En försvunnen värld/Kapitel 03

←  Pröva er lycka hos professor Challenger

En försvunnen värld av Arthur Conan Doyle Översättare: Hanny Flygare Han är en absolut omöjlig person

Helt enkelt det största djur i världen  →

TREDJE KAPITLET.
»HAN ÄR EN ABSOLUT OMÖJLIG PERSON.»

MIN VÄNS farhåga eller förhoppning gick inte i uppfyllelse. Då jag kom till honom på onsdags morgon, låg där ett brev med West Kensingtons poststämpel och mitt namn på adressen, skrivet med en handstil, som såg ut som ett taggtrådsstängsel. Innehållet var av följande lydelse:

»Enmore Park, V.

Sir! Jag har i laga tid mottagit ert brev, vari ni påstår er gilla mina åsikter, ehuru jag inte anser dem vara beroende vare sig av ert eller någon annans gillande. Ni har djärvts begagna ordet ’spekulation’ med avseende på mitt uttalande angående darwinismen och jag vill fästa er uppmärksamhet vid att ett sådant ord i ett sådant sammanhang är i högsta grad förolämpande. Det övriga bevisar att ni syndat mera av okunnighet och taktlöshet än av elakhet och jag låter därför saken falla. Ni citerar en lösryckt mening av mitt föredrag och tyckes ha litet svårt att förstå den. Jag skulle trott, att ingen med mänsklig intelligens begåvad individ kunnat undgå att fatta den saken, men om så är, att den behöver förtydligas, så går jag in på att taga emot er på den utsatta timmen, ehuru besök och besökare äro mig i högsta grad vidriga. Vad angår er förmodan, att jag skulle modifiera min åsikt, vill jag låta er veta, att jag inte har för sed att göra det efter ett överlagt uttalande av min mogna övertygelse. Då ni kommer, torde ni vara god att visa kuvertet till detta brev för min betjänt, Austin. Han är nämligen tillsagd att på alla möjliga sätt skydda mig för de påflugna skälmar, som kalla sig ”journalister”.

Högaktningsfullt

George Edward Challenger.»

Sådant var det brev jag läste upp för Tarp Henry, som kommit ned tidigt för att höra resultatet av mitt vågstycke. Han sade bara: »Det finns någon ny smörja, den heter visst cuticura eller något sådant, som lär vara bättre än arnicatinktur.» Somliga människor ha ett ganska eget begrepp om humor.

Klockan var nära halv elva då jag fick brevet, men tack vare en taxameterdroska infann jag mig i god tid till mötet. Huset där vi stannade hade en imposant portik och de med tjocka gardiner försedda fönstren tydde på att den skräckinjagande professorn var en rik man. Dörren öppnades av en underlig, mörklagd, förtorkad individ av oviss ålder i mörk kavaj och bruna läderdamasker, Jag kom sedan underfund med att det var chauffeuren, som fyllde den lucka som lämnats av en rad flyktande hovmästare. Han mätte mig från huvud till fot med sina forskande ljusblå ögon.

»Väntad?» frågade han.

»Enligt avtal.»

»Har ni brevet med er?»

Jag uppvisade kuvertet.

»Rätt.» Han tycktes vara mycket fåordig. Jag följde efter honom genom korridoren men gensköts helt plötsligt av en liten kvinna som kom ut — troligen från matsalen. Hon var en strålande, livlig, mörkögd liten dam, mera fransk än engelsk till utseendet.

»Ett ögonblick», sade hon. »Ni får vänta, Austin. Stig in här, sir. Får jag fråga, om ni träffat min man förr?»

»Nej, madame, jag har inte haft den äran.»

»Då ber jag å hans vägnar om ursäkt redan på förhand. Jag måste säga er, att han är en alldeles omöjlig person — absolut omöjlig. När ni är beredd på det, skall det bli lättare för er att ha överseende med honom.»

»Det är mycket hänsynsfullt av er, madame.»

