Drömmens uppfyllelse/Kapitel 02

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Så mycket olika mot förr
Drömmens uppfyllelse
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Höstens blomster
Avsked från hemmet  →


[ 9 ]

II.
Höstens blomster.

Den följande veckan förflöt mycket fort, men så omfattade den ju också vad Anne kallade sina »yttersta dagar». Avskedsbesök skulle avläggas och mottagas, och de voro både roliga och tvärtom, detta beroende på, huruvida de kära vännerna delade Annes glädje och förhoppningar eller ansågo, att hon var [ 10 ]alltför uppblåst över att hon fick fara till högskolan och nog tålde vid att »bräckas» en smula.

Föreningen A. U. S. — det är uttytt Avonleas Unga Samhällsförbättrare — anordnade en avskedsfest till ära för Anne och Gilbert en afton hemma hos Josie Pye. Den platsen valdes, delvis därför att familjen Pyes hus var rymligt och bekvämt, men också därför, att man hade sina starka skäl att antaga, att flickorna Pye ej skulle vilja ha någonting med kalaset att skaffa, såvida man ej med tacksamhet mottoge deras erbjudande av lokal. Det blev en särdeles lyckad tillställning, ty flickorna Pye voro vid gott humör och sade eller gjorde ingenting, som kunde skorra i den allmänna harmonien — och detta ingick annars icke i deras dagliga vanor. Josie var ovanligt nådig — så pass, att hon under aftonens lopp i nedlåtande ton sade till Anne:

— Din nya klänning riktigt klär dig, Anne. Du ser nästan söt ut i den.

Varpå Anne svarade med tindrande ögon: — Det var bra snällt av dig att säga så.

Hennes sinne för humor hade med tiden utvecklats, och de ord, som skulle ha djupt sårat fjortonåringen, voro henne nu blott en källa till förlustelse. Josie misstänkte nog, att Annes skratt låg på lur bakom de skälmaktiga ögonkasten, men hon nöjde sig med att, när hon och systern Gertie gingo utför trappan, viska till den senare, att Anne Shirley skulle nog sätta näsan ännu högre i vädret, sedan hon kommit till högskolan — man fick väl se!…

Hela det »gamla gardet» var där, alla fulla av munterhet och levnadslust och ungdomlig sorglöshet. Diana Barry, rosig och med gropar i kinderna, flitigt uppvaktad av sin trofaste Fred, Jane Andrews, nätt och prydlig, ehuru hon aldrig kunde sägas se bra ut, Ruby Gillis, strålande vacker i gräddfärgad sidenblus och med röda geranier i sitt gyllene hår, Gilbert Blythe och Charlie Sloane, båda sökande hålla sig så nära den skickligt undvikande Anne som möjligt, Carrie Sloane, som såg blek och melankolisk ut, därför att — så förmälde ryktet — hennes grymme [ 11 ]fader ej ville tillåta några påhälsningar av Oliver Kimball; Moody Spurgeon MacPehrson, vars trinda klot till huvud och utstående öron voro lika trinda och utstående som någonsin, och slutligen Billy Andrews, som satt i en vrå hela kvällen, flinande, när någon talade till honom, och stirrande på Anne med ett förnöjt grin på sitt breda, fräkniga ansikte.

Anne hade förut vetat av bjudningen, men hon hade ej haft en aning om, att hon och Gilbert i sin egenskap av föreningens stiftare skulle hyllas med hedersgåvor — en »gärd av aktning» för visade förtjänster. Hon erhöll i present en upplaga av Shakespeares skådespel, och Gilbert fick en präktig reservoarpenna. Hon blev så överraskad och rörd av de vackra ord, som sades i den hedersgåvorna åtföljande »adressen», föreläst med Moody Spurgeons mest prästerliga tonfall, att de frambrytande tårarna gåvo hennes stora grå ögon en fuktig glans. Hon hade nitiskt arbetat i A. U. S.:s tjänst, och det gladde henne ända in i själen, att de övriga föreningsmedlemmarna så livligt uppskattat hennes strävanden. Och alla voro då så innerligen rara och vänliga, till och med flickorna Pye vände i denna stund sina bästa sidor utåt… Anne höll av hela världen.

