En gammal stockholmares minnen/Del 1/Under riksdagarne
| ← Marsdagarne i Stockholm 1848 |
|
Bland konstnärer → |
Ur stockholmslifvet på 1850-talet.
UNDER RIKSDAGARNE.
Efter flere eller färre år aflades slutligen examen — så vida den någonsin togs. Man blef t. ex. filosofie kandidat enligt gamla ordningen. Hade man disputerat, blef man magister. Disputationen gick till på det viset, att kandidaten från nedre katedern sökte försvara en af någon professor, hvilken själf som preses tronade i den öfre, författad och af respondenten mera eller mindre gillad, kanske också alldeles ogillad afhandling.
Blef man icke »magister», hade man kanske blifvit »doctor», hvarmed då ännu alltid menades medicine doktor, men den med medicine doktorsgraden på den tid förenade »kirurgie magistern» togs vid Karolinska institutet i Stockholm, dit också de på doktorsgraden studerande allt mera började vända sig, i synnerhet om de tillhörde Stockholms nation.
De fleste stockholmarne togo »hofrätten», d. v. s. examen till rättegångsverken, samt »kansliexamen», som berättigade till inträde i konungens kansli, och somliga, bland hvilka tecknaren af dessa minnen, nöjde sig med »kameraln», hvilken examen fordrades för räkenskapsverken, och som under 1840- och början af 1850-talet hade en fruktad examinator i professor Deldén, som kuggade friskt, obekymrad om de speglosor, med hvilka hans namn alltid ledsagades af studenterna.
På »hofrätten» lästes vanligtvis tre eller fyra år, men ville man tillägna sig den juridiska lärdom som innehålles i »juriskandidaten», fordrades sex eller sju år, allra minst fem. Nämnda examen förekom dock icke så ofta som i vår tid.
Åt kyrkans tjänst ägnade sig få stockholmare, hvarför den inom andra fakulteter föraktade »dimmen» (dimissionsexamen) och dess slutföljd »prästexamen» sällan förekommo i Stockholms nation.
De flesta stockholmarne återvände till hufvudstaden för att blifva »unge män i verken» och kallas än kunglig sekter, än notarie samt ha en ärofull bana framför sig. Men början var just icke lysande, och funnes icke enskilda tillgångar eller hjälpsamma anförvanter, var det nog kinkigt med de dagliga behofvens tillfredsställande. Detta fick likväl aldrig göra sig synligt. Äfven med de knappaste medel måste en ung man i verken uppträda på ett med den förmenta samhällsställningen öfverensstämmande sätt, och fordringarna voro ingalunda mindre stränga än nu för tiden.
Då extra ordinarien begaf sig upp i verket måste han vara fint klädd. Såsom tecken på sin betydelse i staten, var han försedd med en väldig pappersrulle, som, antingen det var något skrifvet på den eller icke, bars kanske flere gånger fram och tillbaka mellan ämbetsverket och bostaden, men ej i handen, utan instucken i bakfickan, hvarur ett långt stycke af denna hvita cylinder lät se sig och vittnade om bärarens betydelse. Det hände aldrig att protokollet eller memorialet förvarades i en portfölj eller annat omslag och bars under armen, som sedan blifvit brukligt.
Bostaden var ofta ganska tarflig, ej sällan belägen i en af gränderna vid Västerlånggatan eller långt bort på malmarne. Med hyrans erläggande var det kanske icke alltid så ordentligt. Först och främst måste man naturligtvis ha pengar till en och annan teaterbiljett och till de lustpartier som kamraterna ställde till samt kunde ej heller undvika att då och då äta middag hos Rijswijks och supera på Lyktan. Nämnda värdshus voro visserligen icke så dyra, om man jämför prisen med dem som femtio år senare fordrades på restauranterna, men då man icke har tillräckliga inkomster, blifva äfven de blygsammaste kraf svåra att tillfredsställa.
Säkra inkomster under de första extraordinarie åren utgjordes endast af ljuspengar i de verk där den unge mannen tjänstgjorde eller åtminstone var inskrifven, och om antalet af dessa äfven kunde stegras till tio eller tolf, så var beloppet på hvarje ställe dock icke högre än 13 rdr 16 sk. banko, således i tio verk tillsammans blott 200 rdr rgs. För mer än vanlig flit inom verket kunde särskild gratifikation erhållas, men denna öfversteg vanligtvis icke 33 rdr 16 sk. banko och var i de flesta fall betydligt mindre.
Efter några år kunde dock därtill komma ett förordnande på tre månader, hvilket inbragte 33 rdr 16 sk. banko i månaden. Men sådana förordnanden förekommo ej ofta, enär den numera brukliga obligatoriska ledigheten under några veckor för hvarje ordinarie tjänsteman var på den tiden alldeles okänd. Ledighet beviljades endast på läkarbetyg och efter särskild ansökan.