»Skynda er ut ur rummet, om han synes benägen all förgå sig. Dröj inte kvar och resonera med honom. Åtskilliga individer ha lidit men av att göra det. Sedan blir det offentlig skandal och det har jag och vi alla ont av. Det var väl inte angående Sydamerika ni önskade samtala med honom?»

Inte kunde jag ljuga för en dam.

»Bevara mig väl! Det ämnet är det farligaste av alla. Ni kommer inte att tro ett ord av det han säger och det undrar jag visst inte på. Men säg honom inte det, för då blir han ursinnig. Låtsa bara tro honom, så kommer ni kanske ifrån det utan obehag. Kom ihåg att han tror det själv. Det kan ni vara fullt säker på. En hederligare man har aldrig levat. Nu får ni inte stanna här längre, för då drar han sina misstankar. Skulle ni finna honom farlig — riktigt farlig — så ring på klockan och håll honom ifrån er tills jag kommer. Till och med då han är som allra värst, kan jag vanligen få bukt på honom.»

Med dessa uppmuntrande ord överlämnade hon mig nu åt den tystlåtne Austin, som under vårt korta samtal hade väntat likt en i brons gjuten bild av grannlagenheten och så fördes jag till korridorens ände. En knackning på dörren, en tjurs bölning inifrån rummet och jag befann mig ansikte mot ansikte med professorn.

Han satt på en vridbar stol bakom ett stort bord, betäckt med böcker, kartor och ritningar. Då jag steg in, snurrade han om stolen för att se på mig. Hans utseende kom mig att draga andan åt mig. Nog var jag beredd på att få se någonting ovanligt men icke en så överväldigande personlighet som denna. Det var hans ofantliga storlek som gjorde att man häpnade — hans storlek och hans imponerande väsen. Huvudet var ofantligt — det största jag någonsin sett på en människa. Jag är fullt övertygad att om jag dristat sätta på mig hans cylinderhatt, skulle den fallit ned och skylt mig tills den vilat mot axlarna. Hans ansikte och skägg förde tanken på en assyrisk tjur. Ansiktet var rött, skägget så svart att det stötte i blått, jämnbrett och tvärskuret, böljande ned över hans bröst. Håret var egendomligt, framdraget och tillsmetat i en lång krök över den väldiga pannan. Ögonen lyste blågrå under buskiga svarta ögonbryn — mycket klara, mycket kritiska och mycket befallande. En ofantlig axelbredd och ett bröst välvt som en tunna hörde också till det som syntes av honom över bordet. Därtill kom ett par ofantliga händer, täckta av svart hår. Detta tillika med en rytande, dundrande, mullrande röst bildade mitt första intryck av den beryktade professor Challenger.

»Nåå?» sade han och gav mig en övermodig blick. Vad är det fråga om?»

Jag måste fortsätta bedrägeriet åtminstone en liten stund till, annars bleve det tvärt slut med besöket.

»Ni har varit nog god att lova mig att komma hit vid den här tiden, sir», sade jag ödmjukt och företedde kuvertet.

Han tog mitt brev från skrivbordet och bredde ut det framför sig.

»Åhå, ni är således den unge mannen, som inte beriper sitt modersmål, inte sant? Om jag inte misstar mig, är ni nog god att gilla mina slutledningar?»

»Fullkomligt, sir, fullkomligt!» Jag talade med starkt eftertryck.

»Bevars väl! Det stärker min ställning ganska betydligt, eller hur? Er ålder och ert utseende fördubbla värdet av ert stöd. Ni är åtminstone bättre än den där svinhjorden i Wien, vars samfällda grymtningar dock icke verkade mera förolämpande än ett enda brittiskt svins.» Han glodde på mig som om jag för närvarande representerat detta djurslag.

»De måtte ha burit sig bra illa åt.»

