En gammal stockholmares minnen/Del 1/I teatersalongen
I TEATERSALONGEN.
Stockholmslifvet på 1850-talet hade icke brist på förströelser, och äfven nöjen af högre värde saknades icke. Hufvudstaden hade då icke mera än ett par och nittio tusen invånare, och i betraktande af denna ej synnerligt höga folkmängdsiffra voro de offentliga förlustelserna, liksom det enskilda sällskapslifvet, ingalunda sparsamt anlitade.
Främst stodo teaternöjena och musiktillställningarna, och med glad förtröstan att få njuta af något riktigt uppmuntrande och värdefullt begaf jag mig då och då till biljettluckan i kungliga teaterns stora förstuga åt Gustaf Adolfs torg för att hos mamsellerna Hané, de två biljett-recevöserna, köpa mig en biljett till aftonens föreställning. Förköp kände man icke till. Låstbom, den sedan bekante biljettockraren, hade icke ännu börjat sin verksamhet. För bestämdt och billigt pris kunde man få köpa inträde i salongen.
Med huru mycket större nöje gaf jag icke då för en teaterbiljett ut mina surt förvärfvade pengar mot när jag, många år därefter, kunde alldeles kostnadsfritt njuta af föreställningarna!
Biljettprisen höllo sig tämligen lika mellan 1830 och 1850. För plats på första raden och nedra amfiteatern erlades 1 rdr 24 sk. banko, hvilka platser jag dock på den tiden aldrig besökte. Jag höll mig på fjärde radens sida, hvars första bänk närmast teatern kostade 20 sk., men andra bänken blott 12 sk. banko. Stående parterr hade kostat 20 sk., men var afskaffad redan 1850.
Nämnda pris gällde talpjäser. Vid operaföreställningar voro prisen något högre. Dyrast var öfre amfiteatern som kostade 2 rdr banko. Billigast var femte radens sida, »liggande parterr», där man kunde få liggplats för 12 sk.
Amfiteatern hade visserligen numrerade platser, men man satt på långa bänkar, klädda med blått tyg, utan afbalkning mellan platserna, under den stora »oljekronan».
Operan hade en god tid, men man sade, att den icke kunde jämföras med den förflutna. Så säger man alltid, och år 1850 klagade man grufligt öfver teaterdirektionen, hvilken bestod af expeditionssekreteraren Schyberg, som t. f. första direktör samt titulerade krigsrådet Wåhlberg, andre direktören för kungl. maj:ts hofkapell och spektakler.
Efter dessa kommo närmast baron Knut Bonde och sedermera kammarherren, registratorn C. A. Westerstrand, och de höllo sig märkvärdigt fria från klander — under någon tid.
På kungl. operan fick man vid 1850-talets ingång höra sådana utmärktheter som Günther och Olle Strandberg samt italienarne Ciaffei och Della Santa. Günther hade redan 1839, då endast tjuguett år, anställts vid vår förnämsta och då enda lyriska scen och vunnit stort bifall, hvilket ju för öfrigt tillföll honom redan 1838, då han debuterade i titelrollen uti Fra Diavolo. I medlet af 1840-talet hade han uppehållit sig i utlandet på en tvåårig studie- och konstresa, men från 1847 hade han, dock med undantag åter af flera utländska resor, uppträdt i Stockholm och med oaflåtlig framgång på konstnärligt sätt utfört betydande sångpartier i stora operor. I främsta rummet stod Günthers betydelse som konstnär, men han var också damernas förklarade gunstling.
Olle Strandberg hade oafbrutet sedan 1841 verkat vid vår kungl. teater, men ej heller dragit sig undan från sällskapslifvet, i synnerhet det glada ungkarlslifvet med sång och glasens klang, sådant som det för femtio år sedan yttrade sig i vår hufvudstad. Någon större festlighet kunde icke gå för sig, utan att Olle Strandberg i sång tolkade dess betydelse, och vid mångfaldiga familjhögtidligheter var han själfskrifven gäst. Själfva sångkonsten kunde hos andra vara större, men härligare röst har man väl sällan, om ens någonsin, hört hos oss. Han var också den musikaliska allmänhetens stora gunstling, under det han aldrig upphörde att vara det glada Stockholms ständigt efterfrågade sällskapsbroder.
Jenny Lind hade vi förlorat innan 1850-talets ingång, men i Louise Michal vunnit en mycket förhoppningsfull elev, som utbildade sig under Isidor Dannströms, den skicklige och samvetsgranne sånglärarens, förträffliga ledning, för att sedan vidare fullkomna sig i Paris hos Garcia. Af eleven blef snart den utmärkta konstnärinnan, hvilken dock i början af sin bana var utsatt för många smädelser och af illviljan eller dumheten hånades för att hon icke var någon skönhet. En tidning i Stockholm blygdes icke att förklara, det man icke kunde härda ut på kungliga teatern de aftnar mamsell Michal uppträdde, om man ej hade utvägen att blunda. En annan gång skrefs, att nog hade kungliga teaterdirektionen, som kändt var, ondt om pengar, men den borde väl dock kunna skaffa ett fodral åt mamsell Michal, så att man slapp att se henne, då hon sjöng. Tidningens namn var Folkets Röst, kändt skandalblad.
