Drömmens uppfyllelse/Kapitel 07

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  I parken
Drömmens uppfyllelse
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Åter hemma
Annes första friare  →


[ 51 ]

VII.
Åter hemma.

De första tre veckorna vid högskolan hade förefallit långa, men återstoden av terminen flög förbi i ett huj. Innan de unga studerande visste ordet av, stodo de inför jultentamina, ur vilka de utgingo med större eller mindre berömmelse. Bland novitierna vunno Anne, Gilbert och Philippa de flesta utmärkelserna; även Priscilla skiötte sig bra, och Charlie Sloane klarade sig nätt och jämnt. Men av hans tillfredsställda och nedlåtande uppsyn kunde man frestas draga den slutsatsen, att en värre överdängare än han fanns inte i Redmond.

— Jag kan omöjligt tänka mig, att jag i morgon så här dags går omkring på Grönkulla, sade Anne kvällen före sin avresa. — Men så är det i alla fall. Och du, Phil, kommer att gå i Bolingbroke med Alec och Alonzo, en på vardera sidan om dig.

— Ja, jag längtar verkligen efter de rara gossarna, medgav Phil och stoppade in en ny chokladpralin i munnen. — O, jag kommer att få förfärligt roligt under lovet. Det blir en massa med danstillställningar och slädpartier — ett vådligt festande. Jag förlåter dig aldrig, Anne Shirley, för att du inte följer med mig hem under julferierna.

— »Aldrig» betyder för dig tre dagar, Phil. Det var rart av dig att be mig — och jag skulle gränslöst gärna vilja någon annan gång få fara till Bolingbroke. Men i år går det inte för sig — jag måste fara hem. Du har inget begrepp om hur jag längtar.

— Vad får du för roligt i Avonlea? sade Priscilla föraktfullt. — Det blir väl ett par tre syföreningsmöten med kaffe med dopp, och alla gamla fruar och fröknar komma att diskutera dig och högskolans verkningar både så du hör det och bakom din rygg. Hu, så du kommer att långleds!

— I Avonlea? sade Anne och drog på munnen.

— Men följer du med mig, så får du så livat som du ännu aldrig haft. O, så du kommer att slå an — med ditt hår och [ 52 ]hela ditt utseende! Du har alldeles din stil för dig, och du är så olik andra människor. Du kommer att väcka en sådan beundran — och jag får sola mig i ditt återsken. Äh, kom Anne, ännu är det ju inte för sent!

— Din skildring av mina triumfer i sällskapslivet låter rysligt lockande, Phil, men nu ska jag som ett motstycke beskriva för dig, vad det är jag längtar efter. Jag reser hem till en gammal lantgård, vars manbyggnad fordom varit grön, men nu är bra nog urblekt, och ligger omgiven av för tillfället kala och knotiga äppelträd. En bäck rinner fram ett stycke längre ner, och på andra sidan susar och brusar en härlig barrskog — ibland låter det som harpoklang, och det är vinden, som griper i harpornas strängar. Strax därintill ligger en liten tjärn, som nu slumrar grå och glanslös. I huset finns det två något till åren komna damer, den ena lång och mager, den andra kort och tjock, och vidare ha vi två tvillingar, den ena ett mönsterbarn, den andre vad fru Lynde kallar »en omöjlig rackarunge». En trappa upp ligger en liten vindskammare med brutet tak, och därunder hänga gamla drömmar tjockt som spindelvävar, och i ena hörnet står en säng med ett stort och härligt och svällande fjäderbolster, som kommer att kännas dubbelt skönt efter inackorderingsställets magra och nedlegade madrass. Vad tycker du om min skildring, Phil?

— Inte är den så värst lockande, sade Phil med en grimas.

— Men det är någonting, som jag inte talat om ännu, sade Anne och sänkte rösten. — Där finns kärlek, Phil, trofast och öm kärlek, vars make jag aldrig finner på denna jorden — och den väntar på mig. Den sätter allt susen på min lilla målning, även om färgerna tycks dig lite matta.

Phil reste sig tyst, sköt häftigt undan chokladasken, gick bort till Anne och slog sina armar omkring henne.

— Anne, om jag ändå vore lik dig! sade hon allvarligt.

Kvällen därpå var Diana Anne till mötes nere vid Carmodys station, och de åkte hem tillsammans under en tigande och stjärnströdd natthimmel. Grönkulla hade ett särdeles festligt utseende, när de körde uppför avtagsvägen, ljus brann i vartenda [ 53 ]fönster, och skenet lyste ut i mörkret likt eldrött flammande blomster, som spirade fram mot Spökskogens mörka bakgrund. Och ute på gården var uppgjord en präktig lusteld, kring vilken två små muntra figurer dansade. Den ena uppgav ett skallande härskri, när trillan svängde in under popplarna.

