Den oföränderliga kärleken
Jag en kärlek vet, som aldrig
Slockna eller svika kan,
Men i alla lifvets skiften
Brinner lika ren och sann.
Som i natten väna stjernan
Stilla lyser vandrar'ns stig,
Så på långa lefnadsvägen
Denna kärlek följer dig.
Stiger du. lik unga örnen
I sin flygt, allt mer och mer
Och ej mången utan afund
Din triumf, din framgång ser,
Finnes der likväl ett hjerta,
Som af stolthet högre slår
Och ett öga, i hvars spegel
Darras ses en glädjetår.
Skyms din lefnadssol af töcken,
Sviker lycka, sviker vän,
Står du glömd, försmådd af verlden —
Öppen är en famn dig än.
Ja, en vän du ännu eger,
som, för att dig lycklig se,
Gerna skulle allt försaka,
Ja, sitt eget hjertblod ge.
Bryts din kraft och kommer skördar'n
Tidigt med det skarpa svärd,
Full af ömhet vakar vännen
Ännu vid din hufvudgärd;
Söker egen smärta dölja,
Småler lik en engel blid
Och med sakta stämma hviskar
Till dig ord om tröst och frid.
Hvem är då den vän, som troget
In i döden har dig kär?
Ack, jag anar att ditt hjerta
Svarar: "det min moder är".
Lyckelige, en skatt du eger
Mera värd än jordiskt gull,
Du, som ännu har en moder,
Älskande och kärleksfull.
Men har hennes ande redan
Flyktat ifrån jordens grus,
Dock han under lifvets stunder
Sväfvar kring dig mild och ljus.
Moderskärlek, ädla flamma,
Brinn på jorden ren och skär.
Utaf himlafadrens kärlek
Visste ett återsken du är.
