En julsång på prosa (1884)/3. Den andre af de tre andarne

←  2. Den förste af de tre andarne

En julsång på prosa av Charles Dickens Översättare: Okänd

4. Den siste af andarne  →

3. Den andre af de tre andarne.

Scrooge vaknade midt i en väldig snarkning, satte sig upp i sängen, för att samla sina tankar, och kände, utan att någonting kunde gifva honom någon antydning derom, att klockan strax skulle slå ett, att han vaknat just i rättan tid för att sammanträffa med det andra af de budskap, hvilka genom Jakob Marley’s bemedling skulle afsändas till honom. Han frös och huttrade rätt obehagligt, under det han sökte gissa sig till, från hvilken sida den nye anden skulle dra undan sängomhängena: för den skull drog han sjelf undan dem rundtomkring sängen, lade sig derefter ner på denna och höll sig på allt sätt vaken, ty han ville icke bli öfverraskad och skrämd, utan sjelf genast tilltala anden.

Han var förberedd på nästan hvad som helst, men ingalunda på – ingenting; och när klockan slog ett utan att någon skepnad visade sig, greps han af en häftig darrning. Fem minuter, tio minuter, en hel fjerdedels timme gick förbi, och ännu hördes ingenting af. Under hela tiden låg han på sin säng, målet och medelpunkten för ett rödt ljussken, som strömmade öfver honom, just när klockan slog. Ehuru detta var blott ett sken, föreföll det honom vida hemskare än ett helt dussin andar, ty han var icke i stånd till att utgrunda, hvad det kunde betyda, och fruktade till och med stundom, att han vore hufvudpersonen i en intressant sjelfförbrännings-kasus, utan att han sjelf visste det, hvilket likväl åtminstone skulle varit ett slags tröst för honom. Ändtligen kom han på den tanken, – på hvilken ni och jag skulle kommit strax i början, enär, som man vet, just den person, som icke befinner sig i en viss belägenhet, vanligtvis bäst vet, hvad som i den belägenheten bort göras, – Scrooge kom, sade jag, ändtligen på den tanken, att källan, den förborgade orsaken till det spöklika ljuset kunde finnas i rummet bredvid, hvarifrån det också vid närmare betraktande verkligen tycktes skimra fram. Så snart denna tanke rotfäst sig hos honom, reste han sig försigtigt från sängen och smög sig i tofflorna till dörren.

Då Scrooge lade handen på låset, ropade en okänd röst honom vid namn och uppmanade honom att komma in. Han lydde.

Det var hans eget rum, det led intet tvifvel; men det hade undergått en öfverraskande förändring. Väggar och tak voro fullsatta med friska, gröna qvistar, så att det såg ut alldeles som en löfsal, hvari glittrande, skimrande bär hängde ner från alla håll. Bladen och barren på qvistarna reflekterade ljuset som lika många speglar, och i kaminen sprakade och fladdrade en brasa så väldig, att dess make aldrig varit uppgjord i det gamla huset, så länge Scrooge och Marley bott der, således icke på mången lång vinter. På golfvet lågo staplade på hvarandra i form af ett slags tronsäte, kalkoner, gäss, villebråd, höns, kött, grisar, långa kransar af korfvar, pastejer, plumpuddingar, ostronträd, kastanjer, rödkindade äpplen, saftiga apelsiner, söta päron, stora julbullar och rykande bålar med punsch, som fylde rummet med den härligaste doft. På denna tron satt beqvämt en jättefigur med leende ansigte; i handen hade han en brinnande fackla, som liknade ett ymnighetshorn, och ur denna strömmade ett klart ljussken på Scrooge, när han stack hufvudet in genom dörren.

”Kom in!” ropade anden. ”Kom in och gör närmare bekantskap med mig, menniska!”

Scrooge steg in med en viss skygghet och sänkte sitt anlete inför denne ande. Han var icke mer den egensinnige, hårdhjertade Scrooge, som han varit, och ehuru andens ögon voro klara och vänliga, tordes han dock icke blicka in i dem.

”Jag är den nu innevarande julens ande,” sade anden. ”se på mig!”

Scrooge gjorde det med vördnadsfull, fastän skygg blick. Anden bar en enkel mörkgrön klädnad, besatt med hvitt pelsverk. Denna drägt hängde så lös och fladdrande omkring honom, att det breda bröstet var fritt, liksom om han försmådde att på något sätt vara öfverhöljd eller betäckt. Äfven fötterna, hvilka stucko fram under mantelns vida veck, voro bara, och på hufvudet bar han ingenting annat än en grön krans, hvarifrån glittrande istappar der och hvar hängde ner. Långa lockar svallade fritt kring hans hals; det vänliga ansigtet var öppet och rent; ögonen blixtrade; handen var utsträckt, rösten mild och vänlig, hela hans väsen otvunget, hans utseende gladt och lifligt. Vid ett bälte kring lifvet hängde en gammaldags svärdsbalja, men der fans icke något svärd, och den gamla baljan var uppfrätt af rost.

”Du har aldrig förr sett min like?” sade anden.

”Aldrig!” svarade Scrooge.

”Du har aldrig vandrat omkring med de yngre medlemmarne af min familj, jag menar (ty sjelf är jag ganska ung) mina bröder, som blifvit födda de förflutna åren?” fortfor skepnaden.

”Jag kan inte påminna mig det,” sade Scrooge; ”dock fruktar jag, att sådant icke varit händelsen. Har du bröder, ande?”

”Mer än adertonhundra,” svarade anden.

”En ganska talrik familj. Stackare den, som skall sörja för en sådan!” mumlade Scrooge mellan tänderna.

Den innevarande julens ande reste sig från sin tron, och Scrooge yttrade ödmjukt:

”Ande, för mig hvart du vill! Redan nästförflutna natt har jag, dertill nödd och tvungen, gjort en vandring och erhöll derunder lärdomar, som aldrig skola gå ur mitt minne. Jag skulle äfven vilja inhemta undervisning af dig, om du i denna natt har någon lärdom att meddela mig.”

”Vidrör min mantel!”

Scrooge gjorde som honom sades och höll sig fast i andens mantel.

