En gammal stockholmares minnen/Del 1/Bland konstnärer
BLAND KONSTNÄRER.
Efter att ha redan som gymnasist erhållit undervisning i konstakademiens principskola sökte och fann jag som student handledning i teckning af universitetets i Uppsala ritmästare, »miniatyr- och glasmålaren», professor Way och hade hos honom till kamrat Edvard Bergh, min gamle vän, hvars ungdomliga förmåga då föreföll mig föga konstnärlig, men som för sin brinnande håg väckte uppmärksamhet.
Sedan jag i Stockholm redan i några år ägnat mig hufvudsakligen åt tjänstemannabanan, rann konsthågen åter på mig, och som jag genom belöning i principskolan var berättigad till uppflyttning i »antiken», begaf jag mig en dag upp till professor Sandberg, som då var direktör för akademiens skolor, och anmälde mig till inträde i sist nämnda afdelning, hvilket Sandberg icke vägrade, ehuru han tyckte, att fortsättningen kom väl sent.
Större svårigheter framställdes af professor P. A. Nyström, som då var akademiens sekreterare och förklarade, att jag gärna kunde stanna på den väg jag redan beträdt och icke gå i vägen för dem som på fullt allvar ägnade sig åt konsten. Han kunde dock icke hindra mig att upptagas i de skolor till hvilka »jetonen» berättigade, och så erhöll jag diplom och intyg, att jag vore akademiens elev och som sådan skulle åtnjuta »skydd och undervisning». Diplomet, hvilket jag ännu har i behåll, är undertecknadt af öfverintendenten M. G. Anckarsvärd, som då var konstakademiens preses.
Äfven nu hade jag till sidokamrat Edvard Bergh, om hvars konstnärlighet jag då fått en helt annan åsikt än i Uppsala. Med en annan Berg knöt jag bekantskap i »antiken», nämligen den döfstumme Albert B., alltid älskvärd och gladlynt, fastän icke språksam. En omtyckt kamrat var också Axel Cantzler, först skulptör, sedan landskapsmålare (död 1875).
Lärarne voro P. E. Limnell, hvilken dock, så vidt jag kan minnas, litet eller intet deltog i undervisningen samt då nalkades slutet af åttiotalet i lefnadsår, och P. Krafft d. y., som var midt i sjuttiotalet, men kry och ganska verksam, samt F. Westin, då blott sjuttio år. Dessa tre voro de egentliga »professorerna för teckning», men dit räknades äfven B. E. Fogelberg, hvilken vi aldrig sågo till, enär han nästan alltid vistades i Italien. En professor som däremot ingalunda gjorde sig osynlig var Anders Retzius, »i målaranatomien», hvars föreläsningar höllos på anatomisalen i Karolinska institutet, och dessa voro vi skyldiga att bevista. Professorn var skarp och sarkastisk samt visade tydligt, huru djupt han föraktade oss för vår okunnighet i ämnet.
Såsom »medhjälpare i kungl. akademiens rådslag» hörde vi talas om den mycket populäre landskapsmålaren C. J. Fahlcrantz och öfverintendenten G. Söderberg, men med dem hade vi icke något att göra, lika litet som med professorerna för byggnadskonsten. Vice professor i sist nämnda ämne var redan då F. W. Scholander, ehuru blott några och trettio år, och han var mest känd af oss samt mycket omtyckt af egna lärjungar. Han var också en af konstföreningens främjare och infann sig alltid på de sammankomster som denna förening hade i arffurstens palats, ett af de försök som flere gånger gjorts för att äfven utom utställningarne, föra tillsammans konstnärer och konstälskare, men sällan ledt till det åsyftade ändamålet.
En annan flitig deltagare i konstföreningens sträfvanden var gamle hofintendenten L. J. von Röök, hvilken också bodde i arffurstens palats, sedan han, ett par år förut, lämnat öfverinseendet af kungl. museum, då han hade boställsrum i Kungl. Slottet, men nästan ständigt vistades i museets lokal och gick alla besökande med största välvilja till handa.
Man skrattade åt hans kvinnliga fasoner och hans pipiga röst, hvilka egenheter också utmärkte museets vaktmästare, men gamle hofintendenten var en omsorgsfull vårdare af det gamla museet och i allt en varm, om ock något dilettantmässig konstvän.