Hon njöt obeskrivligt av sin afton — men så kom slutet och förstörde allt. Gilbert begick åter det lilla misstaget att säga någon känslosamhet åt henne, medan de åto sin kvällsvard på den av månskenet belysta verandan. Och för att straffa honom visade sig Anne mycket nådig mot Charlie Sloane och lät det annars föraktade »slånbäret» följa sig hem. Men hon kom snart underfund med, att en elakhet gör ingen så stor skada som just den, som försöker visa den. Gilbert travade helt muntert i väg med Ruby Gillis, och Anne kunde höra dem prata och skratta av alla krafter i den stilla höstluften, som förde alla ljud så långt. De hade både syn- och hörbarligen mycket roligt i varandras sällskap, medan hon själv blev ohyggligt uttråkad av Charlie Sloane, som gafflade hela tiden, men aldrig, inte ens av en ren slump, sade någonting, som var värt att höra på. Anne bidrog någon gång med ett förstrött »ja» eller »nej», och tänkte på, hur förtjusande bra Ruby sett ut den kvällen, hur [ 12 ]Charlies ögon liknade rullande tennknappar i månskenet — de voro ännu värre nu än vid dager — och på att världen ändå inte var fullt så trevlig, som hon tyckt ett slag förut på eftermiddagen.

— Jag är trött och förbi — det är alltihop, sade hon, när hon äntligen med stor tacksamhet fann sig ensam inne på sitt rum. Och hon trodde fullt och fast, att så var. Men ett litet källsprång av fröjd, som visst måtte ha kommit från någon hemlig och undangömd åder, bröt fram i hennes hjärta kvällen därpä, när hon såg Gilbert komma gående med långa steg från Spökskogen och med sin raska takt fortsatte tvärs över den gamla spången. Då ämnade alltså inte Gilbert tillbringa den sista aftonen i Ruby Gillis' sällskap.

— Du ser trött ut, Anne, sade han.

— Jag är trött, och värre än så, jag är ur mina gängor. Jag är trött för att jag stått på huvudet i min koffert och lappat och lagat hela dagen. Men jag är ur mina gängor, därför att sex kärring — nej, sex fruntimmer ha varit här för att säga adjö till mig, och varenda en av dessa sex lagade så, att hon sade någonting till mig, som tog färgen ur mitt liv och gjorde det lika grått och dystert som en kulen morgon i november.

— Sådana leda markattor! tyckte Gilbert.

— Neej, du, återtog Anne. — Det var just vad de inte voro. Hade de varit leda markattor. hade jag aldrig brytt mig om dem. Men de voro allihop snälla och rara och välmenande själar, som tycka om mig och som jag tycker om, och det är därför, som det de sade eller åtminstone antydde, grämer mig. De läto mig första. att de tyckte jag var tokig, som reser till Richmond och försöker ta min examen. och alltsedan dess har jag undrat, om de kanske, när allt kommer omkring, rent av ha rätt. Fru Sloane suckade och sade, att hon hoppades min hälsa måtte stå bi, tills jag blev färdig — och genast såg jag mig vid slutet av mitt tredje år överansträngd och urlakad och omöjlig till något ordentligt arbete… Fru Wright sade, att det kostade nog inte småsmulor att ligga fyra år i Richmond, och jag kände ända ut i fingerspetsarna, att det var oförlåtligt av [ 13 ]mig att ödsla Marillas och mina egna pengar på sådan dårskap… Fru Bell hoppades, att högskolevistelsen inte skulle alldeles förvrida huvudet på mig, ty sådant händer understundom, och jag såg mig i andanom fyra år härefter, inbilsk och högfärdig och absolut odräglig, vetande allt och seende ned på alla i Avonlea… Fru Elisha Wright sade, att hon hade hört, att flickorna i Richmond, särskilt de, som studerade vid högskolan, voro klädgalna och gräsligt koketta, och hon uttryckte som sin åsikt, att jag inte skulle trivas i deras sällskap… Och då såg jag mig som en tafatt och tölpig och förödmjukad lantlolla lafsa genom högskolans klassiska salar i grova kängor med tåhättor på och en ylleschalett knuten kring pälsmössan…

Anne slutade med en suck, som kvävdes av ett skratt. För hennes känsliga natur ägde allt ogillande sin betydelse, även sådant ogillande, som kom från människor, vilkas åsikter hon eljes fäste sig högst obetydligt vid. Just nu saknade livet krydda, och ärelystnaden hade slocknat likt ett för hårt snoppat ljus.

