Drottning Margot/Kapitel 65
| ← LXIV. Altanen på fängelsetornet i Vincennes |
|
LXVI. Konungen är död: leve konungen! → |
LXV.
REGENTSKAPET.
Kungen började bli orolig. Han hade låtit kalla in herr de Nancey i sitt rum och hade just givit honom befallning om att gå efter Henrik, då denne visade sig i dörren.
Då Karl såg sin svåger på tröskeln till rummet, uppgav han ett rop av glädje, medan Henrik stod där helt bestört som om han stått ansikte mot ansikte med ett lik.
De båda läkarna, som befunnit sig hos konungen, avlägsnade sig. Prästen som nyss förmanat den olycklige monarken att tänka på ett kristligt slut, drog sig likaledes tillbaka.
Karl IX var ej omtyckt men ändå gräts det mycket i försalen. Vid en konungs död, hurudan han än varit, finns det alltid folk som förlora någonting därigenom och frukta att de ej skola få ersättning därför under hans efterträdare.
All denna sorg, alla dessa snyftningar, Katarinas ord, de dystra och majestätiska anstalterna vid en konungs död och slutligen anblicken av av den sjuke konungen — allt detta utövade på Henriks unga och följaktligen lätt mottagliga sinne en så förfärlig verkan att han trots sitt beslut att ej hos Karl framkalla några nya farhågor om hans tillstånd ej kunde dölja den känsla av förfäran som avspeglade sig i hans ansikte, då han såg den döende konungen.
Karl log ett sorgset leende. En döende lägger alltid märke till alla de intryck som förekomma bland omgivningen.
— Kom hit, Henriot, sade han med en mildhet i rösten, som Henrik hittills aldrig hört hos honom, och räckte ut handen. Kom hit… det plågade mig att ej längre se er. Jag har plågat er mycket i min dag, min stackars vän, och numera förebrår jag mig ofta därför, tro mig. Ibland har jag räckt en hjälpsam hand åt dem som plågat er, men en konung är ej herre över händelserna, och förutom min mor Katarina, min bror hertigen av Anjou och min bror hertigen av Alencon, har jag under mitt liv dessutom haft över mig en annan svår och besvärande sak, vars välde upphör den dag jag dör: jag menar statens rätt.
— Ers majestät, framstammade Henrik, jag erinrar mig nu ingenting annat än den tillgivenhet jag alltid hyst för min svåger och den vördnad jag alltid hyst för min konung.
— Ja, ja, du har rätt, sade Karl, och jag är dig tacksam för att du talar på det sättet, Henriot, Ty i själva verket har du fått lida mycket under min regering, för att inte tala om att det är under min regeringstid som din stackars mor dött. Men du bör ha sett att man ofta tvingade mig. Ibland gjorde jag motstånd, men ibland gav jag också efter av trötthet. Men du har själv sagt det, låt oss ej tala om det förflutna. Nuet behärskar mig och framtiden förskräcker mig.
Därmed dolde den stackars konungen sitt ansikte i sina avmagrade händer.
Efter en stunds tystnad skakade han på huvudet liksom för att jaga bort alla de dystra tankarna, och fortsatte, medan den blodiga svetten pärlade på hans panna:
— Det gäller att rädda staten, fortfor han med låg röst och lutade sig fram mot Henrik, det gäller att rädda den från att falla i händerna på fanatiker och kvinnor.
Ehuru Karl uttalat dessa ord med låg röst tyckte sig Henrik likväl höra ett dovt utrop av vrede bakom konungens säng. Kanske fanns det någon lönngång bakom väggen, som ej ens Karl kände till och som tillät Katarina att höra allt vad som sades under detta betydelsefulla samtal.
— Kvinnor?… upprepade kungen av Navarra för att framkalla en förklaring.
— Ja, Henrik, min mor vill ha regentskapet till dess min bror i Polen kommer tillbaka. Men hör nu på vad jag säger dig… han kommer aldrig tillbaka.
— Vad! Kommer han inte tillbaka?… utbrast Henrik, medan hans hjärta bultade hårt av glädje.
— Nej, han kommer inte tillbaka, svarade Karl, hans undersåtar skola ej tillåta honom att resa.
— Men, invände Henrik, tror ni inte att änkedrottningen skrivit till honom på förhand?
— Jo, men Nancey har uppsnappat kuriren vid Chateau-Thierry. I detta brev säger hon att jag snart kommer att dö. Men jag har också skrivit till Warschau och mitt brev kommer fram, det är jag förvissad om. Och därför kommer man att bevaka min bror. Följaktligen kommer tronen sannolikt att bli ledig.
Ännu ett utrop, tydligare än det första, hördes nu i alkoven.
— Sannerligen, tänkte Henrik, hon är där. Hon lyssnar på oss och väntar!
Karl hörde ingenting.
— För övrigt, fortfor han, dör jag utan manlig arvinge.