Hans biträden, »konduktörerna vid konungens museum», som deras titel lydde, voro J. A. Aleander, en af lärarne i »principen», den likaledes här förut nämnda P. G. von Heideken, »hof- och landskapsmålaren», samt J. W. Wåhlin, som rådde om huset n:o 5 vid Nybrobacken, och den nu för ej många år sedan aflidne H. T. Lundh, fågelmålaren, titulerad »historie- och stillebensmålare». Dessutom talade man om en gammal »konduktör» vid namn Westerling, hvilken tyckes ha varit teckningslärare men som jag aldrig såg.
Redan som skolgosse besökte jag museum ganska ofta och blef förtrolig med konstverken samt erinrar mig ännu huru de voro placerade.
Hofintendenten Röök bjöd mer än en gång på soaré i museum, då i synnerhet skulpturafdelningen, s. k. stenmuseum, festligt eklärerades, hvilket dock slutligen förbjöds af öfverintendenten Anckarsvärd. Vid den sista af dessa soaréer hade Röök anordnat en lefvande tafla, på hvilken mamsell Mosander, professorns dotter, satt som ängel vid madonnans fötter, och fröknarna Pontin som två nunnor med facklor belyste det hela. För öfrigt gick Röök själf omkring med en fackla och lyste på konstverken under det Isidor Dannström sjöng en af honom tonsatt sång med ord af kanslirådet Wetterstedt. Därpå bjöd Röök på supé, och smörgåsar serverades på Endymion. Det hela slutade med en liflig vals mellan skulpturgrupperna.
Så gick det till i museum under Rööks tid, men öfverintendenten tyckte ej om det och därför måste dessa museisoaréer upphöra.
⁎
Akademien för de fria konsterna gaf på den tiden icke undervisning i målning. Ville man inhämta kännedom i den konstgrenen, måste man vända sig till någon enskild lärare. En sådan var landskapsmålaren Teodor (kallad Tore) Billing, som bodde i det hus, i hörnet af Nybrogatan och Riddaregatan, som sextio år förut bebotts af Schröderheim och på 1850-talet ägdes och beboddes af grefvinnan Tawast, född Barck, sedan af statsministern, frih. Louis de Geer och slutligen blef öfverstekammarjunkaren, frih. G. Åkerhielms egendom och bostad, således i hundra år ett hemvist för personer med litterära och konstnärliga intressen.
För femtio år sedan bodde ett ungt konstnärspar på vinden, åt Riddaregatan till. Mannen var en omtyckt målare, hustrun en firad operasångerska, men som redan vid mycket unga år dragit sig tillbaka från scenen. Tore och Elma Billing (född Ström) ägde ett älskvärdt och lyckligt konstnärshem, där på lediga stunder talades om målarkonst och idkades musik bland glada vänner. På arbetsstunderna var målarkonsten ensam rådande, och där utbildades ganska många såväl dilettanter som mera konstnärligt utrustade personer [1].
Men Edvard Bergh föreslog mig att tillsammans med honom hyra en atelier i Brunkebergs hotell. Förslaget antogs, och hösten 1852 drogo vi in i den konstverkstad som kanske ännu finns till fyra trappor upp, högra uppgången, och inom sig hyst många målare undan för undan. Brunkebergs hotell var för femtio år sedan befolkadt af idel konstidkare, såsom Edvard Bergh, Carl Staaff, Uno Troili (Trolle kallad), Anton Berndes m. fl., och dit kommo på besök Ferdinand Fagerlin och andra konstnärer.
Stundom gafs fest i Bergh & komp:s atelier, och då saknades icke den kort förut från Leipzigs konservatorium återkomne pianisten Ludvig Norman, hvilken jag känt ända sedan hans barndom, där han inom sin familj redan kallades »kapellmästaren» och som vid återkomsten från Tyskland intog oss genom sin redan då stora konst. De konserterande på dessa aftnar voro i synnerhet Fagerlin och Norman, Herman Thunman, sångare och tonsättare (sedan kamrerare i Inteckningsbolaget och Stockholms Dagblads musikanmälare) samt Calle Staaff. Musiken understöddes af lustiga tillställningar och de tokroligaste påhitt, i hvilken Calle Staaff vanligtvis var den tongifvande. Nu, femtio år efteråt, är det, skulle jag tro, endast Fagerlin och jag som äro i lifvet, men vi två ha ej på många år sett hvarandra.
I hela sex år var Fagerlin vår konstakademis lärjunge, men slutligen for han ut, arbetade någon tid i Paris och slog sig sedan för alltid ned i Düsseldorf.
Af öfriga bland den glada skaran erinrar jag mig i synnerhet Josef Stäck, som få år förut återvändt från sin stipendiiresa och nu bodde i Petersenska huset vid Munkbron, där han fortfarande målade holländska och italienska landskap, såsom »Stadsport i Harlem», i flere upplagor, samt »Utsikt vid Genzano», »Vid Tivoli» o. s. v. Svenska ämnen behandlade han föga eller alls icke.