⁎
Bland operanyheter i början af 1850-talet voro Martha (1850), Profeten (1852) och Nürnbergerdockan (1853) de mest omtyckta. Uti titelpartiet i Flotows Martha uppträdde en mycket värderad sångerska, Julie Berwald, hofkapellmästaren Johan Berwalds dotter, hvilken redan förut gjort lycka som Rosina, Isabella, Alice, Susanna, Agatha m. fl. betydande sångpartier. Ett par år efter Marthatiden gifte hon sig med hofmarskalken, friherre Knut Åkerhielm.
I Nancys parti debuterade Betty Boye, »Finska fröken» kallad, ehuru hon ingalunda var finska, utan skånska, fastän hon, efter det fadern, ryttmästare vid ett af de skånska kavalleriregementena, blifvit tullförvaltare i Björneborg, hade fått sin uppfostran i Finland. Hon var en förträfflig sångerska med utmärkt altröst och gjorde mycken lycka som Nancy, men stannade ej länge vid teatern. År 1853 gifte hon sig med Isidor Dannström, men afled redan 1854, endast trettiotvå år.
Då Betty Boye sjöng Nancys parti, utförde Olle Strandberg Lionels, och i Plumketts uppträdde Rudolf Wallin, redan från sina studentår känd som god sångare. Han sjöng också Leporello i Don Juan, i hvilken opera donna Annas parti en tid innehades af Julie Berwald, under det don Octavio utfördes af Günther samt Elvira af mamsell Michal. En liflig och lyckad Zerlina var mamsell Fundin. Af denna uppsättning lefde ännu 1903 Julius Günther och Vilhelmina Fundin, värdefulla minnen från vår operas kanske lyckligaste tid. Samtidigt med dem uppträdde en ung förträfflig sångerska, Elma Ström, som sjöng Agatha, Alice, Lucie, Valentine m. fl. stora partier, men förlorade sin röst genom öfveransträngning, lämnade teatern och gifte sig med landskapsmålaren Tore Billing.
På den tiden uppträdde också med stor framgång Carl Jakob Johan Uddman, hvilken väckte uppseende för sin ovanliga korpulens, men vann bifall för sin förträffliga sång och onekligen var inom sitt område, buffasångare, en af våra värdefullaste konstnärer, att ej säga det han intog andra rummet, så vida man skall erkänna Lars Kinmanson såsom innehafvare af det första. Uddman var också omtyckt sällskapsbroder, hvilken t. ex. i Konstnärsgillet i hög grad bidrog till glädjen. En stor njutning var att på gillets »nachspiel» lyssna till Uddmans föredrag af t. ex. »Fjäriln vingad syns på Haga», hvilken känsliga Bellmanssång han utförde på ett högst intagande, till och med gripande sätt, långt ifrån det tomma gyckel som på en senare tid skämt bort den store skaldens poetiska skildringar. Då Uddman på nyss nämnda nattliga samkväm steg upp på bordet för att föredraga Bellman, skedde det icke för att göra skalden löjlig, utan för att från en så att säga upphöjd ståndpunkt prisa hans verk och låta detta vederfaras det vördsamma erkännande som icke utesluter det konstnärliga intresset eller minskar det glada intrycket.
Uddman hade ej något särskildt rykte som Bellmanssångare, men han var dock sådan af stort värde och stod högt öfver dem som med grinande gyckelspel illfänas att väcka ett tomt bifall för stunden.
⁎
Vår opera har från sin äldsta tid ofta visat gästfrihet mot utländska konstnärer. Namnen Hæffner, Piccini, Stieler, Desprès, Müller, Augusti, Uttini, Marcadet, Stading, Du Puy, Gallodier, Terrade, Carey, Ambrosiani, Martin, Bournonville, Casagli och ännu flere vittna därom.
På 1840-talet var en italiensk sångare vid namn Belletti, en bas, anställd vid kungliga teatern. Han hade kommit till Stockholm 1838, där vunnit godt anseende och sjungit sådana partier som Figaros i så väl »Barberaren» som i »Figaros bröllop», men också Dulcamaras i »Kärleksdrycken» och Bertrams i »Robert», och man talade länge om hans utmärkta röst, men också om åtskilliga besynnerligheter i hans sceniska konst.