⁎
Inkomster inom verket voro således för extra ordinarien ganska begränsade. Han måste söka dem på annat håll. Renskrifning idkades af somliga, men var lika själsmördande som illa lönad. Drägligare, om ock ej mera inbringande, var att gifva lektioner, men det var ej alla förunnadt att anlita den utvägen. Så lätt var den ej heller. I många år ansträngde jag mig med att gifva undervisning i en flickskola och sprang dagligen mellan kollegierna på Riddarholmen, Krigskollegium vid Munkbron, Rikets ständers bank vid Järntorget och skolan vid S:t Paulsgatan. Det var, som sagdt, ansträngande, men enär det var nästan endast skolan som skaffade någon hjälplig inkomst, måste man underkasta sig.
Med vissa mellantider inträffade dock riksdagarne och åstadkommo liflig rörelse bland extraordinarierne.
Det var i medlet af november hvart tredje år som riksdagen blåstes ut, då mycket folk var i rörelse för att se på den grant utstyrda rikshärolden, hvars roll 1850 utfördes af kammarherren Nieroth i spetsen för lika förgyllda, i riddarkåpor stoltserande kanslihärolder, unga extraordinarier i konungens kansli, alla till häst, åtföljda af pukslagare och en afdelning hästgarde.
⁎
På Stockholms gator syntes, då riksdagen var i annalkande, ovanligt många allmogedräkter. »Långe dalkarln» väckte uppseende. Det var icke den sedan bekante »långe dalkaren», Liss Olof, utan dennes far Liss Lars, men också hemma i Vestannor. Kråk-Matts i Utmeland fäste också uppmärksamheten på sig. En klumpig karl med rödbrusigt ansikte sågs ständigt i sällskap med en fint klädd herreman, ur hvars åldrande, men vackra anlete med de intagande ögonen lyste intelligens och världskännedom. De två voro riksdagsmannen, bankofullmäktigen Bengt Gudmundsson från Halland och hans vän och skrifkunnige rådgifvare öfverstelöjtnanten Gustaf Hierta, hvilken ansågs ha författat det representationsförslag som bar Gudmundssons namn.
Ståndens klubbar voro redan öppnade, och i bondeståndets, belägen en trappa upp i Bergstrahlska huset, ingången från Munkbron, samlades ej blott bönder och medlemmar af de andra stånden, då de sistnämnda hade något att öfverlägga med de förre, utan äfven dessas skrifkunniga biträden samt, innan kansliernas tillsättande, en legion af platssökande tjänstemän.
På bondeståndets klubb kunde man, bland andra, göra bekantskap med gamle Rutberg från Norrbotten, ålderspresidenten, hvars starka ansiktsfärg lyste som en fyrbåk för ståndsbröderna, och den allvarlige, ärligt och troget frisinnade Per Sahlström på Berga, en af ståndets, att icke säga hela riksdagens, insiktsfullaste och intelligentaste ledamöter. Vid 1850—51 årens riksdag var han sextiofem år, men lefde ännu sexton år därefter, hedrad och vördad af ett yngre släkte.
Mindre framstående, men likväl hedrad med ståndets förtroende var den fint herreklädde Matts Pehrsson från Stockholms län, kallad »storamiralen», emedan han i yngre år själf fört en af sina roslagsskutor. Ett par andra herreklädde ledamöter af ståndet voro Erik Mallmin från Västerås län och Johan Johansson i Skyberga, Örebro län, af hvilka den senare var en tystlåten och försiktig man, med hvars afsikter man aldrig kom riktigt under fund, men som ansågs mycket frisinnad och hvilken i sin ungdom suttit på Vaxholms fästning, dömd för majestätsbrott, emedan han i enskildt sällskap yttrat några mindre vördsamma ord om Karl Johan.
Innan den 15 november hade flertalet af riksdagsmännen redan anländt. Många kommo i mycket god tid, emedan de fruktade, att vintern skulle lägga hinder i vägen för framkomsten. Järnvägar funnos icke, och ångfartygen afslutade kanske sina resor för året.
Två öfverste kammarjunkare foro omkring i sjuglasvagn och bjödo stånden till rikssalen, och stånden tackade och lofvade komma. De infunno sig också på utsatt tid, och på samma dags afton begåfvo sig deputerade från de tre ofrälse stånden till riddarhuset för att därifrån, med adelns deputerade och två härolder i spetsen, tåga i högtidlig procession till kungliga slottet, där de inför tronen nedlade ständernas vördnad och lyckönskan samt ej heller underläto att uppvakta drottningen och öfriga kungliga personer.
Under allt detta förbereddes utskottsvalen och smiddes ränker för kansliens tillsättande, men först och främst afvaktades talmansutnämningarna. Till landtmarskalk utnämnde kungen 1850 f. d. justitieministern, friherre Lars Herman Gyllenhaal, president i Göta hofrätt, och det hade man visst icke något att säga om. Talman i prästeståndet blef naturligtvis ärkebiskopen, som då var den i politiken verksamme, hos det liberala partiet illa anskrifne Carl Fredrik af Wingård. Till vice talman i detta stånd utsågs Strengnäs-biskopen H. O. Holmström.