»Jag försäkrar er, att jag nog själv kan försvara mig och att jag inte har det allra ringaste behov av er medkänsla. Låt mig stå ensam, sir, med ryggen mot väggen. Då känner sig G. E. C. allra lyckligast. Välan, sir, låt oss göra vårt bästa för att förkorta detta besök, som knappast kan vara angenämt för er och är obeskrivligt ledsamt för mig. Ni har givit mig anledning tro, att ni hade några invändningar att göra mot det påstående jag uttalat i min tes.»

Det var en rå rättframhet i hans sätt att gå till väga, som försvårade alla undanflykter. Jag måste fortfarande spela min roll och vänta på ett bättre tillfälle. Saken hade på avstånd förefallit ganska enkel. Skulle då inte min irländska fyndighet kunna hjälpa mig nu, då jag så väl behövde den? Han genomborrade mig med sina båda skarpa, stålblanka ögon. »Låt höra, låt höra», röt han.

»Jag är naturligtvis ung och oerfaren», sade jag med ett fånigt leende, »knappt annat än en allvarlig sanningssökare. Det föreföll mig likväl, som om ni varit litet för sträng mot Weissman i den här frågan. Ha inte de fakta, som kommit i dagen sedan dess, tenderat till att — till att stärka hans ställning?»

»Vilka fakta?» Han talade med ett olycksbådande lugn.

»Nå ja, jag vet nog, att det inte är några egentliga fakta. Jag syftade bara på den moderna tankeriktningen och den allmänna vetenskapliga uppfattningen, om jag så får uttrycka mig.»

»Jag antar att ni vet», sade han och började att på fingrarna punkt för punkt pricka av sina satser, »att kraniet som index är en konstant faktor?»

»Naturligtvis», sade jag.

Och att telegonien ännu är sub judice.»

»Utan tvivel.»

»Och att protoplasman är någonting annat än det partenogenetiska ägget?»

»Visst är den det!» utbrast jag och yvdes över min djärvhet.

»Men vad bevisar det?» frågade han med mild, inställsam röst.

»Ja, säg det?» mumlade jag. »Vad bevisar det?»

»Skall jag säga er det?» frågade han ljuvt.

»Ack ja, gör det?»

»Jo, det bevisar», röt han och nu bröt plötsligt raseriet ut, det bevisar, att ni är den argaste bedragare i hela London — en låg, krypande murvel, som har lika litet vetenskap som folkvett i kroppen.»

Med ljungande vrede i blicken hade han sprungit upp från sin stol. Till och med i detta ögonblick av stark spänning kunde jag inte låta bli att förvånas, då jag upptäckte, att han var kort till växten, att hans huvud ej räckte längre än till min axel. Han var en hopkrympt Herkules, vars kolossala livskraft fördelat sig på bredd, djup och hjärna.

»Rotvälska!» skrek han i det han stödde fingrarna mot bordet och sköt fram huvudet. »Vetenskaplig rotvälska — se där vad jag talat med er, sir. Trodde ni, att ni i list kunde mäta er med mig — ni med er valnötshjärna? Ni tro er duga till allt, ni fördömda pennfäktare — är det inte så? Ni tro visst, att ert beröm kan upphöja, ert klander krossa en man? Vi måste alla buga oss för er och försöka avvinna er ett gynnsamt omdöme, inte sant? Den ene måste hjälpas på traven, den andra får på huden. Krälande ohyra, jag känner er. Ni veta inte längre er plats. Det fanns en tid, då man klippte öronen på er. Nu ha ni förlorat all känsla för proportionerna. Uppblåsta gasballonger! Men jag skall visa er tillbaka till er plats. Jaha, sir, G. E. C. kuschar ni inte. Ännu finns det en, som är er herre. Han varnade er, men när ni kom ändå, gjorde ni det på egen risk. Erlägg böterna, min bäste mr Malone, jag gör anspråk på böter. Ni har inlåtit er på ett farligt spel och jag skulle nästan tro, att ni förlorat det.»