— Det där ska föreställa ett indianskt krigsrop, förklarade Diana. — Davy har lärt det av herr Harrisons drängpojke, och han har flitigt övat sig på det för att kunna välkomna dig därmed. Fru Lynde påstår, att hennes nerver knorrar sig, bara hon hör det. Han smyger sig bakom henne, förstår du, och se'n ger han hals. Och en lusteld skulle han göra upp för dig — det kunde inte hjälpas. I fjorton dagar har han hållit på med att stapla upp grenar och ris och legat över den arma Marilla med sitt käx om att hon skulle slå lite fotogen på högen, innan han tuttade eld på den. Det måtte hon väl också ha gjort, såsom bålet flammar, men fru Lynde sa' ändå in i det sista, att Davy skulle nog spränga hela stugan i luften, om han finge hållas.

Anne hade nu hoppat ned ur trillan, och Davy hade i full förtjusning slagit sina armar om hennes knän, medan Dora fattat tag i hennes ena hand.

— Är det inte en vådligt stilig eld, Anne? Vänta, ska du få se hur man rör om i den! Hör så det sprakar! Den har jag gjort i ordning att fira dig med, Anne, för jag var så rysligt glad åt att du skulle komma hem.

Köksdörren öppnades, och Marillas kantiga gestalt avtecknade sig mot den upplysta bakgrunden. Hon föredrog att hälsa på Anne i skumrasket, ty hon var förskräckligt rädd för att hon skulle börja gråta av glädje — hon, den allvarsamma och dämpade Marilla — och ansåg alla utbrott av sinnesrörelse opassande. Bakom henne skymtade fru Lynde, frodig och blomstrande och välvillig, alldeles som förr. Den kärlek, varom Anne berättade för Phil, strömmade henne nu till mötes i varma vågor och göt sin välsignelse över henne. Ack, ingenting kan jämföras med allt det gamla, som förenar — där var hon ju åter bland sina gamla vänner och på det gamla Grönkulla! Hur [ 54 ]strålade inte Annes ögon som stjärnor, när hon satte sig ned vid det välfyllda kvällsvardsbordet, hur rodnade inte hennes kinder, hur silverklart var inte hennes skratt! Och Diana skulle få ligga kvar över natten. Det var ju alldeles som i gamla tider. Och tekopparna med rosenknoppsmönstret voro framtagna, dagen till ära. Marilla hade nästan överträffat sig själv.

— Du och Diana kommer väl att ligga och prata hela natten, sade Marilla med ett smått försmädligt tonfall, när flickorna omsider gingo en trappa upp. Marilla fruktade, att hon lagt för mycket i dagen av det som rörde sig inom henne, och då tog hon alltid sin tillflykt till sarkasmens självförsvar.

— Det är nog troligt, sade Anne, men först ska jag »natta» Davy. Det har han bett mig så mycket om.

— Du kan tro, sade Davy, när de gingo över vindsförstugan, att jag har längtat efter nå'n att läsa mina böner för. Det är inge' livat att läsa dem ensam.

— Du läser dem ju heller inte ensam, Davy. Gud är alltid hos dig och lyssnar till dig.

— Jamen honom ser jag inte, invände Davy. — Jag vill be till nå'n jag kan se. Och fru Lynde och Marilla — di duger inte.

När Davy äntligen stod iförd sin fotsida grå flanellsskjorta, tycktes han dock ej ämna göra sig någon brådska med att börja. Han stod framför Anne och vägde än på den ena bara foten, än på den andra, och såg obeslutsam ut.

— Nå, kära du, hur blir det? sade Anne.

Davy böjde sig ned och lade huvudet i Annes knä, vilket i någon mån besvärade hans tal, när han omsider tog till orda.

— Anne, kom det i ett halvkvävt mummel, jag är så fasligt ohågad för att läsa min aftonbön. Jag har varit ohågad i en hel veckas tid. Jag läste den inte i går — och inte i förgår heller.

— Varför inte det då, Davy, frågade Anne milt.

— Du — du blir väl inte arg, om jag berättar det för dig?

Anne lyfte upp hela den lilla gråklädda figuren i sitt knä och lade hans huvud mot sin arm.

[ 55 ]— Brukar jag nånsin bli arg, när du berättar något för mig, Davypojken?

— Neej, det brukar du förstås inte. Men du blir ledsen, och det är värre. Du kommer att bli rysligt ledsen, när du får höra detta, Anne — och du skäms nog också över mig.

— Har du gjort någonting styggt, Davy? Och är det därför du inte kan läsa din aftonbön?