Någon verkligt framstående konstnär var han nog icke, men han bemöttes både artigt och hjärtligt, och i det stockholmska sällskapslifvet var han en gärna sedd gäst. Han umgicks med diplomatiska kåren och var ett af de »lejon» på hvilka Sveriges hufvudstad ofta haft god tillgång. År 1844 lämnade han likväl Stockholm och uppträdde sedan i flere år på italienska operan i London, där Isidor Dannström träffade honom 1852.
Tio år efter Bellettis ankomst till Stockholm anlände en italiensk operatrupp under ledning af Vincenzo Galli, hvilken var begåfvad med ovanligt stark basröst. Truppen uppträdde på Mindre teatern under någon tid 1848 samt sedan på kungl. operan hösten samma år. Bland truppens medlemmar befunno sig tenorerna Francesco Ciaffei och Ettore Caggiati, af hvilka i synnerhet den först nämnde var en god sångare, men barytonen Luigi Della Santa var dock truppens bästa kraft. Han hade redan vid nitton års ålder uppträdt på en italiensk teater, sedan sjungit i Grekland och åter låtit höra sig i sitt fädernesland samt år 1847, vid tjugufyra års ålder, tagit anställning vid Vincenzo Gallis sällskap, som då gaf föreställningar i Köbenhavn, och med detta kommit till Stockholm. Här väckte han uppseende både som förträfflig sångare och som fin och älskvärd personlighet.
När Gallis trupp, på sommaren 1849, lämnade Stockholm, stannade Della Santa kvar och antogs från och med spelårets början 1850 till »aktör och sångare» vid kungl. operan, där han sjöng i tre år och oaktadt sitt främlingsskap eller kanske understödd af detta, hvilket ofta varit af ej ringa inflytande i Stockholm, blef en af våra förnämsta sceniska konstnärer, under det han i sällskapslifvet intog och bevarade den plats man där så gärna upplåter åt unga och talangfulla konstidkare, helst om de, hvilket var förhållandet med Della Santa, äga ett fördelaktigt utseende.
För öfrigt var Gallis hela trupp här ganska omtyckt, och sopranen Rosina Penco mottogs med stor hänförelse. Hon var utmärkt vacker, tjugu år gammal, eldig neapolitanska, förträfflig sångerska, god skådespelerska. Hvad kan man begära mera? Sedan hon förtjust stockholmarne, vann hon nya segrar i andra europeiska hufvudstäder, i synnerhet i London, Madrid och Paris.
Om Della Santa skilde sig från truppen för att uppträda på vår kungliga scen och där stannade i tre år, var det en annan medlem af samma trupp som gick samma väg, men stannade vid vår opera i nio år, d. v. s. under hela sin återstående lifstid. Det var Jacopo Foroni, också italienare, men snart nationaliserad svensk och af så framstående egenskaper, att man gärna ville ha honom till landsman.
Under sin vistelse i Stockholm hade Gallis trupp fäst en Paolo Sperati till orkesteranförare, men denne lämnade platsen redan 1848, och blef snart därefter kapellmästare vid Kristiania teater. Efter honom antogs Foroni att leda orkestern hos Galli. Han uppgifves ha studerat till jurist, men snart ägnat sig åt militäryrket och utnämnts till ingeniörofficer, hvilket dock icke hindrade honom att ägna sig också åt musiken samt att komponera ett par operor, som lära ha vunnit framgång i Milano.
Huruvida några politiska förhållanden 1848 varit orsaken till att Foroni lämnade Italien har icke utrönts. Han var själf mycket förbehållsam i sina uppgifter. Hufvudsaken var, att han kom till Stockholm af en eller annan orsak och här antogs till orkesteranförare vid Gallis operasällskap samt här tonsatte operan Cristina di Suecia, som med framgång uppfördes af truppen.
Då kapellmästartjänsten vid kungl. teatern blef ledig efter J. F. Berwald år 1849, fick Foroni denna maktpåliggande befattning, ehuru han var endast tjugufyra år. Det sätt hvarpå han anfört Gallis orkester hade väckt sådant uppseende, att man icke tvekade att sätta honom i spetsen för hofkapellet, och han rättfärdigade i fullt mått detta stora förtroende. Både som musiker och ledare af en sådan orkester visade han utmärkta egenskaper. Äfven som enskild person var han synnerligt intagande. Det kan ju hända, att den mörklagde italienarens sydländska glöd inverkade mycket på oss nordbor, men det var dock otvifvelaktigt äfven hans tilltalande själsegenskaper, hans kvickhet och sanna konstnärssinne som utöfvade sitt inflytande. Tyvärr afbröts denna lysande bana med dess sällsynt förtjänstfulla verksamhet af en tidig död. Han afled redan i september 1858. Men vid den tid dessa stockholmsminnen omfatta var Jacopo Foroni en af hufvudstadens märkligaste personligheter.
