhet, såg jag honom plötsligt stå framför mig, — en anblick som till den grad förvirrade mig, att det svartnade för mina ögon och min tunga förstummades. Sålunda hade jag icke en gång styrka att ropa på hjälp; ej heller tror jag att han skulle gifvit mig tid därtill, ty han störtade genast fram till mig, slöt mig i sina armar, (då, såsom jag nämnde, jag i min förvirring saknade kraft att försvara mig,) och begynte att tala sådana ord till mig, att jag än i dag icke begriper huru det är möjligt att lögnen kan vara så skicklig att foga dem så, att de få ett sådant sken af sanning. Den förrädaren lät sina ord bekräftas af tårar, och sin traktan af suckar. Jag, stackars flicka! ensam i mitt eget hem, utan erfarenhet i dylika ting, började, jag vet knappt huru det tillgick, att taga dessa ord för sanning, dock icke så pass att hans tårar och suckar bevekte mig till en för långt gången medkänsla, När därför den första bestörtningen gått öfver och jag i någon mån återhämtat mina förlorade lifsandar, sade jag till honom med större beslutsamhet än jag hade tilltrott mig själf: ’Om, på samma sätt jag nu befinner mig i dina armar, señor, jag befunne mig mellan ett vildt lejons ramar och min befrielse från dem tillförsäkrades mig mot det att jag skulle göra eller säga något, som vore till men för min ära, så vore det mig lika möjligt att göra eller säga det som det är möjligt att göra det skedda oskedt. Så att, om du håller min kropp omfamnad af dina armar, har jag min själ bunden vid mina goda föresatser, hvilka äro så olika dina som du skall blifva varse, om du söker att bringa dem vidare genom att bruka våld mot mig. Din underhafvande är jag, men icke din slafvinna; ditt adeliga blod har ingen makt, och bör ej hafva det, att vanhedra eller förakta ringheten af mitt, och jag som ofrälse och dotter af en jordbrukare skattar mig lika högt som du dig såsom förnäm herre och riddersman. Mig skall din våldsamhet ej skrämma, för mig hafva dina rikedomar ej något värde, dina ord skola ej förmå narra mig, ej heller dina suckar och tårar röra mig. Ja, om jag hos den, som mina föräldrar gåfve mig till make, funne något af allt detta som jag nu sagt, då skulle visserligen min vilja rätta sig efter deras och ej skilja sig från hans; så att, om blott jag behölle min ära, äfven om jag icke kände något nöje, skulle jag frivilligt gifva dig det, som du, señor, nu med sådan våldsamhet eftersträfvar. Allt detta har jag sagt dig, därför att det icke är värdt att tro, att någon som ej är min laglige make kan ernå något af mig.’»
— »’Om du, sade den trolöse riddaren, icke har andra betänkligheter, skönaste Dorotea, (ty så heter jag olyckliga,) välan så ger jag dig min hand uppå att varda din make, och att detta är sant, därpå vare Himlarna mitt vittne, för hvilka intet är fördoldt, och denna bild af Vår Fru, som du har här.’»
När Cardenio hörde henne säga att hon hette Dorotea, föll han ånyo i sin häftiga sinnesrörelse och fann nu riktigheten af sin första förmodan fullständigt besannad; men han ville icke afbryta berättelsen, för att höra hvad slutet blef på en historia, som han redan nästan kände. Han sade blott: »Hvad, señora! heter du Dorotea? En annan med samma namn har jag hört omtalas, som kanske är lika illa ute som du. Men forsätt; den tid tör komma, då jag berättar dig saker, som skola lika mycket förvåna som bedröfva dig.»
Dorotea vardt nu uppmärksam på Cardenios ord samt på hans besynnerliga och usla dräkt och bad honom att, om han kände till något af hennes förhållanden, han genast måtte säga henne det, ty, om ödet ännu hade lämnat henne något godt, så vore det hennes mod att lida hvarje motgång som kunde drabba henne, viss att i hennes tanke ingen kunde komma som i ringaste mån kunde föröka hennes nuvarande smärta.
