Drömmens uppfyllelse/Kapitel 04

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Avsked från hemmet
Drömmens uppfyllelse
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Nya intryck
Brev hemifrån  →


[ 23 ]

IV.
Nya intryck.

Kingsport är en egendomlig gammal stad, vars anor gå tillbaka ända till de första kolonisternas tider. Den ligger höljd i en atmosfär av ålderdomlighet likt en gammal fin aristokratdam, som ännu går i lavendeldoftande kläder, tillskurna efter [ 24 ]moderna från hennes ungdom. Här och där har den skaffat sig en anstrykning av modernitet, men dess hjärta är ofördärvat; den är full av egendomliga gamla minnesmärken, och den omstrålas av romantiken från det förflutnas sägner och legender. Från början var den blott en gränsstation, en utpost mot vildmarken; det var på den tiden, då indianerna ständigt sörjde för omväxling i nybyggarnas liv, och detta bjöd på nog så spännande episoder. Sedan blev staden ett tvistefrö mellan engelsmän och fransmän och besattes än av den ena, än av den andra parten. Och från varje ockupation utgick den med något nytt ärr inbränt av de kämpande folken.

Kingsport har i sin park ett runt torn, som fordom hörde till kustförsvaret och var försett med en svängkanon, men numera ha murarna fullklåttrats av turisters namnteckningar. Ett slopat gammalt franskt fäste reser sig på höjden utanför staden, och åtskilliga förnaglade kanoner av ålderdomlig typ pryda dess torg. Man vandrar här på historisk mark, och av de gamla minnesrika platserna är ingen egendomligare och mera tilltalande än den gamla S:t Johannes kyrkogård i själva hjärtat av staden, på två sidor kantad av gator med tysta, gammaldags hus, medan den på de båda återstående hållen omges av moderna trafikleder med vagnsbuller och brådskande fotgängare. Varje borgare i Kingsport känner med stolthet, att han har äganderätt i den gamla S:t Johannes kyrkogård, ty är han av något så när god familj, så har han någon »förfader», som ligger begraven där, med en vittrande stenplatta rest vid sin huvudgärd eller beskyddande lagd över graven, och på den äro de viktigaste data ur hans liv inristade. Sällan har man offrat någon konstskicklighet på utsmyckningen av dessa gamla vårdar. De flesta utgöras av grovt tillhuggen brun eller grå sten från stenbrotten i trakten, och i få fall spåras några försök till dekorering. Somliga prydas med en dödskalle med tillhörande korslagda benknotor, vilka för större estetisk verkans uppnående stundom krönas av ett änglahuvud. Många ha fallit omkull och ligga sönderslagna. Pa nästan alla har tidens tand gnagt, tills somliga inskrifter blivit alldeles utplånade och andra blott med [ 25 ]svårighet kunna urskiljas. Men kyrkogården verkar som en enda stor lövsal, ty den omgives och genomskäres av rader av lummiga almar och hängpilar, i vilkas skugga de sovande måste slumra mycket fridfullt i suset från de sakta fläktande löven, ostörda av gatubullret strax utanför.

Sin första eftermiddag i Kingsport använde Anne till att långsamt ströva omkring inne på kyrkogården. På förmiddagen hade hon och Priscilla gått till högskolan för att skriva in sig som studerande, och sedan var det ingenting att göra mera den dagen. Flickorna försvunno åter så hastigt som möjligt, ty det var föga uppmuntrande att driva omkring bland de stora flockarna av främmande ungdomar, av vilka de flesta sågo ganska bortkomna ut, som om de inte rätt visste ännu, varthän de hörde.

Nykomlingarna eller för att uttrycka sig akademiskt novitierna stodo i spridda grupper om två eller tre och tittade på sned på varandra. Juniorerna, redan mera utvecklade i anseende till ålder och visdom, hade samlats i vestibulens stora trappa och utstötte stundom med sina lungors fulla kraft ett slags stridsrop, avsett att »äckla» deras vedertagna antagonister, seniorerna, som vistats mer än två år vid högskolan och då och då täcktes kasta en högdraget mönstrande blick på »gröngölingarna». Gilbert och Charlie syntes ingenstädes till.