Under samma tid uppträdde här en sångerska med italienskt namn. Hon kallade sig Normani, men var född engelska och hette egentligen Bingley. Emma Normani uppträdde i »Sömngångerskan» samt i »Norma», »Kärleksdrycken», »Lucrezia Borghia» och »Profeten», sjöng med altröst och gjorde lycka. Hon stannade dock ej längre än ett par år.
Af senare uppsättning voro Bertha Röder von Romani, också alt, som i medlet af 50-talet sjöng Fidés, Leonora, Nattens drottning och Valentine, samt doktor Rademacher, tenor, hvilken uppträdde under samma tid och gaf oss Johan af Leyden, Masaniello, Raoul, m. fl. partier. Med denne Rademacher hade jag nöjet att, halft annat årtionde därefter, sammanträffa i Düsseldorf. Vi voro ett par svenskar och lika många norrmän som åto vid table d’hôte i Englischer Hof och drucko anspråkslöst, men godt Moselblümchen. Bredvid oss satt en välfödd herre, som med godmodigt leende betraktade oss och slutligen utropade:
— Ä’ ni verkligen nordbor? Nog känner jag igen svenskan, men aldrig har jag varit vittne till att svenskar dricka så oskyldigt vin som Moselblümchen. Annan erfarenhet har jag gjort i Stockholm.
Och så föreställde han sig som doktor Rademacher, medicine doktor och ej filosofie, som han tagits för i Sverige, men därjämte operasångare, och det var i sist nämnda egenskap han tillbragte ett år i Stockholm. Då jag träffade honom i Düsseldorf var han försäkringsagent. Han hade gifvit på båten såväl sjuksalen som operascenen, men var en glad och angenäm person, som talade mycket godt om Stockholm och sade sig trifvas utmärkt väl i svenskars sällskap. Han förstod svenska, men talade icke språket.
Om sin hustru, sångerskan fru Antoinette Rademacher-Tuczek, som hade koncerterat på kungl. teatern 1855, lämnade doktorn inga upplysningar.
Bland gästerna vid kungl. operan i början af 1850-talet var också den äfven en tid fast anställde Frans Johan Haglund, född i Göteborg 1822, en djup bas, hvarför han på skämt kallades Baslund, men under mångåriga anställningar vid italienska operasällskap själf benämnde sig Aglundi. Han sjöng Bartolo, Bertram, Marcel o. s. v., lämnade vår kungliga scen år 1856, uppehöll sig under en del af 1860-talet i Paris och slog sig slutligen ned i Hamburg. Det var i synnerhet i Paris jag umgicks med den hedersmannen, och vi träffades ofta på glada tillställningar i målaren Körboes hem i Parc Montretout — några år innan detta muntra hem sköflades och brändes af tyskarne.
Till en del mera som gäst än stadigvarande teatermedlem betraktades fru Christina Wilhelmina Enbom, hvilken så tidigt som 1824 hade anställts vid kungl. teatern, men stundom var frånvarande långa tider och på 1840-talet hade tjänstgjort vid Mindre teatern samt därefter någon tid vid Djurströmska teatersällskapet i landsorten, men återvände till den kungl. scenen och var ännu 1850 vid fyrtiosex års ålder en förträfflig sångerska, ehuru hennes vackra röst kanske saknade fullt konstnärlig utbildning. Hennes Nattens drottning, donna Anna, Isabella med flere partier hågkommos länge af operavännerna, icke minst af hennes frånskilde make, kapten Anders Lindeberg.
⁎
Med början af 1850-talet begynte vår sceniska konst att undergå en icke oväsentlig förändring, hufvudsakligen en följd af hvad redan förut åstadkommits inom den dramatiska litteraturen. Det var slut med det stora klassiska eller pseudoklassiska skådespelet, och det var nästan förbi äfven med det romantiska dramat. Verklighetsdramatiken trängde sig igenom, och därmed började äfven framställningssättet att förändras.
Flere bland de gamla framställarne funnos ej mera, och det är ej heller troligt, att, om de ännu uppträdt, de väckt samma bifall som förut. I fall Emelie Högqvist förunnats längre lifstid och fortsatt förmåga att uppträda på scenen, hade hon sannolikt icke gjort någon vidare lycka med sin Orleanska jungfru, Maria Stuart, Julia och Ophelia. Men hon var död tre år före 1850 och hade redan ett år före sin död uppträdt för sista gången på scenen.
Med från unga år bevarad hågkomst och med äldre vänners uppgifter om denna högt prisade skådespelerskas sätt att tala, i synnerhet i det högre skådespelet, föreställer jag mig, att det åtminstone på 1860-talet skulle ha förefallit »affekteradt». Det var nog också detsamma med t. ex. fru Westerdahl, ehuru hon uppträdde öfver femton år längre och hann något sätta sig in i den nya tidens fordringar. Full natur var det icke, åtminstone efter nyare kraf.