— Inte bryr du dig väl om vad de där människorna prata, sade Gilbert. — Du vet precis, hur trång syn de ha på livet, hur snälla och hyggliga de än kunna vara. Att göra något, som de själva aldrig gjort, så gott som berör det otillåtnas gräns. Du är den första Avonleaflicka, som någonsin begivit sig till högskolan, och du måtte väl veta, att alla pioniärer anses vara mer eller mindre rubbade till förståndet.

— Ja för all del. Men mina känslor bli så starkt påverkade i alla fall. Mitt sunda förstånd säger mig, att du har så innerligen rätt, men det finns stunder, då sunda förnuftet rakt inte rår på mig. Det rena oförnuftet tar min själ i besittning. Du må tro, sedan fru Wright gått, var det knappt att jag kunde förmå mig att packa kofferten full, så ledsen och arg var jag.

— Det var därför att du var trött, Anne. Seså, glöm bort alltsamman och följ med ut på en promenad med mig — ett strövtåg genom skogen bortom mossen. Där bör finnas någonting, som jag gärna skulle vilja visa för dig.

— Bör finnas? Vet du då inte, om det finns där?

[ 14 ]— Nej. Det är bara något som jag räknat ut med ledning av något, som jag såg där borta i våras. Kom så gå vi. Vi ska låtsa att vi är två barn igen och draga ut på upptäcktsfärd.

De begåvo sig glatt åstad. Anne, som hade den föregående kvällens otrevnad i friskt minne, var mycket snäll mot Gilbert, och Gilbert, som blivit vis av erfarenheten, aktade sig väl för att i sitt sällskap se annat än den forna skolkamraten. Fru Lynde och Marilla följde dem med blicken genom köksfönstret.

— Det där blir med tiden ett par, sade fru Lynde i gillande ton.

Marilla gjorde en liten rörelse av obehag. I sitt hjärta hoppades hon, att så skulle ske, men det var henne emot att avhandla ämnet i den torra skvallerton. som var utmärkande för frn Lynde.

— De äro ju bara barnen ännu, sade hon kort.

Fru Lynde skrattade helt godmodigt.

— Anne har fyllt sina aderton; vid den åldern var jag gift. Vi gamlingar, Marilla, äro för mycket fallna för att tro, att barnen aldrig växa upp, det är saken. Annne är en ung kvinna och Gilbert en man, och det är lätt att se, att han tillber marken hon går på. Han är en hygglig pojke, och sämre parti kunde hon göra. Jag hoppas hon inte måtte gå och skaffa sig några romantiska griller i huvu't i Redmond. Jag har aldrig varit för samskolor varken på det högre eller det lägre stadiet, och aldrig kommer jag att bli det. Jag tror inte, slöt fru Lynde i högtidligt avgörande ton, att den blandade ungdomen vid sådana där högskolor gör mycket annat än vad den själv kallar flirta.

— Kära du, visst sköta de också sina studier, sade Marilla och drog på munnen.

— Det ska allt vara det lilla, det, fnös fru Rachel. — Jag tror i alla fall, att Anne kommer att läsa. Hon har aldrig varit någon pojkflicka. Men se saken är den, att hon uppskattar inte Gilbert. Åh. jag känner nog flickorna! Charlie Sloane svansar också efter henne, men aldrig ville jag råda henne att gifta sig med en Sloane. Släkten är både snäll och hygglig och respektabel. Men vad hjälper det, när man ändå är en Sloane!

Marilla nickade. För en oinvigd var påståendet, att en Sloane [ 15 ]alltid var och förblev en Sloane, ej särdeles upplysande, men hon förstod. Varje bysamhälle har en sådan familj; den kan vara både snäll och hygglig och respektabel, men den är vad den är, även om den talade med människors och änglars tungor.

Gilbert och Anne, som svävade i lycklig okunnighet om att deras framtida öde på detta sätt avgjordes av fru Rachel, vandrade med långsamma steg genom Spökskogens skymning. På andra sidan lågo skördefälten ännu och glödde i solnedgångens bärnstensgula sken, under en blek, genomskinlig himmel med rosenfärgade och blåa flammor. Barrskogarna i fjärran skiftade i bronsbrunt, och furornas långa skuggor lågo som mörka streck över ängsmarkerna. Men omkring dem sjöng en liten vind mellan mosslupna grenar, och dess melodi gick i höstens tonart.