— Tiderna förändras, sade Priscilla. — Aldrig trodde jag den dag skulle komma, då jag med glädje skulle blicka in i Charlie Sloanes tennknappar. Men de skulle åtminstone vara någonting bekant.

— O, suckade Anne, jag kan inte beskriva, hur jag kände det, när jag stod där och väntade på min tur att släppas fram och bli inskriven — lika obetydlig som den allra som lillaste droppe i ett stort ämbar med vatten, Det är illa nog att veta sig vara obetydlig, men det är olidligt att få det ingnuggat i sin själ, att man heller aldrig kan bli något annat än en obetydlighet… Precis så kände jag det — som om jag vore osynlig för blotta ögat och som någon av de där ohängda seniorerna när som helst kunde stiga på mig.

[ 26 ]— Vänta bara till nästa år, tröstade Priscilla. — Då blir det vår tur att se nedlåtande ut. Visst måtte det vara svårt att känna sig så där gräsligt obetydlig, men jag tror ändå det är bättre än att känna sig så stor och grov och otymplig som jag gjorde — bara därför att jag råkade vara ett par tum längre än någon annan i hopen. Jag var minsann inte rädd för att någon senior skulle stiga på mig — snarare för att de skulle ta mig för någon jättinna från urskogarna, som fått lust till litet kultur.

— Felet är väl, att vi inte ännu hunnit sätta oss in uti, att här råder större förhållanden än vid seminariet, återtog Anne, som gärna gick till grunden med saker och ting. — När vi lämnade seminariet, kände vi alla människor och intogo vår egen lilla alls inte föraktliga ställning bland de andra. Så ha vi väl omedvetet väntat att åter taga upp livet i Redmond alldeles där vi släppte det vid seminariet, och nu tycka vi, att vi förlorat fotfästet och marken glider undan oss. Jag är både tacksam och glad att ingen av de snälla fruarna i Avonlea kan skåda in i mitt hjärta just nu, för de skulle bara få vatten på sina kvarnar och ropa: vad var det jag sa? — De skulle känna sig övertygade om, att det här vore början till slutet, och så är det i stället alldeles tvärtom — slutet på början, som ju onekligen varit lite si och så.

— Alldeles riktigt. Så talar den rätta Anne. Vi ska nog mycket snart acklimatisera oss, det har ingen fara. Anne, gav du akt på flickan, som en lång stund stod alldeles ensam utanför dörren till kapprummet — en mycket söt en med bruna ögon och helt kort överläpp?

— Ja, det gjorde jag. Jag lade särskilt märke till henne, därför att hon var visst den enda i hela samlingen, som såg lika ensam och värnlös ut. som hon kände sig. Jag hade dig, men hon hade ingen.

— Hon kände sig nog rätt övergiven. Flera gånger såg jag henne göra en liten rörelse, som om hon ämnade komma bort till oss, men hon gjorde det aldrig — hon var väl för blyg, kan jag förstå. Jag önskade hon ville komma. Hade jag inte känt mig fullt så mycket som jättinna, hade nog jag tagit första [ 27 ]steget. Men inte för aldrig det vågade jag traska tvärs över den stora vestibulen med alla de otäcka pojkarna hängande i trappan. Söt och rar såg hon emellertid ut.

— Efter frukosten ämnar jag titta in ett slag på kyrkogården, sade Anne. — Inte tror jag precis att en kyrkogård är rätta platsen, dit man går för att pigga upp sina livsandar, men den är det närmaste stället, där det finns trän, och trän måste jag ha. Jag ska sätta mig på en av de gamla hällarna och blunda och inbilla mig, att jag är tillbaka i Avonleas skog.

Denna plan kom dock ej till fullständigt utförande, ty väl anländ till ort och ställe fann Anne så mycket av intresse, att hon alls inte blundade, utan tvärtom höll sina ögon vidöppna. De gingo in genom de väldiga gallergrindarna och förbi den enkla, massiva valvbågen, som krönes av Englands majestätiska lejon, och stodo snart inne på ett grönskande område, höljt av sval skymning, där vinden blott sakta viskade. De vandrade framåt de långa, gräsbevuxna valvgångarna och läste de egendomliga och utförliga inskrifterna, som ristats under en tidsålder, som hade mera gott om tid än vår egen.