Annorlunda var förhållandet med Elise Jacobsson, den unga flicka som 1850 uppträdde i Lilla kusin och genast tillvann sig äfven ett nyare framställningssätt tillgifna teatervänners stora bifall. Ehuru kritiken, sannolikt icke utan skäl, sedan anmärkt, att denna skådespelerska stundom visat brist på omedelbarhet, stod hon dock, och det redan vid sitt första uppträdande, i naturlig enkelhet vida öfver det äldre släktet. Sådan som Elise Jacobsson visade sig vid sitt första uppträdande var hon ock, efter 1858, då hon blef fru Hwasser. Vännerna från 1850 glömde det aldrig, och redan tidigt blef hon också en af våra utmärktaste skådespelerskor.
År 1850 hade fru Bergmansson uppträdt redan i åtta år och var en tjugutreårig skönhet, hvilken först hette Bergnér, sedan fru Kinmansson, slutligen fru Hedin, god skådespelerska och i allmänhet rikt utrustad. Den ungdomliga delen af 1850-talets teaterallmänhet satte stort värde på hennes talang, större ändå kanske på hennes utseende samt glada, hurtiga väsen. Men besynnerligt var, att hon ansågs så att säga »klippt och skuren» för den finare franska komedien. Detta var otvifvelaktigt ett misstag, ty så många goda egenskaper denna skådespelerska än ägde, så var det fina dock ingalunda hennes starka sida. Detta var däremot i hög grad den vida äldre Charlotte Almlöfs förtjänst, fin, men något matt, i flere afseenden en motsats till Zelma Hedin.
Af vida större kraft var Charlotte Almlöfs syster Mathilda Gelhaar, den utmärkta koloratursångerskan, som samtidigt med sin syster, således redan sexton år före 1850, tillhörde kungl. teatern, och var mor till den utmärkta opera-comiqueartisten Wilhelmina Gelhaar, sedan gift med kungl. teaterns f. d. chef, frih. E. v. Stedingk och efter dennes död med kammarrättsrådet A. Wallensteén. Hon blef först mot slutet af 1850-talet anställd vid den kungliga scenen och hennes Susanna, Rosina och många flera sångroller, men i synnerhet Rose Friquet (i »Villars dragoner») skola utan tvifvel alltid hågkommas. Hennes tidiga afgång från teatern beklagades af alla våra operavänner.
Bland kungl. teaterns äldre konstnärinnor var fru S. Bock en högt värderad skådespelerska, och under 1850-talet blef hennes dotter Bertha Bock framstående bland de yngre samt fortfor äfven efter sitt giftermål med poeten Tammelin att i lång tid uppträda med stort bifall och ärfde moderns utmärkta förmåga att handleda nya skådespelarämnen.
⁎
Bland talscenens manliga medlemmar intog, 1850, Nils Wilhelm Almlöf obestridligt främsta platsen. Vid halfseklets ingång hade han redan fyllt sitt eget halfva århundrade, men kände sig ej för gammal att ändra sitt framställningssätt på scenen i öfverensstämmelse med den nya riktningens kraf, utan att därför släppa efter något som han ansåg oundvikligt förenadt med skådespelarens konstnärliga uppgift.
N. W. Almlöf stod under sin långa konstnärstid i högt anseende, och af hans deltagande i sällskapslifvet kände man sig hedrad. Hans eget hem var ock utmärkt för fin umgängeston, så väl då han bodde vid Norrlandsgatan som i n:o 6 Smålandsgränd och, på senare tider, i n:o 14 Nybrogatan, där han afled några och tjugu år efter den tidrymd som nu skildras.
N. W. Almlöfs son Knut beträdde scenen första gången 1851, men det skedde i Uppsala, vid Pierre Delands sällskap. Under hösten 1852 uppträdde han vid kungliga teatern, hvarifrån han dock afgick redan året därpå och dit återvände först med Mindre teaterns öfvergång till kunglig scen 1863, då redan med erkändt konstnärsrykte. Under hela 1850-talet visste vi här i Stockholm icke mycket af den konstnär som sedan blef en af hufvudstadsscenens förnämsta.
Den som obestridligt gjorde ett mäktigt intryck på scenen var Georg Dahlqvist, en af vår skådebanas mest betydande konstnärer. Som enskild person lärde man kanske bäst känna honom vid schackbrädet i det lilla rummet innanför De la Croix’ kafé i basaren på Norrbro. I andra sällskap såg man honom ej ofta. Hård var hans hela lifvet igenom förda strid mot de timliga bekymren, men de förmådde dock aldrig öfvervinna hans fasta förtröstan på det ideellas seger. I öfverensstämmelse med denna förtröstan fortgick hela hans konstnärssträfvan.