I ögonblicket försvann allt, löfqvistar och blad, röda bär, kalkoner, gäss, villebråd, höns, kött, grisar, korfvar, ostronträd, pastejer och puddingar, äpplen och punsch. Likaså försvann rummet, elden, det rödaktiga ljusskimret, sjelfva den nattliga timmen, och de stodo på en gata i City sjelfva juldagsmorgonen. Här (det var bitande kallt) höll folket en något skrålande, men munter och icke obehaglig musik i det de bortskottade snön utanför trappstegen till portarna och från taket till sina hus, hvarvid barnen utbrusto i gälla fröjderop, så ofta en stor snöklump rasade ner på gatan och spred sig omkring i luften som ett litet artificielt snöfall.

Husen sågo svarta ut, och fönstren ännu svartare samt stucko af mot det släta, hvita snötäcket på taken och den smutsigt hvita snön på gatorna, hvari vagnarnas och kärrornas tunga hjul dragit djupa fåror, hvilka i oändlighet genomkorsade hvarandra, der de stora gatorna utgrenade sig. Himlen var dyster; till och med de kortaste gatorna tycktes liksom tillspärrade af en grå, halft fuktig, halft sammanfrusen dimma, hvars tyngre partiklar nedföllo i ett regn af sot-atomer, som om alla skorstenar i Storbrittanien kommit öfverens om att råka i brand, och sotet i dem nu brunne af hjertans lust. Vädret och staden tycktes ingendera synnerligen angenäma, och likväl låg det i luften någonting så ljuft, att till och med den renaste sommarluft och den mest skimrande sommarsol skulle haft svårt att framkalla en sådan verkan.

Alla de, som höllo på med att bortskotta snön, voro glada och förnöjda, ropade till hvarandra från taken tvärt öfver gatan, vexlade vid tillfälle en och annan snöboll med hvarandra och skrattade af hjertans grund, då de träffade, och icke mindre hjertligt, när de icke råkade sitt mål. Fågelhandlarnes bodar stodo ännu halföppna, och frukthandlarnes glänste i den mest lysande prakt. Der stodo vid dörrarna stora, digra korgar med kastanjer, hvilka stundom ur den öfverfylda korgen rullade långt ut på gatan. Der stodo röda spanska lökar med bruna kinder och breda bälten, glänsande som hulliga spanska munkar och mysande åt flickorna, som gingo förbi; der stodo pyramider af äpplen och päron; der hängde, så att de skulle falla riktigt i ögonen och locka förbigående att känna det vattnas i munnen, stora vindrufvor ner från dörrposterna; der lågo högar af nötter i sina bruna hylsor och påminde om forna vandringar i skogen. Till och med guld- och silfverfiskarne, hvilka summo omkring i ett aqvarium mellan fruktpyramiderna, tycktes, ehuru de tillhöra ett dumt slägte med stillastående blod, rätt väl veta, att någonting af särskild vigt vore i fråga, samt rörde sig, som fiskar egnar, flämtande och gapande omkring i sin lilla verld.

Och kryddbodarna sedan! Deras dörrar stodo blott till hälften öppna; men man kunde titta in, och hvad såg man! Det var icke nog med att vågskålarna klingade muntert, när de stötte emot disken; att lådor och packor drogos fram och tillbaka, som om en taskspelare använde dem till sina konster; det var icke nog med att lukten af té och kaffe var så ovanligt ljuflig i dag, icke nog med att russinen voro präktiga och saftiga, mandlarna så hvita, kanelbitarna så långa och raka, de öfriga kryddorna så aromatiska, att den likgiltigaste kund icke kunde undgå att låta sin näsa fröjda sig åt de ljufva dofterna, – äfven köparne hade så brådtom och voro så beskäftiga för dagens skull, att de rände mot hvarandra i dörren, stötte ihop med hvarandras korgar, glömde det redan likviderade qvar på boddisken, derpå kommo tillbaka med andan i halsgropen, för att hemta det, och begingo hundratals dylika förseelser och misstag, allt med yppersta lynne i verlden.

Snart kallade klockorna alla goda kristna till kyrkan, och menniskorna spatserade framåt gatorna i hela skaror, klädda i sina bästa kläder och med glädjens leende på sina anleten. Samtidigt kommo från gator, gränder och gårdar oräkneliga menniskor, som buro sina middagsstekar till pastejbagarne. Åsynen af dessa fattiga, som en gång ville göra sig ett riktigt kungligt mål, tycktes i hög grad intressera anden, ty han stod länge tillika med Scrooge i dörren hos en bagare, lyfte upp locket på grytorna, då de buros förbi, och lät vällukter från sin fackla droppa in i dem. Denna fackla var af ett eget slag, ty ett par gånger, då ett eller annat mindre vänligt ord fäldes mellan några stekbärare, lät han en droppe deraf falla på dem, och det goda förståndet var ögonblickligen återstäldt. Det skulle vara skam, sade de, att kifvas på juldagen. Och skam vore det också, det är onekligt.

Klockorna tystnade åter, och bagarnes dörrar stängdes igen; men icke desto mindre märkte man hur det gräddades och stektes der inne, ty den yttre muren der en bakugn fans innanför, var fuktig och rykte, som om sjelfva teglen hölle på att koka.

”Har det, som du låter droppa från din fackla, någon egen smak?” frågade Scrooge.

”Naturligtvis, det har smaken af mig.”

”Och passar den till hvilken maträtt som helst, man tillredt i dag?” frågade Scrooge vidare.

”Till hvarje vänligt gifven, bäst till den, som är mest anspråkslös.”

”Och hvarför bäst till denna?”

”Ty den är i största behofvet deraf.”

”Ande,” sade Scrooge efter en stunds funderande, ”det förundrar mig, att, bland alla varelser i de mångfaldiga verldarna omkring oss, just du vill inskränka de få tillfällen dessa menniskor ha att göra sig en glad stund.”

”Vill jag det?” frågade anden förvånad.

”Du skulle vilja betaga dem medlen att äta ordentligt middag en gång hvar sjunde dag, ty sällan få de spisa ordentligt oftare,” fortfor Scrooge.

”Det skulle jag vilja?” frågade anden ännu en gång.

”Du bemödar dig att stänga dessa ställen på sjunde dagen,” sade Scrooge. ”Det kommer på ett ut.”

”Nej, det vill jag icke.”

”Förlåt mig, om jag tar miste; men sådant har skett i ditt eller åtminstone i din familjs namn,” tillade Scrooge.

