Drömmens uppfyllelse/Kapitel 06
| ← Brev hemifrån |
|
Åter hemma → |
VI.
I parken.
— Vad ämnar ni ha för er i dag, flickor? frågade Philippa, när hon en lördagseftermiddag tittade in genom dörrspringan till Annes rum.
— Vi tänkte oss ut på en promenad i parken, svarade Anne. — Jag borde förstås stanna inne och sluta min blus. Men det går inte att sy på en dag som den här. Det är någonting i luften, som kommer mitt blod att rinna fortare och min själ att jubla. Det skulle rycka i mina fingrar, och varenda söm skulle bli på sned. Så därför ämna vi slå oss lösa och vandra ut till furorna.
— Hur många menas egentligen med »vi»? Någon mera än du och Priscilla?
— Därmed menas ävenledes Gilbert och Charlie, och vi ska med största nöje också mena dig.
— Men, sade Philippa melankoliskt, i så fall kommer jag att trilla med som femte hjulet, och det blir en ny erfarenhet för Philippa Gordon.
— Nya erfarenheter vidga vyerna. Kom med nu, så blir du hädanefter i stånd att skänka medkänsla åt alla de stackare, som ofta få trilla med som femte hjul. Men var är det uppvaktande ridderskapet?
— Åh, jag var trött på dem allihop och orkade inte med en enda. Jag känner mig rent ut sagt lite missmodig i dag. Jag skrev till Alec och Alonzo i förra veckan. Jag stack in breven i kuvert och skrev adressen utanpå, men jag förseglade dem inte. Och se’n så hände någonting vådligt löjligt. Det vill säga, Alec skulle tycka det var löjligt, men kanske inte Alonzo. Jag hade väldigt bråttom, så jag ryckte ut Alecs brev — som jag trodde — ur kuvertet och rafsade dit ett skämtsamt postskriptum. Se’n stoppade jag båda breven i lådan vid knuten. I morse fick jag svar från Alonzo. Kan ni tänka er, flickor, så galet, jag hade satt postskriptumet på hans brev, och han var ursinnig! Han får väl bli god igen — och blir han det inte, så kvittar det mig lika — men jag kom i alla fall ur min stämning. Därför gick jag till er, små älsklingar, för att ni ska muntra upp mig. Varenda lördag hädanefter kommer jag att gå och se på fotbollspelet. Jag har den grannaste mössan, och min sweater blir randig i Redmonds egna färger. Jag kommer nästan att likna en krocketpinne. Har ni reda på, att damernas egen Gilbert blivit utsedd till novitielagets kapten?
- Jaha, det talade han om för oss i går kväll, sade Priscilla, som såg, att den förargade Anne ej vårdade sig om att svara. — Han och Charlie tittade in en stund. Vi visste de skulle komma, så med flit plockade vi undan alla fröken Adas kuddar. Den mest handarbetade med de upphöjda kransarna och bladen lade jag ned på golvet i vrån bakom stolen den hörde till. Där trodde jag den skulle få ligga i fred. Men kan du tänka dig — Charlie Sloane marscherade rakt på stolen, såg kudden bakom den, fiskade helt allvarligt upp kudden och satt på den resten av kvällen. Den fick en duktig grop i sig, arma kudde! Stackars fröken Ada frågade mig i dag med sitt evinnerliga småleende, men ändå bedrövad, hur jag hade kunnat låta någon sitta på den. Jag sade henne, att jag var fullkomligt oskyldig — det oundvikliga ödet, länkat av en Sloane, är sannerligen mer än jag förmår kämpa emot.
— Fröken Adas kuddar tar på mina nerver, sade Anne. — Två stycken nya sydde hon färdiga i förra veckan, broderade och stoppade så de kunna stå för sig själva. Som det absolut inte fanns någon kuddlös plats att lägga dem på, reste hon upp dem mot väggen i en av trappavsatserna. De falla överända rätt som det är, och så ligga de i vägen för oss, när vi springa uppför eller utför trappan i mörkret. Förra söndagen, när pastor Davis i sin predikan talade om alla sjöfarande och allt vad de äro utsatta för, så tänkte jag på, vad de få lida, som bo i sådana hus, där man ägnar tjocka, stoppade kuddar en avgudisk dyrkan. Så där ja, nu ä’ vi färdiga, och där ser jag pojkarna komma över kyrkogården. Nå, följer du med oss Phil?
— Ja tack, om jag får gå med Priscilla och Charlie. Då får jag ändå en dräglig tillvaro som femte hjul. Din Gilbert är förtjusande, Anne, men varför går han och drar så mycket med Glosögat?
Anne stelnade till. Hon själv var alls icke svag för Charlie Sloane. Men han var från Avonlea, och ingen främmande hade rätt att göra narr av honom.