— Här vilar stoftet av Albert Crawford, Esq., läste Anne på en nött, grå häll, i många år Hans Majestäts fälttygmästare i Kingsport. Han tjänade i hären till freden 1763, då han tog avsked på grund av vacklande hälsa. Han var en tapper officer, den bäste make, den bäste fader, den bäste bland vänner. Han avled den 29 oktober 1792 i en ålder av 84 år. — Tänk, Prissy, vad hans liv måste ha varit fullt av äventyr! Och vad hans personliga egenskaper angår, så tyckas de ju ha varit höjda över allt beröm. Jag undrar, om han fick så där mycket erkännande, medan han ännu var i livet?

— Ja, säg det, sade Priscilla. Här är en annan. — Helgad åt minnet av Alexander Ross, som avled den 22 september 1840, 43 år gammal. Värden restes som en gärd av tillgivenhet av den, vilken han i 27 år tjänat så troget, att han betraktades fastmera som en vän, förtjänande det fullaste förtroende och en odelad hängivenhet.

— Det var en vacker gravskrift, sade Anne tankfullt. — Jag [ 28 ]skulle inte kunna önska mig någon bättre. Vi äro alla tjänare på ett eller annat sätt, och om det med sanning kan skrivas om oss på vår gravsten, att vi varit trogna, så behövs ju inte mer. Här är en liten vemodig grå platta, Prissy — »till minnet av ett älsklingsbarn.» Och här är en annan vård, »rest till minnet av en avliden, som ligger begraven annorstädes» Jag undrar, var den okända graven är. Ack, Prissy, nutidens kyrkogårdar komma aldrig att tala till ens hjärta såsom denna. Du hade rätt — hit skall jag gå ofta. Jag är redan alldeles betagen i platsen. Men se, vi äro inte ensamma — det står en flicka vid andra ändan av den närmaste allén.

— Ja, och jag tror att det är just samma flicka, som jag såg i högskolans vestibul i morse. Jag har gett akt på henne en liten stund. Hon har gått in i allén en fem sex gånger, som om hon ville komma bort till oss, men lika många gånger har hon vänt om igen. Antingen är hon rysligt blyg eller också har hon ont samvete. Låt oss gå och möta henne. Det är bestämt lättare att bli bekant här ute i det fria än uppe på högskolan.

De vandrade framåt den gräsbevuxna valvgången bortåt den okända flickans håll. Denna hade nu satt sig ned på en gravhäll under en yvig och vackert slokande tårpil. Hon var verkligen mycket vacker, av den skönhetstyp, som mera tjusar genom färger och livfullhet än genom regelbundna drag. En glans av brun kastanje låg över hennes silkeslena hår, och en fin rodnad hade stigit upp på hennes runda kinder. Hennes ögon blickade stora, bruna och milda under starkt markerade svarta bryn, och munnen med dess alltför korta överläpp var rosenröd. Hon bar en välsydd brun promenaddräkt, under vilken två små högst moderna skor tittade fram, och hennes banangula hatt, vars kulle kransades av stora vallmor i gyllenbrunt, bar en omisskännelig prägel att ha utgått från en modist, som var mästarinna i sin konst. Priscilla erinrades på ett något pinsamt sätt om att hennes egen hatt monterats av fröken i Avonleas sybehörsaffär, och Anne undrade med en lindrig känsla av obehag, huruvida den blus, som hon själv sytt och fru Lynde fäst in med knappnålar, när den provades, såg myc[ 29 ]ket lantlig och hemsydd ut vid sidan av den okändas särdeles snobbiga dräkt. Ett ögonblick kände båda flickorna lust att åter draga sig tillbaka.