”Det fins på er jord menniskor,” svarade anden, ”som föregifva sig känna oss och i vårt namn utöfva och söka skaffa sanktion åt sina passioner, sin stolthet, sin onda vilja, sitt hat, sin afund, sin skenhelighet och sin egenkärlek; men de stå fjerran från oss och alla med oss beslägtade, och äro oss så främmande som om de aldrig lefvat. Märk det och anklaga dem för deras gerningar, men icke oss!”

Scrooge lofvade det, och de gingo nu vidare, osynliga som förut. Anden hade den underbara egenskapen (hvilken Scrooge redan märkt i bagarens dörr), att han, i trots af sin jättestorlek, kunde lämpa sig efter hvilket utrymme som helst, så att han under ett lågt tak stod lika skön och lika mycket ett öfvernaturligt väsende, som han kunnat stå i den mest höghvälfda praktsal.

Möjligen var det derför att anden ville visa denna sin förmåga, eller ock leddes han af sin egen goda, milda, hjertligt vänliga natur, – nog af, han förde Scrooge direkt till det hus, der dennes bokhållare bodde. På tröskeln dertill smålog anden och stannade, för att stänka några droppar från sin fackla öfver Bob Cratchits bostad. Kom ihåg det! Bob hade icke mer än femton Bobs ^[1] i veckan; hvarje lördag inkasserade han blott femton sina egna namnbröder, och ändå lyckliggjorde julens ande hans anspråkslösa boning!

Fru Cratchit, Bobs hustru, simpelt klädd i sin två gånger vända rock, som likväl var uppfiffad med snygga band, godt värda sina sex pence, steg just nu upp från sin stol och började duka bordet, biträdd af Belinda Crachit, sin andra dotter, som också var garnerad med sexpence-band, medan master Peter Cratchit stack ner en gaffel i potatisgrytan, drog spetsarna af sina ofantliga löskragar (Bob Cratchits egendom, men högtiden till prydnad öfverlemnade åt hans son och arfvinge) långt in i mungiporna, fröjdade sig öfver denna granlåt och längtade att få visa den på de fashionabla promenaderna. Derpå inkommo ytterligare två små Cratchits, gosse och flicka, och de förklarade högt, att de utanför pastejbagarns luktat stekt gås och känt igen sin egen. I försmaken af alla de läckerheter, som i dag skulle uppdukas, dansade de begge små omkring bordet och lyfte Peter Cratchit ända upp till taket, under det han (alldeles icke stolt, fastän han var nära att qväfvas i kragarna) blåste under elden, till dess potäterna började koka, hoppade i grytan och bultade på locket, för att tillkännage, att de ville bli upptagna och skalade.

”Hvar kan er far hålla hus?”sade fru Cratchit, ”och lille Tim sen? Och i fjor jul var också Martha redan kommen så här dags.”

”Här kommer Martha, mamma!” ropade en flickröst, hvars egarinna visade sig i det samma.

”Martha kommer, mamma! Martha kommer!” ropade de begge små Cratchits. ”Hurra, Martha, vi ha en gås, och en gås som duger, ska’ du tro!”

”Välkornmen, min snälla flicka!” sade fru Cratchit, ”så sent du kommer!” Och hon kysste dottern väl ett dussin gånger och tog i hjelpsam ifver hatt och sjal af henne.

”Det var mycket, som skulle göras färdigt i natt som var,” svarade flickan; ”och i dag ha vi stökat undan, mamma!”

”Nå ja, tänk inte på arbetet, så länge du är hos oss,” fortfor fru Cratchit. ”Kom, sätt dig har vid brasan och värm dig!”

”Nej, nej! der kommer pappa!” ropade de bägge små Cratchits, som öfverallt voro med. ”Göm dig, Martha, göm dig!”

Martha gömde sig, och in steg lille Bob Cratchit, fadern, och af hans yllehalsduk hängde åtminstone tre fot, fransarna oberäknade, ner framför rocken, som visserligen var ganska trådsliten, men utomordentligt väl borstad, för att stå i någon harmoni med dagen; lille Tim bar han på armen. Den stackars lille Tim hade en liten krycka, och hans små ben voro spända i en jernställning.

”Hvar är vår Martha? frågade Cratchit, i det han såg sig om i rummet.

”Hon kommer inte,” svarade fru Cratchit.

”Kommer hon inte?” upprepade fadern och blef rätt ledsen och bedröfvad, ty han hade burit lille Tim hela vägen från kyrkan och sprungit så fort som möjligt, blott för att snart få se sin Martha.

”Kommer hon inte på sjelfva Juldagen?”

Martha ville inte se honom ledsen, inte göra honom ledsen på skämt engång; hon kom derför redan nu fram från sitt gömställe bakom dörren och skyndade i hans armar, medan de bägge små Cratchits togo lille Tim och ledde honom ut i köket, för att han skulle få höra hur puddingen sjöng i kitteln.

”Nå, hur bar lille Tim sig åt?” frågade modern, sedan hon yttrat några skämtsamma ord om sin mans lättrogenhet, och denne af hjertans lust klappat och kysst sin dotter.

”Som en liten engel bar han sig åt,” sade fadern. ”Ibland sitter han tyst och tankfull, och sedan har han de underligaste infall. På hemvägen sade han sig hoppas, att folket sett honom i kyrkan och märkt, att han var en krympling, och det vore kanhända nyttigt för dem att vid Christi födelses fest påminnas om den, som gjorde de halta gående och de blinda seende.”

Fadern darrade lätt på rösten, när han sade detta, och hans röst darrade än mera, när han tillade, att lille Tim växte till både i förstånd och kroppskrafter.

Emellertid hörde man den lilla kryckan klappa mot förstugugolfvet, och lille Tim kom in, åtföljd af bror och syster, som ledsagade honom till hans stol vid elden. Under det fadern vek upp rockärmarna, – som om de kunnat bli mer nötta än de voro! – och i en skål tillagade en blandning af varmt vin och citroner, flitigt rörde om den och sedan stälde den vid elden, dock på någorlunda afstånd derifrån, så att den skulle hålla sig varm, – gick Peter tillika med de begge små Cratchits för att hemta gåsen, med hvilken de snart kommo tillbaka i procession.

