Barnaögat.
När jag tröttad af den anblick,
Som den stolta verlden ger,
Något bättre längtar skåda,
Jag i barnaögat ser;
Och det ler mot mig så vänligt,
Ser till mig så stilla opp,
Sanning ligger der i blicken,
Kärlek, tillit, tro och hopp.
Och jag gläds dervid och böjer,
Hjertat för den gudomsmakt,
Som en gnista af sin skönhet
Uti barnaögat lagt,
Och jag tänke; den som kunde
Ut i verlden blicka så,
Säkert bättre, annorlunda
Skulle lifvet vara då.
Hvarje skugga för den blicken
Skulle fly och himmelen
Sänka sig alltmer till jorden,
Menskan blifva lycklig än.
Hatet, misstron, bitterheten
Skulle icke finnas mer,
Frid och kärlek endast herrska
Och Guds englat skåda ner.
Ljufva barnaöga, blicka
Då med stjernans rena glans,
Hviska mera som den klarhet,
Som ej än på jorden fanns.
Jag vill, glömmande all oro,
Skåda in rätt djupt i dig,
Stt ock en gång i mitt öga
Himmelen må spegla sig.