Men de hade redan stannat och vänt sig mot den gråa hällen. Det var för sent att slå till reträtt, ty den brunögda flickan hade tydligen redan förstått, att de kommit för att bekanta sig med henne. Hon reste sig mycket hastigt och närmade sig med framsträckt hand och ett glatt och vänligt leende, vari ej syntes en skymt av vare sig blyghet eller ett skuldtyngt samvete.

— O, så jag har längtat efter att få veta, vilka ni båda är, utbrast hon ivrigt. — Jag har längtat så jag kunnat dö… Jag såg er i vestibulen i morse. Hu, var där inte hemskt? Ett tag önskade jag sannerligen, att jag stannat hemma och gift mig.

Detta oväntade meddelande kom båda flickorna att brista ut i hejdlöst skratt. Också den brunögda skrattade.

— Det är dagsens sanning — det kunde jag ha gjort. Kom, så sätter vi oss alla ned på den här gravhällen och bekantar oss. Det blir inte svårt. Jag vet, att vi kommer att bli väldigt förtjusta i varandra — det kände jag på mig, så fort jag såg er uppe på högskolan i morse. Jag hade sådan lust att gå rakt på er och ta er i famn.

— Varför gjorde ni inte det då? frågade Priscilla.

— Nej, jag kunde inte komma mig för. Felet med mig är, att jag aldrig kan besluta mig för någonting — jag är alltid så vankelmodig. Så fort jag ämnar fatta min föresats, tycker jag mig höra en inre röst, som säger mig, att jag borde göra tvärtom. Det är fasligt förargligt, men sådan är jag född, och det tjänar till ingenting att försöka omvända mig eller gräla på mig, som somliga gör. Därför kunde jag inte besluta mig för att gå bort och hälsa på er, hur hågad jag än kände mig.

— Vi trodde ni var blyg, sade Anne.

— Neej då. Blyghet hör inte till Philippa Gordons många brister eller fullkomligheter. Phil brukar jag kallas för korthetens skull. Det kan gärna ni säga med. Nå, vad heter ni för slag?

[ 30 ]— Hon där är Priscilla Grant, sade Anne och pekade.

— Och hon heter Anne Shirley, sade Priscilla och pekade i sin tur.

— Och vi ä' från Prins Edwards ö, sade bägge två med en mun.

— Och jag har hemma i Bolingbroke, Nova Scotia, sade Philippa.

— Bolingbroke! utbrast Anne. — Men där är ju jag född! Så livat, då ä' vi ju liksom landsmän. Men jag har vuxit upp på Prins Edwards ö och håller förfärligt mycket på den.

— Ja, sade Philippa, det tycker också jag var roligt, för när jag nu rätt som det är börjar berätta mina hemligheter för er, så blir det inte som att berätta dem för främmande. Och jag är tvungen att berätta dem. Jag kan inte hålla på hemligheter — det lönar sig inte att försöka. Det är mitt värsta fel — det och så obeslutsamheten, som jag nyss talade om. Vill ni tro det, jag behövde en halv timme för att bestämma mig för vilken hatt jag skulle ta, när jag ämnade mig hit — hit, till en kyrkogård. Först tänkte jag ta min bruna med vingen, men så fort jag satt den på mig, tyckte jag, att den här sandfärgade med det buktiga brättet skulle vara mera klädsam. När jag väl fått den på mig, tyckte jag bättre om den bruna. Till sist lade jag dem bägge två bredvid varandra på sängen, knep ihop ögonen och stack på måfå med hattnålen. Jag fångade upp den ljusa, och därför tog jag den. Den klär mig förtjusande, tycker ni inte det? Och nu får ni lov att säga mig, hur ni tycker jag ser ut!

Priscilla brast åter i skratt åt denna naiva fråga, som framställdes i fullt allvarlig ton. Men Anne, som var känslomänniska, kramade hårt Priscillas hand och sade:

— Vi tyckte i morse, att du var den sötaste flicka vi sett i Kingsport.

Philippas korta överläpp lät en rad små mycket vita tänder lysa fram i ett belåtet leende.