Därpå hejdade han sig plötsligt. En ljuv tanke kom hans ansikte att ljusna. Han lade handen på Henriks axel.
— Ack, mins du, Henrik, fortfor han, mins du det stackars lilla barnet som jag visade dig en kväll, det lilla barnet som låg och sov i sin sidenvagga och som beskyddades av en ängel? Ack, Henriot, de skola döda det för mig!…
— Nej, ers majestät, utropade Henrik, medan hans ögon fuktades av tårar, jag svär vid Gud att jag kommer att vaka över dess liv både dag och natt.
— Tack, Henriot, tack! sade konungen med en värme, som annars var fullständigt främmande för hans karaktär men som endast var helt naturlig i denna situation. Jag litar på ditt ord. Gör honom ej till konung… lyckligtvis är han ej född för tronen, utan till en lycklig människa. Jag efterlämnar åt honom en betydande förmögenhet. Må han äga sin mors adel, hjärtats adel. Kanske vore det bäst att viga honom åt kyrkans tjänst, därigenom skulle han inge mindre farhågor. Åh, det tycks mig som om jag skulle dö om inte lycklig så åtminstone lugn, om jag hade barnet här och kunde trösta mig med dess smekningar och dess mors ljuva ansikte.
— Ers majestät, kan ni inte låta dem komma hit?
— Ack, olycklige! De skulle aldrig komma ut härifrån. Sådan är konungarnas lott, Henriot: de kunna varken leva eller dö som de önska. Men sedan jag fått ditt löfte är jag lugnare.
Henrik tänkte efter.
— Ja, jag har lovat, men skall jag väl kunna hålla mitt löfte?
— Vad menar du?
— Är jag inte själv fredlös, hotad liksom han, ja ännu mer? För jag är en man och han är blott ett barn.
— Du misstar dig, svarade Karl, ty när jag är död kommer du att bli stark och mäktig… det här kommer att ge dig styrkan och makten.
Därmed tog den döende konungen fram ett pergament bakom kudden.
— Se här, sade han.
Henrik ögnade igenom pergamentet, som var försett med konungens sigill.
— Regentskapet… åt mig, ers majestät! utropade han och bleknade av glädje.
— Ja, du skall bli regent, till dess hertigen av Anjou kommer tillbaka, och som hertigen av Anjou efter all sannolikhet inte kommer tillbaka är det ej regentskapet jag ger dig med detta papper, det är tronen.
— Tronen… åt mig! stammade Henrik.
— Ja, sade Karl, du ensam är värdig och framför allt duglig att styra alla dessa utsvävande sprättar och fallna kvinnor, som leva av blod och tårar. Min bror hertigen av Alencon är en förrädare, han kommer att bli förrädare mot alla. Låt honom sitta kvar i det fängelse där jag satt honom. Min mor kommer att vilja döda dig… driv henne i landsflykt. Min bror hertigen av Anjou kommer kanske att lämna Warschau om tre eller fyra månader och komma hit för att göra dig makten stridig. Svara honom med ett påvligt brev. Jag har ordnat den saken genom min ambassadör hertigen av Nevers, och du kommer ofördröjligen att få det påvliga brevet.
— O, min konung!
— Frukta endast en sak, Henrik, borgarkriget. Du kommer att undvika det genom att förbli omvänd, ty hugenottpartiet är starkt endast om du ställer dig i spetsen för det, och Condé har ej styrka att kämpa mot dig. Frankrike är ett slättland, Henrik, och följaktligen ett katolskt land. Kungen av Frankrike bör vara katolikernas konung och ej hugenotternas, ty kungen av Frankrike bör vara flertalets konung. Man säger att jag hyser samvetskval för Bartolomeinatten. Jag har nog haft mina tvivel, men inga samvetskval. Man säger, att jag betalar hugenotternas liv med blod som droppar ur alla mina porer. Jag vet att det är arsenik jag svettas och ej blod.
— Vad säger ers majestät?
— Ingenting. Om min död skall hämnas, Henriot, så skall den hämnas av Gud ensam. Låt oss endast tala därom för att kunna förutse händelser som skola bli en följd därav. Jag lämnar dig i arv ett bra parlament och en beprövad armé. Stöd dig på parlamentet och armén för att kunna stå emot dina enda fiender: min mor och hertigen av Alencon.
I detta ögonblick hördes ute i vestibulen ett dovt larm av vapenskrammel och kommandorop.
— Det är ute med mig, mumlade Henrik.
— Fruktar du, tvekar du?… frågade Karl oroligt.
— Nej, ers majestät, svarade Henrik, jag fruktar och tvekar ej. Jag antar ert anbud.
Karl tryckte hans hand. I detta ögonblick kom hans amma fram till honom med den dryck som han brukade intaga. Hon fäste sig ej det minsta vid att Frankrikes öde i detta nu avgjordes tre steg ifrån henne.
— Kalla hit min mor, kära amma, sade Karl till henne, och säg också till att man skickar efter hertigen av Alencon.