Dorian Grays porträtt/Kapitel 15

←  Kapitel XIV

Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde Översättare: Nils Selander Kapitel XV

Kapitel XVI  →

XV

Samma afton klockan halv nio blev Dorian Gray av bugande betjänter visad in i lady Narboroughs salong. Han bar en utsökt sällskapsdräkt med en stor bukett parmavioler i knapphålet. Hans huvud bultade nervöst och feberhett, och han kände sig fruktansvärt överretad. Men hans sätt att buga sig över värdinnans hand var lika lätt och elegant som vanligt. Kanske man aldrig är så otvungen som när man måste spela en roll. Säkert kunde ingen som såg Dorian Gray denna afton, komma på den tanken att han hade upplevt en tragedi, så hemsk som någon i vår tid. Dessa fint formade fingrar kunde aldrig ha fattat om en kniv i ont uppsåt, och dessa leende läppar hade säkert aldrig hädat Gud och det goda. Han beundrade själv sitt lugna uppträdande; och ett ögonblick kände han intensivt den fruktansvärda njutningen i att föra ett dubbelliv.

Sällskapet bestod endast av några få personer, som vetkade ha sammanförts i största hast. Lady Narborough var en mycket älskvärd dam med — som lord Henry brukade uttrycka sig — resterna av en verkligt anmärkningsvärd fulhet i sitt yttre. Hon hade varit den förträffligaste hustru åt den tråkigaste ambassadör. Efter att sin plikt likmätigt ha begravt sin man i ett av henne själv tecknat marmormausoleum och gift bort sina döttrar med några äldre, rika herrar, hängav hon sig helt åt att njuta av fransk diktning, franskt kök och, när hon så kunde, fransk esprit.

Dorian räknades till hennes speciella gunstlingar, och hon sade till honom alltid hur glad hon var att inte ha mött honom i sin ungdom.

— Min vän, jag vet att jag skulle ha blivit vansinnigt förälskad i er, brukade hon säga, och att jag skulle ha tappat alla hämningar för er skull. Det var tur att ni inte var påtänkt den gången. Som jag då hade det, vågade jag inte ens flirta med någon… Men det är Narboroughs fel. Han var förskräckligt närsynt, och att hålla sig med en man, som inte ser någonting, är inte roligt.

Denna afton var hennes gäster tämligen tråkiga. Saken var nämligen den — som hon bakom en illa medfaren solfjäder förklarade för Dorian — att en av hennes gifta döttrar plötsligt hade kommit på ett längre besök och, vad värre var, tagit sin man med sig.

— Min vän, jag tycker verkligen det är hänsynslöst av henne, viskade hon. Visserligen hälsar jag på dem var sommar, när jag kommer från Homburg. En gammal kvinna som jag behöver litet frisk luft emellanåt och dessutom ruskar jag verkligen upp dem. Ni kan inte tänka er ett sådant liv de för där nere. Det är rena, oförfalskade lantlivet. De stiger upp tidigt för de har så mycket att göra och lägger sig tidigt för de har så litet att tänka på. Det har inte förekommit någon skandal i trakten sedan drottning Elisabeths dagar, och följaktligen somnar allihop efter middagen. Ni skall slippa att sitta bredvid någon av dem. Ni skall sitta bredvid mig och roa mig.

Dorian mumlade något artigt och såg sig omkring i rummet. Ja, det var sannerligen ett tråkigt sällskap. Två av gästerna hade han aldrig förr sett. De andra var Ernest Harrowden, en av dessa medelålders medelmåttor som är så vanliga i Londonklubbarna, som inga fiender har, men som är illa omtyckta av sina vänner; lady Roxton, en utspökad, kroknäst, fyrtiosjuårig dam som alltid försökte kompromettera sig, men som var så utomordentligt alldaglig att ingen, till hennes stora missräkning, ville tro något illa om henne; mrs Erlynne, en påflugen nolla med en behagfull läspning och venezianrött hår; lady Alice Chapman, husets dotter, en dryg, tråkig dam, med ett av dessa karakteristiska engelska ansikten som man glömmer så fort man har sett dem, och hennes man, en rödkindad, vitskäggig person, som, liksom så många andra av hans stånd inbillade sig att överdriven munterhet kan ersätta fullkomlig idébrist.