— »Jag skulle icke dröja ett ögonblick, svarade Cardenio, att säga dig hvad jag tänker, om min förmodan vore riktig; men ännu går rätta ögonblicket ej förloradt, och det är icke heller för dig af någon vikt att erfara det.»
— »Vare därmed hur som helst, svarade Dorotea; hvad som vidare föregår i min historia, är det att D. Fernando fattade en bild af den Heliga Jungfrun, som fanns i rummet, och tog henne till vittne af vår förmälning: med de kraftigaste uttryck och de dyraste eder gaf han mig sitt löfte att vara min man, ehuru jag, innan han talat till slut, uppmanade honom att väl betänka hvad han han gjorde och att besinna hvilken harm det skulle bli för hans far att se honom gift med en ofrälse flicka af hans underhafvande. Han borde, sade jag, icke låta förblinda sig af min skönhet, hurudan den nu månde vara, efter hon i alla fall ej vore tillräcklig för att däri finna en ursäkt för hans fel; och ville han för sin kärleks skull bete mig något godt, så måtte det då vara det, att han lite mitt öde arta sig efter hvad mitt stånd förmådde, ty det blir aldrig någon rätt glädje med så olika äktenskap, ej heller fortfara de länge i samma fröjdefulla stämning, hvarmed de börja. Allt detta, som jag nu sagt er, sade jag honom och mycket annat, som jag ej längre kommer ihåg; men alla mina föreställningar förmådde honom ej att afstå från att fullfölja sitt förehafvande, alldeles liksom den, hvilken ej ämnar betala, vid afslutandet af ett köp ej bryr sig om olägliga villkor. Under tiden höll jag en kort öfverläggning och sade till mig själf: Jag vore visst icke den första som genom äktenskap uppstigit från ringa stånd till ett högt, ej heller D. Fernando den förste hvilken skönhet eller, hvad som är sannolikare, blind lidelse förmått att taga en ledsagarinna, hvars ställning ej varit lika hög som hans. Om sålunda jag icke skapar någon oerhördt ny sed, är det så godt att gripa denna ära, som ödet bjuder mig, om också hos denne den kärlek han visar mig icke skulle vara längre än uppnåendet af hans önskan varar, ty inför Gud skall jag ändå vara hans maka. Om jag däremot ville föraktfullt afvisa honom, eer jag honom nu i en sådan sinnesförfattning att han, i stället för att handla efter pliktens bud, skall använda våld, och då blir jag vanärad, men har intet att urskulda mig med för den skuld, som kunde tillvitas mig af någon, som ej vet huru oskyldigt jag råkat i detta läge. Ty hvilka grunder kunna vara tillräckliga att öfvertyga mina föräldrar och andra människor, att denne herre inkommit i min kammare utan mitt samtycke?»
»Alla dessa frågor och svar flögo inom ett ögonblick för mitt sinne, och hvad som mer än allt annat gjorde intryck på mig och förmådde mig till en eftergifvenhet som, utan att jag anade det, vardt mitt fördärf, det var D. Fernandos eder, de vittnen han anropade, de tårar han göt, och slutligen hans behagliga utseende och älskvärda väsen, hvilket allt, åtföljdt af så många tecken till sann kärlek, väl hade kunnat besegra äfven ett annat hjärta, lika fritt och dygdigt som mitt. Jag tillkallade min piga, på det att hon måtte varda ett jordiskt vittne jämte de himmelska. D. Fernando upprepade och bekräftade sina eder, han åkallade nya helgon till vittnen jämte de förra och förbannade sig tusenfaldt för all framtid, om han icke hölle det han lofvade. Ånyo fick han sina ögon tårfyllda, och fördubblade han sina suckar; han tryckte mig varmare i sin famn, hvarur han hela tiden ej hade släppt mig; och därmed och emedan min tärna åter lämnade rummet, upphörde jag att vara jungfru och han vardt till fullo en förrädare och menedare.»