Och nu blef det en beundran och ett rännande fram och åter, som om en gås varit den allra sällsyntaste fågel, ett befjädradt fenomen, mycket, mycket märkvärdigare än en svart svan; – och i Cratchitska huset var väl förhållandet ungefär ditåt. Fru Cratchit gjorde såsen, som på förhand stod tillreds i en liten panna, brännande het; master Peter kramade sönder potates med otrolig ifver; miss Belinda strödde socker på äpplesåsen; Martha dammade af de heta tallrikarna; fadern satte sig med lille Tim stilla i ett hörn, för att icke vara i vägen, och de bägge små Cratchits stälde stolarna i ordning för alla, men glömde dervid icke sig sjelfva, utan stälde sig som skildtvakter på sina platser och stucko sina skedar i munnen, så att de icke skulle skrika efter gås, innan ordningen att bli serverade kommit till dem. Ändtligen blef den framburen, och bordsbönen lästes. Derefter följde en djup tystnad, hvarunder modern uppmärksamt betraktade förskärareknifven, med hvilken hon ämnade stycka gåsen; när hon slutligen stötte gaffeln i bröstet på denna, och den doftande fyllningen trängde fram, höjde sig kring bordet ett allmänt mummel af förtjusning, ja, till och med lille Tim slog med knifskaftet mot bordet och ropade med sin klena röst ett svagt: hurrah!

Maken till gås hade aldrig funnits. Fadern sjelf sade sig knapt tro, att någonsin maken till gås blifvit stekt. Stekens mörhet, välsmaklighet, storlek och det goda priset derpå beundrades allmänt. Med tillhjelp af potates och äpplefyllningen räckte den för hela familjen; ja, modern anmärkte med stor glädje, när hon såg ett stycke af skrofvet ännu ligga qvar på fatet, att de icke en gång ätit alldeles upp fågeln. Alla hade ändå fått fullt upp, och synnerligast de unga Cratchits hade gjort sig ett godt mål. När Belinda bytt om tallrikar, gick fru Cratchit ensam ut, – hennes spända väntan kunde icke fördraga några vittnen, – för att lyfta puddingen ur kitteln och bära in honom.

Tänk om den ännu icke vore kokt! Om den fölle sönder vid upptagningen! Tänk, om någon klättrat öfver gårdsmuren, smugit sig in i köket och stulit puddingen, medan familjen lät sig gåsen väl smaka! De små Cratchits blefvo bleka som lik, när denna möjlighet antyddes.

Hurrah, hurrah! Ett stort ångmoln! Puddingen var lyckligt kommen ur kitteln. Det luktade som i en tvättstuga; det kom från serveten, hvari puddingen låg. Derpå luktade det på en och samma gång som i en matsal, som hos en pastejbagare och som i en tvättstuga. Det kom från puddingen. En half minut derefter kom fru Cratchit, rodnande och med ett stolt småleende på läpparna, in med puddingen, hvilken såg ut som ett marmoreradt kägelklot, var hård och fast, brann i en jumfru påtänd konjak och hade en qvist af julträdet instucken öfverst.

”En ypperlig pudding!” sade fadern, och derpå tillade han, att han ansåg den för det största mästerstycke i kokkonsten, hans hustru åstadkommit, allt sedan de blefvo gifta. Fru Cratchit anmärkte deremot, att nu, när stenen fallit från hennes hjerta, kunde hon gerna tillstå, att hon varit osäker, om hon tagit tillräckligt med mjöl till puddingen. Hvar och en hade någonting att säga om honom; men ingen sade eller ens tänkte, att han var bra liten för en så talrik familj. Det skulle varit både synd och skam, och hvarenda medlem af familjen Cratchit skulle blygts för att antyda någonting sådant.

Måltiden var förbi, bordet afdukades, platsen vid kaminen rensopades, och eld uppgjordes. Blandningen i skålen smakades nu och befans ypperlig; derpå lades äpplen och apelsiner på bordet och en hel eldskyffel med kastanjer stäldes på elden. Hela familjen samlade sig kring elden i en cirkel, som herr Cratchit sade, ehuru han dermed menade blott en half, och bredvid honom stod husets hela glasförråd, två dricksglas och ett haltande vinglas. Men dessa mottogo den heta drycken ur skålen lika bra, som om det varit guldbägare, och herr Cratchit skänkte i med glädjestrålande ansigte, medan kastanjerna muntert sprakade och sprucko sönder öfver elden. Derpå uppmanade fadern sin familj att dricka och sade:

”Rolig jul för oss alla, mina barn, och Gud välsigne oss!”

Hela familjen upprepade dessa ord och drack. Till slut ropade också lille Tim:

”Gud välsigne oss alla, hvar och en i sin stad!”

Han satt bredvid fadern på sin lilla stol, och fadern höll barnets vissna hand i sin, som om han älskade detta barn mer än de andra och ville ha honom hos sig, men fruktade att mista honom.

”Ande,” sade Scrooge med innerligt deltagande, sådant han aldrig förut erfarit, ”säg mig, om lille Tim kommer att lefva.”

”Jag ser,” svarade anden, ”en tom plats vid kaminhörnet och en liten krycka, som sorgfälligt förvaras. Om dessa skuggor icke i framtiden komma i andra förhållanden, skall gossen dö.”

”Nej, nej!” sade Scrooge. ”Ack nej, ande; säg att han skall lefva!”

”Om icke dessa skuggor i framtiden komma i andra förhållanden, skall ingen af mina bröder finna honom här,” svarade anden. ”Hvad betyder det? Vill han dö, så må han göra det och derigenom minskas den öfverflödiga befolkningen.”

Scrooge lät sitt hufvud sjunka, när han hörde anden upprepa hans egna ord; samvetet vaknade hos honom.

”Menniska,” sade anden, ”om du har ett menskligt hjerta i bröstet, så var tyst med slika onda ord, tilldess du funnit, hvad och hvar öfverflödig befolkning är. Vill du afgöra hvilka menniskor som skola lefva, och hvilka som skola dö? Måhända är du i Guds ögon mer ovärdig att lefva än millioner likar till detta den fattige mannens barn. O, att vi måste höra insekten på löfvet klaga öfver för mycket lif bland hans hungriga bröder i stoftet!"

Scrooge stod nedböjd inför den vredgade anden och fäste darrande sina ögon på marken. Men han lyfte dem skyndsamt, då han hörde sitt eget namn uttalas.

”Herr Scrooge!” sade Cratchit. ”En skål för herr Scrooge, som gifvit oss medlen till denna fest!”

