Drömmens uppfyllelse/Kapitel 10

←  Ett märkligt förslag

Drömmens uppfyllelse av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Carolinas tjäll

Hos tant Atessa  →

X.
Carolinas tjäll.

Kvällen därpå vandrade de med beslutsamma steg uppför den med mångfärgade stenar belagda gången genom den lilla trädgården. Aprilvinden brusade genom furorna, och inne i lövdungarna prasslade rödhakesångarna — tjocka, välfödda och djärva små krabater, som struttade hit och dit på sandgångarna. Flickorna ringde litet skyggt på dörrklockan och blevo insläppta av en något sotig och ålderstigen jungfru. Från farstun kom man direkt in i ett stort vardagsrum, där vid en muntert sprakande liten brasa sutto två andra damer, som även de voro ganska gråa i hyn och till åren komna. Frånräknat att den ena såg ut att vara sjuttio år och den andra femtio, var det just ingen skillnad mellan dem. Båda hade häpnadsväckande stora, vattenblå ögon bakom stålbågade glasögon, båda buro mössa och en grå axelschal, båda stickade strumpa utan brådska, men också utan uppehåll, båda gungade makligt i var sin gungstol och tittade på flickorna utan att säga ett ord. Och strax bakom vardera damen satt en stor vit porslinshund, beströdd med runda gröna fläckar, med grön nos och gröna öron. Dessa hundar tilltalade genast Annes fantasi, och hon upphöjde dem till de båda tvillinggudomligheter, som höllo vakt över Carolinas tjäll.

Ett par minuter gingo, och ännu hade ingen brutit tystnaden. Flickorna voro alltför nervösa för att finna ord, och varken de äldre damerna eller de grönfläckiga hundarna tycktes benägna att inleda samtal. Anne kastade en snabb blick omkring sig. Så gränslöst trevligt här var! En annan dörr med glasruta ledde rätt ut till gräsplanen med furudungen, och rödhakesångarna kommo trippande nyfiket ända upp på trappstegen. Golvet var belagt med längder av hemvävda mattor i glada färger, sådana som Marilla brukade väva av gamla tygrester hemma på Grönkulla, men som kommit ur modet överallt annorstädes, till och med i Avonlea, där man ändå förstått att uppskatta de hederliga trasmattorna. Och här lågo nu sådana vid den förnäma Spoffordavenyen! En hög, blankpolerad farfarsklocka tickade ljudligt och högtidligt borta i ett hörn. Små förtjusande väggskåp voro uppsatta i närheten av den öppna spisen, och bakom deras glasdörrar skymtade porslinspjäser av en egendomlig typ. På väggarna hängde gamla kopparstick och silhuetter. I ena vrån gick trappan till övervåningen upp, och i den första, lågt belägna avsatsen fanns ett långsträckt fönster med en inbjudande, blåmålad bänk under. Allting såg ut precis som Anne på förhand förstått, att det måste vara.

Tystnaden hade nu blivit ganska tryckande, och Priscilla nöp i Anne för att göra begripligt för henne, att hon måste tala.

— Vi — vi läste på skylten, att det här huset hyres ut, började Anne med svag röst, vänd till den äldre av damerna, som tydligen var fröken Carolina Spofford.

— Jaha, så är det, sade fröken Carolina. — Jag ämnade just ta bort skylten i dag.

— Åh — då kommer vi alltså för sent, sade Anne bedrövad. — Fröken har redan hyrt ut det till någon annan?

— Nej, men vi ha bestämt oss för att inte hyra ut det alls.

— O, vad det var tråkigt, utbrast Anne med sorg i rösten. — Jag är så förtjust i det här stället. Jag hoppades så mycket, att vi hade kunnat få hyra det.

Då lade fröken Carolina ned sin strumpsticka, tog av sig glasögonen, gned dem, satte dem åter på sig och betraktade för första gången Anne som en mänsklig varelse. Den yngre damen följde hennes exempel så till punkt och pricka, att hon lika väl kunnat vara hennes spegelbild.

— Är ni förtjust i det? sade fröken Carolina med tonvikt på ordet. — Ska det betyda, att ni verkligen håller av det, inte bara att ni tycker det ser smått trevligt ut? Flickorna nu för tiden begagna sådana överdrivna uttryckssätt, att man aldrig rätt vet, vad de egentligen mena. Så var det inte i min ungdom. Då sa’ inte en ung flicka att hon älskade rotmos och fläsk i precis samma ton, som hon kunde ha använt för att säga, att hon älskade sin mor eller sin frälsare.

Annes goda samvete styrkte hennes mod.

