Drömmens uppfyllelse/Kapitel 01

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Drömmens uppfyllelse
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Så mycket olika mot förr
Höstens blomster  →


[ 1 ]

I.
Så mycket olika från förr…

— Skörden är bärgad, och sommar'n är slut, småsjöng Anne Shirley och blickade drömmande ut över de mejade fälten. Hon och Diana Barry hade plockat ned äpplen i Grönkullas köksträdgärd, men nu sutto de och vilade sig efter sina mödor i en solig vrå, dit lätta tistelfjun kommo flygande, burna av vindfläktar, som ännu voro sommarljumma och doftande av ormbunkarna inne i Spökskogen.

Men allt hos landskapet omkring dem talade om höst. Havet brusade dovt i fjärran, fälten lågo kala och förtorkade, strödda här och där med gullris, dalsänkan, där bäcken flöt förbi Grönkulla, lyste av purpurvioletta astrar, och Mörka, speglande vågen var blåare än någonsin. Men det var icke vårens nyckfullt skiftande blå, icke heller sommarens bleka azur, utan en klar, lugn och mättad färg, som om vattnet övervunnit all slags lynnighet och upprördhet och sjunkit hän i ett tillstånd av ro, som aldrig mera skulle störas av flyktiga och oberäkneliga drömmar.

— Det har varit en härlig sommar, sade Diana och vred småleende omkring den släta ringen på sin vänstra hand. — Och fröken Lavendels bröllop liksom satte kronan på det hela. Hon och hennes man äro väl nu långt bortåt Stillahavskusten.

— Jag känner det alldeles som om de varit länge nog borta för att ha hunnit fara världen runt, sade Anne med en suck — Jag kan inte tänka mig, att det bara är en vecka sedan deras [ 2 ]bröllop stod. Allting är så förändrat. Fröken Lavendel borta, pastor och fru Allan borta — så enslig prästgården ligger där med alla sina fönsterluckor stängda! Jag gick förbi den i går, och jag fick en känsla som om varenda människa i den hade dött.

— Aldrig får vi en pastor så snäll som herr Allan, sade Diana med dyster övertygelse. — Det ska väl komma en massa provpredikanter hit i vinter, kan jag tro, och rätt som det är, blir det ingen predikan alls. Och du och Gilbert borta — o, så enformigt och tråkigt här kommer att bli!

— Du har ju din fästman, lilla du, svarade Anne och såg skälmaktig ut.

— När ska fru Lynde flytta in? frågade Diana, som inte tycktes ha hört Annes inpass.

— I morgon. Jag är glad att hon kommer, fast också det blir en faslig förändring. I går plockade Marilla och jag ut varenda sak ur gästrummet. Vet du, jag tyckte det kändes riktigt påkostande. Det var naturligtvis dumt, men jag tyckte alldeles, att vi begingo ett helgerån. Det där gamla gästrummet har alltid förekommit mig som en helgedom. När jag var liten, tyckte jag, att det var den underbaraste kammare i världen. Minns du, hur jag förtärdes av längtan att en gång få ligga och sova i en gästrumssäng men inte i Grönkullas gästrum. O nej, visst inte där. Det hade varit för hemskt — där skulle jag inte ha kunnat få en blund i ögonen av pur vördnad. Jag gick aldrig genom det rummet, när Marilla skickade mig dBitin i något ärende — nej, jag tassade på tå genom det och höll andan, som om jag varit i kyrkan, och det kändes som en lättnad, när jag var ute ur det igen. Georg Washingtons och härtigens av Wellington porträtt hängde där, ett på vardera sidan om spegeln, och de sågo på mig med så bister uppsyn, helst om jag råkade titta mig i spegeln, som var den enda i huset, där mitt ansikte inte blev alldeles förvridet. Jag undrade alltid, hur Marilla vågade ha storstök i det rummet. Och nu är det inte bara sopat och fejat, utan alla möbler och saker äro utburna. Georg Washington och härtigen ha blivit förvisade till stora farstun [ 3 ]en trappa upp. Så går det understundom med denna världens store. Och det är aldrig roligt att få sina gamla helgedomar skövlade. även om man vuxit ifrån dem, slöt Anne med ett litet skratt, vari förnams en klang av vemod.

— Ack, ack, vad här blir ensamt, sedan du rest, klagade Diana för väl hundrade gången. — Och du ska ju resa redan i nästa vecka.

— Men än så länge ha vi ju varandra, sade Anne muntert. — Det var väl inte värt att låta nästa vecka beröva oss den här veckans nöje. Jag är visst inte glad över att jag ska resa, må du tro, en sån huskatt som jag är. Och du talar om att du blir ensam. Det är väl snarare jag, som borde jämra mig. Du stannar kvar med fullt upp med goda vänner omkring dig — din egen Fred inte att förglömma. Men jag blir ensam bland idel främlingar och kommer inte att känna en levande själ.

