Drömslottet/Kapitel 18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Vintern bryter in
Drömslottet
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Vårdagar
Ett moln över solen  →


[ 114 ]

XVIII.
Vårdagar.

Isen i bukten blev svartfläckig och porös under marssolens inverkan; i april hade man åter en blånande, ur fjättrarna löst vattenyta, och Fyra vindars blänkfyr tindrade ånyo som en stjärna, så fort skymningen föll på.

— Vad jag är glad åt att fyren ånyo är tänd, sade Anne samma kväll den börjat lysa. — Jag har saknat den så mycket [ 115 ]hela vintern. Den nordvästra himlen har förefallit så tom och ödslig utan den.

Buskar och träd smyckade sig med sprittnya, i gyllenrött skiftande små blad. Ett smaragdfärgat dis stod kring skogarna bortom The Glen. Genom dalsänkorna åt sjön till drevo i gryningen luftiga molnslöjor.

Vindkårar kommo och gingo — de förde med sig en doft av sälta och havstång, ibland några skumstänk. Dyningen gick med breda och blanka ryggar, på vilka solkatten i vattnet skuttade. Fiskarbyn vaknade till liv. De första skutorna voro på ingående, deras vita segel döko upp därute i glittret, växte snabbt och sköto snart in mellan inloppets gråröda sandstensklippor och de långsträckta, böljande dynerna, som ändrat form under vinterstormarna.

— På en vårdag som denna, sade Anne, vet jag precis, hur min själ kommer att känna det på uppståndelsens morgon.

— Det finns stunder om våren, då jag känner, att jag kunde ha blivit nå'n sorts poet, om jag fått öva mig som ung, sade kapten Jim. — Jag kommer på mig själv med att gå och ha på tungan en hel hop gamla ramsor och verser, som jag hörde skolläraren deklamera för sextio år sedan. Vid andra tider på året får jag vara i fred för dem. Men nu fruktar jag storligen, att jag måste ge mig ut på yttersta klippudden, ställa upp mig där och ge mina lösta vårkänslor fritt lopp.

Kapten Jim hade tittat in på eftermiddagen för att avlämna en korg med snäckor till trädgården och en liten bukett myskmadra, som han hittat, när han strövat omkring på de sanka strandängarna.

— Sådan här myskmadra börjar bli riktigt sällsynt numera, sade han. — När jag var pojke fanns det gott om den. Man vandrar fram över mossa och ormbunkar och tänker aldrig en tanke på myskmadra — och plötsligt känner man den där tina kryddlika doften och man står rätt upp uti en tuva med de vita små stjärnorna. Jag tycker om den doften, den påminner mig alltid om min mor. Jag kommer att [ 116 ]tänka på välfyllda linneskåp och förrådskammare, som det luktar gott om. Skollärarens fru hade alltid blad av myskmadra liggande bland sina näsdukar. Ni kan lägga den här lilla buketten bland era, fru Blythe. Jag tycker inte om såna där köpparfymer, men en doft av myskmadra eller lavendel kan, gärna följa med en fin och älsklig dam.

Anne hade icke med någon vidare hänförelse omfattat idén att kanta sina blomsterrabatter med quahog-snäckor, hon ansåg dem som en tämligen smaklös och onödig trädgårdsdekoration. Men inte för någonting i världen ville hon såra kapten Jims känslor, och hon tackade honom hjärtligt för hans välmening. Och när kapten Jim med stolthet infattat varje rabatt med en ram av de stora, gräddvita snäckorna, fann Anne till sin häpnad, att hon tyckte om effekten. I en villaträdgård eller till och med uppe vid The Glen skulle de ej ha passat, men här i den gammalmodiga trädgården till den lilla drömstugan, dit havsbruset som oftast nådde upp, verkade de riktigt i stil.

— De ta sig verkligen utmärkt bra ut, sade hon på fullaste allvar.

— Skollärarens hustru hade alltid snäckor kring sina rabatter, sade kapten Jim. — Och så'n hand hon hade med blommor! Hon såg på dem — och rörde vid dem — och de växte som galningar. Somliga ha den där märkvärdiga fallenheten — jag skulle tro, att ni har det med, lilla doktorinna.

— Åh, jag vet just inte det… Men jag älskar min trädgård och jag älskar att påta och arbeta i den. Att knåpa med grönskande växter, se, hur nya skott komma fram för varje dag, hur de söta knopparna bilda sig i bladvecken — det är ju som att lägga hand vid själva skapelsen, tycker jag. Just nu är min trädgård bara löften och förhoppningar — men vänta litet, får ni se!

