Idas fråga
En dag rätt tankfull syntes lilla Ida.
Med blicken rigtad emot himlen blå,
Hon stod en stund helt tyst vid modrens sida,
Till slut dock sakta hviskade hon så:
"Säg moder, huru långt kan det väl vara
Dit upp till himlen? Vet du, att ibland
Jag tycker att jag vill så gerna fara
Och se det sköna obekanta land.
Men kanske har jag svårt att finna vägen.
Ack, huru roligt om du följde mig!
Jag tänker, att om man är riktigt trägen,
Så hittar man nog på den rätta stig.
Tror du, att liksom fågeln man sig svingar
Allt högre upp, till målet man kan nå?
Jag undrar om det fins så starka vingar,
Att upp till himlen bära de förmå."
"Lång vägen är", så hördes modern svara,
"Men tag min hand och låt oss följas åt!
I höga rymder få vi icke fara,
Der ta vi miste lätt om himlens stråt.
Vi måste stiga ned i trånga dalar,
Der vägen ofta skymd af skuggor är;
Men, fastän mörk, till himlens ljusa salar
Den genom jprdelifvets öknar bär.
Till slut en flod der är att öfverfara,
Hvars vreda böljor hotfullt slå mot land,
Men utan fruktan kunna vi dock vara
Och skåda öfver till den andra strand.
Invid den stranden snart vi skola hamna,
Ledsagad utaf vår bäste vän,
Som huld och kärleksfull skall oss omfamna
Och säga: Här är målet — himmelen."
