Drömmens uppfyllelse/Kapitel 05

←  Nya intryck

Drömmens uppfyllelse av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Brev hemifrån

I parken  →

V.
Brev hemifrån.

Under de närmast följande tre veckorna kände sig Anne och Priscilla fortfarande som främlingar i ett främmande land. Men en vacker dag började helt oförhappandes allting teckna sig med välbekanta och sympatiska drag — högskolan, professorerna, kurserna, kamraterna, sällskapslivet. Tillvaron fick åter sammanhang i stället för att utgöras av lösryckta fragment. Novitierna, som från början varit en hjord av omaka och tämligen huvudyra individer, hade nu smält samman till en organism med starkt utpräglad samhörighetskänsla, gemensamma sympatier och antipatier och ett mäktigt sjudande begär att utmärka sig. På några segrar på det intellektuella området var det ännu för tidigt att tänka, men i den årligen återkommande stora fotbollstävlingen vann i år novitiernas lag mot seniorernas gamla beprövade, varigenom de förra höljde sig med ovansklig ära och förvärvade en ofantlig popularitet. I tre år hade seniorerna legat över; att lyckan detta år vände sig, tillskrevs allmänt Gilbert Blythes sällsynta fältherreegenskaper. Han eldade sina käcka skaror och hittade på delvis nya stridssätt, som förbryllade seniorerna och förde novitierna allt närmare den vinkande segern. Till belöning blev han vald till novitiernas förtroendeman, ett hedrande och — åtminstone ur novitiesynpunkt — ansvarsfullt uppdrag, som många förgäves traktat efter. Men för att rätt kunna bekläda denna post fordrades ett ytterligare stålsättande av karaktären — i form av vissa prov, som måste genomgås. Det första av dessa förutsatte ett ganska stort moraliskt mod, men Gilbert skilde sig därifrån på ett fullt värdigt sätt. En hel dag måste han, iförd en grant blomsterprydd halmhatt och ett väldigt ärmförkläde av blommig perkal, vandra av och an på Kingsports mest trafikerade affärsgator. Han gjorde detta med glatt mod och lyfte artigt på halmhatten, när han mötte damer tillhörande bekantskapskretsen. Charlie Sloane, som förgäves hållit sig framme, sade åt Anne, att han inte kunde begripa, hur Blythe ville förnedra sig på det viset — man hade väl någon självaktning…

— Jo jo, tänk dig Charlie Sloane i brokigt ärmförkläde och bredbrättig halmhatt med blommor, fnittrade Priscilla. — Han skulle se ut precis som gamla farmor Sloane. Men Gilbert såg ut som en karl i varenda tum — alldeles som i sina egna kläder.

Anne och Priscilla funno sig oväntat snart omhändertagna av de högskolan tillhörande kretsar, där man inte bara studerade utan även rätt tappert roade sig. Härför hade de ganska mycket Philippa Redmond att tacka. Hon var dotter till en ansedd och förmögen man, och hon tillhörde en gammal och fin släkt. Detta i förening med hennes tilltalande yttre och tillgängliga väsen öppnade snart alla kotteriers, klubbars och föreningars dörrar för henne, och dit hon bjöds, bjödos också Anne och Priscilla. Phil var betagen i båda Avonleaflickorna, särskilt i Anne. Hon var en trofast liten själ, fri från nyckfullhet och tarvlig beräkning. »Håll av mig och håll av mina vänner,» tycktes omedvetet vara hennes valspråk. På det enklaste och naturligaste sätt förde hon dem in i den alltjämt tätnande kretsen av sina egna vänner och bekanta, så att Anne och Priscilla funno sin entré i Redmonds sällskapsliv helt lätt och behaglig, till de andra kvinnliga novitiernas häpnad och avund. Ty de hade ingen Priscilla, som tog dem under sina vingars skugga, utan voro dömda att under hela sitt första högskoleår förbli ganska passiva åskådare till en hel hop roligheter, som gingo av stapeln.

För Anne och Priscilla med deras mera allvarliga syn på livet förblev Phil alltjämt samma älskvärda och outvecklade barnunge, som hon förefallit dem vid deras första sammanträffande. Hon hade ju själv yttrat, att hon hade »väldigt gott läshuvud». Men när eller var hon fann tid att läsa, förblev en outgrundlig hemlighet, ty hon tycktes alltid vara på jakt efter någonting »livat», och de kvällar hon tilläts ha mottagning kom det fullt upp med främmande — mest »bekanta gossar». Hon hade så många uppvaktande kavaljerer hennes hjärta kunde önska, ty nio tiondelar av novitierna och en stor procent av de övriga åldersklasserna tävlade om hennes leenden. Hon var barnsligt förtjust häröver och berättade med strålande min för Anne och Priscilla om varje ny erövring — med näsvisa anmärkningar och utläggningar, som skulle ha kommit de olyckliga ynglingarnas öron att hetta som eld, om de kunnat höra dem.