”Gifvit oss medlen till denna fest?” inföll fru Cratchit, och en djup rodnad flög öfver hennes ansigte. ”Jag önskade han vore här. Jag skulle säga honom, hvad jag tänker, jag.”

”Min vän,” inföll Cratchit, ”barnen äro här, och det är jul.”

”Ja, och på juldagen,” fortfor hon, ”skall man dricka en skål för en så förhatlig, snål och hård menniska som Scrooge?! Du känner honom, Robert; ingen menniska känner honom bättre än du, stackars man!“

”Kära gumma,” svarade Cratchit mildt, ”det är jul.”

”Nå ja; för din skull och för julens skull vill jag deltaga i en skål för honom,” sade fru Cratchit, ”men icke för hans. Derför: måtte han länge lefva! Och rolig jul och godt nytt år! Han kommer säkert att bli mycket nöjd och mycket lycklig, det kan jag nog förstå.”

Barnen drucko likaledes Scrooges skål; men det skedde icke med den rätta hjertligheten och vänligheten. Lille Tim drack sist; men han frågade icke ett grand efter hela skålen. Scrooge var familjens buse, och nämnandet af hans namn kastade en dunkel skugga öfver den ljusa glädjen, så att goda fem minuter behöfdes, innan det obehagliga intrycket var utplånadt.

När detta ändtligen lyckats, voro de ännu tio gånger muntrare än förut, just emedan det var öfverståndet och det icke längre behöfde bli någon fråga om Scrooge. Fadern berättade, att han hade i sigte en plats för Peter, hvarigenom denne, i fall han lyckades erhålla den, skulle kunna förtjena fem shillings och sex pence i veckan. De bägge små Cratchits kunde icke låta bli att skratta, när de förestälde sig Peter som affärsman, och Peter sjelf tittade öfver sina höga kragar tankfullt in i elden, som om han rådgjorde med sig sjelf, huru han skulle använda den ofantliga summan. Martha, som arbetade hos en modehandlerska, berättade om hvad hon hade att göra, huru många timmar i sträck hon måste arbeta, och att hon nästa morgon ämnade ligga så länge som möjligt, för att en gång få riktigt sofva ut, emedan hon hela morgondagen skulle få stanna hemma. Hon berättade äfven, att hon för några dagar sedan sett en grefvinna och en lord, som ”var ungefär lika stor som Peter.” När Peter hörde detta, drog han upp kragarna ännu högre, så att man knapt såg någonting af hans hufvud. Emellertid gjorde kastanjerna och glasen sin rund, och emellanåt sjöng lille Tim en liten visa om ett barn, som kommit vilse och vandrade omkring i snön, ty Tim hade en liten vemodig röst och sjöng alldeles inte illa.

I allt detta låg ingenting synnerligen märkvärdigt. De utgjorde ingen vacker familj; föräldrarne och barnen voro på intet sätt väl klädda, deras skodon ingalunda vattentäta, och Peter tycktes godt kunna veta hur det såg ut hos en pantlånare, och det visste han äfven. Men de voro lyckliga och tacksamma; de älskade hvarandra och voro nöjda, och när de försvunno i fjerran och under dropparna från andens fackla, som han lät falla öfver dem, sågo ännu lyckligare ut, kunde Scrooge icke ta sina ögon ifrån dem, framför allt icke från lille Tim, ända till dess de voro alldeles försvunna.

Det hade blifvit mörkt och snöade duktigt, och under det Scrooge med anden skred igenom gatorna, gnistrade och lyste stora eldbrasor i alla kök och rum, så att det var en lust och glädje att se på. Här såg man i det fladdrande skenet förberedelser till en vänskaplig måltid, pannor, grytor, kittlar ångande och hväsande på och framför elden samt mörkröda gardiner, hvilka just nu drogos igen, för att utestänga mörkret och kölden. Der sprungo alla barnen i ett hus ut i snön, för att möta sina gifta systrar, bröder, kusiner, onklar och tanter, och först få helsa på dem. Der såg man skuggor röra sig bakom fönstren, förmodligen gäster, och här trippade en grupp af nätta flickor, beslöjade och inbyltade i varma kappor, samt oupphörligt pratande, med lätta steg till ett hus i närheten, och ve de unga, ogifta män, som sågo dessa täcka varelser hoppa in öfver tröskeln.

Att döma efter antalet af dem, som skyndade till bekanta, hade man kunnat tro, att ingen enda stannat hemma, för att helsa de besökande välkomna; och likväl väntade man främmande i hvarje hus och i hvarje kamin sprakade muntert den trefliga brasan. Hur fröjdade sig icke julens ande deröfver! Han blottade sitt breda bröst och öppnade sin stora hand, sående med denna ut glädje öfver alla. Till och med lykttändaren, som sprang framför dem på den mörka gatan och var högtidsklädd, för att tillbringa aftonen hos goda vänner, smålog hjertligt, när han gick förbi anden, ehuru han visst icke hade någon aning om, att julens ande var honom så nära.

Och nu stodo de, utan att anden förut yttrat någonting derom, på en öde hed, der ofantliga röda stenmassor lågo kringströdda, som om der vore en begrafningsplats för jättar, och öfverallt framporlade vatten, eller skulle åtminstone ha gjort det, om det icke frusit till is. Ingenting växte der annat än mossa och ginst och kärft, torrt gräs. Längst bort i vester hade den nedgående solen qvarlemnat en eldröd strimma, som för ett ögonblick lyste öfver ödemarken, men sjönk allt djupare och till slut försvann i den svartaste natts täta mörker.

”Hvar äro vi?” frågade Scrooge.

”På ett ställe, der bergsmän bo, som arbeta i jordens inre,” svarade anden. ”Men mig känna de. Se hit!”

Ur fönstret till en koja skimrade ett ljussken, och de skredo rakt fram deremot, gingo sedan genom väggen af ler och sten och funno ett gladt sällskap församladt kring brasan: en gammal, gammal man och en hustru med sina barn och barnbarn och ännu en generation, alla högtidsklädda. Den gamle mannen sjöng med en röst, som sällan förmådde öfverrösta vindens tjut, då den strök öfver den öde heden, en julvisa, som varit ganska gammal redan när han var barn, och litet emellan instämde de öfriga i chorus. När alla höjde sina röster, sjöng äfven den gamle högt och gladt; när de tystnat, fortsatte han med mattare röst.