Dorian ångrade redan att han hade kommit dit, då lady Narborough plötsligt såg på den stora förgyllda bordstudsaren, som glatt svängde sin pendel på den malmfärgade kamingesimsen, och utropade:

— Så skamligt av Henry Wotton att komma så sent! I morse sände jag på vinst och förlust bud till honom, och han lovade dyrt och heligt att inte svika mig.

Det var en tröst att Harry skulle komma. När dörren slogs upp och Dorian hörde lordens dämpade, melodiska röst behagfullt framföra en lögnaktig ursäkt, kände han sig inte längre uttråkad.

Men vid bordet förmådde han inte äta något. Han lät rätt efter rätt gå sig orörd förbi. Lady Narborough grälade på honom hela tiden. Hon kallade det en »förolämpning mot den stackars Adolphe» som hade komponerat matsedeln enkom för Dorian. Då och då såg lord Henry över bordet på honom och kände sig förvånad över hans tystnad och tankspriddhet. Allt som oftast fyllde betjänten hans champagneglas. Han tömde det begärligt, och hans törst tycktes växa.

— Dorian, sade lord Henry slutligen när man serverade majonnäs, vad är det med dig? Du är alldeles ur gängorna.

— Jag tror han är förälskad, ropade lady Narborough, och han är rädd att tala om det för mig, därför att jag kunde bli svartsjuk. Han har rätt. Jag blir svartsjuk.

— Kära lady Narborough, mumlade Dorian leende; jag har inte varit kär på en hel vecka — nej inte sedan madame de Ferrol lämnade London.

— Hur kan ni karlar bli kära i den kvinnan! ropade den gamla damen. Det förstår jag inte.

— Det är helt enkelt för att hon minns er när ni var en liten flicka, lady Narborough, sade lord Henry. Hon är en länk mellan oss och era korta kjolar.

— Hon minns inte alls mina korta kjolar, lord Henry. Men jag kommer mycket väl ihåg henne från Wien för trettio år sedan och hur dekolleterad hon var då.

— Hon är fortfarande dekolleterad, svarade lord Henry och tog en oliv med sina långa, smala fingrar. När hon är elegant klädd ser hon ut som en édition de luxe av en dålig fransk roman. Hon är verkligen underbar och full av överraskningar. Hennes begåvning för familjeidyller är riktigt ovanlig. När hennes tredje man dog, blev hennes hår alldeles blont av sorg.

— Hur kan du säga så, Harry, ropade Dorian.

— En högst romantisk förklaring! skrattade värdinnan. Men lord Henry, hennes tredje man? Påstår ni att Ferrol är den fjärde?

— Ja visst, lady Narborough.

— Jag tror inte ett ord av vad ni säger.

— Fråga då mr Gray. Han hör till hennes intimaste vänner.

— Är det sant, mr Gray?

— Hon försäkrade mig det, lady Narborough, sade Dorian. Jag frågade henne om hon, liksom Margareta av Navarra, bar deras balsamerade hjärtan hängande vid skärpet. Hon svarade: Nej, emedan ingen av dem har haft ett hjärta.

— Fyra män! På min ära, det är trop de zèle!

— Trop d'audace kallade jag det, svarade Dorian.

— Å, min vän, hon är djärv nog till allt. Och hurdan karl är Ferrol? Jag känner honom inte.

— Sköna kvinnors män hör till de kriminella, sade lord Henry och läppjade på sitt glas.

Lady Narborough gav honom ett slag med solfjädern.

— Lord Henry, jag tycker verkligen inte det är underligt att världen säger ni är elak.