Borgarståndets talman blef Olof Wijk, den mycket betydande och myndige Göteborgsköpmannen och kommunalmannen, titulärt kommerseråd. Allmänt hade förmodats, att grosshandlaren J. G. Schwan skulle nämnas till vice talman, men den utvalde blef Malmöborgmästaren Halling. Likaledes talades mycket om, att talmansklubban i bondeståndet skulle anförtros åt Anders Eriksson i Karlsskoga, men den som utnämndes var Nils Pehrsson i Ringstorp i Kronobergs län, hvilken visserligen icke ansågs som riktig bonde, men dock i mycket visade sig som äkta allmogeman med fast karaktär och stillsamt väsende. Hans närmaste företrädare hade varit den rörlige och verksamme, fastän kanske icke så pålitlige politikern Hans Jansson, hvars namn förbands med ett af representationsförslagen. Representationsfrågan var under flera riksdagar den mest brinnande af alla frågor.
Bondeståndets vice talman blef vid 1850 års riksdag landtbrukaren J. A. Zetterberg, då boende på Ekholmsnäs, sedan på Hersby å Lidingön. I honom fanns icke ett tecken till bonde, men så mycket mera kvickhet och älskvärdhet. Efter sin svärfar, landtbrukaren Lindbom, hade han ärft den skämtsamma, men berättigade benämningen »Lidingö-kungen», som han lämnade i arf åt sin son Harald Zetterberg. Vice talmannan var en pålitlig, frisinnad riksdagman och duglig riksgäldsfullmäktig, men han var också en glad karl, hvars skämt mycket roade ståndets unga kanslister, och själf hörde han gärna ett skämtsamt ord.
Stockholms unge extraordinarier trängdes om platserna i ståndens kanslier. Hos ridderskapet och adeln, där riddarhusets egna tjänstemän företrädesvis kommo i åtanka, gick rätt lugnt med kansliets tillsättande, och där berodde det i synnerhet på riddarhussekreteraren, som då var J. A. W. Munck. I prästeståndet innehades sekreterarebefattningen vid 1850—51 årens riksdag af magister S. H. Almqvist, regementspastor vid Andra lifgarde. Notarier i det ståndet voro F. W. Öfverström, komminister i Katarina, och kopisten i eckletiasstiken A. J. Olde.
Borgarståndets sekreterare var Stockholms magistratssekreterare E. G. Runeberg, juris doktor och därför alltid klädd i veckad sidenhatt med guldspänne, som, i anseende till gradens sällsynthet väckte uppseende och gjorde hattens ägare till en på Stockholms gator alltid bemärkt person. Ståndets fyra notarier utgjordes af brottmålsnotarien A. Rundqvist, kopisten S. de Maré samt v. häradshöfdingarne J. A. Hjärne och M. Lang. Bland kanslisterna fann man kopisten F. W. Gahn, Nicanor Becker, v. häradshöfdingen C. Stenberg och v. auditören E. Runeberg, magistratssekreterarens son, samt v. notarien F. Mæchel. En af borgarståndets kanslister vid 1850—51 årens riksdag var åtminstone på sommaren 1903 i full verksamhet som domhafvande i Södra Helsinglands domsaga, nämligen Gustaf Holm, son till borgmästaren med samma namn.
⁎
Största trängseln vid kansliernas besättande var alltid i bondeståndet. Detta stånd tillsatte visserligen själft sina notarier och kanslister, men sekreteraren utnämndes af konungen. I november 1850 gällde utnämningen Anders Emanuel Ros, häradshöfding i Norra Ångermanlands domsaga, hvilken innehaft sekreterarebefattningen i bondeståndet redan under 1847—48 årens riksdag. Han ägde ett prydligt utseende, var »stor och siratlig», som riksdagsmännen uttryckte sig, och de voro icke missnöjda med att ha en sekreterare som såg så präktig ut. Ros förde sig med vördnadsbjudande värdighet och föreföll något högdragen, men vann tillgifvenhet vid närmare bekantskap, och sin ingalunda lätta uppgift som »fjärde ståndets förmyndare» löste han med finhet och takt. Efter 1851 återkom Ros icke till bondeståndet, men utnämndes 1856 till landshöfding i Norrbottens län och förflyttades 1858 till generaldirektör och chef för skogsstyrelsen, på hvilken post han afled 1887.
Till bondeståndets sekreterare vid 1853—54 årens riksdag utsågs J. Roy, häradshöfding i Kinds och Redvägs härader i Elfsborgs län, hvilken icke väckte mycken uppmärksamhet, men skötte sin tjänst med samvetsgrann ordentlighet och stod i godt förhållande till så väl ståndet som kansliet.
Det sist nämnda utgjordes af fyra notarier med daglig aflöning af 4 rdr 24 sk. banko per man, fyra ordinarie kanslister med 3 rdr banko samt sjutton extra ordinarie, hvilka aflönades med 2 rdr banko. Äldst bland notarierna var den intelligente och kunnige juris kandidaten N. A. Fröman, hvilken hade ämnat stanna som akademiker i Uppsala, men snart flyttade till Stockholm, där han uppdrogs flere befattningar. Han var en skicklig tjänsteman och god kamrat, slutligen under en lång följd af år justitieombudsman.
