En försvunnen värld/Kapitel 02

←  Hjältedåd omgiva oss

En försvunnen värld av Arthur Conan Doyle Översättare: Hanny Flygare Pröva er lycka hos professor Challenger

Han är en absolut omöjlig person  →

ANDRA KAPITLET.
»PRÖVA ER LYCKA HOS PROFESSOR CHALLENGER.»

JAG HADE alltid tyckt om Mc Ardle, den gamle buttre, kutryggige, rödhårige nyhetsredaktören, och jag hoppades verkligen att han också tyckte om mig. Beaumont var naturligtvis den egentlige chefen, men han levde i den förtunnade luften av någon olympisk höjd, från vilken han ej kunde urskilja någonting obetydligare än en mellanfolklig kris eller en splittring i kabinettet. Ibland sågo vi honom i ensligt majestät draga in i sin helgedom med stirrande blick och anden svävande över Balkanbergen eller Persiska viken. Han stod över och var oåtkomlig för oss. Men Mc Ardle var hans förste adjutant och det var honom vi kände. Den gamle mannen nickade då jag steg in och han sköt glasögonen högt upp i sin kala panna.

»Efter allt vad jag hör, tycks ni sköta er bra, mr Malone», sade han vänligt med sin skotska brytning.

Jag tackade honom.

»Explosionen i kolgruvan var väl skildrad. Så även eldsvådan i Southwark. Ni har verklig förmåga att framställa saker åskådligt. Vad var det ni ville mig?»

»Be er om en tjänst.»

Han såg orolig ut och hans ögon undveko mina.

»Hm. Vad är det fråga om?»

»Tror ni, sir, att ni skulle kunna skicka mig på någon långväga mission för tidningens räkning? Jag skulle göra mitt bästa att utföra uppdraget och skicka er tillförlitliga underrättelser.»

»Vad för slags mission är det som föresvävar er?»

»Vad som helst, bara det är förenat med äventyr och fara. Jag försäkrar, att jag skulle göra mitt allra bästa. Ju svårare det vore, desto bättre skulle det passa mig.»

»Ni tycks mycket angelägen att riskera ert liv.»

»Säg hellre att rättfärdiga det, sir.»

»Min käre mr Malone, det där låter mycket — mycket överspänt. Jag är rädd att tiden för de speciella missionerna nu är förbi. Utgifterna motsvaras knappast av resultaten och i alla händelser kunde ett så beskaffat uppdrag endast anförtros åt en erfaren man med ett namn, som vunnit allmänhetens tillit. De stora svarta fläckarna på kartan äro nu i det närmaste utfyllda och romantiken får ej rum någonstädes. Men vänta litet!» tillade han och hans ansikte lyste upp av ett leende. »Apropå de svarta fläckarna på kartan, fick jag en idé. Hur skulle det vara att avslöja en bedragare — en modern Münchhausen — och göra honom löjlig? Ni skulle kunna visa allmänheten vilken lögnare han är! Vad sägs om det? Vore inte det bra?»

»Jag är med om vad som helst — reser vart som helst — jag gör inga invändningar.»

Mc Ardle satt några minuter försjunken i tankar.

»Jag undrar just om ni kunde komma på vänskaplig fot eller åtminstone i vänligt samspråk med mannen», sade han till sist. »Ni tycks vara ett slags snille i konsten att bli nära bekant med folk — man må kalla det sympati eller animal magnetism eller ungdomlig vitalitet eller vad man vill. Jag har själv erfarit det.»

»Ni är alltför god, sir.»

»Varför skulle ni inte pröva er lycka hos professor Challenger i Enmore Park?»

Förmodligen såg jag litet häpen ut.

»Challenger!» utbrast jag. »Professor Challenger, den ryktbara zoologen. Var det inte han som spräckte skallen på Blundell vid Daily Telegraph?»

Redaktören log bistert.

»Fäster ni er vid sådant? Sade ni inte, att det var äventyr ni åtrådde?»

