Farmor och vår Herre/Kapitel 06

←  Kapitel 5

Farmor och vår Herre av Hjalmar Bergman Kapitel 6

Kapitel 7  →

Ja, de Borckarna! Vart tog de vägen? Först voro de som ett stim: omöjligt att skilja den ene från den andre. Skolmamsellerna från tapisserimamsellerna. Köpmannen från direktören. Sanna Borcks från Johannisbergs-Borcks. Den var som en härva, släkten, en väldig tuva snärjgräs och den låg i hennes väg. Här kommer jag aldrig fram, tänkte bondtösen. Det är för stort och för tätt och för mäktigt för mig. En riktig storskog till släkt.

Och så var det ingen storskog alls. En hop människor, som var och en sysslade med sitt och som ibland stimmade samman för att sorla och susa och sno sig om varandra. Du är ta mig tusan en Borck du, det är du. Vi är Borckar båda två, allesammans! Snälla och hyggliga människor, redliga och välvilliga. Och sedda från insidan hade de sina särmärken, som skilde dem ut från det Borckska. Direktören hade en sur mage. Han var räntmästare men kallade sig direktör till åminnelse av en hänsoven bank, som han grundat. Han var den sure, fick uppstötningar efter de bästa middagar, klandrade såsen, morrade vid spelbordet, mumlade obegripliga svordomar och hotelser, när han gick för sig själv och funderade. Vart tog den vägen? Jo, en morgon låg han under sin säng, stendöd. Hushållerskan fann honom. Varför låg han under sängen? Det var frågan. Han har levat i femtio år, en man, en ämbetsman, en direktör, grundare av en bank. Glömt och tomt, som om det aldrig varit. Men varför kröp han under sängen? Det är en gåta.

Vart tog de vägen? Tapisserimamsellerna försvunno spårlöst. Ingenting finns kvar, inte ens begravningen. Någon gång måste man ju ha följt dem till kyrkogården, men det finns ingen gnista kvar av minnet. Ingenting. Jo, verkligen; några kuddar, ett par lampskärmar. Ack kära du, den där är gammal, den köpte jag redan hos mamsellerna Borck. Å herregud, så länge sen! De finns kvar som en tidsbestämning rörande två lampskärmar och några kuddar.

Och Axel, köpmannen vid Storgatan? Han hade fyra barn, tre flickor och en pojke. Vart tog de vägen? Adressen finns kanske i någon gammal almanack. Själva finns de inte. Och hur kunde de oräknade barnen på Sanna och Johannisberg försvinna? De hörde likväl den Borckska gården till. Åtta Sannabarn och fem Johannisbergsbarn bodde i barnkamrarna, naturligtvis inte alla på en gång. Den första Sannapojken, Nils Borck, började storskolan och kom under faster Agnes vård anno 66, den siste Johannisbergspojken, Nils Sunesson (modern född Borck) tog studenten våren 88. De fördelades således på tjugutvå år, men under hela sjuttitalet var det aldrig mindre än fyra barn i vardera kammaren. De kommo om höstarna, bruna och bråkiga, doftande av klöver och skog som ungboskap. De ryckte av sig mössorna, så att skärmarna brakade, och fanns inte mössan på, ryckte de sig i luggen. Flickorna stöpte jämt så djupt att kjortelkanten nådde golvet. Det var rara barn och Agnes tyckte om dem. Hon tyckte om alla barn. Hon höll på ordningen men inte alltför pedantiskt. Vinden hade barnen för sig. Där fanns duvor och småfåglar, ekorrar och igelkottar, snokar och vita råttor, marsvin och kaniner, kattugglor och skator. En gång fanns där en getabock och en gång en örn, dock endast för kortare tid. Jonathan var strängt förbjuden att beträda vinden. Ibland kunde man råka ut för överraskningar. Allt sådant hölls hemligt.

Vad blev det av dem? Någonstans finns de. Nils Sunesson är i Amerika. Tre gånger om året skriver han till faster Agnes. Han har stött på andra Borckar där ute, helt och hållet försvunna Borckar. En gång har han mött Nathan Borck, en annan gång hört talas om honom.