— Utom Gilbert — och Charlie Sloane, sade Diana med en härmning av Annes skälmska min och tonfall.

— Ja, Charlie Sloane, han blir mig förstås till stor tröst och hugnad, medgav Anne. Och så brusto båda dessa oförbätterliga mamseller ut i gapskratt. Diana visste på pricken, vad Anne tänkte om Charlie Sloane, men trots åtskilliga förtroliga samtal var hon inte fullt på det klara med vad Anne tyckte om Gilbert Blythe. Och sanningen att säga visste Anne det inte riktigt själv.

— Pojkarna komma kanske att bo i andra ändan av Redmond för allt vad jag vet, sade Anne. — Jag är förstås mycket glad över att jag får komma till högskolan, och jag är nästan säker på, att jag efter en liten tid ska trivas där riktigt bra. Men de första veckorna vet jag, att jag kommer att bli hemsjuk. Jag får inte ens den trösten, att jag kan längta efter lördagarna, då jag ju alltid fick fara hem och hälsa på, när jag gick på seminariet. Det blir som om julen ligger tusen år fram i tiden.

— Allting är förändrat — eller kommer mycket snart att bli det, sade Diana sorgset. — Jag känner på mig, att på det gamla sättet få vi det ändå aldrig, Anne.

[ 4 ]— Det är väl så, att vi nu riktigt på allvar kommit till skiljovägen, sade Anne fundersamt. — Och det kunde ju inte undvikas. Tror du. Diana, att det verkligen är så förtjusande att vara fullvuxen, som vi brukade föreställa oss, när vi voro små?

— Jag vet inte — i vissa avseenden är det ju rätt trevligt, svarade Diana och smekte åter sin ring med det lilla lyckliga leende, som ofelbart hade den verkan, att Anne plötsligt kände sig utestängd och oerfaren. — Men det finns också så mycket, som bara gör en förbryllad. Ibland tycker jag, att den där känslan av, att man nu är fullvuxen, riktigt skrämmer mig, och då skulle jag vilja ge vad som helst för att kunna växa nedför och åter bli en liten flicka.

— I sinom tid ska vi väl vänja oss vid att känna oss som fullvuxna, sade Anne beslutsamt. — Efterhand bli väl överraskningarna inte så många — fastän det är ju ändå överraskningarna och det oväntade, som sätter piff på livet. Vi ha nu fyllt aderton, Diana. Om två år till bli vi tjugo. När jag var tio år, tyckte jag, att tjugo var en faslig ålder. Det dröjer inte länge. förrän du är en stadig medelålders matrona. och jag ska vara en beskedlig gammal mamsell, tant Anne, som kommer och hälsar på dig i hälgerna. Alltid har du väl en liten vrå åt mig, söta Diana? Inte gästrummet, naturligtvis. så pretentiösa får minsann inte gamla mamseller vara, ger du mig bara en liten skrubb på vinden, blir jag så innerligt nöjd och belåten.

— O, sådana galenskaper du pratar, Anne, skrattade Diana. — Du kommer att gifta dig med någon, som är ståtlig och vacker och rik, och då blir inget gästrum i hela Avonlea gentilt nog åt dig. Du kommer att rynka på näsan åt alla dina forna ungdomsvänner.

— Det skulle vara illa gjort av mig, min näsa är rätt bra, men att rynka på den skulle inte klä den. sade Anne och strök ömt utefter sitt ansiktes lilla välbildade mittelparti. — Hos mig är det minsann inte så mycket, som är vackert, att jag har råd att fördärva det, som är, så att till och med, om jag skulle gifta mig med hans majestät konungen över Kannibalöarna, skulle jag ändå inte rynka på nosen åt dig, Diana.

[ 5 ]Därmed skildes flickorna åt, Diana för att gå tillbaka hem till Tallbacken, Anne för att fortsätta till postkontoret. Där fann hon ett brev, som låg och väntade på henne, och när Gilbert Blythe hann upp henne på spången över Mörka, speglande vågen, lyste hennes ögon av glad överraskning.

— Tänk, att Priscilla Grant också får komma till högskolan! ropade hon. — O, så förfärligt roligt! Jag hoppades hon skulle få det, men hon trodde aldrig, att hennes far skulle ge sitt samtycke. Men det har han nu i alla fall gjort, och vi ska bo på samma inackorderingsställe. Nu känner jag, att med en vän sådan som Priscilla vid min sida törs jag möta professorerna, om de så komme allihopa i sluten trupp.

— Jag tror vi komma att tycka om Kingsport, sade Gilbert. — Där finns en ståtlig gammal borg, har jag hört, omgiven av den allra vackraste naturliga park. En härlig utsikt lär man också ha från den.

