Drömmens uppfyllelse/Kapitel 09

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Annes första friare
Drömmens uppfyllelse
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Ett märkligt förslag
Carolinas tjäll  →


[ 64 ]

IX.
Ett märkligt förslag.

Den andra terminen vid högskolan förflöt lika snabbt som den första — den faktiskt susade förbi, sade Philippa. Anne njöt med välbehag allt vad den hade att bjuda på — den eggande tävlingen kamraterna emellan, knytandet av nya och trevliga vänskapsband, de muntra festerna och samkvämen, verksamheten inom de olika föreningar, av vilka hon var medlem, de stegrade intressena, den vidgade synkretsen. Hon läste på skarpen, ty hon hade föresatt sig att vinna ett stipendium för de bästa kunskaperna i engelsk litteraturhistoria. Om hon vunne detta, betydde det, att hon skulle kunna komma tillbaka till Redmond utan att behöva taga i anspråk Marillas små besparingar, och Anne hade föresatt sig, att hon på inga villkor ville göra detta.

Även Gilbert pluggade av alla krafter för att förvärva sig ett stipendium, men hann dock med att avlägga ganska täta besök i n:o 38 Johannesgatan. Han var Annes uppvaktande ka[ 65 ]valjer på alla samkväm, och hon visste, att det skvaller, som hade rätt tacksam jordmån vid högskolan, parade samman deras namn. Det var rätt förargligt, men vad kunde hon göra? Det gick absolut inte för sig att snöpligt avskeda en gammal vän som Gilbert, allra minst sedan han med ens blivit så taktfull och försiktig. Men det var tydligt, att han inte till förmån för någon mera tilltagsen kamrat ämnade avstå från sin plats vid sidan av den smärta Avonleaflickan med kopparglansen över håret och de grå stjårnögonen. Kring Anne flockades aldrig den kavaljerernas mångfald, som svärmade kring den hjärtekrossande Philippa under hennes första högskoleår, men det var en långbent novitie, som utsvävade i den högre matematiken, en gladlynt liten tjockis till senior och en ståtlig, mångkunnig junior, som alla tyckte om att titta in i trettioåttan vid Johannesgatan och i den kuddbeströdda salongen resonnera med Anne både i vetenskapliga frågor och i lättare ämnen. Gilbert var ej trakterad av någon av dessa herrar, men han aktade sig väl för att låta dem titta i sina kort. Det angick ingen vad han kände för Anne. Men för henne hade han åter blivit den hemtrevlige kamraten från Avonleatiden, och i den egenskapen kunde han hålla stången mot vilken egenkär narr som helst, som sökte bli hans medtävlare. Som sällskap under studierna eller på promenaden kunde ingen vara mera idealisk än Gilbert, det medgav Anne själv. Hon var mycket glad åt att han låtit vissa enfaldiga idéer fara — åtminstone intalade hon sig detta med all iver — men hon tillbragte långa stunder med att i hemlighet söka utgrunda orsaken.

En dag kom Anne med stor fart inspringande i Priscillas rum.

— Läs det här, sade hon och kastade ett brev åt Prissy. — Det är från Stella, och hon kommer hit till högskolan nästa år. Och vad tycker du om hennes förslag? Mig förefaller det utmärkt, bara det låter sig utföra. Tror du det blir möjligt, Priscilla?

— Jag ska lättare kunna avge mitt omdöme, sedan jag [ 66 ]kommit på det klara med vad det är fråga om, sade Priscilla, makade undan ett tjockt grekiskt lexikon och övertog Stellas brev.

Stella Maynard hade varit en av deras bästa väninnor vid seminariet och hade efter avlagd examen haft plats som skollärarinna.

»Men nu ämnar jag sluta med den rörelsen, kära Anne», skrev hon, »och lägga mig vid högskolan i stället. Eftersom jag gick i tre år på seminariet, hinner jag genast fatt er. Det ska katten gå här längre och slita ut sig med dumma ungar. Förr eller senare ska jag författa en skrift med titeln: »Skolmamsellens vedermödor». Den ska bli bräddfull med hårresande verklighetsskildringar, må du tro. Här tycks folk ha den uppfattningen, att vi skolmänniskor föra ett sorglöst dagdrivarliv och ingenting ha att göra utom lyfta vår månadslön. Ur min broschyr ska tala den oförblommerade sanningen, och det med kraftord ändå. Tror du, att en vecka förgâr, utan att jag på ett eller annat sätt får i mig, att jag bär upp grova pengar för ett riktigt latmansgöra? “Jo jo”, säger någon av samhällets skattedragande, “ni förtjänar pengar lätt, ni, min unga dam. Sitter där uppflugen på er kateder och hör upp läxor.” Förr i världen brukade jag göra invändningar och lämna vältaliga upplysningar, men den taktiken har jag övergivit numera. Jag bara ler högdraget utan att värdigas svara.