Dugliga tjänstemän voro för öfrigt notarien L. A. Frykholm samt vice häradshöfdingarne J. Söderholm och A. Anderberg, den sist nämnde från Skånska hofrätten. Det var sannerligen icke lätt att föra protokollet i detta stånd, där protokollisten naturligtvis icke fick stufva om yttrandena, men dock måste sätta erforderlig form på dem.
Lyckligtvis begagnades mycket skriftliga anföranden, som i sin helhet intogos i protokollet, och till deras uppsättande bidrogo så väl ståndets egna tjänstemän som utanför stående skrifkunniga vänner.
Den äldste af ståndets ordinarie kanslister var vid 1850—51 årens riksdag A. Boström, broder till den store tänkaren och själf kanslist i Stockholms poliskammare. De öfrige tre utgjordes af v. auditören E. F. Ziervogel, också polistjänsteman, v. auditören C. L. Forsberg, slutligen krigsråd, samt e. o. landskontoristen C. Dyberg, hvilken, enligt hvad som sades, hade i riksdagsmannen Peter Mårtenssons i Horsamo kappsäck forslats upp till Stockholm och var den ende äkta bondkanslisten i bondeståndets hela kansli.
Om en af de extra ordinarie kanslisterne, A. Götlin, bror till riksdagsmannen Johan Johansson i Skyberga, också var bondfödd, kunde han dock icke uppnå det äkta allmogeväsen, som utmärkte Peter Mårtenssons skyddsling, men var för öfrigt en ganska originell person.
Ett original var nog också magister A. M. Ekman, känd från Uppsala för sin ihärdiga samlarifver, slutligen kyrkoherde, men bland kanslikamraterna i ståndet ofta utsatt för mycket skämt.
Både skickliga tjänstemän och goda kamrater voro också C. H. Sahlström, son till Pehr Sahlström på Berga och själf glad hedersman, liksom den nu mer än åttioårige A. Neijber, som i många år ägnade sin arbetsförmåga åt riksgäldskontoret och vid riksdagarne alltid var på sin plats, och den som sekreterare i öfverståthållarämbetet sedan bekante F. Bratt samt magister O. Beronius, »Glunten», hvilken dock sedan bytte ut bondeståndets kansli mot borgarståndets samt H. Husberg, sedan kommissarie i riksgäldskontoret och sekreterare i riksdagens Andra kammare, en ovanligt skicklig tjänsteman.
Flere bland de nämnde tjänstgjorde vid mera än en riksdag, men bland de 1853 nykomna var allas vår farbror, magister C. M. Ekbohrn, bekant skriftställare, hvilken sedan blef inspektor vid Blockhusuddens då ännu verksamma tullstation på Djurgården.
Vid samma riksdag uppträdde diktaren A. J. Afzelius, mest känd under författarnamnet Afze, och tjänstgjorde i kansliet, där han genom sin kvickhet förvärfvade sig vänner, men också genom sitt öfvermodiga och gäckande väsen skaffade sig ej få fiender.
⁎
Ståndsmedlemmarnes omtanke sträckte sig äfven till ståndets vaktbetjäning, hvilken till god del bestod af gamla vänner till de mest inflytelserika bönderna. En sådan var förre traktören R. P. Fyrvall, af den bekante gulddragarsläkten, hvilken antogs till vaktmästare under 1850—51 årens riksdag, en gammal fryntlig man som stod väl både med ståndet och kansliet samt från bägge hållen betraktades som en vänlig och gladlynt farbror. En annan af de fem vaktmästarne vid samma riksdag var »bror» A. Lilja, hvilken af riksdagsmännen bemöttes nästan som kamrat.
Vid 1853 års riksdag inträdde Fyrvall i sin gamla befattning, men ingen annan af den föregående riksdagens vaktmästare. Med anledning af att sekreteraren Ros ej heller då mera var i riksdagens tjänst beklagades, att »ingen ros och ingen lilja» längre funnes i bondeståndet.
Vid utskottsvalen var det hvilande kungliga representationsförslagets antagande eller förkastande hufvudsakligen bestämmande. Det bekämpades häftigt af de liberale med få undantag, och i Crusenstolpe hade det en oförsonlig fiende. Han skref mot det häftigt och ondskefullt i Ställningar och förhållanden, hvaraf sjuttonde brefvet utkom just vid början af riksdagen 1850 och innehöll skarpa utfall.
Då kansliet ändtligen var tillsatt, ställde kanslisterna sin skrifkunnighet till ståndsledamöternas förfogande. Man förfärdigade motioner och anföranden i stort, och äfven ganska framstående riksdagsmän betjänade sig af detta biträde. Bland ståndsledamöterna under 1850—51 och 1853—54 årens riksdagar erinrar jag mig endast Pehr Sahlström, Zetterberg, Strindlund, Nils Pehrsson i Ringstorp och den unge Nils Larsson i Tullus samt några få andra som icke anlitade denna hjälp.