— Charlie och Gilbert ha alltid varit goda vänner, sade hon kallt. — Charlie är en hygglig pojke. Han kan inte rå för hurudana ögon han har.
— Du pratar. Det kan han visst det. Jag är säker på, att han gjort något rysligt i en föregående tillvaro, och det ska han nu straffas för genom att få gå omkring och bära på så’na rullande och utstående ögon. Priss och jag ska ha så livat med honom i eftermiddag. Vi ska skoja med honom så vådligt, men se det begriper han inte.
»De övergivna P’na», som Anne kallade dem, utförde helt visst sitt nätta uppsåt. Men Charlie anade ingenting, han var stolt och belåten över att få spatsera i sällskap med två så stiliga flickor, särskilt Philippa Gordon, skönheten bland de nyinskrivna flickorna. Det skadade alls inte att Anne fick se, att åtminstone visst folk uppskattade honom efter hans rätta värde.
Gilbert och Anne vandrade i något långsammare takt efter de andra; de njöto av hösteftermiddagens lugna, stilla skönhet och inandades den kådiga doften från furorna längs den lantliga stig, som följde stranden utåt redden.
— Tystnaden här är lik en bön, tycker jag. Vad jag älskar furorna, sade Anne med ansiktet vänt uppåt den solblanka himmelen. Och det är, som om de sträckte sina rötter djupt ned i forna tidsåldrar med all deras romantik. Det känns så lugnande att ibland få gå hitut och ha en stilla pratstund med dem. Härute känner jag mig alltid så lycklig.
— Tycker du inte, att i deras skugga våra egna strävanden får någonting smått över sig, Anne?
— Jag vet bara, att om jag drabbades av någon stor sorg, skulle jag gå ut till furorna för att finna tröst, sade Anne drömmande.
— Jag hoppas du aldrig måtte nås av någon stor sorg, sade Gilbert, som hade svårt att förena begreppet sorg med den livliga och glättiga varelsen vid hans sida. Han visste ej, att de, som kunna sväva upp till de högsta rymder, också ha lätt för att förlora fotfästet och glida ned i avgrundens djup. De naturer, som ha den största förmågan att glädja sig, känna också intensivast lidandets bitterhet.
— Men någon gång måste den ju komma, invände Anne. — Livet tyckes mig som en fröjdebägare, som just nu hålles intill mina läppar. Men någon bitter bottensats måste där väl finnas — det finnes nog i varje dryck. En dag får jag också smaka min. Nåväl, jag hoppas jag må taga emot den med mod och styrka. Och jag hoppas, att jag inte själv måtte vara vållande till den. Minns du vad pastor Davids sade förra söndagskvällen — att de sorger, Gud sänder oss, föra med sig kraft och undergivenhet, medan de sorger vi själva äro skulden till, genom dårskap eller ondska, äro vida tyngre att bära. Men vi ska inte tala om sorger en eftermiddag som denna. Den är avsedd bara för att låta oss känna, hur skönt det är att leva.
— Finge jag råda, skulle jag utestänga ur ditt liv allting utom glädjen och lyckan, Anne, sade Gilbert i en ton, som Anne lärt sig känna igen.
— Kära du, det skulle vara mycket oklokt, svarade hon hastigt. — Jag är övertygad om, att ingen människa kan få sin rätta utveckling utan ett visst mått av prövningar och sorg, men det kanske man medger, bara när man har det riktigt trevligt… Skynda på — de andra ha hunnit till paviljongen och stå och vinka på oss.
De satte sig alla ned i den lilla paviljongen för att betrakta en höstlig solnedgång i dunkelrött och matt guld. Till vänster om dem låg Kingsport med sina tak och tornspiror svepta i ett violett töcken. Till höger hade de hamnen, som antog rosenröda och kopparfärgade skiftningar på den spegelblanka ytan västerut. Närmast strandskoningen under dem skimrade vattnet silvergrått, och längre bort stodo de vågiga konturerna av Williamsön fram ur diset. Dess fyrbåks lantärna blinkade då och då likt en liten sömnig stjärna, och fjärran vid horisonten blinkade en annan tillbaka.
— Har ni nånsin sett en plats, som ser så avvisande och otillgänglig ut? sade Philippa. — Jag har inte någon särskild lust efter Williamsön, men jag är säker på, att ville jag ha den, kunde jag aldrig få den. Titta på skyltvakten på krönet av fästningen, till höger om flaggstången. Ser han inte ut, som om han vore utklippt ur en roman?
— A propå romaner, sade Priscilla, så ha vi letat efter ljung — men vi kunde naturligtvis inte hitta någon. Det är väl för sent på året, kan jag tro.