— Ja, så tyckte jag själv, blev det förbluffande svaret, men jag ville också gärna höra någon annans åsikt, som kunde liksom [ 31 ]stadga min egen. Jag är inte säkrare i fråga om mitt eget utseende än om någonting annat. Just som jag kommit till den övertygelsen, att jag verkligen är ganska näpen, så blir jag så modfälld och tycker, att jag är en riktig fuling. För resten har jag en ryslig gammal morsmoster, som alltid brukar säga till mig med en beklagande suck: Ack, så söt du var, när du var liten och låg i vaggan. Konstigt, så barna kan förändras, när di växer upp! — Mostrar tycker jag om, men inte morsmostrar. Om ni nu är hyggliga och snälla, så säger ni åt mig ibland, att jag är söt. Då känner jag mig bättre till mods. Och jag ska gärna göra er samma tjänst tillbaka — det kan jag verkligen med gott samvete göra.

— Tack ska du ha, skrattade Anne, men Priscilla och jag är så fullt och fast övertygade om, att vi ser bra ut, att ingen behöver stärka oss i vår uppfattning. Så det besväret slipper du.

— Ack, du bara gör narr av mig. Jag vet, att ni tycker inom er, att jag är gräsligt inbilsk och fåfäng, men det är jag inte. Det finns sannerligen inte en gnista fåfänga i mig. Och aldrig skulle jag tveka att säga en annan flicka en liten vänlighet om hennes utseende, som kunde göra henne glad. O, så trevligt, att vi nu har blivit bekanta! Jag kom hit i lördags, och jag har längtat hem, så jag kunnat alldeles förgås. Jag vet ingen gräsligare känsla. Hemma i Bolingbroke är jag en ganska framstående person, men här är jag en ren nolla. Jag har riktigt hållit på att bli grubblande… Var bor ni nånstans?

— S:t Johannesgatan trettioåtta.

— Det var stiligt — jag bor ju bara om hörnet, vid Wallacegatan. Men jag tycker inte om mitt inackorderingsställe. Där är så tråkigt och dystert, och mitt rum vetter utåt en sådan avskyvärd gård, Det är den fulaste plats man kan tänka sig. Och inte tror jag, att alla kattor i Kingsport kan stämma möte där om nätterna, men hälften gör det alldeles säkert. Jag älskar kattor som ligger och spinner i soffhörn eller på en mattstump framför en trevligt sprakande brasa, men kattor på bakgårdar vid midnattstid är något helt annat. Den första natten jag låg här, grät jag hela natten, och kattorna satte i med de gräsli[ 32 ]gaste jamanden. Ni skulle ha sett min rödsvullna näsa på morgonen. Så jag ångrar, att jag någonsin reste hit!

— Jag begriper inte, hur du någonsin kunde komma dig för med att resa hit, du som är så obeslutsam av dig, sade Priscilla.

— Söta du, inte var det jag, som ville. Det var min pappa, som fått det i sitt huvud — jag vet sannerligen inte varför. Att jag ska ligga här och läsa på examen — det är väl bara löjligt! Nog för att jag kan klara mig om jag vill. Jag har väldigt gott läshuvud.

— Åh! sade Priscilla med ett tonfall, som lät litet mångtydigt.

— Joo, då. Men det kostar så på att plugga. Och de, som läsa på examen, bli så kloka och lärda och få en sådan värdighet över sig — det kan ju inte undgås. Neej, jag ville visst inte till högskolan. Jag for hit för att göra min lilla pappa i i lag — han är en sådan raring. För resten så visste jag, att stannade jag kvar hemma, måste jag gifta mig. Det var mammas påhitt — och hon vet vad hon vill, ska jag säja. Men usch — inte vill jag gifta mig på flera år ännu. Lite roligt får man väl lov att ha, innan man sätter bo och blir gammal och förståndig. Jag är bara aderton år. Nej, hellre än jag gifte mig, så for jag hit. Och hur i all världen skulle jag kunnat bestämma mig för den jag skulle ta?

— Hade du då så många att välja ibland? undrade Anne.

— Lita på det. Massor! Jag har vådligt herrtycke. Men det var bara två, som kunde komma i fråga. De andra var alla för unga och för fattiga. Jag måste förstås gifta mig med en rik man.