Många voro visserligen lika själfständiga, som dugliga att författa hvad som kunde behöfvas, men antingen för bekväma eller benägna att lysa med något som väckte uppmärksamhet, och de vände sig i synnerhet till Crusenstolpe, öfverstelöjtnanten Gustaf Hierta, Teodor Sandström eller sådana framstående skriftlärda, hvilka icke stodo till tjänst för hvem som helst, utan läto använda sig af endast mera betydande riksdagsmän, kanske också af blott en enda såsom fallet ansågs vara med Gustaf Hierta, hvilken betraktades som Bengt Gudmundssons »allt i allom» och, så vidt kändt var, icke skref för några andra, hvilket dock icke hindrade, att han under sällskapligt umgänge inverkade ganska mycket på ett stort antal af ståndets ledamöter.
Då en vanlig kanslist satte i skrift en motion eller anförande af hvad slag som helst, var arfvodet i de festa fall 2 rdr banko, någon gång 3, men kunde möjligtvis höjas till 4 banko. En sedel på 6 rdr 32 sk. banko ansågs som höjden af frikostighet, men så gifmild var nästan blott Ola Persson i Hakarp, en fryntlig blekingsbonde, hvilken var klädd i tröja, men bror med alla kanslisterna.
Stundom kunde slumpen foga så, att samme kanslist som i riksdagsmannens namn skrifvit anförandet också blef den som i plenum läste upp det. En medlem af kansliet måste nämligen alltid hålla sig vid sekreterarens sida för att läsa upp det som föredrogs. Då hade namnfadern icke annat att göra än att sitta och höra på hvad som gällde för hans verk.
I själfva öfverläggningarna kunde kanslisterna naturligtvis icke blanda sig, men det fanns utom ståndet befintliga personer som, äfven om de icke fingo yttra sig offentligt, dock trängde sig ända in i plenirummet och sökte sufflera riksdagstalarne. En sådan närgången bondevän var majoren Gustaf Mauritz Stjernsvärd, en intelligent och kunskapsrik, men högst oförsynt man, författare till många arbeten i militärväsendet. Han hade med utmärkelse, sades det, tjänat som fransk officer i Algérie och äfven uppfunnit en ny smörtjärna, men var sannolikt ej alltid fullt tillräknelig.
⁎
För öfrigt voro de som sökte inverka på bondeståndet alltid till hands, fastän icke i plenisalen, hvaremot de ganska ofta, somliga nästan hvarje afton, infunno sig på klubben, hvilken då, som sagdt, var i Bergstrahlska huset, en trappa upp från Munkbron. Den som dock aldrig, så vidt jag kan erinra mig, visade sig där var Crusenstolpe, hvilken endast gaf företräde i sin bostad.
Bland dem som där hade fritt tillträde var en riksdagsman, hvilken ville anses som fin politiker och Crusenstolpes synnerligt gode vän, den här förut nämnde Johan Johansson i Skyberga.
Det hade varit på Vaxholms fästning som Crusenstolpe lärt känna den då unge allmogemannen, hvilken i Stockholm i början af 1850-talet umgicks med den ryktbare författaren och förde mig till denne. Det var fråga om något riksdagsskrifveri, som Crusenstolpe vid tillfället ej ville åtaga sig, men hvarom han önskade samtala med den som skulle uppsätta skriften.
Crusenstolpe bodde då på nedra botten i n:o 30 Skvalbergsgatan på Ladugårdslandet, nu Gref-Turegatan. Han tog emot oss med en viss förnäm nedlåtenhet, ehuru Johan Johansson synbarligen ville visa sig hemmastadd på stället. Den förnäma nedlåtenheten gällde kanske mest den unge riksdagskanslisten, hvilken var nog förmäten att intränga på ett område, som kanske tillhörde endast sådana stormän som Crusenstolpe själf.
Ståtlig såg den stormannen ut, högväxt och med präktig hållning. Han var då några och femtio år, men i hans mörka hår syntes ej mycket grått, och likadant var förhållandet med de tätt under näsan något rakade mustascherna. Ögonen voro blixtrande uttrycksfulla.
Den ståtlige mannens hemmadräkt var däremot ganska vårdslös och utgjordes hufvudsakligen af en illa medfaren nattrock af schaltyg, men stod i öfverensstämmelse med den brist på ordning och trefnad som gjorde sig märkbar i mottagningsrummet och på intet sätt motsvarade den utsökta elegans, hvarmed den ryktbare skriftställarens hem skall, såsom det berättats, ha varit utrustadt någon tid efter återkomsten från Vaxholm.
Så som bostaden och dess herre föreföllo vid mitt första besök återfann jag båda, då jag å nyo inställde mig i något uppdrag från vännerna i ståndet.
⁎
Såg det oordentligt och otrefligt ut hos Crusenstolpe i hvardagslag, var det ej heller mycket behagligare hos Gustaf Hierta, hvilken hade sin tarfliga bostad vid Urvädersgränd på Söder, men värden själf var onekligen älskvärdare än den store skriftställaren vid Skvalbergsgatan.
Efter en ungdom med rika framtidsutsikter på krigarebanan och sedan han vid ännu icke uppnådda trettio år utnämnts till öfverstelöjtnant i armén samt bataljonschef vid lifbeväringsregementet afstannade all vidare framgång på den vägen, och Gustaf Hierta vände sig då till politiken samt vann snart stort inflytande inom ridderskapet och adeln.