— Men Alec och Alonzo ha i alla fall ännu inte slagits ur brädet, retades Anne.

— Åh tycker nå’n det, sade Philippa. — Jag skriver till dem varenda vecka och berättar för dem, hur firad jag är. Jag är säker på, att det roar dem. Men naturligtvis är det så, att den jag tycker bäst om, vill inte vid mig. Gilbert Blythe frågar aldrig ett dugg efter mig — på sin höjd tittar han på mig, som om jag vore en söt liten kattunge, som man kunde vilja klappa. Men nog vet jag orsaken. Jag borde vara missunnsam på dig, Anne. I stället dyrkar jag dig i mitt hjärta, och jag känner mig olycklig den dag jag inte får råka dig. Du är olika alla de flickor jag hittills känt. När du tittar på mig på ett särskilt sätt, känner jag, hur tom och hållningslös jag är, och jag gör de allra bästa föresatser att stadga mig och gå framåt. Men så kommer det så mycket annat emellan, som distraherar mig… Det är ändå förskräckligt roligt att ligga vid en högskola. Tänk så dum jag var den första dan — ångrade att jag nånsin kommit hit! Men hade jag inte det, hade jag aldrig blivit bekant med dig. Anne, sötnos, säg mig nu omigen, att du tycker den allra som lillaste smula om mig. Jag längtar så att få höra det.

— Jag tycker riktigt mycket om dig. Jag tycker du är en rar och mjuk och sammetslen liten kissemiss — med indragna klor, åtminstone mot mig, skrattade Anne. — Men om jag funderar till i morgon bittida, begriper jag inte, när du nånsin hinner med att titta i dina läroböcker.

Men Phil måste dock haft sina hemliga stunder av flit, ty hon skötte sig bra i vartenda ämne. Ej ens den gamle knarrige professorn i matematik, som avskydde samundervisning och hätskt motsatt sig flickors tillträde till högskolan, kunde hitta på någon förevändning att kugga henne. Hon var den bästa bland novitierna i alla ämnen, utom i engelsk litteraturhistoria, där Anne Shirley hade försteget. Anne själv fann sitt första studieår över förväntan lätt, tack vare det ihärdiga arbete, vartill hon och Gilbert sporrat varandra under de sista båda åren i Avonlea. På så sätt kunde hon också unna sig att deltaga i det glada kamratlivet, som hon fann så roande.

Men aldrig ett ögonblick glömde hon Avonlea och vännerna där. För henne voro de lyckligaste stunderna i varje vecka brevbärarens besök. Ej förrän hon fått de första breven hemifrån, började hon tro, att hon någonsin skulle kunna tycka om Kingsport och finna sig tillrätta där. Innan de börjat komma, hade Avonlea tyckts henne tusentals mil avlägset; breven liksom minskade avståndet och knöto den nya tillvaron så nära samman med den gamla, att de började smälta ihop, i stället för att de hittills förefallit som två hopplöst skilda existenser. Den första sändningen innehöll sex brev, från Jane Andrews, Ruby Gillis, Diana Barry, Marilla, fru Lynde och Davy.

Janes var präntat med sirlig skönskrift, vartenda »i» hade sin prick just där den borde sitta, och intet »t» behövde våndas över att dess streck blivit uteglömt. Men det fanns inte en mening av intresse. Skolan inte ens nämnde hon, och om den hade Anne mycket längtat att få höra. Hon besvarade inte en enda av de frågor, Anne framställt i sitt brev. Däremot gav hon noggrann uppgift om hur många meter spetsar hon virkat, både mellanspets och uddspets; hon talade om, hurudan väderleken var i Avonlea, hur hon ämnade sy sin klänning och att det numera »sprängde» på ett särskilt sätt i hennes huvud, när hon hade ont i det. Ruby Gillis skrev en mycket känslofull epistel, där hon skildrade sin sorg och saknad efter Anne. Småningom övergick hon till gladare ämnen, frågade, hur »gossarna» vid högskolan föreföllo, och fyllde de båda sista sidorna med de märkliga upplevelser hon haft på tu man hand med sina egna beundrare under promenader och danstillställningar. Det var ett menlöst brev, mycket betecknande för den snälla slarvan Ruby, och Anne skulle ha skrattat åt det, om där icke funnits ett postskriptum. Det lydde som så: »Gilbert tycks trivas utmärkt i Kingsport, att döma av hans brev. Men Charlie är visst mindre belåten.»