Här dröjde anden icke länge, utan uppmanade Scrooge att fatta i hans mantel, och så ilade han fram öfver heden, – hvarthän? Det var väl icke till hafvet? Jo, till hafvet. Scrooge såg till sin fasa, när han kastade en blick bakom sig, landets ända, en hemsk klipprad, breda ut sig bakom dem, och hans öron döfvades af vågornas dån, när de brusande och skummande bröto sig mot de hålor, de sjelfva urgröpt, och i sitt raseri tycktes vilja undergräfva jorden.

På ett klippref, ungefär en mil från stranden, hvilket hela året om öfverspolades och piskades af de skummande böljorna, stod ett enstaka fyrtorn. Kring dess fot hängde sjögräs i långa festoner, och stormfåglar, burna af vinden, liksom sjögräset af vattnet, fladdrade kring tornets spets, liksom vågorna sköljde dess fot.

Men till och med här hade två män, som skötte fyren, tändt en julbrasa, som ur den trånga fönstergluggen på muren kastade ett klart ljussken öfver det askgråa hafvet. De räckte hvarandra sina hårda händer tvärt öfver bordet, vid hvilket de sutto, önskade hvarandra rolig jul och drucko sin grogg. En af dem, den äldre, hvars anlete var brynt af stormar och regn och genomfåradt af ärr, stämde upp en kraftfull sång, som i ensamheten öfverröstade sjelfva stormen.

Och åter ilade anden bort, fram, fram öfver det dunkla, böljande hafvet, allt längre och längre, till dess de slutligen långt ifrån alla kuster, såsom han sade till Scrooge, stannade på ett skepp. De stodo bredvid rorgängaren vid rodret, bredvid utkiken vid bogen, bredvid officerarne på vakten. Alla voro mörka, spöklika skepnader; men hvar och en af dem gnolade på en julsång eller hade jultankar eller talade sakta med sin granne om någon upplefvad julhögtid. Hvar och en ombord på skeppet, antingen han var vaken eller sof, var god eller ond, hade på denna dag för alla andra haft ett vänligare ord än på någon annan dag af året, hade på sitt sätt deltagit i denna dagens högtid och tänkt på dem, som voro honom dyrbara och fjerran ifrån honom, men hvilka säkerligen denna dag också tänkte på honom.

Med stor förvåning hörde Scrooge, under det han lyssnade till vindens hvinande och tänkte efter, hur hemskt det vore att i det ödsliga mörkret ha blott några plankor emellan sig och det okända djupet, – med stor förvåning hörde han någon skratta af hjertans grund. Och ännu mer förvånades han, när han i den skrattandes röst igenkände sin systersons, och sjelf plötsligt befann sig i ett klart, upplyst, trefligt rum, såg anden stå bredvid sig och med ett vänligt leende på läpparna gå fram till hans systerson.

”Ha ha ha!” skrattade Scrooge’s systerson, ”ha ha ha ha!”

Känner ni händelsevis, ehuru det knappt torde vara möjligt, någon, som är ännu mer välsignad med skrattlust än Scrooge’s systerson, så visa mig den vänskapen att göra mig bekant med honom; jag skulle gerna vilja känna honom och gåfve mycket för den bekantskapen.

Det är en god inrättning, att icke allenast sjukdomar och bekymmer äro smittande, utan att ingenting i verlden smittar så lätt som skratt och glädje. Under det att Scrooge’s systerson skrattade så der riktigt af hjertans grund, höll händerna i sidorna, vaggade med hufvudet och gjorde de allra kostligaste grimaser, började äfven hans hustru skratta, och de församlade vännerna kunde icke heller låta bli att instämma i den muntra skrattsalvan.

”Ha, ha, ha, ha, ha, ha!"

”Han sade: önska folk god jul är struntprat; så sant jag lefver, sa’ han inte det!” berättade Scrooge’s systerson. ”Och han trodde det också.”

”Så mycket större skam är det för honom, Fredrik,” svarade hans hustru förtretad. – Gud välsigne qvinnorna; de göra aldrig någonting till hälften och ta allting allvarsamt.

Den unga frun var vacker, rätt vacker, täcka gropar i de blomstrande kinderna, en liten fin mun, som tycktes vara skapad för kyssar, hvilket den också tvifvelsutan var, åtskilliga små gropar i hakan, som smälte ihop till en, när hon log, och det mest solvarma ögonpar, någon kunde önska i ett ansigte; med ett ord, hon var den täckaste, älskvärdaste lilla hustru, en man någonsin kunnat begära.

”Han är en gammal narr till gubbe,” fortfor Scrooge’s systerson, ”det kan ingen menniska neka; men han är inte på långt när så hygglig som han kunde vara. Hans fel straffa emellertid sig sjelfva, och derför har jag ingenting ondt att säga om honom.”

”Han måtte vara mycket rik, Fred,” menade den unga frun; ”åtminstone har du sagt så.”

”Hvad har han för nytta af sin rikedom?” frågade hennes man. ”Han har ingen glädje af den. Han njuter inte af den, har inte ens det nöjet att kunna tänka – ha ha ha! – att han en gång skall göra oss lyckliga dermed.”

”Jag har inte något tålamod med honom längre,” anmärkte den unga frun, och hennes systrar och alla de andra damerna voro af samma tanke.

”Men det har jag,” yttrade systersonen. ”Det gör mig ondt om honom, och jag skulle inte kunna vara förtretad på honom, om jag än ville. Hvem är det, som lider af hans elaka lynne? Ingen annan än han sjelf. Nu har han fått i sitt hufvud, att han inte skall tåla oss, och derför kommer han inte och äter med oss. Hvad blir följden deraf? Inte är det någon fin middag han går miste om.”

”Han går miste om en rätt god middag, skulle jag tro,” svarade den unga frun. Deri instämde också alla de andra, och att de voro kompetenta domare deröfver, låter ej bestrida sig, alldenstund de nyss spisat, nu med desserten på bordet samlat sig omkring kaminen och låtit tända ljus.

”Nå, det är rätt roligt att höra det,” fortfor Scrooge’s systerson; ”men jag litar inte synnerligen mycket på en ung matmors ord. Hvad menar du om saken, Topper?”