Ville jag ha riktigt roligt, gick jag på kungl. teatern en afton då någon glad talpjäs där uppfördes, och sådana förekommo på den tiden ofta nog. Svante Hedin och Johan Jolin samt, några år senare, Georg Norrby gåfvo oss anledning till ihärdiga skrattsalvor. Sällan har man väl haft så stort nöje på någon teater.
Det var på våren 1850 som En bengalisk tiger gafs första gången på Stora teatern, och Svante Hedin roade rent af våldsamt i Cerfeuils roll. I det stycket uppträdde också fastän i en obetydlig roll, en ung elev, Charlotte Linderoth, hvilken ett år därefter antogs till »aktris och sångerska», då redan gift med Olle Strandberg samt snart utmärkt »dramatisk artist», en af vår scens förnämsta konstnärskrafter och som nu hvilar sig på de lagrar af hvilka hon i så hög grad gjort sig förtjänt, sedan hon i mer än ett halft århundrade verkat på scenen.
Johan Jolin, några år äldre än Hedin, uppträdde ett år senare än denne, men blef snart populär, understödd af forna studentkamrater, men för öfrigt omtyckt af hela allmänheten. Det senare var ock förhållandet med Georg Norrby, äldre än någon af de två, men anställd vid kungl. teatern först nio år senare än Hedin samt åtta år efter Jolins första framträdande på scenen.
I medlet af 1853 anställdes en ung man, tjugusju år gammal, hvilken redan många år förut antagits till elev, men 1845 öfvergått till Mindre teatern för att utbilda sig under Torsslows ledning och där fäst teatervännernas uppmärksamhet på sig såsom en djupt reflekterande konstnär. Frih. Knut Bonde, kungl. teaterns då varande styresman, insåg hvilken stor fördel den under hans vård stående scenen skulle draga af en sådan konstnär och lyckades öfvertala denne, Edward Swartz, att återvända till kungl. teatern, där han gjorde sitt nya inträdande med titelrollen i Hamlet, hvars utförande väckte mycket uppseende, icke obetingadt lofordande från alla håll, men under flertalets erkännande, att Swartz vore en sällsynt begåfvad och på sanningen i sin framställning noga aktgifvande konstnär.
Rollen hade förut gifvits i Stockholm af olika skådespelare. Den hade spelats af N. W. Almlöf, Dahlqvist och Torsslow, och hvar och en hade i den inlagt något af sin egen konstnärs-individualitet. Men det var ock fallet med Swartz, och den skilde sig helt och hållet från föregångarnes. Hvad Swartz i synnerhet vinnlade sig om var det noggranna utarbetandet af karaktären samt att taga sig i akt för att lämna något åt slumpen, hvilken så ofta, men föga välförtjänt fått namn af »inspiration». Så som den unge skådespelaren då löste sin uppgift, sträfvade han också allt framgent att tolka de roller som han blef anförtrodd, aldrig förgätande det höga mål som föresväfvade honom. Mycket tvistades bland teatervännerna då för tiden om den unge konstnärens framställningssätt, och vedersakarne tystnade väl aldrig under Edvard Swartz’ långa teaterbana, men de som fingo rätt voro likväl de hvilka i början af 1850-talet togo hans parti, och det var en ganska stor skara konstnärer, skriftställare och bildadt folk i allmänhet.
Man dryftade konstfrågor ganska lifligt på den tiden, och teatern var naturligtvis icke hvad som minst afhandlades. Äfven skådeplatsernas större eller mindre vikt och betydenhet afhandlades oupphörligt. Mellan kungl. teatern och Mindre teatern, fortsättning af Lindebergs Nya teater, rådde ej ringa yrkesafund, och det kunde hända, att dessa två scener företogo sig att uppföra samma stycke.
Så var åtminstone förhållandet 1853, då Mélesville’s af A. W. Lindeberg öfversatta, med musik af Foroni försedda komedi Sullivan uppfördes på kungl. teatern och samma afton i en öfversättning af F. N. Berg gafs på Mindre teatern. Öfversättaren och en kort tid skådespelaren A. W. Lindeberg, son till »kaptenen», är nu sedan många år grosshandlare och verkställande direktör i Liljeholmens stearinfabriks-aktiebolag samt var länge stadsfullmäktig. Den numera aflidne F. N. Berg, kassör vid Elektriska telegrafverket i Stockholm, var en utomordentligt flitig öfversättare för teatern, och redan för öfver ett par årtionden sedan beräknades, att hans öfversättningar skulle ha uppgått till tvåhundrafemtio.
