Drömslottet/Kapitel 16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Julafton
Drömslottet
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Nyårsvaka vid fyren
Vintern bryter in  →


[ 103 ]

XVI.
Nyårsvaka vid fyren.

Gästerna från Grönkulla reste till sitt land igen omedelbart efter helgen, sedan Marilla högtidligen utfäst sig att komma tillbaka på en månad till våren. Vinterdimmorna lättade och förtätades till dunlätt snöfall, hamnen lade sig, men bukten gick alltjämt öppen. De gulbruna markerna låga frusna, med bälten av snö här och där.

Det gamla årets sista dag blev en av dessa isigt klara, granna vinterdagar, som tilltvinga sig vår beundran, men icke förstå att vinna vår kärlek. Himlen var kyligt blå, och snökristallernas fyrverkeri gnistrade, de avlövade träden sträckte i naken och trotsig skönhet sina kala grenar mot skyn. Popplarna tecknade sig likt svartblåa minareter mot åsarnas skiffergrå, av snö strimmade bakgrund. Till och med skuggorna föllo klara och skarpa som skuggor ägnar och anstår. Allt, som var vackert, tycktes tio gånger vackrare i den bländande glansen, och allt, som var fult, tycktes tio gånger fulare. Och allting var antingen fult eller vackert. Det fanns inga milda halvtoner, inga diskret avskuggade nyanser eller mjukt förtonande konturer, allting stod fram skarpt och grellt i den kyligt glittrande dagern. Det enda, som behöll sin individualitet, var furuskogen — furan är ett hemlighetsfullhetens och dunklets träd, som i strängt och avvisande majestät städse är på sin vakt mot alltför närgångna ljusflöden.

Men slutligen började dagen förstå, att den åldrades. Då bredde det sig över dess skönhet en viss drömmande tungsinthet, som kom färgen och glansen att mattas och lösa upp sig i de vekaste och mildaste toner. Skarpa konturer, framträdande, vasst glänsande punkter — allt jämnades ut och smälte bort i mjukt buktande våglinjer och lockande glimtar. Den vita hamnen började skifta i lenaste grått och blekrött, medan åsarna i fjärran höljdes av ett violett dis.

— Det gamla året slocknar vackert, sade Anne.

[ 104 ]Hon, Leslie och Gilbert voro på väg till Fyra vindars udde, dit de voro bjudna av kapten Jim att i fyrkammaren hälsa det nya året. Solen hade gått ned, och på den sydvästra himlen satt Venus, guldglänsande och praktfull, sedan hon kommit sin jordesyster så nära som det är henne möjligt. För första gången sågo Anne och Gilbert den skugga, som kastas av den lysande aftonstjärnan, den matta, hemlighetsfulla skugga, som aldrig skönjes, utom då den vita snön uppenbarar den. Och även då uppfattas den blott, om man nätt och jämt låter denna knappt synliga skugga komma inom sitt synfält, aldrig om man riktar blicken rakt på den.

— Den liknar en spökskugga, tycker du inte? viskade Anne. — Man ser den så tydligt ligga där, när man skådar rätt fram, men vänder man på huvudet för att titta på den — vips är den borta!

— Jag har hört, att man kan se aftonstjärnans skugga bara en gång i sitt liv och att inom ett år efter det man sett den, livets underbaraste gåva kommer att tillfalla en, sade Leslie.

Men tonfallet hade en hård klang, måhända trodde hon, att ej ens aftonstjärnans skugga ägde makt att tillföra henne någon fröjd i livet. Anne log i det milda stjärnljuset, hon litade så säkert på vad den skymningslätta skuggan lovade henne.

Ute vid fyren råkade de Marshall Elliott. Anne blev i början föga glad över att denne långhårige och långskäggige främling skulle göra intrång i deras förtroliga lilla krets. Men Elliott visade sig vara en ganska trevlig sällskapsmänniska, kvick, intelligent och beläst och tävlade med själve kapten Jim i konsten att berätta roliga historier. Han inbjöds med acklamation att vara med om nyårsvakan.

Kapten Jims lille släkting Joe hade kommit för att tillbringa nyårshelgen hos sin snälla farbror och hade somnat i soffan med Första styrman liggande vid sina fötter, hoprullad till ett stort rödgult nystan.