»Hör nu, sir», sade jag i det jag backade till dörren och öppnade den, »ni får vara hur otidig ni vill. Men allting har en gräns. Ni får inte röra mig.»

»Får jag inte det?» Han närmade sig långsamt och på ett särdeles hotande sätt, men så stannade han och stack ned händerna i fickorna på sin korta rock, som nästan såg ut som en jacka. »Jag har kastat ut åtskilliga av ert slag. Ni blir den fjärde eller femte. Ni kosta mig tre pund och femton pr styck i genomsnitt. Dyrbart men alldeles nödvändigt. Varför skulle det inte gå er som det gått era bröder? Jag är rädd för att det måste ske.» Och så satte han sig åter i gång, smygande och med utåtvända tår som en dansmästare. Jag kunde naturligtvis ha rusat till halldörren, men det hade varit alltför nesligt. Dessutom började även jag erfara en viss rättmätig harm. Förut hade jag onekligen haft orätt, men mannens hotelser ändrade ställningen, så att jag fick rätten på min sida.

»Var god och rör mig inte, sir. Det tål jag inte.»

»Bevars väl!» Hans svarta mustascher lyfte sig och en vit bet glänste till vid hånleendet. »Tål ni det verkligen inte?»

»Var inte barnslig, professor!» skrek jag. »Hur skulle det gå för er? Jag väger femton stone, har järnhårda muskler och övar mig i idrottstävlingar var lördag. Jag är inte den —»

Just då störtade han sig på mig. Det var tur att jag öppnat dörren, annars hade vi gått tvärt igenom den. Vi hjulade fram genom korridoren. På vägen måtte vi ha fått en stol med oss och den följde oss ut på gatan. Min mun var full av hans skägg, armarna hade vi slutit om varandra, våra kroppar voro sammanslingrade och den förb—de stolen stack fram benen runt omkring oss. Den vaksamme Austin hade slagit upp halldörren. Vi slogo en baklängeskullerbytta utför yttertrappan. Jag har sett bröderna Mac utföra någonting dylikt på akrobatföreställningarna, men det måtte fordra övning att göra det så att det inte gör ont. Stolen gick i kras innan vi hunnit ner och själva skildes vi åt i rännstenen. Där kom han på fötter och väste som av andtäppa.

»Har ni fått nog?» flämtade han.

»Ni förb—de grälmakare!» skrek jag och försökte samla mig.

Vi skulle ha fortsatt på fläcken, ty han sjöd av stridslystnad, men till all lycka räddades jag undan en förhatlig situation. En poliskonstapel stod bredvid oss med en anteckningsbok i handen.

»Vad vill det här säga? Att ni inte skäms», sade konstapeln. Det var de förnuftigaste ord jag hört i Enmore Park. »Nåå», sade han och vände sig till mig, »hur var det?»

»Den här mannen anföll mig», sade jag.

»Anföll ni honom?» frågade polismannen.

Professorn andades hårt och sade ingenting.

»Och det är inte första gången», sade konstapeln och skakade på huvudet. »Ni fick ledsamheter förliden månad av samma anledning. Ni har givit den unge mannen ett blått öga. Anklagar ni honom, sir?»

Jag veknade.

»Nej», svarade jag, »det gör jag inte.»

»Vad vill det säga?» sade konstapeln.

»Det var mitt fel. Jag tvingade mig på honom. Han varnade mig.»

Konstapeln knäppte igen sin anteckningsbok.

»Låt det inte bli flera sådana uppträden», sade han. »Se så, gå vidare, gå vidare!» De sista orden voro ställda till en slaktarpojke, en tjänsteflicka och några andra sysslolösa som samlats kring oss. Han klampade utför gatan och drev den lilla flocken framför sig. Professorn såg på mig och det låg någonting humoristiskt i blicken.

»Kom in!» sade han. »Jag har inte slutat med er än.»

Det lät ju ganska bistert, men icke dess mindre följde jag honom in i huset. Betjänten Austin, som stått som skuren i trä, stängde porten efter oss.