— Vilken värld säger det? frågade lord Henry, höjande ögonbrynen. Det måtte vara den andra världen. Den här världen och jag kommer bra överens.

— Alla mina bekanta påstår att ni är elak, ropade den gamla damen och skakade på huvudet.

Lord Henry såg några ögonblick allvarlig ut och sade slutligen:

— Det är verkligen avskyvärt så folk numera springer omkring och säger saker på ens rygg som är odisputabelt sanna.

— Är han inte oförbätterlig? ropade Dorian och lutade sig framåt i stolen.

— Jag hoppas det, sade värdinnan skrattande. Men om ni alla så där fånigt dyrkar madame de Ferrol, måste jag också gifta om mig för att bli modern igen.

— Ni kommer aldrig att gifta om er, lady Narborough, inföll lord Henry. Ni har varit alltför lycklig. När en kvinna gifter om sig, gör hon det därför att hon avskydde sin första man. När en man gifter om sig, gör han det därför att han tillbad sin första hustru. Kvinnor försöker sin lycka, män sätter den på spel.

— Narborough var inte fullkomlig, sade den gamla damen.

— Min kära lady Narborough, om han hade varit det, hade ni inte älskat honom, svarade lorden. Kvinnorna älskar oss för våra bristfälligheter. Om vi endast har tillräckligt många fel, förlåter de oss allt, till och med vår intelligens. Nu, lady Narborough, är jag rädd att ni aldrig kommer att bjuda mig mer, sedan jag har sagt detta. Men sant är det i alla fall.

— Naturligtvis är det sant, lord Henry. Men om vi kvinnor inte älskade er för era fel, vad skulle det då bli av er? Inte en av er skulle bli gift. Ni skulle vara en skock olyckliga ungkarlar. Men inte ens det skulle förändra er mycket. Numera lever alla gifta män som ungkarlar och alla ungkarlar som gifta män.

— Fin de siècle, mumilade lord Henry.

— Fin du globe, svarade värdinnan.

— Jag önskar det vore fin du globe, sade Dorian suckande. Livet är en stor missräkning.

— Å, snälla ni, ropade lady Narborough och drog på sig handskarna, säg inte att ni har förbrukat livet. När en man säger det så vet man att livet har förbrukat honom. Lord Henry är en mycket otäck mänska, och jag önskar emellanåt att jag själv hade varit det. Men ni är skapad för att vara god — ni ser så god ut. Jag måste skaffa er en söt fru. Lord Henry, tycker inte ni också att mr Gray skulle gifta sig?

— Det säger jag honom var dag, lady Narborough, svarade lord Henry med en bugning.

— Då skall vi se oss om efter ett passande parti åt honom. Jag skall noga gå igenom Debrett i afton och sätta upp en lista över valbara unga damer.

— Med uppgift om deras ålder, lady Narborough? frågade Dorian.

— Naturligtvis med uppgift om deras ålder — en smula korrigerad. Men man skall inte förhasta sig. Jag vill det skall bli vad Morning Post kallar en passande förbindelse och att ni båda skall bli lyckliga.

— Så mycket dumheter folk kan prata om lyckliga äktenskap, ropade lord Henry. En man kan bli lycklig med vilken kvinna som helst, förutsatt att han inte älskar henne.

— Å, vilken cyniker ni är! utropade den gamla damen, sköt tillbaka sin stol och nickade åt lady Roxton. Ni måste snart komma och äta middag hos mig igen. Ni är mycket nervstärkande, mycket mera än de medel sir Andrew skriver ut åt mig. Men ni måste säga vad slags folk ni vill vara tillsammans med. Jag vill det skall bli ett riktigt muntert sällskap.

— Jag älskar män som har en framtid och kvinnor som har ett förflutet, svarade han. Eller tror ni kanske att det då skulle bli en fruntimmersbjudning?