En annan af de närmare vännerna var Wilhelm Wallander, son till gamle handtverksmålaren i hörnet af Regeringsgatan och Lästmakargränd. Han vistades dock långa tider på Säfstaholm, hos excellensen grefve Gustaf Trolle Bonde, den blinde, men likväl lifligt konstälskande mecenaten. I Stockholm bodde Wallander i ett numera försvunnet trähus vid Norra Smedjegatan. Några år därefter återsåg jag honom i Düsseldorf.
I n:o 19 Västra Trädgårdsgatan hade Nils Andersson sin atelier, där han var flitigt sysselsatt med genre-, djur- och landskapsstycken, hvilka då för tiden vanligtvis målades inom fyra väggar efter en eller annan skiss, tagen i fria luften. Den som var mera stadd på rörlig fot var Gustaf Carleman, »notarien», numera en af de få kvarlefvande af 1850-talets Stockholmsmålare.
En annan af de då lefvande var Kilian Zoll, ett original som tycktes ha fastnat vid Svartmangatan och icke ville resa ut och studera, emedan han fruktade, såsom han sade, att förlora sin originalitet. Han hade likväl, några år före Svartmangats-tiden, gjort en konstvandring genom flera svenska landskap och hämtat ämnen till taflor samt äfven någon tid studerat vid Köbenhavns konstakademi. Slutligen for han, med fara för originaliteten, till Düsseldorf, men kom tillbaka efter ett år, besökte därpå ännu en gång och för ännu kortare tid nämnda konstnärsstad, hvarefter han gjorde en ny tur inom fosterlandet och afled i Halland mot slutet af 1860, ett par och fyrtio år gammal.
Då och då kom en påminnelse om de få svenska konstnärer, som vistades utomlands, bland andra Blommér, hvilken hade arbetat i Paris, men från 1850 uppehöll sig i Italien, hvarifrån han någon gång skickade hem en tafla. Jag såg honom aldrig. I början af 1853 afled han i Rom, efterlämnande rykte om sig som en mycket talangfull målare. Den ännu mera betydande Wickenberg hade ej heller på många år besökt fosterlandet. Redan 1846 hade han aflidit och kunde således ej nämnas bland 1850-talets konstnärer, till hvilka däremot August Lindholm måste räknas, men han afled i Paris 1854, trettiofem år gammal.
Palm lät genom sina arbeten oftare göra sig påmind, men personligen syntes han icke här på sexton år, af hvilka han i tio år uppehöll sig i Italien. Då han slutligen, år 1853, kom tillbaka hit, ansågs han som en af våra märkvärdigheter, och man riktigt slets om »Palma Vecchio», som han redan då benämndes, ehuru han ej var äldre än fyrtiotre år. Alla konstälskare och de som ville såsom sådana anses måste besöka honom i den atelier han för tillfället slagit upp hos fabrikör Mineur i Geijerska huset på Riddarholmen. Så som Palm målat i Italien, målade han ock i Sverige, och det i nära fyra årtionden efter hemkomsten, en söderns trogna beundrare och tolk.
Samma år som Palm återvände också Janne Höckert, men blott för kort tid, under hvilken vi visserligen hade tillfälle att lära känna en del af hans utmärkta konstnärsegenskaper jämte hans kvickhet och behagliga umgängessätt, men icke hunno uppfatta hans verkliga betydelse. Detta gjordes först flere år därefter, då han på fullt allvar återvände till Stockholm.
En icke ringa del af stockholmsmålarne på 1850-talet utgjordes af skåningar. Billing, Stäck, Palm, Blommér och väl ännu flere voro födda i Skåne. Edvard Bergh och Fagerlin voro dock Stockholmare. Norrteljebo är landskapsmålaren och kryddkramhandlaren August Fahlgren, som hade sin handelsbod i det nu försvunna huset n:o 26 Nybrohamnen och ateliern i bodkammaren, men slutligen upphörde med handeln för att ägna sig helt och hållet åt konsten, hvilken han ännu idkar.
⁎
Om fruntimmer som idkade bildkonst hörde man icke mycket talas på den tiden. Några nämndes dock, och kanske främst bland dem Sofia Adlersparre, hvilken sällan visade originalarbeten, men talangfullt utförde kopior. Mest bekant blef hennes afbildning af Rafaels »Sixtinska madonna» efter originalet i Dresdens museum. Mera betydande som original-framställarinna var Amalia Lindegren, hvilken genom Qvarnströms ihärdiga bemödanden tilläts att, jämte några andra målarinnor, begagna sig af undervisningen i konstakademien, något på den tiden alldeles oerhördt och som bittert klandrades af åtskilliga bland de manliga eleverna samt äfven gjordes till förmån för gyckel bland allmänheten.