— I den här skogen spökar det verkligen nu — av gamla minnen, sade Anne och böjde sig ned för att plocka en ormbunksvippa, som redan svetts av frosten. — Jag tycker alldeles, att vi båda småflickor, Diana och jag, leka här ännu och sitta vid Skogsnymfens källa i skumrasket och vänta på spökena. Vet du, jag kan aldrig gå den här stigen, sedan det blivit mörkt, utan att det går kalla kårar utefter ryggen på mig. Det var särskilt ett otäckt litet spöke, som vi hade hittat på — vålnaden av det mördade barnet, som kom smygande bakom en och lade kalla fingrar på en. Jag måste bekänna, att ännu i dag inbillar jag mig, att jag hör små tassande fotsteg efter mig, när jag går genom skogen, sedan solen gått ner. Jag är inte rädd för Vita frun eller för den huvudlöse karlen eller de skramlande skeletten, men jag önskar, att vi aldrig manat fram den där lilla barnvålnaden. O, så onda Marilla och fru Barry voro, när de fingo reda på det! slöt Anne och brast i skratt vid hâgkomsten.

Skogen runt bortre delen av mossen var full av gläntor, som lâgo begjutna av purpurskimmer. Stora spindelvävar hängde uppspända mellan trädstammarna. Sedan vandrarna passerat en dunge av vresiga tallar, som sågo ut att ha trotsat mången storm, och en av lönnar kantad, ännu solvarm däld, kommo de rakt på det »någonting», som Gilbert spejade efter.

— Titta, här är det, sade han med stor belåtenhet.

[ 16 ]— Ett äppelträd — och så här långt bort i skymundan! utbrast Anne förtjust.

— Jaha, ett riktigt äppelträd med äpplen på, här mitt ibland barrträd och björkar, ett par kilometer från närmaste fruktträdgård. Jag var här en dag i våras och fann det alldeles vitt av blom. Då föresatte jag mig, att jag skulle gå hit igen i höst och se efter, om det blivit någon frukt. Titta, det står ju alldeles fullt av äpplen. Och goda se de ut — litet mörka i hyn och grova i skalet, men friska och rödblommiga. De flesta vildäpplen se vitgröna och oaptitliga ut.

— Det har väl spirat upp för många är sedan ur något fröhus, som kastats här, sade Anne. — Och tänk, hur det har vuxit och fått lövskrud och skjutit i höjden här mitt ibland främlingar — ett sådant duktigt och ihärdigt litet träd!

— Här ligger en fallen trädstam med ett mjukt täcke av mossa. Sitt ned, Anne — sämre soffa kan man ha. Nu ska jag klättra upp efter några äpplen. De växa alla högt — trädet har måst sträcka på sig för att nå solen.

Äpplena visade sig vara härliga. Under det brunröda skalet satt ett fint vitt kött, matt ådrat med rött, och utom sin egen goda äppelsmak hade de någonting vilt och pikant, som de odlade äpplena aldrig ha.

— Se, sade Anne plötsligt, för tre minuter sedan var det ännu skymning, och nu ha vi månsken. Så synd, att vi inte gåvo akt på just det ögonblick, då övergången skedde! Men nu får vi allt lov att gå hem.

— Vi ta hemvägen runt mossen och sedan längs De älskandes stråt. Nå, känner du dig lika ledsen och olustig nu. Anne. som när du gick hemifrån?

— Äh, tycker nå'n det! De här äpplena läskade bäde själ och kropp. Jag känner, att jag kommer att tycka om Redmond och tillbringa fyra härliga år där.

— Och efter de fyra åren — hur blir det då?

— Se'n kröker vägen igen, svarade Anne i lätt ton. — Titta om hörnet kan man inte, och inte heller har jag någon lust att göra det. Det är bättre att ingenting veta.

[ 17 ]De älskandes stråt var en ljuvlig stig den kvällen, tyst och hemlighetsfull i månens bleka sken. De vandrade den långsamt framåt under en kamratlig tystnad, som aldrig kändes tryckande. Ingendera brydde sig om att tala.

— Om Gilbert alltid vore just sådan som han varit i afton, hur trevligt och enkelt allting skulle vara, tänkte Anne.

Gilbert såg på Anne, där hon gick. I sin ljusa klänning, med sina fina och slanka linjer, kom hon honom att tänka på en vit svärdslilja.

— Jag undrar, om jag någonsin skall kunna få henne att bry sig om mig, var hans tysta reflexion, och tvivlet gav honom ett litet uddvasst stygn.