— Jag håller verkligen av det här stället, sade hon blygt. — Jag blev förtjust i det, så fort jag såg det i höstas. Mina skolkamrater och jag ville nästa år så gärna försöka med eget hushåll i stället för att vara inackorderade, så därför ha vi gått och letat efter en liten lägenhet att hyra. Och när jag såg, att det här huset var hyresledigt, blev jag så rysligt glad.

— I så fall kan ni få det, sade fröken Carolina. — Maria och jag bestämde oss i dag för att alldeles låta bli att hyra ut det, vi kände oss inte tilltalade av de spekulanter, som varit här och tittat på det. Vi behöver inte hyra ut vårt hem. Vi ha råd att bestå oss en Europaresa som vår mening är, även om här står tomt och obebott. Inkomsten kunde ju varit bra att ha, men inte för guld vill jag överlämna mitt hus i händerna på sådana människor, som trängt sig in här för att fråga ut oss och se på allting. Men ni är en annan sort. Jag tror, att ni håller av vår stuga och kommer att bli snäll emot den. Ni kan få den.

— Bara — bara vi ha råd att betala vad ni begär, stammade Anne.

Fröken Carolina nämnde sin summa. Anne och Priscilla växlade blickar. Priscilla skakade på huvudet.

— Så mycket kan vi nog inte ge, är jag rädd, sade Anne och blinkade häftigt för att hålla tillbaka tårarna. — Ni förstår, vi äro bara ett litet lag flickor, som går på högskolan, och vi är fattiga.

— Hur mycket hade ni tänkt ni kunde ha råd med? frågade fröken Carolina, som ej upphört att sticka ett ögonblick.

Anne nämnde det belopp, vartill de trodde sig kunna gå. Fröken Carolina nickade allvarligt.

— Det blir bra. Som jag nyss sade, är det inte absolut nödvändigt för oss att hyra ut stället. Vi är inte rika, men så pass oberoende är vi, att vi har råd att resa till Europa. Jag har aldrig varit i Europa i hela mitt liv, och aldrig trodde jag, att jag skulle komma dit — har inte vidare brytt mig om det. Men min brorsdotter här, Maria Spofford, har fått lust att fara dit över. Och ni fattar nog, att en ung dam som Maria inte kan fara land och rike omkring alldeles ensam.

— Nej — det förstås… sade Anne, som såg, att fröken Carolina menade djupaste allvar.

— Nej, det skulle ju aldrig gå an. Därför måste jag följa med för att taga vård om henne. Också jag väntar mig rätt mycket nöje, jag är visserligen sjuttio är gammal, men ännu känner jag, att jag har mycket ogjort här i världen. Jag hade väl farit till Europa för länge sedan, bara jag kommit på den tanken. Vi ämna stanna borta i två, kanhända tre år. Vi gå ombord på båten i juni, och dessförinnan ska vi skicka er nyckeln och lämna allting så, att ni kan flytta in när som helst. En del saker, som vi är särskilt rädda om, lägga vi ner, men allt det övriga får ni begagna.

— Lämnar fröken porslinshundarna framme? frågade Anne blygt.

— Skulle ni önska att jag gjorde det?

— O ja! De äro så förfärligt rara.

Ett belåtet uttryck bredde sig över fröken Carolinas ansikte.

— Jag vill nämna, att jag sätter ett mycket stort värde på de hundarna, sade hon. — De äro över hundra år gamla, och de ha suttit på ömse sidor om den här öppna spiseln ända sedan min bror Aaron hade dem med sig från London för femtio år sedan. Spofford Avenue är uppkallad efter min bror Aaron.

— Det var en kärnkarl, sade fröken Maria, som nu talade för första gången. — Hans make ser man inte nu för tiden.

— En snäll farbror hade du i honom, Maria, sade fröken Carolina med synbar rörelse. — Du har säkert minne av honom?

— Jag skall minnas honom, så länge jag lever, sade fröken Maria högtidligt. — Jag ser honom framför mig i denna stund, stående där framför brasan med händerna under rockskörten och med sitt fryntliga leende.

Fröken Maria tog fram sin näsduk och torkade sina ögon, men fröken Carolina återvände beslutsamt från känslans högre regioner till affärsintressenas.

— Hundarna få alltså stå kvar, om ni lovar att vara mycket aktsam om dem, sade hon. — De heta Gog och Magog. Gog tittar åt höger och Magog åt vänster. Och så var det ännu en sak. Jag kan aldrig tro, att ni har något emot, att stället får behålla sitt gamla namn, Carolinas tjäll.

— O, hur kan ni tänka något sådant! Just det tyckte vi ända från första da’n var så särskilt trevligt.