— Det är en liten rar pojke, sade kapten Jim och såg ömt på honom. — Jag tycker så mycket om att se ett litet barn sova, fru Blythe, det är för mig något bland det allra vack[ 105 ]raste, som finns i denna värld. Han tycker om att komma hit över på en natt, för då får han ligga på min soffa och riktigt sträcka ut sig, hemma sover han ihop med sina bägge bröder, och det trivs han inte med. Han sätter frågor på en, så man riktigt baxnas. »Farbror Jim, om jag inte vore den jag ä', vem skulle jag då vara?» och» Fabror Jim, vad skulle hända, om Gud doge?» — Sådana spörsmål satte han på mig i går afton, medan han klädde av sig. Och så hans fantasi flyger i väg sen! Han sätter ihop de märkvärdigaste historier — och så stänger hans morsa in honom i en garderob för att han narras! Och därinne i mörkret sitter han då och tänker ut en ny — och den har han färdig att berätta medsamma som hon släpper ut honom. Vad fick jag höra i går afton, när han kom, tror ni? — »Farbror Jim», säger han med den allra allvarligaste uppsyn, »jag hade ett äventyr uppe vid The Glen i dag.» — »Hade du det, min lille gubbe», säger jag, »vad kunde det vara för slag?» — »Jo, jag mötte en varg på stora bygatan, sa' han, en väldigt stor varg med stort rött gap och långa vassa huggtänder, farbror Jim.» — »Jag visste inte vi hade några vargar så nära inpå oss,» sa jag. — »Jo då, han kom där gåendes långt, långt bortifrån», sade Joe, »och jag trodde han skulle äta upp mig, farbror Jim.» — »Blev du rädd?» frågade jag. — »Visst inte — jag hade ju mitt stora gevär, farbror Jim, och med det sköt jag vargen rakt i planeten, så att han föll ner död, farbror Jim — stendöd — och se'n for han upp till himlen och bet en av de minsta änglarna i benet,» sa' han. Ja, jag måste riktigt sätta mig ned, fru doktorinna…

Timmarna gingo fort framför drivvedbrasan. Kapten Jim berättade historier, och Marshall Elliott sjöng gamla skotska folkvisor med sin vackra tenorröst; till slut tog kapten Jim ner sin gamla bruna fiol från väggen och började spela. Han filade och gned av alla krafter och lät stråken hoppa över strängarna, så att det blev den allra lustigaste musik, som alla hade nöje av — utom Förste styrman, som rusade upp ur soffan med ett harmset jamande och for på dörren.

— Jag kan omöjligt uppodla något musiksinne på den katten, [ 106 ]sade kapten Jim. — Han stannar aldrig inne så pass länge, att han kan hinna få den rätta njutningen. När vi skaffat oss orgeln i S:t Marys kyrka och den nye organisten började spela, så störtade gamle Elder Richards upp från sin plats som stungen av en broms och gnodde utför gången med en vådlig fart. Och det påminde mig så livligt om alla de gånger Förste styrman satt i väg för att slippa höra mitt fiolspel, att det var nära att jag brustit i gapskratt mitt i kyrkan.

Det låg någonting så eggande och lockande i det sätt, varpå kapten Jim kvintilerade på sin fiol, att det snart började rycka i Marshall Elliotts fötter. Han hade varit en ryktbar danskavaljer i sin ungdom. Rätt som det var, rusade han upp och räckte händerna mot Leslie. Hon antog genast inbjudningen. Och så började de virvla runt det av eldskenet upplysta rummet med lätta och smidiga och dock så taktfasta rörelser. Leslie tycktes gå upp i dansen med hela sin själ — det ömsom vilda, ömsom veka och smekande, som bodde i denna musik, såg ut att ha fått makt med henne och tagit henne fången. Anne kunde ej taga sin beundrande blick från henne. Sådan som i afton hade hon aldrig sett henne. All den rika och varma känsla, varav hennes natur var mäktig, tycktes ha frigjort sig och tog sig uttryck i kindens rodnad, blickens glans och rörelsernas rytmiska behagfullhet. Ej ens åsynen av Marshall Elliott med den långa manen och det yvikt svallande skägget kunde förstöra tavlan. Den gjorde den blott mera fantastisk. Marshall såg ut som någon av forna tiders vikingar, som svängde i dansen en av nordens väna blåögda och gullhåriga döttrar.

