Drömslottet/Kapitel 17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Nyårsvaka vid fyren
Drömslottet
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Vintern bryter in
Vårdagar  →


[ 108 ]

XVII.
Vintern bryter in.

Det blev vinter på allvar strax på nyåret. Stora vita drivor yrde ihop kring det lilla huset, och skimrande isblommor grenade ut sig på alla dess fönster. Istäcket i hamnen blev allt hårdare och tjockare, tills Fyra vindars befolkning började ta sina vanliga vintervandringar däröver. De säkra vägarna betecknades av en hygglig kommunalstyrelse med granruskor, och dag och natt pinglade slädarnas muntra bjällerklang från dem. Under månskensnätter låg Anne och lyssnade till den som till ett älvornas klockspel. Hela havsbukten frös till, och fyren på sin klippudde blinkade ej längre. Under de månader, då all sjöfart var inställd, var kapten Jims befattning latmansgöra.

— Nu ha Förste styrman och jag inte ett dugg att uträtta till våren utom att hålla oss varma och roa oss, sade kapten Jim. — Den förre fyrvaktaren brukade flytta upp på landbacken om vintern, men jag håller mig allt kvar på min udde. Förste [ 109 ]styrman kunde bli förgiftad eller ihjälbiten av hundar inåt landet. Visst är det en smula långsamt med varken lampan eller vattnet till sällskap, men bara ens goda vänner titta till en ibland, ska man väl stå ut.

Kapten Jim hade en isjakt, och mången gång hade de härliga utfärder, då Leslie, Gilbert och Anne susade fram med honom i svindlande fart över den glatta och gungande isen ute på redden. Anne och Leslie gåvo sig också ut på skidor tillsammans över fälten, över den tillfrusna hamnen, när en snöstorm rasat eller framåt skogsvägarna uppåt The Glen, där träden nu stodo som stelnade, orörliga bågvalv. De kommo mycket gott överens under sina långpromenader eller sina pratstunder vid brasan. Vardera hade någonting att ge den andra — vardera hade nöje och behållning av vänskapligt tankeutbyte och förtrolig tystnad, vardera blickade tvärs över de vita gärdena mellan de olika hemmen med en behaglig känsla av att på den andra sidan bodde en god vän. Men trots allt hade Anne en förnimmelse av, att det alltid stod en mur mellan Leslie och henne — en känsla av tvång, som aldrig helt och hållet försvann.

— Jag begriper inte, varför jag inte kan komma henne närmare, sade Anne en kväll till kapten Jim. — Jag tycker så mycket om henne — jag beundrar henne så oförställt — jag vill så gärna ge henne en riktigt varm plats i mitt hjärta och samtidigt krypa in i hennes. Men jag kommer aldrig över den där stängande muren.

— Ni har varit för lycklig i hela ert liv, fru Blythe, sade kapten Jim tankfullt. — Jag skulle tro, att där ha vi skälet, varför ni och Leslie aldrig kunna komma riktigt tätt intill varandra. Muren mellan er har rests av alla de sorger och bekymmer, hon fått pröva på. Det rår inte hon för och inte ni heller — men muren finns där, och ingendera av er kan slå ned den.

— Min barndom var inte så vidare lycklig, innan jag kom till Grönkulla, sade Anne och blickade drömmande ut genom fönstret på den stilla, vemodiga, döda skönheten hos de kala trädens skuggor på den månbelysta snön.

[ 110 ]— Kan så vara — men det var ändå inte annat än den allmänna stämning av olust och vantrevnad, vari ett litet ensamt och försummat barn lever. Någon tragedi har inte brutit in över ert liv, fru Blythe. Och stackars Leslies har varit nästan uteslutande tragedi. Hon känner instinktivt, skulle jag tro, fastän hon själv knappt har det klart för sig, att det finns en hel del i hennes liv, som ni inte kan bli delaktig av eller förstå, och därför håller hon er utanför det. Ni vet nog, att om vi inom oss ha någonting som ömmar, så sky vi en annan människas beröring, som gör ont. Det där gäller för själen likaväl som kroppen. Leslies själ är — om jag får lov att använda det uttrycket — nära nog hudlös, och därför är det inte underligt, att hon är skygg och gömmer undan den.

— Ja, om det bara vore det, skulle jag inte bry mig om det, kapten Jim. Det skulle jag förstå. Men det finns tillfällen — inte ofta: men det händer ändå — då jag nästan frestas tro, att Leslie inte tycker om mig. Ibland uppfångar jag i hennes ögon ett uttryck av — ja, jag kan inte få det till annat än motvilja och agg — det går fort över, men att jag sett det, är säkert. Och det sårar mig, kapten Jim. Jag är inte van att man tycker illa om mig, jag har gjort mig så mycken möda för att vinna Leslies vänskap.