Jaså, Gilbert brukade skriva till Ruby! För all del — det hade han naturligtvis full rätt till. Fast… Anne visste ej, att Ruby var den, som skrivit först, och att Gilbert svarat bara för hövlighets skull. Hon slängde föraktfullt undan Rubys brev. Men det behövdes Dianas hela friska, med småtrevligt prat och roande nyheter uppfyllda epistel för att taga bort svedan av det lilla stynget, som Rubys postskriptum vållat. Dianas brev innehöll kanske litet väl mycket om den älskade Fred, men för övrigt meddelade det så många intressanta ting, att Anne nästan kände sig försatt tillbaka till Avonlea, medan hon läste det. Marillas brev var litet prudentligt och opersonligt, och det innehöll varken några känsloutbrott eller något pikant skvaller. Men det hade dock med sig en välgörande fläkt från det enkla och sunda livet på Grönkulla med dess doft av gammaldags fridfullhet och från den trofast bidande kärlek, varmed Anne där alltid skulle omfattas.

Fru Lyndes brev sysslade mest med kyrkliga ting. Sedan hon upphört att ha eget hushåll, hade hon fått mycken tid övrig för församlingsangelägenheter, och just nu var hon högst förgrymmad över de skrala provpredikanter, som om söndagarna upphovo sina rädda röster från predikstolen i Avonleas kyrka.

»Gud vet, vad det är för folk, som numera ingår på den prästerliga banan», skrev hon. »Bevara oss väl, så’na harkrankar de skicka oss och så’n smörja de predika! Hälften av det är inte sant, och vad värre är, det är inte den rätta läran. Den, som vi just nu ha, är den värste av allihop. Han tar en text, och så predikar han över något helt annat. Och så säger han, att han inte tror, att hedningarna äro evigt förtappade. Det var mig just en skön ordning. Om så vore, är ju alla pengar, som vi under tidernas lopp gett till hednamissionen, rakt kastade i rännstenen. Vad går du i för kyrka, Anne? Jag hoppas du går regelbundet. Det händer ofta, att personer, som rest från hemmet, bli så slappa med sitt kyrkogående, och jag har hört sägas, att högskolestuderande synda mycket i detta avseende. Det påstås till och med, att många läsa på sina läxor på söndagen, just när mässan pågår. Så lågt hoppas jag du aldrig skall sjunka, kära Anne. Kom ihåg, hur du har blivit uppfostrad. Och var noga med vad vänner du väljer dig. Det lär vara ett mycket blandat sällskap vid de där högskolorna. Utvärtes kan de nog vara som vitmenade grifter, men invärtes äro de glupande ulvar, det är säkert, det. Och inlåt dig helst inte alls med någon ungherre, som inte är härifrån ön.

Jag får väl lov att berätta för dig det löjliga, som hände den dan, då vikarierande pastorn var på besök. Det var det galnaste jag nå’nsin har sett, jag sa’ just till Marilla: om Anne hade varit här, skulle hon ha skrattat sig alldeles fördärvad. Till och med Marilla skrattade. Du vet, att han är en liten, kort och fetlagd karl och ganska hjulbent. Nå, herr Harrisons gamla sugga — den stora tjocka — hade, som hon ofta brukar, förirrat sig hit och tog sig in på gården och steg in i köksfarstun utan att vi hade en aning därom, och där var hon, när pastorn kommer stegande och träder in. Hon tog förstås ett skutt för att komma ut, men där fanns ingen väg utan mellan de båda krumböjda benen. Och då for hon in emellan dem, och eftersom hon var så stor och pastorn så liten, så lyfte hon opp honom från marken och det bar åstad med honom, sittande grensle på suggan. Hatten flög åt ena hållet och det spanska röret åt ett annat, just som Marilla och jag kommo ut. Ja, den anblicken glömmer jag aldrig. Och suggan blev ju nästan skrämd från vettet. Aldrig mer kan jag läsa det där stället i bibeln om svinhjorden, som störtade sig utför branten i havet, utan att se för mig herr Harrisons sugga galopperande utför backen med pastorn på ryggen. Gud ske lov, att inte tvillingarna voro hemma. Det hade verkligen varit mycket olämpligt, om de fått se en Herrans tjänare i en så föga värdig situation. Strax innan de kommo ned till bäcken, hoppade pastorn av eller föll av. Men suggan fortsatte som en besatt över spången och upp i skogen. Marilla och jag sprungo fram och hjälpte upp pastorn och borstade av hans rock. Han hade inte gjort sig illa, men han var så förskräckligt ond. Han tyckte visst, att det var Marillas och min skuld alltihop, fastän vi sa’ honom, att suggan inte ens var vår, utan gått här och förtretat oss hela sommaren. För resten, vad skulle han gå bakvägen för? Aldrig brukade pastor Allan göra det. Det dröjer länge, innan vi få hans make. Men det finns inget ont, som inte har något gott med sig. Vi ha inte sett röken av suggan sedan, och min tro är, att vi heller aldrig komma att göra det.