Topper hade uppenbarligen godt öga till en af unga fruns systrar, ty han svarade, att en ogift man vore en olycklig bannlyst, som icke hade rätt att hysa någon åsigt i slika frågor. Unga fruns syster, den frodiga med spetskråset, icke den andra med rosorna vid barmen, rodnade vid dessa ord.

”Nå, men låt oss höra slutet, Fred!” sade frun och slog ihop händerna. ”Aldrig blir det någon ända på något, som han tar sig till, min herr pratmakare!”

Scrooge’s systerson skrattade på nytt, och som ingen kunde akta sig för smittan, ehuru den frodiga system till och med försökte med luktvatten, följde de andra snart hans exempel.

”Jag ville bara säga,” fortfor Scrooge’s systerson, ”att han går miste om några glada timmar, hvilka skulle göra honom rätt godt, och det bara för att han inte vill tåla oss och inte roa sig med oss. Det är säkert, att han i oss förlorar ett gladare sällskap än han kan ha af sina egna tankar i det nedrökta kontoret eller i sina dammiga rum. Men jag tänker bjuda hit honom hvartenda år, han må tycka om det eller inte, ty jag tycker synd om honom. Han må göra narr af jul ända till sin saliga hädanfärd; men han skall och måste få en bättre mening om denna högtid, då han hvarje år ser mig komma med glad min och hör mig fråga: ”Nå, onkel Scrooge, hur står det till?” Och om det också bara försätter honom i stämning till att testamentera sin stackars bokhållare en femtio pund, så är det ändå bättre än intet; och jag tror, att jag gjorde honom en liten smula mjuk redan i går.”

Nu skrattade de andra åt, att systersonen inbillade sig, det han gjort Scrooge vek om hjertat. Men som han var en godhjertad menniska och icke så noga tänkte på, hvad de egentligen kunde skratta åt, skrattade han sjelf med och lät buteljen göra sin rund.

Efter téet gjordes musik, ty de voro en musikalisk familj, och de förstodo sin sak, när de sjöngo en stump, synnerligast Topper, som kunde dra till med den yppersta bas, utan att ådrorna i hans panna svälde upp eller ansigtet blef eldrödt. Unga frun spelade harpa rätt bra, och bland annat utförde hon en liten enkel visa (en bagatell, som man kunde lära sig hvissla på ett par minuter), hvilken ofta sjungits af den flicka, som förde Scrooge ur skolan, såsom anden nyligen visat honom. När dessa toner ljödo, såg Scrooge åter i tankarna för sig allt det, som anden visat honom; han veknade allt mer och mer och menade, att, om han i forna år oftare hade fått höra den visan, skulle han måhända också ha sträfvat efter lifvets lycka för sin enskilda del och odlat henne med egna händer.

Men hela aftonen tillbragtes icke med musik. Efter en stund började sällskapet leka pantlekar, ty det är alltid uppfriskande att bli barn på nytt, synnerligast vid jultiden, då kristendomens höge stiftare sjelf var ett barn. Först kom blindbock, det var en naturlig sak. Men jag tror lika litet, att Topper var verklig blindbock, som jag tror, att han hade sina ögon i stöflarna. Enligt min oförgripliga tanke spelade Topper och Scrooge’s systerson under ett täcke, och förmodligen var julens ande med i hemligheten. Hade hans ögon verkligen varit riktigt förbundna, så skulle han aldrig kunnat ta så noga reda på den frodiga systern med spetskråset, som han nu gjorde. Han stötte omkull eldgaffeln, föll öfver stolarna, rusade rakt mot pianot, vecklade in sig i gardinerna; men alltid följde han den muntra flickan, hvart hon än gick. Han visste alltid hvar den frodiga systern var, och ingen annan än henne sökte han få fatt på. Om någon rent af sprang honom i händerna, som många gjorde, så låtsade han visserligen, som om han sökte hålla fast dem; men det låtsade han bara, det kunde alla se, ty i nästa ögonblick förföljde han åter henne. Deremot protesterade hon också flere gånger och bedyrade, att det icke gick rätt till, och det gjorde det verkligen icke heller; men när han slutligen fick henne fatt, när han trots frasandet af hennes sidenklädning och alla hennes försök att komma undan, stängt in henne i en vrå, hvarur det var henne omöjligt att komma ut, då bar han sig riktigt tölpigt åt, ty han bedyrade, att han icke visste hvem hon var, utan påstod sig behöfva vidröra hennes hår och ytterligare öfvertyga sig derigenom att han fick ta på en viss ring på hennes hand och en viss kedja på hennes hals. Säkerligen sade hon honom också allvarsamt sin mening öfver dylika friheter, ty när en annan som blindbock trefvade omkring med förbundna ögon, stodo de och hviskade ifrigt med hvarandra bakom en gardin.

Unga frun deltog icke i blindbocksleken, utan satt beqvämt i en stor länstol med en pall under fötterna i ett hörn, der Scrooge och anden stodo tätt bakom henne. Men i de andra lekarna, synnerligast vid pantlösningen, deltog hon lifligt och fördunklade i gåtleken genom sin qvickhet alldeles sina systrar, hvaröfver hennes man var mycket förtjust, och likväl voro systrarna rätt skarpsinniga flickor, hvarom Topper kunnat upplysa, om man frågat honom. Der voro väl en tjugu personer, unga och gamla inberäknade; men alla lekte med, till och med Scrooge lekte med, ty i den ifver, hvarmed han följde leken, glömde han stundom, att hans röst icke hördes af de samlade, och ropade derför ut, hvad han hittade på. Och ofta var det riktigt, ty Scrooge var icke något dumhufvud.

Anden gladde sig åt att se honom i denna sinnesstämning och såg på honom med så vänliga blickar, att Scrooge fattade mod och som ett litet barn bad honom om tillstånd att få stanna qvar, tilldess gästerna aflägsnade sig. Men detta förklarade anden för omöjligt.

”Nu kommer en ny lek,” sade Scrooge; ”blott en halftimme, ande, blott en halftimme.”