— Det var den vackraste dans, jag sett i min levetid, och jag har ändå skådat åtskilligt i den vägen, förklarade kapten Jim, då stråken slutligen föll ur hans trötta hand.

Leslie sjönk ned i sin stol, andlös och skrattande.

— Jag är tokig i att dansa, sade hon med låg röst till Anne. — Jag har inte dansat, sedan jag var aderton år — men jag vet ingenting roligare. Musiken rinner genom mina ådror som kvicksilver, och jag glömmer allt — allt — bara inte det förtjusande i att röra sig i takt efter den. Det finns inget golv [ 107 ]under mig — inga väggar omkring mig eller tak över mig — jag svävar uppe bland stjärnorna.

Kapten Jim hängde upp sin fiol på dess plats bredvid en stor ram, innanför vars glas en mängd sedlar sutto uppfästade.

— Finns det månne någon annan ur herrskapets bekantskapskrets, som har råd att tapetsera sin vägg med sedlar? frågade han. — Här sitta tjugo tiodollarsedlar, inte värda glaset, som täcker dem. Det är gamla sedlar från banken på Prins Edwards ö. Jag hade dem hemma hos mig, när banken gick överända och inte längre kunde inlösa dem, och så tog jag och satte in dem i glas och ram, dels för att alltid ha i minnet, att man inte ska sätta sin lit till banker, dels för att skaffa mig en liten föreställning om, hur det känns att vara miljonär. Tjänare, Förste styrman, välkommen tillbaka! Var inte rädd — nu är oljudet och skojet slut för i afton. Det gamla året har nu jämt en timme att dröja kvar hos oss. Jag har sett sjuttiosex nya år komma glidande över viken därborta, fru doktorinna.

— Du kommer att få se etthundra, sade Marshall Elliott.

Kapten Jim skakade på huvudet.

— Nej — det ville jag för övrigt icke — åtminstone tror jag inte det. Döden får en vänligare uppsyn, ju äldre vi bli. Fast hur det är — alla vilja vi ju ändå i det längsta hålla liemannen på avstånd. Tänk på gumman Wallace upp vid The Glen! Hon har väl gått igenom alla tänkbara sorger i sitt liv, stackaren, och alla sina anhöriga har hon mist. Alltid säger hon, att hon ska bli glad, när hennes befrielsetimme slår, hon har minsann vankat länge nog i den här sorgedalen… Men tar det något åt henne, då får man se på annat! Det hämtas doktor från stan och examinerad sjuksköterska och medicin nog för att förgifta en bulldogg. Livet är nog en tåredal, jag vill gärna tro det, men alltid finns det folk, som sätter ett nöje i att lipa.

De tillbragte det gamla årets sista timme i stillhet omkring elden. Ett par minuter före midnatt reste sig kapten Jim och öppnade sakta dörren.

[ 108 ]— Nu ska vi släppa in det nya året, sade han.

Därute stod natten dunkelblå. Ett blänkande band av månsken drog sig tvärs över viken. Innanför vågbrytaren låg havet och vaggade, skiftande i pärlemorns glansdagrar. De stodo i dörröppningen och väntade — kapten Jim med ålderdomens mogna erfarenhet, Marshall Elliott i sin kraftiga, men tomma medelålder, Gilbert och Anne med sina dyrbara minnen och ljuva förhoppningar, Leslie med sina svunna ungdomsårs armod och trängtan och sin hopplösa framtid. Klockan på den lilla hyllan över eldstaden slog tolv.

— Välkommen, Nya år, sade kapten Jim och bugade sig djupt, då det sista slaget förklingade. — Jag önskar er alla det bästa året av ert liv, go' vänner. Jag vågar hoppas, att vad än det nya året bringar oss, så få vi vara nöjda med vad den Store kaptenen tillärnar oss — och hur det är, ska vi väl alla i sinom tid löpa in och göra an i en god hamn.