På kungl. teatern utfördes titelrollen af C. G. Sundberg och på Mindre teatern af G. Kinmansson. Somliga teatervänner höllo på Sundberg, under det andra voro öfvertygade om Kinmanssons företräde. Vad ingingos, och spänningen var ganska stark. Utgången blef, att bägge skådespelarne i lika hög grad vunno allmänhetens bifall. Stycket gafs tolf gånger på hvardera scenen, hvilket var ganska mycket på den tiden.
C. G. Sundberg var då och långt senare den kungl. scenens mycket omtyckte förste älskare, ända till dess han, vid annalkande ålder, öfvergaf älskarrollerna och slog sig på karaktärsuppgifter. Såväl han som G. Kinmansson utmärkte sig på 1850-talet för ett lifligt och ungdomligt eldigt spel. Den sist nämnde skådespelarens Axel i Axel och Valborg samt Romeo i Romeo och Julia hörde till de bästa föreställningar svensk konst haft att uppvisa. De kvinnliga titelrollerna i dessa stycken utfördes äfven på ett utmärkt sätt af fru Helfrid Kinmansson, dotter till den utmärkte skådespelaren O. U. Torsslow. Hon gifte sig, 1853, med G. Kinmansson, och under det årtiondet utgjorde de ett sällsynt intagande konstnärspar.
Mindre teatern var också alltifrån 1846, då den öfvertogs af Torsslow och Stjernström, en väl skött skådebana, som teatervännen gärna besökte. Under nära fyra år af 50-talet stod Torsslow kvar där, hvarefter teatern öfvergick till Stjernström ensam, som behöll den till 1863, då den köptes af kungl. teatern och blef den Dramatiska.
Visserligen fortfor icke inom den svenska originallitteraturen den lifaktighet som väckts genom denna teaters upprättande, (redan före 1850 hade Blanche, Jolin, m. fl. skrifvit sina dramatiska arbeten) men svensk dramatik, om ock af ringare värde, mottogs gärna. En svensk teaterförfattare på den tiden var den glade, men slutligen mycket sjuklige lektorn i Kalmar C. J. Moqvist, hvilken försåg småteatrarne med många lustiga stycken.
Jag erinrar mig bland annat en afton från slutet af 1850, då mamsell Charlotte Lindmark, en af allmänhetens gunstlingar, hade recett på Mindre teatern, som då uppförde Spindlarne, komedi med sång i en akt, hvilket stycke visserligen icke var original, men en lyckad, af nyss nämnde lektor utförd bearbetning. Han afled 1869.
Från samma tid erinra sig gamla minnesgoda teatervänner Moqvists lustspel Polkander i Stockholm, hvartill J. N. Ahlström, Mindre teaterns orkesteranförare, satt musik. Ahlström var under tolf år nämnda teaters kapellmästare och satte musiken till öfver hundra teaterstycken. Polkander i Stockholm, som äfven hade titeln En kärleksintrig, uppfördes många gånger på olika scener, men gjorde största lyckan på Mindre teatern, där Stjernström var en ofantligt rolig Polkander.
Stjernström var för öfrigt alltid rolig, och den som har i minnet Torsslows storartade konst och Stjernströms glada, innehållsrika spel är i besittning af värdefulla teatererinringar. Mindre teatern under Torsslows ledning 1846 till 1854 samt under Stjernströms åren 1854—1863 var en förträfflig skådebana. Djurgårdsteatern var ej heller att förakta, hvarken med Torsslow till styresman eller med Fredrik Deland och Pierre Deland, och under hela 1850-talet regerade den sist nämnde.
Stor var också teatervännernas belåtenhet, då Stjernström under sommaren 1851 gaf föreställningar på den då nya teatern i Humlegården, hvars lilla scen på följande året begagnades först af C. G. Hessler och sedan af W. T. Gille, men 1852 ägnade vi vårt bifall åt O. Anderson, hvilken med sin trupp uppträdde där hvarje sommar under den återstående delen af 50-talet.
Länge ha teatraliska föreställningar gifvits i Stockholm, men början af 1850-talet utmärktes i synnerhet af sådana, och för att numera lära känna dem kan hänvisas till F. A. Dahlgrens »Anteckningar om Stockholms teatrar», men den som själf då ofta bevistade dessa föreställningar kan intyga, att de utgjorde väsentliga beståndsdelar af stockholmslifvet.
Ej blott de lyriska och dramatiska föreställningarna, utan äfven baletten intresserade hufvudstadens befolkning. En mycket aktad danskonstnärinna var fortfarande den af mig förut omnämnda premièredansösen S. M. Daguin, infödd parisiska, hvilken debuterade på kungl. teatern redan 1815, då fjorton år, men ännu på 1850-talet var samma intagande danskonstnärinna som ett par årtionden förut, på samma gång hon var utmärkt lärarinna för teaterns balettelever.