»Den dag, som följde på denna min olycksnatt, kom ändock ej så fort som jag tror att D. Fernando önskade; ty sedan lusten fått hvad den åtrår, är det första nöje, som sedan kan följa, det att aflägsna sig från det ställe, där man nått sitt mål. Jag sluter detta däraf att D. Fernando skyndade att lämna mig, och med hjälp af min tärna — det var just hon som släppt honom in till mig — såg han sig före dagens inbrott på gatan. Vid afskedet sade han mig, ehuru ej med så stor ifver och lidelse som när han kom, att jag skulle förlita mig på hans trohet och att hans eder vore oryggliga och sanna, och till ytterligare bekräftelse af sitt ord tog han en dyrbar ring af sitt finger och satte den på mitt.»
»Därmed gick han, och jag blef kvar. Jag kan ej säga om jag blef ledsen eller glad, men det vet jag att jag var förvirrad och tankfull och nästan utom mig öfver den oförmodade tilldragelsen, och jag hade icke mod eller kom ej ihåg att banna min tärna för det förräderi hon begått att instänga D. Fernando i min kammare, ty ännu kunde jag ej afgöra för mig själf, om det som vederfarits mg var till lycka eller olycka. När D. Fernando aflägsnade sig, sade jag honom att, efter jag nu en gång var hans, kunde han besöka mig andra nätter på samma väg som den förflutna, tills han funne för godt att det skedda bekantgjordes; men han kom ingen natt utom den nästföljande, ej heller kunde jag träffa honom på gatan eller i kyrkan på mer än en månad, som jag förgäfves bjöd till att få fatt i honom, ehuru jag visste att han fanns i den lilla staden och nästan dagligen gick på jakt, ett nöje hvarpå han var mycket begifven. Dessa dagar och stunder, nog vet jag hur bittra och smärtsamma de voro för mig, och nog vet jag hur jag då började tvifla, ja alldeles förlora tron på D. Fernandos redlighet; det vet jag också att min tärna då fick höra de ord, som hon förut icke hade hört till förebråelse för sitt dristiga tilltag; och jag vet hur jag måste lägga band på mina tårar och akta på mitt ansiktsuttryck, för att icke gifva mina föräldrar anledning att spörja mig hvarför jag vore misslynt och sålunda nödgas hitta på osanningar att säga dem. Men allt detta upphörde i ett ögonblick, i det ett sådant inträffade då hvarje hänsyn kastades åsido, hvarje tanke på godt rykte glömdes, och det vardt slut på tålamodet, och mina hemliga tankar trädde fram i dagen; och detta skedde därför att få dagar senare det förtäljdes på platsen, hurusom i en närbelägen stad D. Fernando hade förmält sig med en fröken, som vore öfver all beskrifning skön och dotter till mycket förnäma föräldrar, ehuru icke så rik att hon för sin hemgifts skull kunnat göra anspråk på en så hög förbindelse. Hon sades heta Lucinda, och det berättades äfven åtskilligt märkvärdigt, som tilldragit sig vid hennes bröllop.»
Cardenio hörde namnet Lucinda, men gjorde intet vidare, än att han drog på axlarna, bet sig i läpparna, rynkade ögonbrynen och strax därefter lät två tårefloder strömma från sina ögon. Men Dorotea upphörde icke för det med sin berättelse, utan fortsatte: »Denna smärtsamma nyhet nådde mina öron; men i stället för att mitt hjärta skulle stelnat till is därvid, upplågade det så våldsamt af vrede och raseri, att föga fattades det jag med högljudda rop störtade ut på gatorna och förkunnade den nedriga trolöshet, som föröfvats mot mig. Denna ursinnighet dämpades dock för ögonblicket af tanken på att redan samma natt verkställa hvad jag gjorde, nämligen att ikläda mig denna dräkt, som jag fick af en af de på landtgårdar så kallade vallpojkarna, hvilken var i min fars tjänst och för hvilken jag yppade hela min olycka, bedjande honom att åtfölja mig till den stad, där jag hört att min fiende uppehöll sig. Han klandrade mitt tilltag och sökte afråda mig från mitt beslut; men, när han såg mig framhärda i min föresats, erbjöd han sig att göra mig sällskap, som han uttryckte sig, till världens ände. Genast på ögonblicket inpackade jag i ett linnekuddvar en fruntimmersklädning jämte några smycken och penningar till förefallande behof, och utan att underrätta min trolösa tärna lämnade jag mitt hem under nattens tystnad, åtföljd af min tjänare och tusentals tankar, samt begaf mig på väg till staden, visserligen till fots, men liksom buren på vingar af begäret att hinna fram i tid, om ej för att hindra hvad jag redan trodde vara skedt, så åtminstone för att uppfordra D. Fernando att säga mig huru han haft hjärta att göra det.»