— Varför måste du det?

— Du lilla älskade dumsnut — inte kan du verkligen tänka: dig mig, gift med en fattiglapp? Jag kan inte uträtta en enda nyttig sak, och jag är förskräckligt slösaktig med pengar. Neej, min tillkommande måste rulla sig i rikedomar. Det var därför de tunnade av och blev bara två. Men jag hade lika svårt att välja mellan två som mellan tvåhundra. Jag kände så säkert på mig, att vilkendera jag än valde, skulle jag gå i resten [ 33 ]av mina livsdagar och gräma mig över att jag inte tog den andre.

— Var du då inte — kär — i någondera av dem? frågade Anne litet tveksamt. Det bar henne emot att med en alldeles ny bekantskap tala om de hemlighetsfulla krafter, som förmå omdana ett människoliv.

— Åh bevara mig — inte kan jag bli kär i någon! Det ligger inte för min röst. För resten skulle jag inte vilja bli det. Den där kärleken gör en bara till slav. Karlarna få så mycket makt över en — jag vill ha kvar mitt självständiga väsen… Nej för all del, Alec och Alonzo är två hyggliga pojkar, och jag tycker riktigt bra om dem bägge två. På pricken lika bra — så att då är det ju genast förkylt… Alec ser förstås bäst ut, och aldrig kunde jag tänka på att ta någon, som inte ser bra ut. Så har han jämnt och gott lynne och det sötaste svarta lockiga hår. Det finns rakt ingenting att anmärka på honom, och en sådan där fullkomlig man skulle jag nog tröttna på i längden.

— Nå men varför gifte du dig inte då med Alonzo? frågade Priscilla allvarligt.

— Hu, att gå och vara gift med en, som heter Alonzo! sade Phil i jämmerlig ton. — Det skulle jag aldrig härda ut med. Men han har en fin romersk näsa, och det vore ändå roligt att ha någon i släkten med en nobel näsa. Jag är tokig i vackra näsor. Din näsa är utmärkt bra, Anne Shirley. Alonzos stiliga näsa vägde vådligt tungt i vågskålen. Men namnet! Nej, jag kunde omöjligt fatta mitt beslut. Det kanske hade varit bäst att göra med Alec och Alonzo som med hattarna — ställa upp dem bredvid varandra, blunda och så ljustra den ene med hattnålen.

— Hur kände Alec och Alonzo i sina hjärtan, när du reste din väg? sporde Princilla.

— Åh, de ha hopp ännu. Jag sa' dem, att de fingo vänta, tills jag hunnit bestämma mig. De väntar så gärna. De är galna i mig bägge två. Under tiden ämnar jag roa mig av alla krafter här. Jag får nog snart en hoper uppvaktande kavaljerer här [ 34 ]vid högskolan. Jag trivs inte, om jag inte har det. Men de nyinskrivna pojkarna ser då rakt ingenting ut, tycker jag. Jag såg bara en enda riktigt stilig bland dem. Han gick sin väg, innan ni kom. Jag hörde hans kamrat kallade honom Gilbert. Kamraten hade ögon som syltade krusbär i simmig sås. Men ni ska väl inte gå ännu, flickor? Ãh, sitt kvar!

— Vi måste allt gå nu, sade Anne litet kyligt. — Det blir sent och jag har en del arbete att göra färdigt.

— Men ni kommer väl bägge två och hälsar på mig, inte sant? bad Philippa, i det hon reste sig och slog en arm om vardera av flickorna. — Och jag får väl komma och se, hur ni har det. Jag vill bli bästa vän med er. Jag har fattat sådant tycke för er. Men ni kanske tycker att jag är fasligt »tramsig»!

— Åh, det är väl inte så farligt med det, skrattade Anne och besvarade hjärtligt Phils omfamning.