Men hans ekonomiska förhållanden voro allt annat än tillfredsställande. Han blef en fattig man, hvilken sökte hålla sig uppe genom sina kunskaper och sin stora talang och gjorde det med lika god framgång som »f. d. statsfången», men otvifvelaktigt med bättre bevaradt samvetslugn.
Talangfull författare, uppträdde han med framgång som tidningsman. Hans egna tidningar, Medborgaren, Stockholmsbladet och Budbäraren, vittna därom, äfven om de, till följd af åtskilliga missgynnande omständigheter, icke fingo någon lång tillvaro, och hans förmåga visade sig sedan som medarbetare i Aftonbladet, hvilket han dock lämnade 1851, då hans frände Lars Hierta sålde tidningen.
Redan tjugu år förut hade hans ekonomiska obestånd aflägsnat honom från riddarhuset och det stora inflytande han där haft samt äfven från fullmäktigskapet i rikets ständers bank, men han vände sig då så mycket ifrigare till bondeståndet och utöfvade där en ännu större inverkan än inom riddarhuset, fastän ingalunda af så öppen natur.
Älskvärd i umgänget, blef han omtyckt af alla som lärde känna honom. Vacker karl var han äfven, och det långt in i ålderdomen. Under 1851 års riksdag var han sextio år. I slutet af 1860 dog han.
⁎
Nära två årtionden yngre än Gustaf Hierta var en tredje bondevän med lika stort inflytande. Det var Teodor Sandström, hvilken, sedan han ganska tidigt tagit juridisk examen i Uppsala, under riksdagarne låtit sin penna gifva form åt Hans Janssons, Norbergs m. fl. andra liberala riksdagsmäns åsikter, och med all aktning för de nämnda ståndsledamöternas själfständighet, kan man dock vara öfvertygad, att Sandström icke underlät att i främsta rummet göra sin egen mening gällande. Det var så det gick till på den tiden mellan riksdagsmännen och deras skrifkunniga vänner.
Under en föregående riksdag hade Sandström tjänstgjort i bondeståndets kansli, och därifrån härledde sig hans noggranna kännedom om ståndets förhållanden samt hans stora förtrolighet med de mest framstående riksdagsmännen. Det torde ock ha bidragit till det glada kamratskap, hvarmed han hedrade de unga kanslisterna. Umgänget med Teodor Sandström var för oss både nöjsamt och lärorikt. Han var en kvick karl, men äfven en hjärtegod, och han var en kunskapsrik man. Bra såg han ut och var äfven i det fallet lika godt utrustad som de två andra här ofvan nämnde bondevännerna, så vida man kunde kalla aristokraten Crusenstolpe verklig vän af Sveriges bondestånd.
Ehuru skarp oppositionsman, förordnades Sandström vid jämförelsevis unga år till intendent vid Allmänna barnhuset i Stockholm, något som väckte mycken förvåning. Nämnda befattning ansågs som en »sinekyr» då för tiden, med hvilken man belönade dem som ställt sig väl på högre ort eller som man önskade vinna för något ändamål som vore behagligt för »höga vederbörande». Intetdera kunde dock träffa in på Teodor Sandström, ty han var lika själfständig och för de maktägande otillgänglig både före och efter utnämningen. Huru vida hans bror, sedermera statsrådet Anders Peter Sandströmer, varit verksam för intendentutnämningen är icke med säkerhet kändt.
Emellertid betraktade Sandström befattningen ingalunda som en »sinekyr», utan visade sig vara en ganska verksam styresman och fullt vuxen den ansvarsfulla platsen. De förbättringar han där införde vittnade både om människokärlek och förvaltningsförmåga.
Under 1850 års riksdag uppnådde han sitt fyrtionde år, under 1854 års afled han, till smärtsam öfverraskning för alla som beundrat hans kraftiga person, lärt känna hans starka viljeförmåga, insett hans klara intelligens och intagits af hans lika älskvärda som trofasta sinnelag. Ungdomen i synnerhet älskade honom, ty han var själf ung ända till dödsstunden.
⁎
Under 1853—54 årens riksdag fördes talmansklubban af Nils Strindlunds gamla, men kraftiga hand. Strindlund i Skjedom, riksdagsman för Säbrå, Gudmundsbrå och Nora härader i Västernorrlands län, var en myndig och själfständig odalman, medveten om sin betydenhet, men aldrig otillgänglig eller högmodig, utan den som gärna skämtade med ståndsbröder af olika partier, under det de kloka ögonen klippskt skådade öfver glasögonen. Han var strängt konservativ, men ansågs 1853 själfskrifven till talman, och däremot gjordes icke några invändningar ens af de ifrigaste liberala.