— Nej, jag har inte gjort någonting styggt — ännu. Men jag vill så gärna göra det.

— Vad skulle det vara då, Davy?

— Jag vill så gärna säga ett fult svärord, Anne, kom det med en förtvivlad ansträngning. — Jag hörde herr Harrisons drängpojke säga det en dag i förra veckan, och allt se'n har jag längtat så gräsligt efter att få säga det — också när jag har läst min aftonbön.

— Säg det då, Davy!

Davy lyfte förbluffad på sitt mörkröda ansikte.

— Men Anne, det är ett förskräckligt fult svärord.

— Du får säga det.

Davy gav henne ännu en undrande blick — så sänkte han rösten och sade det förskräckliga ordet. I nästa ögonblick borrade han in ansiktet mot Annes blus.

— O, Anne, nu ska jag aldrig mer säga det. — Aldrig. Vet du, att jag har alldeles tappat lusten. Jag visste nog det var fult — men jag kunde ändå aldrig tro, att — att det skulle låta så illa.

— Nej, jag är också säker på, att du aldrig mer bryr dig om att säga det, Davy — och inte tänka det heller. Och i ditt ställe skulle jag inte sällskapa så mycket med herr Harrisons drängpojke.

— Han kan ge upp så'na stiliga krigstjut, sade Davy med bedrövelse i rösten. — Alldeles som en indian.

— Jaså. Men inte vill du väl ha ditt sinne fyllt med fula ord, Davy — ord, som förgiftar och driver bort allt som är gott och manligt hos dig, säg?

[ 56 ]— Nej, sade Davy, med ögon, som blivit klotrunda av självrannsakningens ovana ansträngning.

— Gå då inte med den sortens folk, som använder dem. Nå, känner du dig nu hågad att läsa din aftonbön, Davy?

— Jaa då, sade Davy och fick brått att slingra sig ned på knä, nu ska det gå så bra så att läsa den. Nu är jag inte rädd för att säga det där: »om jag skulle somna in i döden och aldrig mer vakna opp», som jag alltid var, när jag längtade så mycket efter att få säga svärordet.

*              *
*

Det är väl att antaga, att Diana och Anne den natten för varandra utgöto allt vad de hade på hjärtat, men ingen redogörelse för deras förtroenden har bevarats åt eftervärlden. Båda sågo så nymornade och klarögda ut vid frukosten, som endast ett par ungdomar kunna se ut efter flera timmars nattligt fråssande på ljuva bikter. Hittills hade ingen snö fallit, men just som Diana gick över den gamla spången på vägen hemåt, började vita flingor sakta dala ned över skogarna och ängarna, som lågo där rostbruna och grå i sin vintersömn. Snart höljdes de avlägsna åsarnas böljlinjer i mjukaste vitt. Julen kom sålunda i alla fall med snö, och mycket annat roligt bjöd den också på. Redan på julaftons förmiddag kommo brev och julklappar från fröken Lavendel och Paul; Anne tog upp dem i Grönkullas trevliga kök, som var fyllt med vad Davy med sin lilla förtjust vädrande näsa riktad i höjden kallade »goa lukter».

— Nu har fröken Lavendel och herr Irving kommit sig i ordning i sitt nya hem, berättade Anne ur brevet. — Jag är övertygad om, att fröken Lavendel är gränslöst lycklig, det förstår jag av hela tonen i det hon skriver — men här ligger en lös lapp från Charlotta den Fjärde. Hon trivs inte alls i Boston, och hon längtar förskräckligt hem. Fröken Lavendel ber mig någon dag, medan jag är hemma, gå till Ekostugan och tända en brasa och vädra ut lite och titta efter, att säng[ 57 ]kläderna inte ligga och fukta. Diana och jag kan gå dit någon gång tillsamman.

Vidare hade anlänt några högst karaktäristiska kråkfötter från Philippa, fulla av Alec och Alonzo, av vad de sade och vad de gjorde och hur de sågo ut, när deras ögon vilade på henne.

»Men ännu vet jag inte vilkendera jag tar», skrev Phil. »Om du ändå hade följt med mig, så hade du kunnat hjälpa mig att välja. För på egen hand kan jag aldrig fatta något beslut. När jag såg Alec, så dallrade det till i mitt hjärta, och jag tänkte: han är det. Se'n efter en stund kom Alonzo, och tror du inte, att jag kände en sån där precis likadan sprittning i hjärtat nu också? Så det kan man inte rätta sig efter, fastän det i romanerna ska vara ett osvikligt tecken. Men vad nu dig beträffar, Anne, så vill jag våga aldrig det på, att ditt hjärta inte dallrar förr än Den Rätte infinner sig. Vad är det då, som är på tok med mig? I alla fall så har jag förskräckligt roligt. Vad jag önskar du vore här! I dag snöar det, och det var då för väl. Jag var så rädd vi skulle få en grön jul; sådana avskyr jag. Tycker du för resten det ligger ett uns sunt förnuft i att kalla en jul, som simmar i smutsbrun lervälling, för grön?

