Sabbatsmorgonen.
I den stilla morgon höres
Helga sabbatsklockans ljud:
Det kring nejden vida föres,
Kallar jordens barn till Gud.
Som när modersstämma bjuder,
Mild, men allvarsam ändå,
Maningen från templet ljuder,
Hvarje hjerta vill hon nå.
Vill ett himlabudskap föra
Fram till jordens vandringsmän,
Öppna hvarje bröst, hvart öra
För den helga saninngen.
Utur låga hyddan träder
Grånad gubbe stödd vid staf,
Han åt sabbaten sig glädjer,
Prisar honom, som den gaf.
Och vid moderhand ses vandra
Liten pilt med ögonblå,
Lyckligt att få med de andra
Upp till Herrans gårdar gå.
Orgelns toner höras brusa
I den höga tempelsal,
Sakta vindar ljufligt susa
Utanför i stilla dal.
Litenfågel sina vingar
Hvilar uti trädets topp
För en stund, men snart sig svingar
Emot ljusa rymder opp.
Också han hörs Herren prisa,
Sjunga ut sin rena fröjd
I en tacksam morgonvisa,
Stigande mot himlens höjd.
Markens blomster, ljufva, friska,
Sina hufvu'n som till bön
Böja och en lofsång hviska
Oskuldsfull som de och skön.
Allt är stilla i naturen.
Anden, lyft från stoftets verld,
Fjerran från dess oro buren,
Gör också sin himmelsfärd.
Hän mot rymder ljusa, klara,
Har han mot Tabors höjd.
Det är honom godt att vara,
Der är evig sabbatsfröjd.