— Jag fruktar det, sade hon skrattande och reste sig. Min kära lady Roxton, jag ber tusen gånger om ursäkt, tillade hon. Jag såg inte att ni inte hade rökt upp er cigarrett.

— Gör ingenting, lady Narborough. Jag röker för mycket. Jag skall bli måttligare hädanefter.

— Ack nej, bli inte det, lady Roxton! sade lord Henry. Måttlighet är någonting fatalt. Nog är lika tråkigt som att helt enkelt bara äta. Över nog är lika trevligt som att festa.

Lady Roxton betraktade honom nyfiket.

— Ni måste komma och förklara det för mig någon eftermiddag, lord Henry. Det låter som en förtjusande teori, mumlade hon och gled ut genom dörren.

— Låt nu se att ni inte blir sittande här nere för länge med ert skvaller och er politik, ropade lady Narborough från dörren. För då kommer vi i luven på varandra däruppe.

Herrarna skrattade, och mr Chapman steg högtidligt upp från nedre bordsändan och gick till den övre. Dorian Gray bytte plats och satte sig bredvid lord Henry. Mr Chapman började högröstat tala om situationen i underhuset. Han rasade mot sin motståndare. Ordet doktrinär — ett skräckinjagande ord för alla engelska sinnen — dök emellanåt upp mellan hans explosioner. Han hissade Union Jack på tankens tinnar. Han bevisade att rasens nedärvda dumhet — han kallade den godmodigt »sunt engelskt förnuft» — var det bästa bålverket för societeten.

Ett leende svävade kring lord Henrys läppar. Han vände sig om och såg på Dorian.

— Känner du dig bättre nu, min gosse? frågade han. Du såg ut att vara ur gängorna vid bordet.

— Jag mår utmärkt, Harry. Jag är trött. Ingenting annat.

— Du var kolossalt till din fördel i går afton. Den lilla hertiginnan är alldeles betagen i dig. Hon sade mig att hon skulle resa till Selby.

— Hon har lovat att komma den tjugonde.

— Kommer Monmouth också?

— Ja visst, Henry.

— Han tråkar ut mig fruktansvärt, nästan lika mycket som han tråkar ut henne. Hon är mycket klok, nästan för klok för att vara kvinna. Hon saknar svaghetens outsägliga behag. Det är lerfötterna, som gör bildstodens guld värdefullt. Hennes fötter är mycket vackra. Men de är inte lerfötter. Vita porslinsfötter, om du så vill. De har varit i elden, och vad elden inte förstör, det härdar den. Hon har erfarenhet.

— Hur länge har hon varit gift? frågade Dorian.

— En hel evighet, säger hon själv. Om man skall tro pärskalendern, har hon varit det i tio år. Men tio år med Monmouth förefaller nog som en hel evighet. Vilka blir det för övrigt?

— Å, Willoughbys, lord Rugby med fru, vår värdinna här, Geoffrey Clouston — de vanliga. Jag har också bjudit lord Grotrian.

— Honom gillar jag, sade lord Henry. Men många tål honom inte. Jag finner honom ypperlig. Han klär sig emellanåt en smula hyperelegant men det gottgör han genom att vara absolut överkultiverad. Han är en mycket modern typ.

— Jag vet inte om han kan komma, Harry. Kanske han måste resa med sin far till Monte Carlo.

— Så besvärliga föräldrar är! Försök att få honom med. Apropå, Dorian, du försvann så tidigt i går afton. Du gick före elva. Vad gjorde du sedan? Gick du direkt hem?

Dorian såg flyktigt på honom och rynkade pannan.

— Nej, Harry, sade han efter en paus, jag kom hem först omkring klockan tre.

— Var du på klubben?

— Ja, svarade Dorian och bet sig i läppen. Nej, inte där. Jag var inte på klubben. Jag drev omkring. Jag har glömt vad jag gjorde… Vad du är nyfiken, Harry. Du skall alltid veta vad man gör. Jag vill alltid glömma vad jag har gjort. Jag kom hem klockan halv tre, om du vill veta tiden precis. Jag hade glömt nyckeln så min betjänt måste öppna. Om du vill ha det bekräftat kan du ju fråga honom.