Jag har om vintern nio grader i min skolsal, och jag ska undervisa i litet av varje, från daggmaskarnas innanmäte och upp till solsystemet. Min yngste lärjunge är fyra år gammal — hans mamma skickar honom till skolan för att »vara av» med honom. Min äldste har fyllt sina tjugo — det for för honom en vacker dag, att det skulle vara mindre besvärligt att gå i skolan och allmänbilda sig än följa oxarna och plogen. Dessa olika åldrar jämte alla mellanliggande skola under en daglig lärotid av sex timmar proppas med för deras ofta obefintliga begåvning lämpliga kunskaper — undra på, att det blir hackmat av alltihop…

Och sådana brev jag får, Anne! Tommys mamma skriver till mig, att Tommy gör inte sådana framsteg i matematik som [ 67 ]hon hade väntat. Han har inte hunnit längre än till multiplikation i enkla tal, men Johnny Johnson har börjat med bråk, och Johnny har inte hälften så gott huvud som Tommy, så det är henne alldeles obegripligt. Och Susys pappa önskar veta, hur det kan komma sig, att Susy inte kan skriva ett brev utan att stava vartannat ord galet, och Dicks faster ber, att jag ska låta Dick byta plats, för den stygga pojken Brown, som sitter bredvid, lär honom så många fula ord.

Nej, dem gudarna vilja fördärva, göra de till skolmamseller. Nu mår jag redan bättre, sedan jag öst ur mig en smula. Rätt mycket trevligt har jag också haft under de här båda åren. Men jag kommer till Redmond i alla fall.

Nu, Anne, ska du få höra — jag har nämligen en liten plan. Du vet, att jag avskyr inackorderingsställen. Jag har varit inackorderad i fyra år, och jag är innerligen led på det. Tre år till av den sorten står jag inte ut med. Varför skulle inte du och jag och Priscilla kunna bilda en liten kooperation, själva hyra en mindre lägenhet någonstans i Kingsport och laga vår mat själva? Det skulle först och främst ställa sig betydligt billigare. Vi måste förstås ha någon, som sköter hushållet åt oss, men en sådan person kan jag skaka fram med samma. Du har väl hört mig tala om tant Jamesina? Hon är det raraste lilla liv, som nå'nsin funnits till, fastän hennes namn låter lite konstigt. Men det rår hon inte för. Hon blev kristnad till Jamesina, därför att hennes far, som hette James, drunknade ute på sjön en månad innan hon föddes. Jag kallar henne alltid tant Jimsie. Nå, hennes enda dotter har nyligen gift sig och gått ut som missionär — i Kina, tror jag. Tant Jimsie traskar ensam omkring i ett förskräckligt stort hus, och hon leds alldeles fasligt. Om vi vill ha henne, så kommer hon gärna till Kingsport och hushållar för oss, och jag vet, att ni bägge två komma att tycka om henne gräsligt. Ju mera jag tänker på planen, desto mera betagen blir jag i den. Tänk, vad vi skulle kunna få det skönt och framför allt njuta av vår gyllene frihet!

Om nu du och Priscilla tycker, att det här inte var så oävet uttänkt, vore det då inte mest praktiskt, att ni båda, som är [ 68 ]på platsen, ser er om efter en lämplig lägenhet till våren? För det vore bättre att bestämma sig redan nu än till hösten. Kan ni skaffa en möblerad våning, så mycket bättre, men går inte det, kan vi väl alltid skrapa ihop lite gamla stolar och bord och söka hjälp hos våra goda vänner, som ha vindskontor. Hur som helst — fatta ert beslut så fort som möjligt och skriv till mig, så att tant Jamesina vet, hur hon ska inrätta sig för nästa år.»

— Jag tycker det där var en utmärkt idé, sade Priscilla.

— Detsamma gör jag, instämde Anne förtjust. — Vi bo ju förstås ganska bra här, men inackordering är nu alltid inackordering det kan inte förnekas. Ett inackorderingsställe blir aldrig något hem. Låt oss då genast ge oss ut på jakt efter någon trevlig lägenhet, innan tentamensperioden stundar.

— Jag fruktar det blir rätt svårt att få tag i en riktigt lämplig våning, återtog Priscilla betänksam. — Gör dig inte alltför stora förhoppningar, Anne. Trevliga hus i trevliga stadsdelar bli troligen för dyra för oss. Förmodligen få vi nöja oss med en tarvlig liten bostad vid någon bakgata, där vi inte ha en enda bekant. Vi få i stället göra det så mycket trevligare för oss inomhus.

De gingo följaktligen mycket snart ut på upptäcktsfärd och tittade på våningar, men att hitta just vad de ville ha, visade sig svårare än till och med Priscilla föreställt sig. Våningar fanns det nog i långa banor, möblerade och omöblerade, men den ena var för stor, den andra för liten, den tredje för dyr, och den fjärde låg för långt avlägsen från högskolan. Tentamina pågingo och avslutades, terminens sista vecka bröt in, och allt fortfarande var deras »drömmars hem», som Anne kallade det, blott ett hägrande luftslott.