— Jag kan inte annat än förvånas, när jag tittar på de små bruna, skrynkliga fröna och tänker på den färgprakt, de innehålla, sade kapten Jim. — När jag tänker på de fröna och deras förvandling, finner jag det inte svårt alls att tro, att vi ha själar, [ 117 ]som skola leva i andra tillvarelseformer. Man skulle väl knappast kunna tro, att det finns liv i de där små oansenliga tingestarna av vilka somliga inte äro större än ett dammkorn — liv och färg och doft — om man inte själv hade sett undret.

Anne, som nu räknade sina dagar likt silverkulorna på ett radband, kunde ej längre företaga de långa vandringarna ut till fyren eller uppåt landsvägen mot The Glen. Men fröken Cornelia och kapten Jim kommo ofta på besök i det lilla huset. Fröken Cornelia var det just uppiggande elementet i Annes och Gilberts tillvaro. De skrattade så de kunde gå åt, för varje gång hon avlägsnat sig, så originella voro hennes åsikter och så drastiskt hennes språk. När kapten Jim och hon råkade komma samtidigt, fingo åhörarna högtidsstunder. Det fördes ett våldsamt ordkrig, fröken Cornelia var den anfallande, och kaptenen höll sig på defensiven med skickliga framstötar då och då.

Anne bannade en gång kaptenen för att han var så retsam mot sin gamla väninna.

— Inte vill ni väl ta ifrån mig det största nöje jag har i mitt liv? småskrattade den oförbätterlige. — Det är ju förresten alltid jag, som får på huden. Orden tryta henne aldrig, och talar jag någon gång om fruntimmerslogik, så är det som att slå vatten på gåsen. Och ni och gemålen, där han sitter bakom sin dörrspringa, ha minsann lika roligt som jag.

Kapten Jim kom en annan afton och hade med sig liljekonvaljer åt Anne. Trädgården var full av de fuktiga, doftande ångor av mylla och spirande växtlighet, som lösa sig om våraftnarna. Ett mijölkvitt dis stod över havets horisontlinje, matt belyst av nymånen, och stjärnorna hade börjat träda fram på fästet. En kyrkklocka på andra sidan bukten sände ut sin milda klang. Det metallklara ljudet flöt fram genom den mörknande rymden, steg och sjönk och smälte samman med havets sakta klunkande sorl. Kapten Jims doftande konvaljer bidrogo till att ytterligare förhöja den blida och fridfulla vårkvällens stämning.

— Jag har inte sett några konvaljer på hela året, och jag har saknat dem, sade Anne och begrov sitt ansikte i dem.

— De växa heller inte här på trakten, man måste ända bort [ 118 ]till skogsmarkerna. Där fick jag tag i dem åt er. Jag skulle tro, att de blir de sista ni får se i vår för de voro nästan slut.

— Så snäll och omtänksam ni är, kapten Jim! Ingen annan, inte ens Gilbert — hon gjorde en liten rörelse med huvudet åt hans håll — har kommit ihåg, att jag om våren alltid längtar efter liljenkonvaljer.

— Jag har gott om tid just nu, lilla doktorinnan, sade kapten Jim. — Jag har inte hittat på någonting nytt att läsa, sedan »Kärlekens irrvägar» tog slut i förra veckan. Den löpte i etthundratre kapitel. När de älskande blivit gifta, slutade boken helt tvärt, så att jag förmodar, att deras prövningar och bekymmer nu tagit en ända. Det är trevligt, att det går så till åtminstone i böckerna — i det verkliga livet är det nog på annat sätt.

— Jag läser aldrig tarvliga dussinromaner, sade fröken Cornelia med en vass blick över sina glasögon, men jag vet i alla fall, att mycket besparas den, som aldrig gått och gift sig. Hörde du, hur Georgie Russel mådde i dag, kapten Jim?

— Ja, jag tittade in till honom på min väg hem. Han håller på att repa sig, men han hade det som vanligt brydsamt och krångligt. Som man kokar får man äta, heter det, men soppan blir inte smakligare, därför att man bryggt ihop den själv.

— Han är en faslig pessimist, sade fröken Cornelia.

— Ånej, pessimist kan man inte kalla honom, Cornelia. Men han kan aldrig ställa det så för sig, att han blir nöjd och tillfreds.