— Jag ser, att ni äro förståndiga flickor, sade fröken Carolina i gillande ton. — Men har ni hört så galet? Varenda en, som förut kom och spekulerade på huset, ville veta, om det gick an att få bort namnskylten, så länge de bodde där. Jag sade dem rent ut, att namnet hörde till stället. Detta har varit Carolinas tjäll, ända se’n min broder Aaron lämnade det åt mig i sitt testamente, och Carolinas tjäll ska det förbli, tills jag dör och Maria dör. När vi kommit så långt, må den nye ägaren ge stugan vad vräkigt namn han önskar. Det angår oss inte. Men nu kanske det skulle roa er att gå igenom huset och titta på allting, innan vi anse saken avgjord.

Denna upptäcktsfärd väckte flickornas stora förtjusning. Utom det stora vardagsrummet eller förmaket fanns det på nedra botten ett kök och ett litet sovrum. En trappa upp funnos tre rum, ett stort och två små. Anne förälskade sig genast i ett av de små rummen, som vette utåt furudungen, och hoppades, att det skulle bli hennes. Det var tapetserat i blått och hade ett litet gammaldags toalettbord med blankpolerade ljushållare på ömse sidor. Det smårutade fönstret omgavs av vita musslinsgardiner med rynkade remsor, och därunder stod en liten bänk, som helt frestande inbjöd rummets innehavarinna att slå sig ned för att läsa eller drömma.

— Det är så bedårande alltihop, att jag vet vi skola vakna och finna, att det varit en ljuvlig dröm, som försvinner vid hanegället, sade Priscilla, när de gingo sin väg.

— Fröken Carolina och hennes brorsdotter se mig litet väl bastanta ut för att lösas upp som en flyktig dimma, skrattade Anne. — Kan du tänka dig dem »farande land och rike omkring» — allra helst i de där schalarna och mössorna?

— Jag förmodar, att dem ta de av sig, när de riktigt sätta sig i gång, sade Priscilla, men stickningen för de säkert med sig överallt. Den kan de helt enkelt inte skiljas från. De kommer att vandra omkring under valven i S:t Peterskyrkan i Rom och sticka, det är jag övertygad om. Men under tiden, Anne, ska vi residera i Carolinas tjäll, som inte får döpas om, vid självaste Spoffordavenyen. Jag känner mig redan halvt som miljonärska.

— Jag känner mig så hjärteglad, att jag bara vill jubla och sjunga, sade Anne.

Samma kväll knackade Philippa Gordon på en viss dörr i trettioåttan vid Johannesgatan och kastade sig full av livsleda på Annes säng.

— Å kära ni, jag är så trött och uppgiven så jag kan gå åt… Jag har stått på huvudet i min koffert och packat hela dagen.

— Och det blev naturligtvis dubbelt så påkostande som det hade behövt vara, därför att du inte kunde bestämma dig för vad du skulle lägga på bottnen och vad du skulle ha överst, skrattade Priscilla.

— Tänk, att du kunde ana det! Ja, när jag då äntligen hade stoppat ned allting och min värdinna och hennes jungfru bägge två satt sig på koffertlocket och tryckte ned det allt vad de orkade, medan jag låste den, så upptäckte jag, att jag packat ned en hel hop saker, som jag ovillkorligen behövde till terminsavslutningen, och de lågo allra längst ner på botten. Då blev det alltså att låsa upp igen och riva och leta i en hel timme för att få tag i vad jag ville ha. Ibland fick jag fatt i någonting, som kändes som det jag sökte efter, och jag halade och drog av alla krafter, och så var det någonting helt annat, som gärna hade kunnat få stanna där det var. Nej, Anne, jag sade inga fula ord.

— Det har jag väl heller inte påstått.

— Nej, men du såg så ut. Men jag medger, att jag hade dem på tungan. Och så har jag fått en så’n förskräcklig snuva — jag kan bara snörvla och fnysa och tala i däsad… Berätta nu något roligt, som kan krya upp mig litet.

— Nästa tordags kväll uppvaktas du av Alec och Alonzo, sade Anne på försök.

Phil skakade svårmodigt på huvudet.

— Jag bryr mig idte ob Alec och Alodzo så länge jag har sduva. Men vad är det egentligen med er båda? När jag tittar närmare på er, så ser ni ju ut, som om ni hade nå’n sorts bengalisk belysning i ert inre. Ni riktigt skiner. Vad har hänt?

— Vi ska bo i Carolinas tjäll nästa vinter, sade Anne med en stämma, som skälvde av glad stolthet. — Bo, förstår du, med eget hushåll, inte vara inackorderade. Vi ha hyrt den, och Stella Maynard kommer med, och hennes tant ska sköta huset åt oss.

Phil störtade upp, torkade sig om näsan och kastade sig på knä för Anne.