— Vi få väl låta det vara så länge och vänta tills i höst, sade Priscilla missmodigt, när de travade genom parken en härlig aprildag med blåst och klarblå himmel. — Kanske vi då hitta på något eget krypin — varom icke, så äro inackorderingsställen när oss alla dagar.

— Jag ämnar i alla fall inte gräma mig och förbittra mitt [ 69 ]sinne just nu, sade Anne och såg sig omkring med förtjusta blickar. Den friskt kyliga luften förde med sig en doft av kåda och barr, och över den solblanka himlen seglade här och där lätta molntappar fram. — Det vore evig skada att fördärva en sådan eftermiddag. I dag sjunger våren i mitt blod, och jag ser syner och drömmer drömmar, Prissy! Det är någonting underligt med den månaden april… Jag älskar den västliga vinden. Den sjunger om hopp och glädje, tycker du inte? När det blåser ostlig vind, tänker jag alltid på regn, som droppar från takskägget, och sorgsna vågor, som slå mot en grå och öde strand. När jag blir en gammal gumma, så sätter säkert reumatismen åt mig, så fort vinden vrider sig på ost.

— Och är det inte gränslöst roligt, när man första gången lägger av sig sina gamla vinterpaltor och seglar fram som nu i ny vårdräkt? skrattade Priscilla. — Känner du dig inte som om du skapats om på nytt?

— Allting känns nytt om våren, sade Anne. — Och själva våren är också ny, aldrig är den ena alldeles lik den andra. Alltid bjuder den på någon ny ljuvlighet. Se hur grönt gräset står kring den lilla dammen och hur pilens knoppar hålla på att brista!

— Och alla tentamina äro överståndna! I dag om en vecka äro vi hemma.

— Och skönt blir det, sade Anne drömmande. — Det är så mycket, som jag längtar efter att få göra. Jag vill sitta på förstutrappan åt kökssidan till och känna vinden komma farande över gubben Harrisons fält. Jag vill leta efter ormbunkar och stensöta i Spökskogen och plocka violer i Violernas dal. Minns du den dagen vi hade vår härliga utfärd, Priscilla? Jag vill höra grodorna sjunga och popplarna susa. Men jag har lärt mig tycka om Kingsport också, och jag är hjärteglad åt att jag får komma hit i höst igen. Hade jag inte fått stipendiet, hade det nog aldrig gått. Jag vill inte tära längre på Marillas lilla sparpenning.

— Kunde vi bara hitta nå'n lägenhet! suckade Priscilla. — [ 70 ]Titta dit bort mot Kingsport, Anne — hus, hus i långa rader vart du ser, men inte ett enda för oss.

— Håll inne med din klagan, Priss! Aldrig uppge hoppet! Var det inte någon gammal romare, som sa: “Finner jag inget hus, bygger jag väl ett själv”. En dag som denna står inte ordet »misslyckas» i mitt lexikon.

De strövade omkring i parken ända till solnedgången, fröjdande sig åt vårens ständigt pånyttfödda fägring och ljuvlighet. Som vanligt togo de vägen hem längs Spoffordavenyen, så att de skulle få nöjet att titta på Carolinas tjäll.

— Jag känner det alldeles som om någonting konstigt och hemlighetsfullt vore i görningen, sade Anne, när de vandrade uppför sluttningen. — Det kliar och rycker i mitt vänstra ögonlock, och det betyder glad överraskning. Men kors i alla mina dar! Priscilla Grant, spärra opp dina korpgluggar och se dit bort och säg mig om det är sant — eller om jag ser syner.

Priscilla såg. Annes ryckande och kliande ögonlock hade ej spått fel, och hennes öga hade ej sett galet. Över den välvda gallergrinden till Carolinas tjäll hängde ett litet anspråkslöst vitt plakat, på vilket stod skrivet ett tillkännagivande. Det var av följande innehåll:

»Att hyra fullt möblerat. Upplysningar på platsen.»

— Priscilla, sade Anne med en röst, som sjunkit ned till en viskning, tror du det är möjligt, att vi kunde hyra Carolinas tjäll?

— Nej, det tror jag visst inte, bekände Priscilla. — Någonting så förtjusande ligger inte inom möjlighetens gränser. Underverkens tid är förbi. Jag vill inte hoppas, Anne. Jag skulle inte härda ut med att se hoppet slockna. De vill naturligtvis ha mycket mer för den än vi arma stackare ha råd att betala. Kom ihåg, att här löper Spoffordavenyen.

— Vi ä' i alla fall tvungna att ta reda på det, sade Anne beslutsamt. — Det är för sent att gå dit in i afton, men i morgon kommer vi tillbaka och hör efter. O Prissy, tänk om vi kunde få det bedårande stället! Jag har alltid känt på mig, att mitt öde var länkat vid Carolinas tjäll — ända se'n jag skådade det första gången.