»Jo, men i förening med någon verklig uppgift, sir», svarade jag.

»Just det, ja. Jag förmodar, att så där våldsam är han väl inte alltid. Blundell råkade väl ut för honom i en olycklig stund eller också tog han honom kanske inte rätt. Ni har kanske bättre lycka eller mera takt. Där är det helt säkert någonting i er stil och Daily Gazette skulle taga upp det.»

»Jag vet verkligen ingenting om honom», sade jag. »Jag erinrar mig bara hans namn i sammanhang med stämningen för att han slagit Blundell.»

»Jag far några anteckningar som kunna tjäna er till ledning, mr Malone. Jag har sedan någon tid haft ögat på professorn.» Han tog fram ett papper ur en låda. »Se här ett sammandrag av hans meritlista. Det är helt kort.

’Challenger, George Edward. Född i Largs, N. B. 1863. Uppf. Largs elementarskola och Edinburgs universitet — Assistent vid British Museum 1892. Amanuens i departementet för komparativ antropologi 1803. Avgick samma år efter hätsk kontrovers. Tillerkänd medaljen för zoologisk forskning. Medlem av utländska sällskap’ — ja, det var en lång ramsa, omkring två tum med fin stil — ’Société Belge, American Academy of Sciences, La Plata, m. m., m. m. Utgivit: »Några iakttagelser rörande åtskilliga kalmuckhuvudskålar»; »Grundlinjerna till den vertebrala evolutionen» och en mängd avhandlingar, bland vilka »Det grundfalska i Weissmannismen», som gav anledning till en het diskussion på Zoologiska kongressen i Wien. Förströelser: Promenader och alpbestigningar. Adress: Enmore Park, Kensington, W.’

Se där — tag det med er. Jag har intet vidare åt er att göra i kväll.»

Jag tack in papperslappen i plånboken.

»Än ett ord, sir», sade jag, då jag märkte, att det var ett skalligt huvud och inte ett rött ansikte, som var vänt mot mig. »Jag har ännu inte klart för mig, varför jag skall uppsöka denne herre. Vad har han gjort?»

Ansiktet vändes åter mot mig.

»Han anträdde en enslig expedition till Sydamerika för två år sedan och kom tillbaka i fjol. Utan tvivel hade han varit i Sydamerika men vägrade att säga, på vilken punkt av denna världsdel. Han tog sig för att i svävande ordalag skildra sina äventyr, men då man började se honom i sömmarna, slöt han sig som ett ostron i sitt skal. Något underbart har han upplevat eller också är mannen en ärkelögnare — vilket väl är det troligaste. Han hade med sig några skadade fotografier, som sades vara förfalskningar. Han har blivit så ilsken att han förolämpar var och en som gör honom frågor och kastar herrar referenter utför trapporna. I min tanke är han en mordlysten monoman med vetenskaplig läggning. Sådan är han, mr Malone. Kila nu till honom och försök vad ni kan få ur honom. Ni är stor nog att sköta er själv. Ni kan vara trygg, ty ni känner ju till lagen om arbetsgivares ansvarsförpliktelser.»

Ett grinande rött ansikte förvandlades än en gång till en kal skalle, kantad med rödaktigt fjun. Audiensen var avslutad.

Jag gick över till Savages klubb men i stället för all stiga in där lutade jag mig mot Adelphi-terrassens balustrad och stod länge och såg ned i den bruna, oljiga floden. Jag tänker alltid sundast och klarast i fria luften. Jag tog fram professor Challengers meritlista och studerade den vid det elektriska lampskenet. Och då fick jag vad jag skulle vilja kalla en ingivelse. I egenskap av journalist ansåg jag det, efter vad jag fått höra, omöjligt att komma i beröring med den hetlevrade professorn. Men de där kontroverserna, som två gånger omnämndes i de biografiska notiserna, kunde ej betyda annat än att han var en vetenskaplig fanatiker. Månne icke häruti låg en blottad punkt, där man kunde komma åt honom? Jag skulle försöka.