— Ljung? utbrast Anne. — Men ljung växer ju inte i Amerika — eller hur?
— Det finns två tuvor ljung på hela fastlandet, sade Phil, den ena just här i parken, den andra på något annat ställe i Nova Scotia, jag har glömt var. Det ryktbara regementet från de skotska högländerna, »Svarta vakten», hade sitt läger här ett år, och när karlarna på våren skakade ut halmen ur sina madrasser, slogo några frön av ljung rot.
Detta var alldeles någonting i Annes smak. — O, så förtjusande! utbrast hon.
— Låt oss gå hem längs Spoffordavenyen, föreslog Gilbert. — Då får vi se alla de ståtliga husen, där Kingsports kapitalister bo. Spoffordavenyen är den snobbigaste gatan i hela stan. Där kan ingen bygga, som inte är miljonär.
— Ja, låt oss gå den vägen, sade Phil. — Där ligger ett alldeles bedårande litet ställe, som jag vill visa dig, Anne. Det har minsann inte byggts av någon miljonär. Det är det första huset, sedan man kommit ut ur parken, och det måste ha vuxit upp, medan Spoffordavenyen ännu bara var en landsväg. För vuxit upp har det — det har inte byggts. Jag bryr mig inte om husen vid avenyen. De äro för spritt nya och skrytsamma. Men det här lilla stället är som en dröm… Och vad det heter — det kan du aldrig tänka dig. Men du får se själv om en liten stund.
De fingo se det, när de från parken vandrade uppför den av furor kransade kullen. Överst på backkrönet, nedanför vilket den förnäma avenyen redan övergått till en enkel landsväg, låg en liten vitgul trävilla, omgiven av furudungar, som sträckte skyddande armar över dess låga tak. Den var övervuxen med i rött och guld skiftande vildvin, genom vilket de av gröna luckor omramade fönstren tittade fram. Framför den låg en liten trädgård, hägnad av en låg stenmur. Fastän oktober månad redan var inne, prunkade trädgården ännu med en rikedom av ljuvliga gammaldags blomster — borstnejlikor, åbrodd, välluktande verbena, indiankrasse, ringblommor och krysantemum. En liten gång, belagd med ett mönster av brokiga stenar, ledde från grinden upp till förstukvisten. Hela stället såg ut att nyss ha överflyttats från någon avlägsen landsortsvrå, och med all sin okonstlade enkelhet hade det över sig en prägel, som kom den närmaste grannen på andra sidan gräsplanerna, en tobakskungs av spiror och torn överlastade villa, att te sig ytterst prålig och uppkomlingsartad. Som Phil en gång sagt — här såg man skillnaden mellan medfödd finhet och påsmetad elegans.
— Det var det sötaste ställe jag nånsin sett, sade Anne med tillbedjan i rösten. — Det är riktigt så att jag känner min sköna värk i hjärtat… Det är ändå näpnare och egendomligare än till och med fröken Lavendels lilla förtjusande hem.
— Det är namnet jag särskilt vill att du ska ge akt på, sade Phil. — Titta — i vita bokstäver, runt valvbågen över grinden — »Carolinas tjäll». Det är väl bedårande! Hälst vid den här avenyen, där den ena vräkiga miljonärvillan med de mest pretentiösa namn avlöser den andra. Nej, Carolinas tjäll rätt och slätt — jag tycker det är rörande?
— Har du någon aning om vem Carolina är? frågade Priscilla.
— Jo, Carolina Spofford heter den gamla dam, som rår om stället, så mycket har jag utrönt. Hon bor där tillsamman med sin brorsdotter, och det ha de nu gjort i hundratals år — lite mer eller mindre — kanske lite mindre, Anne. Överdrift är bara en högre flykt av den poetiska fantasien. Jag har hört sägas, att rikt folk har mer än en gång sökt få köpa stugan och tomten — de äro nu värda en hel förmögenhet, kan du förstå. — Men Lina vill inte sälja på några villkor. Och bakom stugan ligger en köksträdgård med knotiga äppelträd — du får se den, när vi komma ett stycke förbi — tänka sig, en kålgård med rabarber och äppelträd vid denna snobbiga aveny!
— Jag kommer att drömma om Carolinas tjäll i natt, sade Anne. — Jag känner mig alldeles som om jag hörde dit. Jag undrar, om det nånsin kommer att foga sig så, att vi få se det invändigt?
— Det är knappast troligt, sade Priscilla.
Anne smålog hemlighetsfullt.
— Nej, troligt är det inte. Men jag är ändå övertygad om, att det kommer att ske. Jag känner på mig alldeles tydligt — hädanefter kommer också du att tro på aningar — att Carolinas tjäll och jag en gång skola göra varandras närmare bekantskap.