— Flickor — å söta rara ni — låt mig få komma med! O, jag ska vara så snäll. Om det inte finns något riktigt rum åt mig, ska jag ligga om nätterna i den lilla hundkojan ute under äppelträden — jag har sett den. Bara låt mig få vara med!

— Stig upp, din lilla gås!

— Jag rör mig inte från den här fläcken, så länge jag är i levande livet, förrän ni lovar mig, att jag får ha hushåll med er nästa vinter.

Anne och Priscilla sågo på varandra. Därpå sade Anne långsamt:

— Käraste du, visst skulle vi tycka det vore rysligt roligt att ha dig med. Men uppriktigt sagt — jag är fattig, Prissy är fattig, Stella Maynard är fattig — vi får lov att inrätta oss förfärligt enkelt, och vår mathållning blir därefter. Du skulle bli tvungen att äta och ha det alldeles som vi. Men du är rik, och om det vittnar bäst vad din pappa betalar i månaden för bostad och mat åt dig.

— Å, vad tror du jag bryr mig om det? utbrast Phil. — Bättre strömming med korintsås hos er, små hjärtevänner, än tryfferad kalkon i en enslig inackorderingsmatsal. Tro inte, att jag är bara mage, flickor. Jag ska med största nöje leva på mjölk och bröd — med lite sylt ibland — bara ni låter mig få komma med.

— Vidare, fortfor Anne, blir det rätt mycket arbete, som vi få göra själva. Stellas tant kan inte hinna med allt. Vi få var och en våra småsysslor att sköta. Och du —

— Har hittills varit som liljorna på marken, vilka som bekant varken sy eller spinna, ifyllde Philippa. — Men jag ska nog lära mig. Visa mig bara en enda gång, hur jag ska bära mig åt, så kan jag sedan. Bädda upp en säng, det går jag redan nu i land med; laga mat kan jag förstås inte — ännu. Men jag har ett jämnt och snällt lynne, och jag blir aldrig sur, om det är fult väder. Det puttrar minsann många människor över. Söta snälla ni! Aldrig i mitt liv har jag längtat så förskräckligt efter någonting — och golvet är så fasligt hårt att ligga på för mina arma knän.

— Det är ännu en sak, inföll Priscilla beslutsamt. — Hela Redmond vet, att du, Phil, har främmande nästan varenda kväll. Så stor mottagning kan vi inte ha i Carolinas tjäll. Vi ha bestämt, att vi bara om fredagkvällarna är hemma för våra goda vänner. Slår du dig nu tillsamman med oss, får också du rätta dig efter den regeln.

— Jaha, det ska jag göra med det allra största nöje. Som om jag skulle fråga efter de där många besöken en enda smul! Det blir tvärtom skönt att få vara lite i fred. Jag hade själv funderat på att ha en enda bestämd dag, men jag kunde naturligtvis aldrig fatta något beslut eller meddela det åt dem det angick. Låter ni mig inte nu slå mina påsar samman med er och dela ljuvt och lett med er i alla avseenden, så kommer jag att gräma mig till döds, och se’n ska jag gå igen och spöka så förskräckligt för er… Jag ska ta mitt högkvarter på själva yttertrappan till Carolinas tjäll, så ska ni varken kunna gå in eller ut utan att snudda vid min astralkropp.

Anne och Priscilla utbytte åter tankedigra blickar.

— Ja, sade Anne, vi kan naturligtvis inte lova, att du får bli med, förrän vi ha rådgjort med Stella, men jag tror inte hon ska ha någonting emot det. Och vi för vår del ta mycket gärna upp dig i vårt lag.

— Tröttnar du på vårt enkla liv, så får du väl gå din färde, och ingen ska komma med några besvärliga frågor, tillade Priscilla.

Phil rusade upp, kysste och kramade båda, utom sig av fröjd, och gick trallande sin väg.

— Ja, måtte det gå bra, sade Priscilla utan någon hänförelse.

— Vi ska nog laga så, att det går bra, svarade Anne i uppmuntrande ton. — Jag tror, att Phil kommer att bli en ganska trevlig medlem av vårt lilla hushåll.

— Ja, för all del, Phil är skojig och livad att vara tillsamman med på lediga stunder. Och ju flera vi äro, desto billigare kommer det ju att ställa sig. Men hur blir hon att vara tillsamman med dag ut och dag in? Det kan nog gå om både vinter och sommar, innan man kommer på det klara med, om man trivs med en människa eller inte.

— Ja, vad det beträffar, så blir den första tiden nog en prövotid för oss alla. Och vi får uppföra oss som snällt och hyggligt folk — själva inte besvära och unna var och en sin frihet. Phil är inte självisk, om också hon är litet tanklös, och jag tror, att vi alla komma att dra mycket jämnt i vårt förtjusande tjäll.