Längre voro vi icke komna för femtio år sedan. Konstakademien hade dock tagit ett viktigt steg framför universiteten, vid hvilka icke någon enda kvinna då ännu tilläts studera. Om något fruntimmer under min studenttid hade önskat försöka sig i studentexamen, skulle vi sannolikt ha tagit illa vid oss.
Bland de få fruntimmer som i början af 1850-talet idkade målarkonst och hade tillfälle att begagna sig af Qvarnströms nyssnämnda anordning voro systrarna Jeanette och Josefina Holmlund, döttrar till en kryddkrämare i Stockholm, systrar till en i Uppsala mycket bekant student af Södermanlands och Nerikes nation, hvilken efter mångårigt vistande i Nordamerika, öppnade lamphandel i sin födelsestad. Jeanette begaf sig snart till Paris och efter ett kort besök åter i Stockholm, slog hon sig ned i Düsseldorf, där hon gifte sig med norske målaren Niels Möller och ofta skickade taflor hem till Stockholm. Hon afled 1872. Under 1871 hade jag tillfälle att några gånger besöka hennes atelier i Düsseldorf och glädjas åt hennes talang.
Med hennes yngre syster, Josefina Holmlund, hade jag nöjet att vara kamrat på Billings atelier, och sedan den tiden ha hennes arbeten ofta synts på utställningar i Stockholm.
Namnkunnigare än flertalet bland svenska konstnärinnor blef Maria Röhl, hvars svartkrita förevigade minst hundratals personers anletsdrag, men ägde föga betydelse inom den äkta konsten.
Åtskilliga af de under 1850-talet målande damernas taflor voro obestridligt ej annat än dilettantarbete, men det kan ju sägas också om hvad många af de manliga målarne åstadkommo. Konsten ansågs då ännu hos oss allt för mycket som en förströelse eller på sin höjd som en bisysselsättning, hvilken mycket väl kunde idkas jämte andra yrken. De verkliga konstnärerna voro ej synnerligt många. Bland de främste voro Edvard Bergh och Ferdinand Fagerlin, den förre e. o. hofrättsnotarie och den senare löjtnant vid lifbeväringen. Äfven för dem var konsten länge en binäring, och endast Fagerlin hade åtnjutit någon allvarligare undervisning, under det Bergh aldrig i Sverige haft annan handledning än den kortvariga vid akademien samt den ännu knapphändigare som han nästan aftvingade Way. Men Bergh hade redan vid ett par och tjugu års ålder gjort ett besök i Düsseldorf och sett sig om i Schweiz och norra Italien. När han kom tillbaka ansågs han redan som en märklig man, icke för hvad han målade — det kom först senare, men för att han besökt främmande land. De båda nämnda målarne idkade dock allt för allvarligt konst för att ej snart helt och hållet framträda som verkliga konstnärer och gifva all annan sysselsättning på båten.
Var konsten länge föga annat än dilettantism, så var allmänhetens uppfattning och bedömande lika dilettantmässig och under ömsesidigt inflytande blefvo konsten och konstkärleken ofta ej annat än lek. I allmänhet arbetades icke med sådant allvar och sådan ihärdighet som i våra dagar. Om man för femtio år sedan här icke fick se så många tokigheter och rent af vanvettiga framställningar som i vår tid skämma konststräfvandena, såg man däremot flera plattheter och intetsägande barnsligheter. Konstföreningens utställningar voro, bland annat, bevis därpå.
De utställningar som anordnades af målaren och litografen Wilhelm Wohlfart, i synnerhet till förmån för artisternas och litteratörernas pensionsförening samt i Bildningscirkeln, vittnade om samma förhållande, och Wilhelm Wohlfart själf var just en dilettantismens kammartjänare utan betydelse som konstnär. Han gaf i litografi ut porträtt af sceniska konstnärer, i synnerhet konstnärinnor, samt kanske allra mest konstberiderskor. För öfrigt var han en af Stockholms mest kända personer, hvilken syntes öfver allt. Såsom kåsör hade han otvifvelaktigt större värde, med en ganska smånätt talang, och med nöje lästes hans »Förtroliga bref till lilla kusin», som förekommo i Posttidningen under 1850-talet.
- ↑ Se Tidsbilder, af Claës Lundin. Stockholm 1895.