»På två och en half dag framkom jag dit jag ville. Vid inträdet i staden frågade jag efter Lucindas föräldrars hus, och den förste, till hvilken jag ställde denna fråga, svarade mig mer än jag ville veta. Han anvisade mig huset och omtalade allt som tilldragit sig vid dotterns förmälning, hvilket är så bekant i hela staden, att man stannar och pratar därom i hvarje gathörn. Han berättade mig, att samma kväll som D. Fernando förmälde sig med Lucinda, hade hon, efter att ha gifvit sitt ja-ord, fallit i en djup vanmakt och, när hennes make närmat sig för att snöra upp hennes klädningslif, för att skaffa henne luft, anträffade han hos henne ett med hennes egen hand skrifvet bref, däri hon sade och bedyrade sig ej kunna blifva D. Fernandos maka, emedan hon redan vore Cardenios, hvilken, efter hvad mannen sade mig, var en mycket förnäm herre i samma stad, och att, om hon gifvit D. Fernando sitt ja-ord, så hade det skett för att icke öfverträda lydnaden mot sina föräldrar. Kort sagdt, sådant påstod han brefvets innehåll vara, att det visade att hon haft för afsikt att taga lifvet af sig efter vigseln, och däri angåfvos äfven skälen, hvarför hon gjorde det. Allt detta, säges det, bekräftades genom en dolk, som fanns någonstädes i hennes kläder. När D. Fernando märkte allt detta, tyckte han att Lucinda drifvit gäck med honom, skymfat och ringaktat honom, han rusade på henne, innan hon hämtat sig från sin vanmakt, och med samma dolk, som funnits hos henne, ville han nedsticka henne, och skulle äfven hafva gjort det, om icke hennes föräldrar och de andra närvarande hade hindrat honom därifrån. Det hette vidare att D. Fernando genast lämnade staden och att Lucinda icke hämtade sig från sin vanmakt förr än den följande dagen, då hon berättade för sina föräldrar att hon var den af mig omtalade Cardenios laggifta maka. Äfven erfor jag, att Cardenio, som det sades, hade varit närvarande vid förmälningen och att, när han såg henne vigd, hvilket han aldrig kunnat tro, hade han i full förtviflan begifvit sig från staden och lämnat efter sig ett bref till henne, hvari han lät penne veta huru hon förorättat honom och att han ärnade gå någonstädes, där människor aldrig skulle kunna råka honom. Allt detta var kändt och bekant i hela staden, och alla människor talade därom; men de talade ännu mer, när de fingo veta att Lucinda försvunnit från sitt föräldrahem och från staden. Man kunde ingenstädes finna henne; hennes föräldrar voro niira att mista förståndet och visste ej huru de skulle bära sig åt för att återfinna henne.»
»Hvad jag sålunda erfor, lifvade mitt hopp på nytt, och jag föredrog att icke alls hafva träffat D. Fernando framför att hafva träffat honom förmäld. Jag tyckte att ännu var räddningens dörr ej alldeles stängd för mig, och möjligen hade Himlen lagt detta hinder i vägen för hans andra äktenskap, för att bringa honom att besinna hvad han var skyldig det första och att erinra sig att han var kristen och förbunden att göra mera afseende på sin själ än på världslig hänsyn. Jag tänkte hit och dit öfver alla dessa saker och intalade mig tröst utan att finna någon, i det jag uppgjorde vidtsväfvande och svaga förhoppningar för att kunna uppehålla ett lif, som jag nu afskyr.»