Jag steg in på klubben. Klockan var nyss elva och det stora rummet var tämligen fullt, ehuru den livligaste tillströmningen ännu inte börjat. Min blick föll genast på en lång, mager, knotig man, som satt i en länstol vid brasan. Han vände sig om då jag drog fram min stol till hans. Han var den bästa jag kunnat önska mig att rådfråga — Tarp Henry i Natures redaktion, en torr, mager, seg varelse, som var idel välvilja för dem som kände honom. Jag kastade mig genast in på ämnet.

»Vad vet ni om professor Challenger?» frågade jag.

»Challenger?» Han rynkade pannan till vetenskapligt ogillande. »Det var ju Challenger som kom med den där orimliga historien från Sydamerika.»

»Vad för en historia?»

»Åh, det var någon smörja om vissa konstiga djur han upptäckt. Jag tror han tagit tillbaka sitt yttrande sedan. Han tiger åtminstone med det nu. Han gav Reutersen intervju, men det uppstod ett sådant kolorum, att han insåg, att det gick inte. Det var långt ifrån hedrande för honom. Visserligen fanns det en och annan som var benägen att ta honom på allvar, men sådana kväste han.»

»Vad vill det säga?»

»Jo, genom sin olidliga grovhet och sitt omöjliga beteende. Tag till exempel stackars gubben Wadley vid Zoologiska institutet. Wadley skrev till honom. ’Ordföranden i Zoologiska institutet låter hälsa profossor Challenger, att han skulle anse det som en ynnest, om professorn ville göra institutet den äran att infinna sig vid nästa sammanträde.’ Svaret kan ej återges i tryck.»

»Är det möjligt?»

»En förmildrande version av det skulle låta så här: ’Professor Challenger låter hälsa ordföranden i Zoologiska institutet, att han skulle anse det som en ynnest om ordföranden ville dra åt h—e.’»

»Det var något starkt!»

»Så sade väl också gamle Wadley. Jag minns hans klagovisa vid sammanträdet. Den började så här: ’Femtio års erfarenhet av vetenskapligt umgänge —’ Det knäckte verkligen den gamle mannen.»

»Vet ni någonting mer om Challenger?»

»Jag är ju bakteriolog. Jag lever i ett niohundra-diameter-mikroskop och jag vill knappt påstå, att jag ger akt på någonting som jag kan se med blotta ögat. Jag är en grnsbo från vetandets yttersta utkanter och jag känner mig ur mitt esse då jag lämnar min studerkammare och kommer i beröring med er alla stora, grova, otympliga varelser. Jag är för mycket avskild i min verksamhet för att sysselsätta mig med skandal, likväl har jag i vetenskapliga samkväm hört ett och annat om Challenger, ty han är en av dem, som ingen kan ignorera. Han har ett briljant huvud — ett fulladdat batteri av kraft och vitalitet, men han är en grälsjuk och otrevlig vetenskapsvurm —därtill fri från alla skrupler. Han har gått ända därhän att han gjort några falska fotografier för att illustrera den sydamerikanska historien.»

»Ni sade, att han är en vurm. Vad vurmar han egentligen på?»

»På tusen saker — det sista är någonting angående Weissman och evolutionen. Han ställde till ett fasligt uppträde om den saken i Wien, tror jag.»

»Kan ni inte precisera själva frågan?»

»Inte för ögonblicket, men det finns en översättning av protokollet. Vi ha den på redaktionen. Har ni lust att följa mig dit?»

»Det är just vad jag helst vill. Jag skall intervjua mannen och jag behöver någon ledning för sättet att närma mig honom. Jag följer er, om det inte är för sent.»