Anne, har du nå'nsin stigit upp i en spårvagn och så upptäckt, att du inte har på dig så mycket pengar, att du kan betala avgiften? Det hände mig häromdagen. Det var någonting gråsligt. Jag hade en silverslant — jämna pengar — på mig, när jag steg upp i vagnen. Jag trodde den låg i min vänstra kavajficka. När jag slagit mig ned och fått det bekvämt, kände jag efter den. Nix — den var inte där. En kall kåre kröp utefter min rygg. Jag kände i andra fickan. Inte heller där. En ny, ännu kallare kåre kröp efter den första. Jag tog av mig handskarna, lade dem på bänken och trevade igenom alla mina fickor, både på inner- och yttersidan. Slanten var inte där. Jag reste mig upp och ruskade på mig, och så spejade jag utefter golvet. Spårvagnen var full med folk, som [ 58 ]åkte hem från teatern, och alla tittade på mig, men en sådan småsak fäste jag mig vid det laget inte vid.

Slanten var och förblev försvunnen. Jag kom till den övertygelsen, att jag måste ha omedvetet stoppat den i munnen och sväljt ned den.

Vad i alla dar skulle jag ta mig till? Jag undrade, om konduktören skulle stoppa vagnen och skymfligt köra ut mig i mörkret och snösörjan. Skulle jag förmå övertyga honom om, att jag bara var ett offer för min egen tankspriddhet och alls inte haft för avsikt att bedraga bolaget? Vad jag längtade efter Alec och Alonzo! Men just därför att jag behövde dem, voro de naturligtvis som bortblåsta. Och det var mig omöjligt att fundera ut, vad jag skulle säga åt konduktören, när han på sin rundgång kom till mig. Så fort jag svarvat ihop en mening, som skulle gälla som nån sorts förklaring, kände jag, att den lät alldeles otrolig och att jag måste hitta på en ny. Till slut återstod mig bara att sätta min lit till försynen, men jag kände mig precis lika lite tröstad av den tanken som den gamla frun ombord på ångbåten, som, när kaptenen under en storm sade till henne, att nu var det bara att hoppas på försynen, förtvivlad utbrast: Åh snälla kapten, är det verkligen så illa ställt för oss?

Just i sista minuten, när allt hopp var ute och konduktören redan sträckte fram sin bössa mot passageraren närmast intill mig, gick det upp ett ljus för mig och jag kom ihåg, var jag gjort av den usla slanten. Jag hade inte sväljt den. Jag fiskade, utan att göra mig den ringaste brådska, upp den ur pekfingerstippen på min vante och stoppade ned den i bössan. Jag log mot hela spårvagnen och tyckte, att livet var åter skönt»

Besöket vid Ekostugan var ej den minst trevliga av många trevliga utflykter under jullovet. Anne och Diana vandrade dit den gamla vägen genom bokskogen, och de hade med sig en matsäckskorg. Ekostugan, som stått stängd alltsedan fröken Lavendels bröllop, öppnades ånyo under en kort stund för den friska vinden och solskenet, och brassken lyste åter upp de små rummen. Doften från fröken Lavendels kruka med de [ 59 ]torkade rosenbladen svävade ännu i luften. Man kunde knappt föreställa sig annat än att fröken Lavendel själv rätt som det var skulle komma intrippande med sina bruna ögon strålande av återseendets glädje och att Charlotta den Fjärde, med rosettprydda, styva flätor och munnen upp mot öronen, skulle titta in genom dörrspringan och göra sin knix. Och det var inte fritt, att inte också lille Paul Irving hördes tassa omkring och viska med sina »drömmänniskor».

— Tånk att jag känner mig nästan liksom lite kuslig till mods, när vi gå härinne och stöka och mana fram alla gamla minnen, skrattade Anme. — Vill du som jag, så gå vi ut i det fria och höra efter, om ekona är hemma. Tag hit det gamla hornet. Det hänger som förut bakom köksdörren.

Ekona voro hemma, bakom skogsbrynet invid den nu snöhöljda och frusna ån, lika klara och silverklingande och mångstämmiga som någonsin. Och när de åter gått till ro bortom furornas stammar, stängde flickorna väl igen om Ekostugan och vandrade hemåt i den milda och beslöjade skymning, som följer på en vintersolnedgångs brandröda och bjärtgula färgspel.