Erik Grane/XXI.
| ← XX. |
|
XXI.
Kära vän!
Ditt bref har väckt så många underliga tankar hos mig, så många både glada och smärtsamma minnen. Först och främst tackar jag både dig och din hustru. Jag lefver så ensam här. Lätt att blifva bekant med människor har jag aldrig haft, och de jag här skulle hafva lust att närma mig, äro mestadels så unga, att jag ej kommer mig för. Ty du må tro att här växer upp ett yngre slägte, som ser litet annorlunda ut än bara för tre år sedan. Det händer nog, att de prata en del smörja, när ungdomsblodet kokar öfver. Frasen är så gammal i Sverige, att det vore underligt, om den ej skulle få några radikala barn, när den har så många konservativa. Men många af dem tänka alvarsamt och lefva därefter också.
Emellertid vill jag först och främst bemöta litet af själfva tonen i ditt bref. Det är naturligt att du nu känner din egen hälsa så starkt, att du liksom tar famnen fullt af alt, hvad du genomlefvat, och icke ser annat, än att altihop, godt som ondt, varit dig till godo. Och det kan ju hända, att så är. Det kan äfven hända, att om det nu stode dig fritt att göra om hela ditt lif ända från början, du ändå vid de vigtiga tillfällena skulle handla på samma sätt.
Jag mins, att jag en gång sagt till dig, att jag hällre vill hafva min sjukdom än mina pojkfantasier. Men frågan blir ändå, hur dessa skola botas. Vi kunde ej finna mer än ett sätt. Ty för oss har uppfostran gjort så litet. Men när uppfostran gör mer, och tidiga äktenskap blifva vanliga, då tror jag, att vi kunna hoppas. Moralen ensam förmår inte mycket när den har fakta emot sig. Det veta vi. Och det är inte alla, som gå igenom skärselden så lätt söm du. Därtill fordras aldeles som vid landtbruk pengar och pengar och pengar. Det är märkvärdigt, hur nära den sedliga frågan är förbunden med den ekonomiska. För min del tror jag, att högst få, så länge de äro unga, skulle föredraga det lösa ungkarlslifvet framför äktenskapet, bara de hade pengar. När de blifva äldre har vanan makt med dem, och giftermålet blir en tillfällighet, men ingen räddning.
Om mig själf är icke mycket att säga. För närvarande håller jag på med min afhandling, och så snart jag får den färdig, flyttar jag till Stockholm. Hvad där kan stå mig till buds, vet jag inte. Men man skakar starkt i fogningarna på vårt gamla undervisningsväsende, och — hvem vet? Kanske skall snart den dag komma, då man kan undervisa barn med godt samvete?
För resten är jag frisk. Doktorn har till och med sagt, att jag får gifta mig, om jag vill. Men jag tror inte, att jag kommer att begagna mig af den tillåtelsen. Det är för resten synd. Ty det lins vissa egenskaper hos mig, som gärna kunde bli fortplantade, om jag ska säga det själf. Men naturen är slösaktig, säger Peer Gynt. Och det har den då råd att vara.
Man blir icke glad af att ligga här i Upsala, och ändå skiljs jag härifrån med vänliga känslor. Man har altid en viss klockarkärlek för hvarje fläck af jorden, där man lefvat någon tid af sitt lif, allrahälst om denna tid haft någon särskild betydelse — vare sig i glädje eller sorg. Naturen har något storslaget sympatiskt, som öfvergår alla vänner och alla förtrogna. Hur jag håller af vägen ut förbi Observatorium eller gamla Karolinaparken! När jag går där, känner jag mig mera hemma, än jag gjort, sedan min mor dog. Hon förstod mig inte, när jag var gosse, men sedan förstod hon mig — åtminstone till en del.
Jag tror, jag håller på att bli helt melankolisk. Och då återkommer jag till mitt valspråk:
— Låt oss verka, medan dagen är. Natten kommer, då ingen verka kan.
Här har nog förändrat sig ett och annat, och som jag tror, till det bättre. Men det vigtigaste som händt, känner du till genom både tidningar och annat. Och jag förstår, att du törstar efter skvaller.
Men först vill jag säga dig en sak, som är den enda, hvilken gör mig riktigt melankolisk för egen del — nu mera. Jag skulle vilja bli lärare i något slags modern almoge- eller arbetarskola. Det fins ingen, säger du. Grodt. Som du vet, har jag ärft litet pengar efter min mor, och jag skulle väl alltid kunna få en i gång, och jag tror, att den skulle stå sig. Men jag känner alt mer och mer, att det duger jag inte till. Den bildning, jag förvärfvat mig, som hvilar på Darwin och mynnar ut i Spencer, den kan vara bra för mig. Men den duger inte för menige man, åtminstone inte ännu. Katekesen duger inte häller. Men hvad är det som duger? Ja, säg det, den som kan. Jag är nu trettio år, och det är för sent att börja på ny kula igen. Men jag kan inte med den art af kunskaper, som jag besitter, göra mig nyttig för de klasser af människor, som jag hälst skulle önska gagna. Och så får jag kasta mig in i det högre skolväsendet och öka summan af bildning hos dem, som redan hafva nog, d. v. s . lägga ännu flere stenar till muren, som skiljer fint folk från fattigt. Och det är bittert att tänka på ibland. Men nog och mer än nog om det, som Hamlet säger.
Nu till skallret.