Oaktadt Strindlund i riksdagen uppträdde mycket skarpt mot städerna och deras borgare, hvilka han ansåg allt för frisinnade och därför skadliga för fosterlandet, under det de, enligt hans åsikt, behandlade allmogen allt för egenmäktigt och orättvist, umgicks han likväl på det vänskapligaste med icke få af Stockholms borgerskap samt särskildt med dem som voro riksdagsmän. Många af dem träffade han i den stora sällskapskrets som ofta samlades i handlanden Jakob Eurenii gästfria hus. Denne Eurenius, landsman till Strindlund, rådde om huset n:o 13 vid Lilla Nygatan och hade där i många år en kryddkramhandel, till hvilken sedan kom ett porslins-, leksaks- och bosättningsmagasin, med hvilket Eurenius slutligen förenade grosshandel. Han var en af hufvudstadens mest kända och värderade borgare.
Vid början af riksdagen 1850 deltog Strindlund en afton i ett stort sällskap som Eurenius bjudit till Strindlunds ära och för att hälsa honom välkommen ännu en gång till Stockholm. Strindlund bodde alltid hos Eurenius under riksdagarne. Nämnda afton visade han sig synnerligt vänskaplig mot de Stockholmsborgare som befunno sig i sällskapet och som förbrödrade sig med honom samt prisade hans förståndiga och välvilliga tänkesätt. Samkvämet räckte långt in på natten.
Få timmar därefter uppträdde Strindlund i bondeståndets förmiddagsplenum med de mest öfverraskande och i den skarpaste, mot hans vanliga hofsamhet bjärt afstickande ton utslungade anklagelser mot borgarståndets och städernas invånare i allmänhet. Det var Strindlunds gamla afvoghet mot all slags frihetssträfvan som han nu klädde i de hätskaste uttryck, men som han ännu aftonen förut dolt under de skenfagraste vänskapsbetygelser mot medlemmar just af det stånd, som han nu så illa utmålade.
Under förevändning att yrka på rättvisa och jämlikhet, anklagade han borgarståndet för att alltid ha velat förtrycka allmogen, hvilken dock utgjorde landets kärna och ständigt våndades under »skattebördornas tyngd». Det var statsmannanäringarnas idkare, sade han, »som med sina liberala åsikter framkallat kommunismen», och det var från dem som de revolutioner, hvilka nu uppröra världen, hade utgått. På reformmöten och i klubbar uppträdde »handels-, fabriks- och brukspatroner och höllo dundrande tal om personlighetsprincipen, allmänna val och nödvändigheten af representationens fullständiga ombildning, men ingen af dem talade om skattebördornas jämnlika fördelning mellan stad och land».
Särskildt utfall gjorde Strindlund mot L. J. Hierta, hvars namn han visserligen icke nämnde, men som han dock tillräckligt utpekade såsom en af dem hvilka skodde sig på landsbygdens bekostnad och både som fabrikant och tidningsutgifvare arbetade för de liberala idéerna till allmogens stora skada.
Det skarpa, att icke säga ilskna anförandet utmynnade i en anhållan, att hos Kungl. Maj:t hemställa om tillsättande af en kommitté för undersökandet och utredandet af alla de förhållanden som böra läggas till grund för en riktig beskattning af städernas industriidkande invånare för att därigenom bringa städernas beskattning till jämnbördigt förhållande med landets.
Ehuru man var van vid Strindlunds stränga förkastande af alla friare åsikter, förvånades dock flertalet äfven i bondeståndet öfver detta sammanblandande af politiska meningar och ekonomiska förhållanden samt ogillade hans djärfva försök att, under föregifvande af rättvis skattefördelning, i betänklig grad skada städernas ekonomiska ställning.
Strindlund fick visserligen medhåll af en och annan inom ståndet och kraftigast af Liss Lars Olsson i Vestannor, den tidens »långe dalkarl» men han mötte ock kraftigt och upplyst motstånd, i främsta rummet af Per Sahlström och Nils Persson i Boda, hvilka varnade mot den för fosterlandet farliga splittring som skulle bli en följd af sådant oberättigadt angrepp mot ett af medstånden.
Öfverraskningen var ännu större utanför bondeståndet och naturligtvis mest obehaglig bland borgarne, i synnerhet hos dem som några timmar förut förbrödrat sig med den som sedan offentligt framstått som borgarståndets fiende, och de kände sig i hög grad uppretade. Men Strindlund höll god min i elakt spel och låtsade icke se de vreda minerna. Fick han höra allt för högljudda förebråelser, förklarade han helt lugnt, om ock med den ironiska blicken öfver glasögonen, att hans uppträdande icke varit riktadt mot enskilda personer, hvilka han kunde värdera ganska högt, utan mot i hans ögon förhatliga förhållanden.
Detta kunde ock möjligtvis ha varit öfverensstämmande med sanningen, ty Strindlund var visserligen en knipslug karl och fiffig politiker, men torde ej kunna beskyllas för att ha varit hvad man egentligen kallar en »falsk broder».
Borgarne tycktes också rätt snart glömma bort det obehagliga uppträdet, och det så mycket mera som Strindlunds framställning, hvilken delades i två motioner, som med knapp nöd fingo remiss till behöriga utskott, slutligen icke förde till någon påföljd. Och så klingade borgersmännen åter med allmogemannen och drogo sin spader med honom så väl i n:o 13 Lilla Nygatan, som i flere andra Stockholmska borgarhus, och därmed fortforo de ända till 1858, då Strindlund icke blott var talman för sista gången, utan äfven för sista gången bevistade någon riksdag. År 1872 afled han, i sitt åttionde år.