— Ni har vunnit den, lilla doktorinna! Gå inte och gör er några dumma inbillningar att Leslie inte tycker om er! Gjorde hon inte det, skulle hon absolut undvika er, och ni äro ju ändå ganska mycket tillsammans. Jag känner Leslie Moore — tro ni mig!

— Första gången jag såg henne, då hon kom drivande med sina gäss och Gilbert och jag åkte förbi på landsvägen, såg hon på mig med precis samma uttryck, återtog Anne. — Det kände jag, hur betagen jag just då blev av hennes skönhet. Det låg någonting hätskt i den där blicken, som hon mätte mig med — det var inget misstag, kapten Jim.

— Då hade hon nog någon av sina särskilt mörka stunder just då, när ni råkade komma i hennes väg. Det tar åt henne tid efter annan… Och inte får man egentligen döma henne [ 111 ]hårt för det. Här går Leslie, så vacker och begåvad, att hon kunde duga till drottning, och i stället stänges hon i bur och får försaka allt vad en kvinna sätter värde på, och hela hennes livsinnehåll är att sköta om sin idiotiske manstackare. Men det vill jag säga er, fru Blythe, att jag tror ändå hon föredrar den här tillvaron, sådan den då är, mot det liv, hon förde med Dick, innan han reste bort. Det där är ett mycket ömtåligt kapitel… Men ni har varit av stor nytta för Leslie — hon har blivit en annan människa, sedan ni kom till Fyra vindar. Vi gamla vänner se skillnaden, om också inte ni själv gör det. Fröken Cornelia och jag talade just om'et i förra veckan, och det var ett av de ytterst få ting, vari vi voro fullkomligt överens. Så kasta ni mans över bord den dumma tanken, att hon inte skulle tycka om er!

Detta hade sig dock icke så lätt för Anne, ty det fanns otvivelaktigt tillfällen, då hon med en instinkt, som icke lät sig bekämpa av några förnuftsskäl, kände, att Leslie hyste någon underlig och oförklarlig antipati mot henne. Stundom grumlade denna hemliga övertygelse behaget av deras goda kamratskap, men ofta förmådde hon nära nog jaga bort den. Men den lilla dolda taggen satt kvar, och Anne kände, att den när som helst kunde ge henne ett stygn. Och hon sårades djupt därav den dag, då hon för Leslie berättade om det, som våren skulle föra med sig till det lilla drömhemmet. Leslie såg på henne med ögon, som hade att hårt och fientligt uttryck.

— Jaså, du skall få det också, sade hon med halvkvävd röst. Och utan att tillägga ett enda försonande ord hade hon vänt om och gått hem tvärs över fälten.

Anne blev djupt sårad, och under en god stund hade hon den känslan, att hon aldrig mera skulle kunna tycka om Leslie. Men när Leslie en kväll kort därefter kom och hälsade på, var hon så vänlig och hjärtlig och ömsint, att Anne ej kunde stå emot henne utan både förlät och glömde. Men hon berörde aldrig mera med Leslie sina glada förhoppningar, och Leslie bragte ej heller ämnet mera på tal. Men en afton, då senvintern höll på att förbytas till tidig vår, kom hon över till det [ 112 ]lilla vita huset för att prata i skymningen, och när hon gick, lämnade hon kvar en vit kartong på bordet. Anne fann den, sedan hon gått, och öppnade den med någon förundran. Den innehöll en liten vit klänning, utsökt väl arbetad — med de finaste broderier, hålsömmar och rynkade remsor. Vartenda stygn därpå var taget för hand, och de små spetsgarneringarna vid halsringningen och på ärmarna voro äkta valenciennes. Inuti låg ett kort — »med hälsning från Leslie.»

— Så många timmars arbete hon lagt ned på den, sade Anne. — Och matrialet måste ha kostat mycket mer än hon egentligen har råd till. Det var bra snällt av henne.

Men Leslie var kort och avvisande, när hon tackade henne — och återigen kände sig Anne tillbakastött.

Leslies gåva var ej den enda, som hittade väg till det lilla vita huset. Fröken Cornelia hade tills vidare uppgivit att sy åt icke efterlängtade småbarn med hög ordningssiffra och i stället slagit sig på att ivrigt sömma åt den så varmt åstundade numro ett, som skulle tas emot med öppna armar. Philippa Blake och Diana Wright sände vardera ett näpet plagg, och tant Rachel Lynde sände flera, där gott material och prydliga stygn trädde i stället för broderier och »onödigt krimskrams». Anne själv förfärdigade större delen av den lilla utstyrseln, den fick ej vanhelgas av någon maskinsömnad, och med den tillbragta hon de lyckligaste timmarna av denna lyckliga vinter.