Det var en lek, som hette ”Ja och Nej”. Scrooge’s systerson skulle tänka på någonting, som de andra skulle gissa. På frågorna svarade han blott med ja och nej, allt efter som saken var till. Genom de lifliga frågor, som kastades kors och tvärs, kom så mycket i dagen, att han tänkte på en varelse, en lefvande varelse, en tämligen obehaglig, otillgänglig varelse, en varelse, som stundom brummade och morrade, stundom talade, som lefde i London, löpte fram och tillbaka på gatorna, men icke visades för penningar, icke leddes af någon, icke fans i något menageri, icke såldes på något torg, icke slagtades, var hvarken en häst eller åsna eller ko eller tjur eller gris eller katt eller hund eller tiger eller björn. Vid hvarje ny fråga, som förelades honom, utbrast Scrooge’s systerson i ett nytt skratt och skrattlusten kittlade honom till slut så, att han icke kunde hålla sig stilla på soffan, utan slängde och sprattlade med benen. Slutligen ropade den frodiga systern, som anfölls af en dylik skrattparoxysm:

”Jag har det, jag vet hvad det är, Fred! Jag vet hvad det är!”

”Nå, hvad är det?” frågade Fred.

”Din onkel Scro-o-o-o-oge!”

Och onkel Scrooge var det, och alla förundrade sig, ehuru några gjorde den invändningen, att Fred bort med ”ja” besvara frågan, om det var en björn, så mycket mer som ett ”nej” måst afleda deras tankar från mr Scrooge, om de verkligen hade tänkt på honom.

”Nu har han åter skaffat oss litet roligt.” sade Fred. ”och det vore otacksamt, om vi inte skulle dricka hans skål. Glasen äro fylda, och jag vågar derför proponera: en skål för onkel Scrooge!”

”Ja, onkel Scrooge’s skål!” upprepade alla.

”Glad jul och godt nytt år önskar jag den gamle mannen, han må vara hurudan han vill!” sade Scrooge’s systerson vidare. ”Han ville inte emottaga denna önskan af mig, men jag upprepar den ändå. Onkel Scrooge!”

Onkel Scrooge hade oförmärkt blifvit så glad och lätt om hjertat, att han gerna druckit sällskapet till och i ett tal tackat detsamma, om äfven ohörbart; men anden lemnade honom ingen tid dertill. Hela taflan försvann under Fredriks sista ord, och Scrooge befann sig åter ute på vandring med anden.

De sågo mycket, de vandrade vida omkring, besökte mången boning och funno öfverallt glädje. Anden nalkades sjukbädden, och de sjuka blefvo gladare; han närmade sig menniskor, som måste kämpa mot olyckor, och med större förhoppning vunno de större tålamod; han framträdde till de fattiga, och för ögonblicket kände de icke sin fattigdom. I fattig- och sjukhus, i fängelser, i hvarje tillflyktsort för nöden och eländet, der den inbilska menniskan i sin lilla kortvariga myndighet icke hade stängt till dörren och slutit anden ute, öfverallt qvarlemnade han sin välsignelse och meddelade Scrooge goda lärdomar.

Det var en lång natt, om det verkligen var blott en natt, hvilket Scrooge nästan betviflade, emedan alla julhelgdagarna tycktes sammanträngda i den tid, han tillbragte med anden. Märkvärdigt var det också, att, under det Scrooge förblef oförändrad till sitt yttre, anden synbarligen blef äldre och äldre. Scrooge hade visserligen märkt denna förändring, men icke nämt något derom, förrän de lemnade en barnbjudning, der anden utbredt glädje bland de små. De stodo nu på en öppen plats; Scrooge såg, att andens hår blifvit grått, och frågade:

”Är en andes lif så förgängligt och kort?”

”Mitt lif på denna jord är mycket kort,” svarade anden, ”i natt når det sin gräns.”

”I natt?”

”I natt vid midnattstid. Lyssna! Tiden nalkas allt närmare.”

I detta ögonblick slog klockan tre qvart till tolf.

”Förlåt mig, om jag gör orätt i att fråga,” fortfor Scrooge, i det han fäste en uppmärksam blick på andens mantel; ”men jag ser någonting besynnerligt, någonting jag vet icke hvad, sticka fram under din mantel. Är det en fot eller en klo?”

”Det kunde väl kallas en klo, i betraktande af köttet som finnes derpå,” svarade anden; ”se hit!”

Under mantelns veck tog han fram två barn, eländiga, fula, utmagrade, olyckliga, fasaväckande barn. De knäföllo vid hans fötter och höllo sig fast i hans mantel.

”Menniska, se hit! se hit!” ropade anden.

Det var en gosse och en flicka, gula, utmagrade, höljda i lumpor, hungriga, men ödmjuka, krypande. Der ungdom och lif bort fylla deras drag och smycka dem med sina skäraste färger, der hade en kall och skrynklig hand, lik ålderdomens, förvridit och vanstält dem. Der änglar skulle ha tronat, der lurade djeflar och stirrade hotfullt. Ingen förvandling, intet urartande af menskligheten inom hela den hemlighetsrika skapelsens omkrets kan framalstra vidunder, blott hälften så fasaväckande.

Med fasa tog Scrooge ett steg tillbaka. Sedan han betraktat dem en stund, ämnade han säga, att det var vackra barn; men orden tystnade af sig sjelfva, de ville icke göra sig skyldiga till en så skriande lögn.

”Ande, äro dessa dina barn?” Mera var han icke i stånd att yttra.

”De äro menniskobarn,” svarade anden; ”de hänga sig fast vid mig, eftersom deras fäder förskjutit dem. Denne gosse är Bristen; denna flicka är Okunnigheten. Vakta dig för dem båda och för hela deras slägt; men framför allt vakta dig för henne, ty på hennes panna ser jag det stå skrifvet, som skall varda domen, om denna skrift icke blir utplånad. Förneken det!” utropade anden och sträckte ut sin hand mot staden. ”Talen ondt om dem, som säga er det! Tillåten det för edra skändliga syftemål och gören det värre! Och afbiden ändan!”

”Ha de ingen tillflyktsort, ingen hjelp?” frågade Scrooge.

”Fins det inga fängelser?” frågade anden och vände sig för sista gången till Scrooge med dennes egna ord. ”Fins det inga arbetshus?”

Klockan slog tolf.

Scrooge såg sig om efter anden och fann honom icke. När sista klockslaget ljudit, kom han ihåg gamle Jakob Marley’s förutsägelse; han lyfte sina ögon och såg en högtidlig skepnad, djupt beslöjad från hufvud till fot, lik ett töcken följa utefter marken och närma sig honom.

1. Vulg. för shilling. Bob är en förkortning af Robert.