— Jag är ändå inte hälften så fjantig, som jag kan tyckas på ytan…. Ta ni tryggt emot Philippa Gordon, som vår Herre skapat henne, med alla hennes fel och brister, och jag tror, att ni ska komma att tycka om henne. Är inte den här kyrkogården en ljuvlig plats? Här ville jag gärna ligga begraven. Titta — en grav, som jag inte sett förut. Den här innanför järnstaketet — o flickor, se, på stenen står det, att här vilar en ung sjökadett, som dödades i det stora sjöslaget mellan »Shannon» och »Chesapeake». Åh tänk!

Anne stannade framför järnstaketet och såg på den nötta stenen med häftigt bultande hjärta. Den gamla kyrkogården med sina lummiga träd och skuggiga valvgångar försvann ur hennes åsyn. I stället trädde fram för hennes blick Kingsports hamn för nära ett århundrade tillbaka. Fram ur dimman uppdök långsamt en väldig fregatt, från vilken vajade Englands färgstarka flagga. Och bakom den kom en annan, och på dess halvdäck, höljd i sitt eget stjärnbanér, låg en i döden stelnad, manlig gestalt, den tappre Lawrence. Tidens finger hade vänt tillbaka sidorna i sin stora bok — det var »Shannon», som segerstolt kom seglande inåt viken med den uppbringade »Chesapeake» som krigsbyte.

[ 35 ]— Kom tillbaka, Anne Shirley — kom tillbaka! skrattade Priscilla. — Du är hundra år borta i tiden. Kom genast tillbaka!

Anne kom tillbaka med en suck, hennes ögon lyste av en mild glans.

— Jag har alltid så mycket tyckt om den där episoden från kriget, sade hon, och fastän engelsmännen vunno segern, tror jag, att det är för den tappre, slagne överbefälhavarens skull jag älskar den. Den här graven tycks föra händelsen så in i nuvarande tid och göra den så verklig. Den stackars lille kadetten var bara aderton år. »Han dog av ädla sår, mottagna i ärofull strid» — så lyder hans gravskrift. Det är just en sådan, som en käck soldat kunde önska sig.

Innan de avlägsnade sig, lossade Anne den lilla bukett mörkvioletta penséer, hon bar i sitt skärp, och låt den sakta falla på den grönskande kulle, varunder slumrade ynglingen, som fallit i det stora sjöslaget.

— Nå, vad tycker du om vår nya vän? frågade Priscilla, sedan de skilts från Phil.

— Hon är mig sympatisk. Det är någonting mycket rart och älskvärt med henne, fastän hon pratar så mycket tok. Jag tror, att hon har rätt, när hon sa', att hon inte är hälften så fjollig som hon låter. Hon verkar som en snäll, fast bortskämd barnunge — och Gud vet om hon någonsin blir riktigt fullvuxen.

— Jag tycker också om henne, förklarade Priscilla. — Hon pratar precis lika mycket om pojkar som Ruby Gillis gör. Men det retar eller äcklar mig alltid att höra Ruby, medan Phil bara narrar mig att skratta. Hur kan det måntro komma sig?

— Jo, det är allt någon skillnad, sade Anne eftertänksamt. — Det måtte visst vara därför att Ruby i grund och botten är så förskräckligt medveten och brådmogen. Av ett trevligt och naturligt förhållande pojkar och flickor emellan ska hon jämt göra kurtis eller någon parodi på kärlek. Dessutom förstår man så väl, att när hon skryter med sina tillbedjare, så sker det för att riktigt pränta in i en ann', att man själv inte har hälften så många. Men när Phil pratar om sina uppvaktande kavaljerer, så låter det inte annorlunda än som om hon talar [ 36 ]om goda kamrater. Som sådana betraktar hon alla pojkar, och hon är glad och belåten, när hon ser sig omgiven av ett dussin eller så, bara därför att hon svärmar för att vara allmänt omtyckt. Till och med Alec och Alonzo — hädanefter måste visst de namnen alltid gå i par för mig — äro för henne ett par lekkamrater, som vilja att hon ska leka med dem hela livet igenom. Jag är glad att vi råkade henne, och jag är glad, att vi gingo hit till den gamla kyrkogården. Jag tror, att jag i eftermiddag har slagit en liten själsrot i Kingsports jord. Åtminstone hoppas jag det. Det känns inte roligt att bli omplanterad.