— Jag undrar, om utsikten är — kan vara vackrare än denna, sade Anne med låg röst. Hon såg sig omkring med de älskande och hänförda blickar, för vilka hemmet alltid förblir den ljuvligaste plats i världen, även om långt skönare nejder hägra under avlägsna luftstreck.

De stodo lutade mot räcket på bryggan, som löpte ut i den lilla sjön, gripna av skymningsstundens stämning. Just här var det, som Anne klättrat upp ur sin sjunkande eka den dag liljemön Elaine drev med strömmen nedåt Camelot. Solnedgångens matta purpurskimmer dröjde ännu på de lätta skyarna i väster, men månen höll på att gå upp, och vattenytan glänste som silver i dess sken. Minnena drogo omärkligt de båda unga inom sin ljuva trollkrets.

— Du är så tyst, Anne, sade Gilbert slutligen.

— Jag är rädd att röra mig eller säga ett ord, så att inte denna underbara skönhet skall svinna hän och inte komma tillbaka på samma sätt, viskade Anne.

Gilbert lade plötsligt sin hand över den smala vita, som vilade mot brons räck. De bruna ögonen blevo ännu djupare och mörkare, hans ännu gosselika läppar skildes åt för att säga [ 6 ]någonting om de drömmar och de förhoppningar, som fyllde hans själ. Men Anne ryckte bort sin hand och drog sig hastigt undan. För henne var skymningens förtrollning ohjälpligt bruten.

— Jag är visst tvungen att gå hem, sade hon med ett försök att verka obesvärad, som föreföll något konstlat. — Marilla hade sin svåra huvudvärk nu på eftermiddagen, och jag är säker på, att tvillingarna varit framme och gjort någon fasansfull odygd. Jag borde verkligen inte ha varit borta så länge.

Så pratade hon på, tämligen osammanhängande, ända tills de kommo fram till Grönkullas avtagsväg. Stackars Gilbert fick knappast tillfälle att sticka in ett litet ord då och då. Anne erfor en känsla av lättnad, när de skildes åt. En underlig skygghet för Gilbert hade fått makt med henne alltsedan den stunden i Ekostugans trädgård, då hon tyckt, att det täckelse, som höljt hennes känsloliv, plötsligt dragits åt sidan. Någonting främmande och kallt hade gjort intrång i detta gamla trevliga kamratskap från skoltiden — någonting, som hotade att alldeles skämma det.

— Aldrig förut har jag känt mig glad, när Gilbert gått sin väg, tänkte hon, halvt harmsen, halvt bedrövad, när hon vandrade uppför avtagsvägen. — Vår vänskap blir fördärvad, om han fortsätter med de här dumheterna. Och jag vill inte ha den fördärvad — det får den inte bli. Varför kan inte pojkar vara förståndiga?

Anne hade en dunkel förnimmelse av, att det knappast stämde bättre med hennes egna begrepp om »förstånd», att hon fortfarande kände på sin hand den varma beröringen av Gilberts. lika tydligt som under den snabba sekund, då han tryckt den mot hennes. Likaså närde hon starka tvivel om det »förståndiga» uti att finna denna känsla långt ifrån obehaglig — himmelsvitt olika den, som framkallats av en liknande manöver från Charlie Sloanes sida, då hon suttit ut en dans med denne unge herre på en bjudning i Vitsand för ett par kvällar sedan. Anne ryste vid det förargliga minnet. Men alla störande tankar på förälskade ungersvenner dunstade bort ur hennes sinne, när hon åter andades in den med allehanda hemtrevliga dofter be[ 7 ]mängda atmosfären i Grönkullas kök. På en soffa satt en åttaårig gosse hopkrupen och göt sorgens tårar.

— Hur är det fatt, Davy? frågade Anne och tog honom upp i sin famn. — Var är Marilla och Dora?

— Marilla håller på och lägger Dora, snyftade Davy, och jag gråter för att Dora trillade utför källartrappan — hon slog en riktig kullerbytta och skrapade av sig allt skinnet på näsan, och —

— Åh, var det så, ja, gråt ändå inte så förskräckligt! Det är klart du tycker det är synd om lilla syster, men hon blir inte bättre för att du går på så här. I morgon är hon nog kry igen, Davypojken, ska du få se … Att gråta hjälper så litet …

— Inte gråter jag för att Dora föll utför källartrappan, avbröt Davy och såg med den misskändes ovilja på Anne. — Jag gråter för att jag inte var där och såg henne trilla … Allt roligt ska då ske, medan jag är borta.

— Men Davy! — Anne hade all möda att kväva sitt skratt. — Skulle du verkligen tycka det vore roligt att se stackars lilla Dora ramla utför trappan och göra sig illa?