Sannabarnen och Johannisbergsbarnen gjorde sitt till att Agnes blev räknad bland släkten. Borckarna släppte henne inte genast in på livet. Det fanns hemligheter, som förblevo hemligheter. Vissa samtal avbrötos, då hon steg in i rummet. Det kändes en smula förargligt, allra helst hon visste, att hemligheterna inte voro några hemligheter. Gud och hela världen kände dem, men hon skulle hållas utanför. En gräns skulle det finnas. Den markerades också på ett annat sätt. Övriga fruntimmer i släkten kallades vid namn, när de icke fastrades eller mostrades. Agnes fick heta lilla svägerskan. Svärfar själv kallade henne »lilla svägerskan». Barnkammarregementet stärkte hennes ställning. Hon kom minsann i besittning av otaliga Borckska hemligheter, färska och betydelsefulla. Mammorna på Sanna och Johannisberg våndades i bitter jalousi. Men de krusade henne övermåttan. Hela släkten krusade lilla svägerskan.

Riktigt ingift blev hon först i början på sjuttitalet, då söndagsmiddagarna förlades till Borckska gården. Kommerserådet hade fyllt åttio år och man kom plötsligt på den tanken, att han inte orkade hålla söndagsbord. Att han alltjämt orkade äta fyra feta rätter, behövde man inte betvivla. Han var rödblommig och finhyllt som en sjuttonåring. Han hade alla tänder i behåll så när som på en hörntand och en framtand utslagna vid det beryktade gesällupploppet anno 12. Eljest var han felfri. För de storätande Borckarna var det ett under och en ständig orsak till beundran att gubben aldrig behövde laxera. Inte ens vid helgerna. Han åt till fyllnad, smalt vad han åt, smålog och sov. Han var vacker och dum. Till sist blev han stum. Han nändes inte öppna munnen till tal, som sannerligen är en fåfänglighet. Gud ske pris! sa han. Gud ske pris, lilla svägerskan! Behöver man säga mer? När allt är som det ska vara.

Man fick för sig, att han inte orkade hålla söndagsbord. Familjemiddagarna förlades till Borckska gården. Verkliga orsaken var väl den, att Borckarna tyckte om sin gård. De kunde aldrig se den för ofta, de vandrade tryggt genom alla rummen och skulle något få vara i fred, måste det stängas med nyckel. Söndagsmiddagarna utplånade gränsen mellan bondtösen och släkten. Hon var en hjärtans människa, vad maten beträffar. En god kvinna lagar god mat. Hon kan inte annat. Även om satan tillstaddes att taga sitt säte i hennes lekamen, skulle hon inte kunna fördärva såsen. Han skulle kanske göra henne till tjuv eller lögnerska eller äktenskapsbryterska, men vid spiseln skulle han förlora sin makt. Agnes blev ett helgon, hon helgade vilodagen. Borckarna gingo i högmässan, sjöngo psalmer och lyssnade till prosten i ostörd andakt. De stördes icke som så ofta förr av en orolig tanke på middagen. Den var en ljuv förvissning. Blev predikan över hövan lång, kändes det blott som en hälsosam späkning. Människan lever icke av bröd allena. Hon behöver späka sig, hon behöver Ordet. Skulle hon få vänta en halvtimme eller en timme på middagen, så gör det henne bara gott, innerligen gott.

Och efter middagen kaffet, punschen, cigarrerna. De feta tunga punschångorna flöto genom rummen och över dem svävade röken som skyar på himmelens fäste. Allt var ganska gott. De bekväma stolarna, kristallkronans glitter, som, då man intog en behaglig ställning, föll rakt i ögonen och stillade tankarna, den ljumma luften, gatans söndagstystnad, köttet i magarna, som långsamt och ostört förvandlades till blod och märg. I morgon blir det en satans dag, men i dag är det helg.