»Medan jag ännu vistades i staden, utan att veta hvad jag skulle taga mig till, efter jag ej fann D. Fernando, nådde en offentlig kungörelse mina öron, i hvilken utlofvades en stor belöning åt den som kunde skaffa mig till rätta, med beskrifning på min ålder och den dräkt jag bar; jag hörde därjämte sägas, hurusom det berättades att den unge mannen, som åtföljde mig, skulle hafva bortfört mig från föräldrahemmet. Detta gick mig till hjärtat, emedan jag insåg huru mycket mitt rykte var stadt på förfall, då det ej ansågs nog att jag förverkat det genom min flykt, utan det äfven skulle tilläggas i hvilkens sällskap jag flytt, ehuru han stod så lågt under mig och var ovärdig min tillgifvenhet. I samma ögonblick som jag fick höra kungörelsen, skyndade jag från staden med min tjänare, hvilken redan började visa tecken till vacklande i den trohet han lofvat mig, och följande natt gåfvo vi oss in i det tätaste af denna skogstrakt för att icke varda ertappade.»
»Men, som man brukar säga, att en olycka kommer aldrig ensam och att slutet på en olycka vanligen är början till en ännu större, så gick det också mig. Ty så snart min gode tjänare, som dittills varit trogen och pålitlig, säg mig i denna ödsliga trakt, ville han, eggad snarare af sin egen skurkaktighet än af min skönhet, begagna sig af detta tillfälle som i hans tycke dessa ödemarker erbjödo honom, och med ringa blygsel och än mindre fruktan för Gud eller aktning för mig förföljde han mig med kärleksförklaringar; och, när han såg att jag bemötte hans fräcka förslager med passande och strängt tillrättavisande ord, lämnade han åsido bönerna, med hvilka han i början velat försöka sig, och begynte att bruka våld. Men en rättvis himmel, som sällan eller aldrig underlåter att se till och understödja redliga afsikter, bistod äfven mina, så att jag med mina små krafter och med ringa ansträngning vräkte honom utför en brant, där jag lät honom ligga, jag vet ej om lefvande eller död; och med större skyndsamhet än förskräckelsen och mitt utmattade tillstånd tycktes medgifva, begaf jag mig därpå längre in bland dessa berg, utan att hysa någon annan tanke eller plan än att hålla mig gömd här och sålunda undkomma min fader och dem, som på hans vägnar efterspanade mig.»
»Jag vet ej huru många månader det är, sedan jag för sådant ändamål beträdde denna trakt, där jag anträffade en boskapsägare, hvilken tog mig med som sin tjänare till en by, belägen i det innersta af dessa berg; honom har jag tjänat som herdegosse hela tiden och bjudit till att alltid hållas ute på marken för att skyla detta hår, som nu så oförmodadt har röjt mig för eder. Men allt mitt bemödande och all min omsorg var och blef förgäfves, ty min husbonde kom underfund med att jag icke var någon man, och då föddes hos honom samma onda tanke som hos min tjänare. Men, som lyckan icke alltid jämte vedermödorna äfven sänder medlen att bli dem kvitt, fann jag ingen brant eller afgrund för att förhjälpa min herre på samma gång från lifvet och från kärleksbesvären, såsom jag förut hade funnit för min tjänare; och därför ansåg jag det som ett mindre ondt att gå ifrån honom och ånyo gömma mig i dessa vildmarker än att mot honom pröfva mina krafter eller mina afvisande föreställningar.»
Så tog jag om igen min tillflykt till mitt gömställe för att söka en plats, där jag ostörd kunde med suckar och tårar anropa Himlen att förbarma sig öfver min olycka och gifva mig kraft samt förläna mig hjälp att komma därur, eller också låta mitt lif i denna ödemark, utan att något minne blir kvar af mig olyckliga, som så oförskyldt gifvit anledning till, att om mig talas och förtalas både i min hembygd och annorstädes.»
- ↑ Någon illa beryktad stam, d. ä. morer eller judar.
- ↑ Än i dag kan man få höra spaniorer, visserligen oftast på skämt, berömma sig af att vara cristianos biejos ranciosos, gamla härskna kristna, d. ä. förmodligen så gamla kristna, att de röja sig som sådana redan på långt håll. Jämf. tjugonde kapitlet not. 6.
| ← Tjugusjunde Kapitlet | Upp till början av sidan. | Tjugunionde Kapitlet → |