⁎
I hvardagslag lefde riksdagsbönderna i allmänhet tämligen indraget, och många af dem förde matsäck med sig hemifrån, som de i all enkelhet förtärde i sina kvarter i Göran Helsingegränd eller någon annan af gränderna mellan Västerlånggatan och Stora Nygatan. För öfrigt träffades de ofta på källaren Iduna vid Lilla Nygatan, där Engström, »den politiske källarmästaren», gärna umgicks med dem, eller på Norges vapen vid Stora Nygatan, dit samme källarmästare sedan, som jag vill minnas, öfverflyttade, men hvilken källare slutligen innehades af C. W. Brinck, som därefter i många år var tappare af D. Carnegies göteborgsporter och afled i januari 1904 i den höga åldern af 94 år, då »Norges vapen» långt förut hade försvunnit.
En otvifvelaktigt behaglig omväxling erbjöds i de festmiddagar som tillställdes då och då, men just icke förekommo synnerligt ofta. Tätare var det mellan de sexor i hvilka hela ståndet deltog. Under det att middagarne vanligtvis höllos på Blå Porten eller Franska värdshuset på Djurgården, intogs sexorna på Logen, d. v. s. Frimurarordens restaurant på Riddarholmen, i ordenshuset, nu Generalstabens lokal, och där gick det ganska muntert till. Under det flere bland kanslipersonalen och i synnerhet Otto Beronius med präktig sångröst bidrogo till sällskapsglädjen, hölls denna vid lif också genom inbjudna gäster, bland hvilka riddarhuskanslisten Gudmund Silfverstolpe otvifvelaktigt var den verksammaste. Han hade då nyligen gifvit ut sina dikter, sedan han, flere år förut, ett par gånger belönats af Svenska akademien.
Silfverstolpe var outtömlig på lustiga visor och sjöng dem på ett synnerligt roande sätt. Han var ovanligt lång till växten, hvilket ofta gaf honom anledning att ställa till någon muntrande scen med »långe dalkarln», och för att öka glädjen fick den ovanligt kortväxte notarien Frykholm vara tertius interveniens.
Gudmund Silfverstolpe afled i kolera redan i september 1853 endast trettioåtta år gammal.
Kanslisterna intogo sina måltider för det mesta på »logen», men vandrade också ofta upp till Fenix, som då var nytt och hölls förträffligt af Wilhelm Davidson. Lediga aftnar tillbragtes ej sällan på operakällaren, där en icke ringa del af hufvudstadens unga civila tjänstemän träffade tillsammans med garnisonsofficerare, teaterartister och andra konstnärer samt litterater och där den själf återhållsamme källarmästaren Hammarström förde spiran bland glada källarkunder, hvilka vanligtvis fortsatte glädjen till långt efter midnatt.
Så väl under 1850—51 som 1853—54 årens riksdag drogo bondeståndets kanslister ej sällan ut till Piperska muren på Kungsholmen, där de ledighetsstunder vi togo oss uppfylldes af sång och skämtsamma tillställningar, och där i synnerhet »lille Frykholm» var outtröttlig i sina Bellmansföredrag.
⁎
En riksdagsman som gärna bjöd på middagar, till och med af utsökt beskaffenhet, var Johan Johansson i Skyberga, och vid dessa festliga tillställningar träffades många märkliga personer, i synnerhet på det politiska området, men värdens gästfrihet utsträcktes äfven till sådana som hade ingen märkvärdighet alls. Vid en sådan middag i enskild lokal på Hôtel de Suède, som då var i Falkenbergska huset, 29 A, B och C vid Drottninggatan, hade jag nöjet att återse Sven Hedlund, med hvilken jag, många år förut, sammanträffat hos gamle hofintendenten J. E. Forsstrand, som med sin familj om somrarne bodde vid Svartsjö slott, således ej långt från Eldgarn, Hedlunds födelsegård. Samkvämet på Suède grundlade den fasta vänskap som sedan under årtionden förenade mig med Hedlund.
Vid samma tillfälle hade jag äran att blifva bekant med grefve Erik Sparre, då ännu endast assessor i Svea hofrätt, men redan känd som ledamot af riddarhuset och ordförande i lagutskottet. Han träffades för öfrigt i många sällskap af olika politisk färg. Med Johan Johansson i Skyberga umgicks han ganska förtroligt. Vid denna middag var Johan Johansson, som vanligt, ganska tystlåten, men betraktade Erik Sparre med ett knipslugt leende, under det Sparre utan uppehåll pratade, belysande ordströmmen med ett kanske ännu knipslugare smålöje.
— Hvilken af de två, hviskade Hedlund till mig, tror du lurar den andre?
Den frågan kunde jag icke besvara. Jag var därtill då ännu allt för oerfaren.
Den som var öppenheten själf, det var Sven Hedlund, då knappt trettio år, och han tvekade icke att inför grefven och utskottsordföranden lägga sina radikala åsikter i dagen.