Och Jonathan! Han var förunderligt trivsam att se på, liten och lätt, finurlig och nätt. Inte riktigt riktig men en gruvligt beskedlig människa, som man hjälpte efter bästa förmåga. Gjorde affärer, gubevars, goda affärer nu igen. Men i alla fall lite lustig, smårolig, lagom. Jonathan! Hur är det? Har det hörts något av? Jag tycker, att lilla svägerskan — vasa? Har hon inte blivit lite fet på sistone?

Lilla svägerskan kommer in. Hon sitter inte alltför gärna och inte alltför länge i förmaket bland fruntimren. Det är egentligen skolmamsellerna som besvära henne. Lärdomen har det med sig, att den kräver utrymme. Den kan inte hålla sig på sitt rum. Ligger det en oskyldig bilderbok på ett förmaksbord tar lärdomen den i handom, demonstrerar, förklarar, frågar. Vet Agnes, vad den här vackra tavlan egentligen föreställer? Odin ja! Det står inunder. Men vem var egentligen Odin? Har Agnes lagt märke till de båda korparna? Vet Agnes, vad de hette?

Vad de hette! Hon svarar, att hon aldrig tänkt ropa på dem. Tänker inte heller.

Hon går in till herrarna och frågar, om hon ska duka spelborden. Och hon kommer alldeles lagom, på ögonblicket. Det är en vetenskap det med, att veta rätta ögonblicket. Maten har satt sig, punschen börjar bli för söt, blod och märg ha redan bildats i en mängd, som kräver förbrukning, rörelse, gärning. Hökaren spänner ut bröstet, kröker armarna, så att musklerna bilda kuddar under det svarta klädet. Han reser sig och tar lilla svägerskan om livet, hårt, ty han är en kraftig karl och ungkarl. Hon vränger sig ifrån honom och ger honom en armbåge som känns tvärs igenom kroppen. Det är behagligt.

Hökaren är en väldig viraspelare. Han spelar med bror Axel, köpmannen, och med direktören. Köpmannen är också en stor spelare, mindre djärv, betänksam, behärskad. Men det är i alla fall direktören, som går hem med spelkassan. Han vinner, därför att han spelar som ett kräk. Hur spelet än ligger, spelar bröderna mot varandra. Vinna betyder ingenting, bara inte bror Axel vinner. Direktören tar hem, det är honom väl unnat. Han är fattig.

Hökaren har sitt lynne. Rätt vad det är springer han upp, dansar och brummar. Nej, förbanne mig! Nu får det vara slut! Jag säger inte, att du är en fähund. Det säger jag inte. Men förbanne mig, om du inte liknar en fähund! Och han går ut i förmaket och dunsar ned på minsta kanapén, som skriker av skräck. Usch! säger han. Usch, usch, usch! Damerna lägga från sig album och fotografier. Emelie säger: Du kommer att dö av slag, Gustav. Jag? skriker han. Nej, förbanne mig om jag dör av slag! Och han återvänder till spelbordet i rättan tid för nästa givning, stjälper i sig en toddy, fortsätter.

Amelie säger: Han kommer att dö på gatan.

Plötsligt skakas hela huset. Det dånar och brakar i murarna som av skorstenseld. Det är Johannisbergsbarnen och Sannabarnen som ramla nedför trapporna: först för vindstrappan, så för tvåvåningstrappan, så hamna de i en hög på förstugolvet. Agnes får himla brått, springer genom salen ut i förstugan, hinner dem i sista minuten. Hon är mån om deras uppträdande. Skick och fason. Mellan henne och dem finns en hel del frimureri. Men inför släkten! Hon borstar, jämkar, kammar luggar med fingrarna, snyter med underkjolen, petar naglar med saxen som hänger i silverked vid förklädsbandet. Nagelpetandet framkallar jämmerrop, som kvitteras med örfilar. Då dörren till herrummet öppnas, håller en välvårdad skara sitt intåg, två och två, röda och svettiga, doftande av allt möjligt men sansade och sedesamma. De tåga beslutsamt fram till farfar-morfar. Han sover och småler. Högra handen ligger på armstödet, de ta den i tur och ordning, skrapa med fötterna. Han halvöppnar ögonen och mumlar: Gud ske pris! Så gå de till spelborden. Herrarna morra. Gunatt med er allesammans och ge er i väg! säger hökaren. Det hjälper inte. Var och en ska ta var och en i hand. Världsaltet styrs av lagar. I förmaket blir det förmaningar. Amelie säger några ord om aftonbönens vikt och betydelse. Som om det behövdes! Och Emelie tillägger: Kom ihåg, barn, att ni inte få somna på magen! Det är skadligt. Du Nils, som är äldst, ska se till, att inte småsyskonen somna på magen.