Kapten Jim var den, som oftast var gäst i det lilla huset, och ingen kunde vara mer välkommen. För varje dag blev Anne mera fästad vid den okonstlade och trohjärtade gamle sjöbussen. Han var så uppfriskande som en salt sjövind — så underhållande som en gammal krönika. Hon tröttnade aldrig på att lyssna till hans berättelser från främmande länder, och hans lustiga inpass och reflexioner hade för henne alltid nyhetens behag. Hjärtegodhet och en starkt humoristisk syn på tingen ingingo häri i synnerligen väl avvägda proportioner. Och så tycktes ingen motgång eller förtretlighet äga förmågan att påverka hans oförbränneliga goda lynne.

— Jag är nu en gång så funtad, att jag gläder mig åt snart [ 113 ]sagt allting, sade han en dag till Anne, som uttalat sin förundran över, att han ständigt var glad och belåten. — Och den vanan hänger i så envist, så att jag kan finna nöje till och med i de små obehag, varav jag någon gång anfäktas. När reumatismen sätter till som värst, säger jag: »Du din fuling, stränga herrar regera inte så länge — snart ä' det ute med dig!» — Och så brer jag något gammalt på mig och dricker en kopp fläderte — ja, rätt vad det är, måste den där gamle tyrannen släppa taget, och jag är kry som en mört igen.

En afton, då Anne suttit framför brasan i fyrkammaren, fick hon syn på kapten Jims »liv och leverne». Han var icke nödbedd, då det gäller att visa fram den digra bunten, utan gav henne den med en viss stolthet att bläddra i.

— Jag skriver ned de här anteckningarna för att lämna dem efter mig åt lille Joe, sade han. — Jag vill så ogärna tänka mig, att allt vad jag sett och gjort, ska totalt förfalla i glömska, sedan jag skeppat in mig för den sista resan. Joe, han kommer att minnas det och berätta historierna vidare för sina barn och barnbarn.

Det var en gammal i skinn inbunden bok, som han fyllt med redogörelser för alla långfärder och äventyr. Anne kände inom sig avunden stiga mot alla dem, som voro nog lyckliga att kunna författa. I grund och botten saknade dessa anteckningar allt litterärt värde, kapten Jims talang att ge en muntlig framställning svek honom, när det gällde att använda penna och bläck. Han fick blott fram ett magert skelett av sina ryktbara historier, och både stavning och satsbyggnad lämnade åtskilligt övrigt att önska. Men Anne kände, att om någon, som ägde gåvan, kunde ta hand om denna naiva skildring av ett duktigt, av faror och äventyr uppfyllt liv och med några penseldrag trolla fram den färg och det raffinemang i formen, som fattades, så skulle en underbar bok se dagsljuset. Både den lekande humorn och den förlamande skräcken lågo på lur i kapten Jims »liv och leverne» — väntande på vidrörandet av mästarens trollspö för att väcka tusentals läsares skratt och medkänsla och bävan.

[ 114 ]Anne yttrade någonting härom till Gilbert, när de senare vandrade hemåt.

— Varför gör du inte själv försöket, Anne?

Anne skakade på huvudet.

— Nej — jag känner alltför väl min begränsning. Men ack — vad jag önskar, att jag kunde! Du vet, vad som ligger för mig, Gilbert — det fantastiska, det idylliska, det vackra. För att skriva ut kapten Jims liv och leverne måste man vara i besittning av en kraftig och korthuggen och uttrycksfull stil, man måste vara en fin psykolog, en född humorist och en född tragiker. Allt detta kommer sällan på en persons lott. Paul skulle kunna göra det, om han vore äldre. Jag ska i alla händelser bjuda hit honom nu i sommar, så att han får göra bekantskap med kapten Jim.

— Kom till den här stranden, skrev Anne till Paul. — Visserligen fruktar jag, att du inte träffar vare sig Nora eller Den gyllene damen eller Tvillingsjömännen, men du hittar en udda gammal sjöman, som kan berätta underbara historier för dig.

Men Paul skrev tillbaka och sade, att han ledsamt nog måste svara nej. Han kunde inte komma denna sommar — han skulle ligga vid universitetet i två år och läsa på sin examen.

— När jag blivit färdig, kommer jag till Fyra vindar, snälla skolfröken, skrev han.

— Men under tiden åldras kapten Jim, sade Anne vemodigt, och ingen finns, som kan skriva ut hans liv och leverne.