— Hon gjorde sig inte mycket illa, svarade Davy trotsigt. — Hade hon slagit ihjäl sig, kan du väl begripa, att jag skulle ha blivit ledsen. Men vi ä' nog rätt seglivade av oss, både hon och jag. Tänk, häromdagen rullade Herb Blewett ned från deras höloft och for rätt ned genom trumman, som di skjutsar hö och havre uti, och kom rakt in i stallet, där di har en fasligt ilsken häst, som både slår och bits, och kom alldeles under hovarna på honom. Men honom fick di ändå ut levande, med bara tre småben knäckta. Fru Lynde säger, att det finns folk, som man inte tar döden på ens med en köttyxa. Kommer fru Lynde hit i morgon, Anne?

— Ja, Davy lille, och jag hoppas du alltid blir snäll och artig mot henne.

— Jag ska bli snäll och artig. Men hon ska väl aldrig lägga mig om kvällarna, Anne?

— Det kan väl hända hon gör nå'n gång. Varför skulle hon inte få det?

[ 8 ]— Jo, sade Davy i mycket bestämd ton, gör hon det, så kan jag inte läsa mina aftonböner för henne som jag gör för dig, Anne.

— Det var eget. Varför inte det, då?

— Usch nej, jag tycker inte det skulle vara trevligt att tala med Gud, när en främmande mänska sitter och hör på. Dora må göra det, när hon, frun, är inne, men jag vill inte. Jag väntar. tills hon har gått, se'n kilar jag på. Det blir väl bra. Anne?

— Ja bevars, bara du inte glömmer bort att läsa dem, Davy-pojken?

— Åh visst inte — du kan vara lugn. Jag tycker det är livat att läsa aftonbön. Men då ska också bara du vara inne. Om du ändå ville stanna kvar här hemma, Anne! Om jag kunde begripa, vad du ska behöva resa ifrån oss för?

— Du ska inte tro jag tycker det är så värst roligt själv, Davy, men jag känner på mig, att jag bör resa.

— Tycker du inte det är någe roligt själv. så behöver du väl inte fara. Du är ju fullvuxen. När jag blir fullvuxen, må du tro, att jag inte ämnar göra en enda sak, som inte faller mig i smaken, Anne.

— Så länge du lever, Davy, kommer du att få göra saker, som du inte tycker är roliga.

— Nej, si det var då lögn, sade Davy med mycken övertygelse. — Inbilla dig ingenting! Nu är jag så illa tvungen att göra sånt, som jag inte vill, därför att annars skickar du och Marilla mig till sängs. Men när jag blivit stora karlen, så låter ni allt bli det, och jag vill just se någon annan, som försöker sticka sta' … Nej, då ska man ha kul. Vet du vad, Anne, Milty Boulter säjer, att hans mamma säjer, att du far till högskolan för att se, om du kan fånga dig en man. Gör du det, Anne? Jag vill veta.

Ett ögonblick kände Anne, att hon blev röd av harm. Men så brast hon i skratt och lugnade sig med den tanken, att fru Boulters tarvliga kvickheter ej kunde göra henne någon skada.

— Nej, min lilla gosse. Det är inte därför jag reser. Jag ska studera och utbilda mig och lära en hel hop saker.

— Men om du ville fånga dig en man, hur skulle du då bära [ 9 ]dig åt? Det vill jag gärna veta, återtog Davy, som tycktes ha fattat ett starkt intresse för ämnet.

— Det är nog bäst du frågar fru Boulter, sade Anne utan att tänka sig för. — Hon vet visst bättre, hur sådant går till, än vad jag gör.

— Jaha, det ska jag göra nästa gång hon kommer hit, svarade Davy allvarligt.

— Understå dig bara, din odygdspåse, ropade Anne, som nu insåg sitt misstag.

— Men du sa ju själv, att jag skulle göra det, invände den förolämpade oskulden.

— Nu är det hög tid på, att du går och lägger dig, avgjorde Anne för att få ett slut på samtalet.

Sedan Davy gått och lagt sig, begav sig Anne bort till Viktoria-ön och satte sig där ensam, omsvävad av skymningens lätta dis, och lyssnade till rännilarnas porlande och vindens sus. Den bäcken hade hon alltid älskat. Ofta hade hon förr i tiden drömt vaken med blicken fäst på det blänkande strömdraget. Nu glömde hon suckande ynglingar och stygga grannfruars spetsigheter och alla de små problem, som kunna dyka upp i en ung flickas liv. Nu lät hon sin fantasi hissa segel med aftonstjärnan som ledfyr och styrde ut över de sagoomspunna hav, som skölja de avlägset hägrande kusterna av paradisiska nejder. Och dessa drömmar gjorde henne rikare än livets verkligheter, ty det synliga försvinner, men det icke sedda varar evigt.