En halvtimme senare satt jag inne på tidningens kontor med en väldig foliant framför mig. Boken var uppslagen vid artikeln »Weissman contra Darwin» och rubriken lydde: »Kraftig protest i Wien. Livliga förhandlingar.» Som min vetenskapliga uppfostran blivit något försummad, var jag ur stånd att fullt fatta argumenteringen i dess helhet, men det märktes tydligt, att den engelske professorn gått mycket bröstgänges till väga och mycket förtretat sina kolleger på kontinenten. »Protester», »häftigt larm» och »allmän vädjan till ordföranden» voro de första kursiverade ord som drogo min blick till sig. Vad mig beträffar, kunde större delen av referatet lika väl varit skrivet på kinesiska, ty jag begrep just ingenting av det.

»Ack, om ni kunde översätta det åt mig», sade jag helt bevekande till min hjälpsamme vän.

»Det är ju översatt.»

»I så fall borde jag kanske försöka mig på originalet.»

»Ja, visst är det litet svårfattligt för en lekman.»

»Om jag bara kunde komma över en enda saftig mening, som bibringade mig något tydligt mänskligt begrepp, skulle jag vara hjälpt. Jo, här har jag någonting som går an, Jag tycker mig nära på kunna begripa det. Jag skall skriva av det. Detta skall tjäna mig till anknytningspunkt med den förfärlige professorn.»

»Kan jag inte stå er till tjänst med något annat?»

»Jo, ser ni, jag tänker skriva till honom. Om jag finge skriva brevet här och begagna er adress, skulle det verka välgörande.»

»Men då kommer karlen hit, ställer till ett uppträde och slår sönder möblerna.»

»Visst inte. Jag skall visa er brevet — jag ämnar inte vara retsam, det försäkrar jag.»

»Nå, där har ni min stol och min pulpet. Papper finns det där. Jag skulle dock vilja granska skrivelsen innan den avgår.»

Det tog litet arbete, men jag smickrar mig med, att det inte var så illa då det blev färdigt. Ej utan stolthet läste jag upp det för den kritiska bakteriologen.

»Bäste Professor Challenger!» så började det.

»I min ringhet har jag ivrigt omfattat naturens studium, och på grund härav har jag alltid hyst det största intresse för era spekulationer med avseende på skiljaktigheterna mellan Darwin och Weissman. Helt nyligen har jag varit i tillfälle att friska upp mitt minne genom att åter läsa —»

»Fräcke lögnare!» mumlade Tarp Henry.

— »genom att åter läsa ert mästerliga föredrag i Wien. Denna klara och beundransvärda framställning tyckes mig vara sista ordet i frågan. Den innehäller dock en sats, som lyder sålunda: ’Jag protesterar starkt mot det olidliga och helt dogmatiska påståendet att var särskild id är en mikrokosmos i besittning av historisk byggnad, långsamt utvecklad genom serier av generationer.’ Skulle ni inte med hänsyn till senare forskning vilja modifiera denna sats? Anser ni den icke väl mycket betonad? Med er tillåtelse skulle jag vilja utbedja mig ett samtal, ty jag är livligt intresserad för frågan och har ett och annat att säga, som jag ej kan utveckla annat än vid ett personligt sammanträffande. Med ert tillstånd hoppas jag få den äran göra er ett besök i övermorgon onsdag — klockan elva förmiddagen.

Med djup vördnad har jag äran teckna

Er ödmjuke tjänare
Edward D. Malone.»

»Duger det?» frågade jag helt triumferande.

»Åh ja, om ert samvete står ut med det —»

»Det har aldrig svikit mig än.»

»Men vad ämnar ni göra.»

»Gå dit. Väl inkommen i hans rum, finner jag kanske någon utväg. Jag torde gå så långt som till öppen bekännelse. Är han sportsman, torde det kittla hans instinkter.»

»Det var också en idé! Det är mera troligt att han kommer att kittla er. Det är bäst att ni klär er i ringbrynja eller i en amerikansk fotbollsdräkt. Nu farväl. Svaret väntar er här om onsdag morgon — så vida han nedlåter sig till att svara er. Han är en häftig, farlig, stridslysten man, hatad av alla som råka ut för honom och en skottavla för studenternas skämt i den mån de våga sig på honom. Det vore kanske bäst för er, om ni aldrig finge höra av honom.»