— Nå, då måtte han väl vara en pessimist?

— Nej för all del. En pessimist är en sådan gycke, som aldrig väntar att bli nöjd och tillfreds. Så långt har Georgie ännu inte kommit.

— Inte jag, men jag vet ett äldre fruntimmer, som en gång sa', att han hade någonting så insinuant i sitt väsen… Nej, Cornelia, jag har ingenting gott att säga om djävulen.

— Du kanske inte ens tror på honom? frågade Cornelia i allvarlig ton.

[ 119 ]— Du skulle kunna hitta på någonting gott att säga om själva Hin onde, Jim Boyd.

— Och det kan du fråga, när du vet vilken rättrogen presbyterian jag är, Cornelia? Hur skulle en presbyterian kunna reda sig utan djävulen?

— Men du gör det bestämt? envisades fröken Cornelia.

Kapten Jim blev plötsligt allvarlig även han.

— Jag tror på vad jag én gång hörde en prästman kalla en mäktig och illvillig och intelligent ond kraft, som verkar i världsalltet, svarade han. — Det gör jag, Cornelia. Du må kalla den djävulen eller det ondas princip eller Den Lede eller vad du vill. Den finns, och alla otrogna och kättare i världen kunna inte resonera bort den — lika litet som de kunna resonera bort Gud Fader. Den finns, och den ligger inte på latsidan. Men sanna mina ord, Cornelia, jag tror ändå, att den till sist blir slagen och övervunnen.

— Det vore väl det, sade fröken Cornelia i ej särdeles förhoppningsfull ton. — Men på tal om djävulen och hans gärningar, så är jag fullt och fast övertygad om, att Billy Booth är besatt av honom. Har någon hört, vad. han ställt till nu senast?

— Nej, vad är det?

— Han har gått och bränt upp sin hustrus nya bruna klädesdräkt som hon betalte tjugofem dollars för inne i Charlottetown, för han påstod, att herrarna tittade alltför beundrande på henne första gången hon hade den på sig i kyrkan. Men såna ä'di!

— Fru Booth ser våldligt bra ut och brunt är hennes färg, sade kapten Jim i begrundande ton.

— Är det något skäl för honom att stoppa hennes nya skräddarsydda in i köksspisen? Billy Both är en svartsjuk stolle och gör hustrun sin olycklig. Hon har ju alldeles hållit på att gråta ögonen ur sig för dräktens skull. Ack, Anne, om jag kunde skriva som du! Då skulle de allt få skylta i tryck, åtskilliga av herrarna här på trakten, det kan du tro. Men nästan alla Boothar har varit mer eller mindre vridna. Den där unge [ 120 ]Johnny Booth skulle ha firat bröllop i går, men han kunde inte, för han har gått och skaffat sig mässlingen. Tänk på alla dyrbara tillrustningar, och så går han och välter hela tillställningen! De ha smak, somliga av dem!

— Men han kunde väl inte hjälpa, att han fick mässlingen, stackars karl!

— Nej, tycker nå'n det. Inte vet jag, hur han gått och burit sig åt, men det vet jag, att bröllopssupén stod så gott som på bordet, och nu blir allting fördärvat. Ett sådant slöseri! Vad är det för påhitt? Han skulle väl haft mässlingen, när han var pojke.

— Lilla Cornelia, nu tycker jag att du är orimlig.

Fröken Cornelia bevärdigade honom ej med något svar och vände sig i stället till Susan Baker, en äldre, ogift kvinnsperson från The Glen, ful till uppsynen, men med ett hjärta av guld, vilken lovat åtaga sig en ensamjungfrus sysslor under de närmaste veckorna. Susan hade varit på ett sjukbesök i fiskarbyn och hade nyss kommit tillbaka.

— Nå, hur mådde stackars tant Mandy i kväll? frågade fröken Cornelia.

Susan suckade.

— Å, hon var så skral, så skral, Cornelia. Jag fruktar, att hon snart kommer att sjunga Lammets lov i himmelen.

— Å bevara oss väl, så illa kan det väl aldrig vara! utbrast fröken Cornelia i medkänslan och förfäran.

Kapten Jim och Gilbert sågo på varandra. Därpå reste de sig hastigt och gingo ut.

— Det finns tillfällen, pustade kapten Jim mellan anfallen, då det skulle vara en dödssynd att inte skratta. De äro verkligen dyrbara ibland, när de sätta till, de där snälla fruntimren!