Norström har blifvit kurator. Han är ännu mera solid och slätstruken, än han någonsin varit. Sin licentiat har han tagit, och ligger och skrifver på en afhandling i nordiska språk. Han har goda utsigter för framtiden och lär vara predestinerad till docent. Sist jag såg honom, gjorde det mig ändå ondt om honom. Du vet, att jag altid sade, att han skulle bli konservativ, fast han i början var så god vän med oss, och pratade efter våra tankar. Men sist jag såg honom, var samma dag, han tagit examen. Han såg så gammal ut och så trött. Mot mig är han stram och tillbakadragen, och vi träffas sällan. Det passar ej för en person i hans stälning att ofta synas ute med en man af mina tänkesätt.
Hultin ligger och läser på licentiaten i de båda filosoferna. Det tredje ämnet har han inte bestämdt sig för än. Han har börjat få starka tvifvel angående Boström och lär ha satt hela filosofiska föreningen i rörelse, när han häromdagen uppträdde med ett föredrag om föuttsättningarna för viljans s. k . frihet. Lars Johan skakade på hufvudet, när han fick höra det, och sade för hundrade gången, att han visse, att Hultin var en djäfvel i filosofin. Det tror jag, Lars Johan får rätt i, och filosofiska fakulteten tycker säkert detsamma.
Mins du Abrahamson? Han, som gick på skrala ben och kallade sig för en äldre landsman. Han har börjat läsa på presten. När krediten tog slut för honom, lånade han sig en vacker dag en snygg rock och gick upp till föreståndaren för det alra kristligaste studenthemmet och frågade, om han inte kunde komma in där. Föreståndaren skakade på hufvudet och menade, att där tog man inte emot andra än teologie studerande. Då svarade Abrahamson med ett trött leende, att han nu hade studerat teologi ett helt år. Och för sex år se’n hörde han alla teologiska föreläsningar. Han var en stor syndare, det sa’ han, att han visste, och han hade länge stått emot nåden. Men nu hade gud funnit honom, och han hoppades, att föreståndaren icke skulle stöta honom bort.
Föreståndaren såg på honom och tyckte förmodligen, att han hade utseendet för sig, samt lofvade tänka på saken. Och så kom Abraham son på studenthemmet, och där läser han novum ihop med en mager, blåögd bondpojke, som har långstöflar och är styf i »den häliga skreft». Men alt ibland smyger han sig ut och lönnsuper på gamla Åkerstens, och då lefver han lifvet och svär och springer efter fruntimmer. När han se’n kommer hem och mår illa, då talar han om anfäktelser, och säger, att »köttet är svagt», samt att »den rättfärdige faller sju resor». Men jag tror, att han har kommit öfver den siffran.
Ja, Randers, ja. Han är docent i romersk rätt, och man hviskar om, att han har förbindelser ända upp till tronen. Tillsammans med professorskan Ranke har han bildat en literär förening, bestående af både herrar och fruntimmer, där man håller diskussioner i literatur och söker motarbeta osedliga tendenser. Han är allenastyrande i juridiska föreningen och är misstänkt för att skrifva akademiskt-politiska ledare i tidningarna. Om ett par år kommer han troligen att uppställa sig som intelligensens riksdagsmannakandidat.
Och Don Juan på Hagalund, eller som han nu kallas häradshöfding Berling. Han har fått domsaga på landet och är gift och har ett barn samt väntar flere. Han bor bara en mil från stad och lär redan vara oumbärlig i societeten vid alla sälskapsspektakel, baler, slädpartier och kungliga namnsdagar.
Ling har försvunnit. Om det är för att man nu snyggat upp »Djurgården» eller af andra orsaker, det vet ingen. Men man misstänker, att han är uppfångad af någon konservativ skandaltidning, som gjort hans dåliga affärer till sina.
Lars Johan har tenterat i två betyg till medicine kandidaten. När han var uppe i tentamen första gången, dröjde han så länge med svaren, att professorn blef otålig och utbrast: »Hvad fan gör herrn så länge?»
»Det var väl helvete, ska jag inte få tänka?» sa’ Lars Johan.
Han säger att han tar examen om tre år. Då tänker han slå sig ner på landet, därför att det är så bråkigt här i sta’n. Han tycker inte om Upsala, säger han. Här är ingen gask längre. Folk kommer hit och ta examen, innan man hunnit bli bekant med dem. När de unga medicinarna fått i sig en fattig halfbutelj punsch, gå de ner på »Asis» igen, och när de varit där, gå de hem för att byta om kläder. Det är djäfla onödigt, säger Lars Johan.
För öfrigt träffade jag honom här om dagen. Han var vid dåligt lynne och utöste sitt hjärtas tankar för mig. »Jag önskar», sade han till sist, »att jag vore gift, och min hustru vore död, och jag hade barn, som kunde försörja mig». För min del tror jag, att han ej är ensam om detta ideal. Det är bara inte alla, som kunna uttrycka det så bra.
Ja, här har du litet af skallret. Det är mycket, som är sig likt, men mycket har blifvit annorlunda. Och mer blir det. Kanske få vi än en gång dricka med hvarandra som däruppe på ditt rum och säga, att nu har det kommit. Detta mångtydiga det, som vi alla hoppas på, hvar på sitt sätt.
Hälsa din hustru och lef väl. Din vän
P. S. Du kan inte tro hvad det är vackert nu i Flusterpromenaden och Karolinaparken. Träden stå röda och gula, och den klaraste sol skiner på den frostbitna marken. Men jag är i alla fall glad att få komma bort, ty här är jag rädd för vintern.