Utmärkt s. k. groteskdansör var den äfven som skådespelare framstående P. J. W. Pettersson, hvilken också var stor myntkännare och biträdande tjänsteman vid kungl. myntkabinettet. Han var t. f. balettmästare under flere år, men dog redan 1854, vid fyrtio års ålder. Framstående inom balettområdet på 1850-talet voro också mamsellerna Ch. Norberg, gift med kamrer Törner 1853, och J. G. Gillberg, gift med skådespelaren C. G. Sundberg 1851, bägge elever af Aug. Bournonville.
Manliga balettartister ha icke varit många vid stockholmsscenen. Lysande undantag voro på 1850-talet den nyss nämnde myntkännaren och äfven premierdansören Theodor Marckhl, kallad Théodore, som, född i Wien, hade utbildats af A. Fuchs, kallad Alexandre, hvilken uppträdde här på 1840-talet och sedan hade anställning i Paris. Manlig dansör af värde var ock dansken S. H. Lund, som 1856 blef balettmästare här och 1862 gifte sig med den behagliga och talangfulla dansösen H. M. Lind, hvars teaterverksamhet dock tillhör senare tid.
En man med scenisk verksamhet både före, under och efter 1850-talet var balettmästaren A. Selinder, en bland de mest bekanta stockholmsfigurer, hvilken vinnlade sig äfven om sällskapsdansen och i Sverige införde française’n, som han här utbytte mot den förut allmänt brukliga kadriljen, då han 1839 återkom efter en resa till Paris, hvilken han företagit i sällskap med Emilie Högqvist och hennes oegennyttige vän, notarien F. af Wannqvist.
Selinder var ock den förste som på svensk scen införde de äkta svenska folkdanserna. Hans Barnteater, sedan kallad Elevteatern, i Davidsons Norra paviljon var mycket omtyckt på sin tid, och ej mindre bifall erhöll Ladugårdslandsteatern, då denna, år 1854 anlagd, och efter att under 1850-talet haft många olika styresmän, i början af 1860-talet innehades af Selinder. Som balettmästare vid kungl. teatern afgick han redan 1856 och öfverlämnade sig sedan under ett par årtionden åt enskild verksamhet. Han afled 1876. Birger Schöldström har, i kalendern Nornan för år 1902, lämnat en intressant skildring af Selinders verksamhet.
⁎
Enskilda teatrar funnos ock i början af 1850-talet. Den äldsta var, under somrarne, Djurgårdsteatern, som då styrdes af Pierre Deland, och där han själf jämte Knut Almlöf och fru Deland samt Betty Deland, Pierres hustru och dotter, den senare år 1857 gift med Knut Almlöf, gingo i spetsen för en god trupp. Orkesteranföraren var J. W. Söderman, August Södermans far. Teatern var en i alla afseenden hederlig skådebana.
I teatern på Mosebacke och dess efterträdare Södra teatern verkade J. W. Weselius dels ensam styresman, dels i förening med R. G. Broman, och efter det Weselius aflidit år 1855 sköttes teatern af hans änka som gifte sig med C. J. L. Zetterholm, hvilken förut varit anställd vid Mindre teatern och öfvertog Södra teatern 1857. Alla de nämnda voro talangfulla skådespelare och lika insiktsfulla som redbara styresmän.
Vid Stjernströms teatersällskap som, innan det slog sig ned på Mindre teatern, spelade, som redan nämnts, ett par månader 1851 på Humlegårdsteatern och tre månader 1853 i De la Croix’ salong, funnos, utom direktören själf, så förträfflige skådespelare som W. Åhman, C. Pousette, C. Lagerqvist, fru J. Lagerqvist, W. Nyfors m. fl. När därtill lägges, att O. Andersson ledde den lilla teatern i Humlegården i ej mindre än nio år, räknade från sommaren 1852, kan man inse, att Stockholms teaternöjen på den tiden icke voro att förakta. I förhållande till folkmängden voro de också ganska talrika, till och med talrikare än femtio år därefter.
⁎
Till fullständigande af hvad här ofvan nämnts om inhemska teaterförfattare som då läto oss hoppas på en blomstrande svensk dramatik torde böra erinras om Constans Pontins historiska skådespel Agda i fem akter, som uppfördes i början af 1850 på kungl. teatern, då titelrollen spelades af Aurora Strandberg, Olof Strandbergs första hustru, hvilken afled på sommaren samma år. Stycket bedömdes olika. Philip Meyer, hvilken här efteråt omnämnes, förklarade, att Pontin icke vore tänkare eller skald, utan en spekulant i dramatik.
Fyra år därefter gafs på kungl. teatern första föreställningen af Oscar Wijkanders skådespel i fyra akter Lucidor, som väckte ganska mycken uppmärksamhet. Men redan då hade allmänheten fått göra bekantskap med en författare, hvars alsterrika verksamhet för scenen öfverträffat alla andra svenska dramaturger, nämligen Frans Hedberg.