Det är tyst och lugnt här i Avonlea. Men jag finner det inte så ensligt på Grönkulla som jag i förstone var rädd för. Jag sätter nog snart upp en ny väv till ett paradtäcke. Fru Silas Sloane har ett vackert mönster i rött och vitt med äppelblommor och blad.

När jag tycker, att jag behöver en liten uppiggning, så läser jag om mordprocesserna i Bostontidningen, som min brorsdotter skickar mig. Jag gjorde det aldrig förr i världen, men de äro rätt intressanta. Du milde, så det måtte gå till i Förenta staterna! Jag hoppas du aldrig måtte komma dit, Anne. Men flickor fara och flacka nu för tiden, så det är någonting alldeles förskräckligt. Det påminner mig alltid om satan i Jobs bok, hur det heter om honom, att han sade: »jag haver farit genom landet allt omkring.» Jag kan aldrig tro, att sådant är vår Herres mening.

Davy har varit rätt beskedlig se’n du for. En dag var han stygg, och till straff lät Marilla honom gå klädd i Doras förkläde hela dagen, och då tog han och klippte stora hack i vartenda ett av Doras förkläden. Men den som tog och smällde gunstig herrn, det var jag, det, och se’n jag släppt honom, sprang han ut och började jaga min stora tupp, ända tills den föll omkull och gav upp andan.

Mac Phersons ha flyttat ned i min gamla stuga. Hon är en duktig husmor och fasligt noga. Alla mina konvaljer har hon ryckt opp, för hon säger, att de skräpa så ner i trädgården. Konvaljegroddarna satte Thomas ut strax vi var gifta, men det ska gärna medges, att han inte satte dem i några ordnade rabatter utan lite hur som helst. Mannen MacPherson tror jag är hygglig och beskedlig, men hon kan aldrig komma ur sina gamla mamselltag.

Läs nu inte för mycket, så att du överanstränger dig, och glöm inte att ta på dig yllebyxorna, när det börjar bli kallt i luften. En väst fick du också med dig. Marilla går så mycket och oroar sig för din skull, men jag har sagt henne, att du på senare år har blivit bra mycket förståndigare än jag någonsin vågade hoppas, och att du reder dig nog».

Davys brev tog genast i håll med ett mycket sorgligt ämne:

— »Snella Anne, var så snell och skriv och säj till Marilla att hon inte får binda fast mej ve broräcket när jag går å fiskar, pojkarna bara skrattar åt mej när hon gör det. Det är faslit ensamt här utan dej men vi har mycke fyr för oss i skolan. Jane andrews är inte så vennli som du. Jag skrämde fru lynde med en smällare i går afse o va hon vart arg! Å så var hon arj för att ja gnodde runt efter hennes gamla kuckeliku på gårn ända till han föll ikull dö. Det var inte min mening att ha ihjäl honom va dog han utav, Anne, tror du? Fru lynde kasta honom på sopbacken, hon kunde väl ha sålt honom eller vi kunde ha ätit en själva. Jag hörde fru lynde be pastorn be för henne va har hon då månntro gjort för rackartyg. Jag har en drake med en stillig svans. Milty bolter berättade en historia i går i skolan må du tro, den är riktigt sann. Jo, gamle Joe Moser och hanses dräng satt och spelte kort en kväll i förra veckan i skogen. Korten hade de liggande på en stubbe, och rätt som det ä kommer en lång svart kar längre än träna och han grabba tag i både stubben och kortena och flög i väg med dem med ett brak som det värsta åskdunder. Å Joe och drängen trilla baklänges så rädda blev di. Milty säjer, att den svarte karn var självaste den lede, var det det Anne? Herr Kimball i spencervale ä mycke skuk och di ska föra honom till Skukhuset. Vänta ett tag mens jag frågar Marilla om de är rätt stavat. Marilla sa att han ä stollig så han ska inte till Skukhuse han ska på Dårhuse. Han tror han har en orm inne i sig. Hur kan det kännas att ha en orm inne i sej Anne? Hu va ja tycker den ska slingra sej i ens mage. Fru Lawrence bell är också sjuk, men fru Lynde säjer att hon funderar för mycke på vad för sorts krämpor hon kan ha och att de är hela Skukan.»

— Jag undrar, sade Anne och vek samman brevet, vad fru Lynde skulle tänka om Philippa.