Lord Henry ryckte på axlarna.

— Käre Dorian, som om jag skulle bry mig om det! Låt oss gå upp till damerna! Nej, tack, ingen sherry, mr Chapman. Något har hänt dig, Dorian. Vad är det? Du är dig inte lik i afton.

— Bry dig inte om mig, Harry. Jag är irriterad och ur humör. I morgon eller övermorgon skall jag hälsa på hos dig. Framför min ursäkt till lady Narborough. Jag går inte med upp. Jag går hem. Jag måste hem.

— All right, Dorian. Jag hoppas få se dig i morgon på te. Hertiginnan kommer.

— Jag skall försöka komma, Harry, sade Dorian och gick.

När han for hem, kände han att den skräck han trodde sig ha kvävt, kom igen. Lord Henrys tillfälliga fråga hade för ett ögonblick bragt honom ur fattningen, och han behövde all sin självbehärskning. Farliga saker måste tillintetgöras. Han ryckte till. Han kände vedervilja mot att ens beröra dem.

Men det måste bli gjort. Han visste det, och när han hade stängt dörren till biblioteket, öppnade han det hemliga skåp, dit han hade kastat in Basil Hallwards ulster och resväska. En stor eld flammade i spiseln. Dorian kastade in ännu en träkubb. Lukten av det svedda tyget och det brinnande lädret var fruktansvärd. Det dröjde tre kvarts timme innan allt var uppbränt. Till slut kände sig Dorian sjuk och matt. Han tände på några algerpastiller i en rökpanna av koppar och tvättade händer och panna i kall myskättika.

Plötsligt for han tillsammans. Hans ögon började lysa på ett underligt sätt och han bet sig nervöst i underläppen. Mellan de båda fönstren stod ett stort florentinskt skåp av ebenholts, inlagt med elfenben och blå lapis. Han betraktade det som var det något på samma gång tjusande och skrämmande, som om det innehöll något som han längtade efter men på samma gång nästan avskydde. Han andades häftigare. Ett vanvettigt begär kom över honom. Han tände en cigarrett och kastade bort den. Han sänkte ögonlocken, tills de långa ögonfransarna nästan berörde kinderna. Men han såg fortfarande på skåpet. Slutligen rusade han upp från soffan, gick bort till skåpet och låste upp det. Han tryckte på en hemlig fjäder, och en trekantig låda gled långsamt upp. Hans fingrar grep instinktivt ned i den och fattade om ett föremål. Det var en liten kinesisk dosa, konstnärligt lackerad i guld och svart, med ett mönster av våglinjer, prydd med silkessnören, behängda med kristallkulor och försedda med tofsar av flätade metalltrådar. Han öppnade den. Den innehöll en grön, vaxlikt glänsande pasta med underligt genomträngande och tung doft.

Han tvekade några ögonblick med ett egendomligt, stelnat leende kring munnen. Därpå skälvde han fastän luften i rummet var odrägligt varm. Han rätade på sig och såg på klockan, Den felade tjugu minuter i tolv. Han ställde tillbaka dosan, låste skåpet och gick in i sängkammaren.

När midnattstimmen slog, smög sig Dorian Gray, enkelt klädd och med en tjock halsduk dragen upp över nedre ansiktsdelen, ut ur sitt hus. På Bond Street träffade han på en droska med en bra häst. Han ropade an den och gav kusken adressen med låg röst.

Mannen skakade på huvudet. Det är för långt för mig, mumlade han.

— Här har ni en sovereign, sade Dorian. Om ni kör fort, skall ni få en till.

— All right, sir, svarade mannen. Om en timme är vi framme.

När Dorian hade stigit in, vände kusken hästen och körde hastigt ned mot Themsen.