Den öfvergifna.
Hon gick hvar qväll till enslig kyrkogård
Med några bleka blommor i sitt sköt'
Och vid en bortglömd, enkel minnesvård
Hon stannade; der mången tår hon göt.
På hennes anllete föll månens sken
Och gaf deråt en stilla, sorgfull glans;
Hon satt vid grafven qvar, alltjemt allen',
Och band af sina blommor hop en krans.
Men nattens skuggor sänkte sig, och tyst
Hon reste sig och långsamt gick sin kos,
Se'n hon den kalla marmorstenen kysst
Och lagt på grafen ner sin sista ros.
Jag sökte hennes sänkta vemodsblick
Och frågade: "mitt barn, hvad är ditt namn?"
Den öfvergifna, sade hon och gick
Förbi mig sakta som en andehamn.
Jag lyfte ögat då i qvällens stund
Och sporde himlens stjernehär:
"Fins det i skapelsen, på jordens rund,
En varelse, som öfvergifven är?"
"Nej", svarte stjernorna med stilla glans,
"Den som är värnlös Herren Gud upptar,
På vida jorden ännu ingen fans
Åt hvilken han ej bjuder sitt försvar."
"Den ensam kämpar utan skydd och hägn
Är sedd af himlen och hans bön är hörd,
Hans tårar äro blott ett arlaregn,
Som vattnar evighetens gyllne skörd."
Nu mot "den öfvergifnas" väg jag såg,
Ej sorgen, såsom nyss, men full af hopp;
Ej mer i mörker han för blicken låg,
I ljus han höjde sig mot himlen opp.