Nils svarar: Det skiter jag i. Han säger det så, att endast syskon och kusiner kunna uppfatta händelsen, men det är i alla fall djärvt och stärker hans ställning. Nu kommer Agnes av en händelse in i förmaket: hon lämnar dörren till förstugan på vid gavel. Jaså, barnen ska gå och lägga sig, säger hon. Har ni sagt godnatt ordentligt? De svara i korus, förargade och förolämpade: Ja — det ha — vi! Snälla barn, säga tanterna, lilla svägerskan har heder av dem. Men när skorstenselden strax därpå flammar upp på nytt, säga de: Gud ske lov, att det är stenhus!

Kvällen lider. Supén står på bordet. Jonathan går in till damerna, Agnes till herrarna. Svärfar skall förflyttas. Han är karl att gå en mil genom skogsmark utan käpp eller krycka. Men Borckarna ha fått för sig, att han har klena ben. Det är kanske ekipaget som spökar, en riktig landå. Agnes tar honom under ena armen, hökaren under den andra. Gubben småler förläget, men lat och sömnig låter han sig väl behagas. Han sättes vid bordet. Eljest är supén gående. Fruntimren smutsa var sin assiett för att det ska så vara. Herrarna ta tallrikar utan krus, blanda det troliga med det otroliga. Direktören står och petar i en stor aladåb, han vänder sig till värdinnan och säger: Hör nu lilla svägerskan, kan pigan skilja mellan ingefära och peppar. Ja, det kan hon, säger värdinnan och reser borst en smula. Hon smakar själv på aladåben. Ingefära! ropar hon och vädjar till damerna. Ingefära! Jaja, jaja, säger direktören, det är väl jag som inte kan skilja.

Köpmannen tar lilla svägerskan avsides, klämmer in henne i vrån vid stora skänken. Han är fruntimmerskarl och offrar gärna en kvart åt lättare konversation. Vete gud vad han säger, hör till dem, som kan prata om ingenting. Han är den blonde bland Borckarna, han har mustascher och ett nätt litet pipskägg. Vid tablåer föreställer han Gustav Adolf, hans hustru Regina von Emmeritz. Hon heter för resten Regina så det är ett egendomligt sammanträffande. Hon är vacker, kolsvart, fet, blek, tyst. Mannen vördar henne. Han har ett förhållande med guldsmedens fru, ett alldeles öppet och fullständigt omoraliskt förhållande. I skymningen promenera de längs ån. Han har givit henne åtskilliga smycken, som han köpt hos denne samme guldsmeden, hennes make. Guldsmedens vänner ha för länge sen sagt: Vet du vad? Nu går det för långt! Du borde verkligen! Men han svarar: Jag unnar henne allt ont och jag unnar honom allt ont, låt dem hållas. Han är lika omoralisk han. För resten kan man inte göra någonting åt saken. Han är en elegant man, nästan lika korrekt som bror Jonathan, fast mindre utländsk. Han förekommer aldrig i sin bod: man ser honom genom rutan i kontorsdörren. Han sitter vid en hög pulpet och skriver brev. Om söndagarna rider han.

Nu stiger pigan in och säger på sitt tvära bondska maner: Kusken är här, kära hjärtanes! Ska han ha något?

Kommerserådets kusk: ekipaget väntar. Kusken ska ha ett glas punsch. Kommerserådet ledes ut i förstugan, påpälsas. Han kysser lilla svägerskan på kinden och smackar som en gris. Han föres försiktigt utför trappan och sättes i vagnen. Kusken saluterar med piskan och säger: Får tacka så mycket för punschen. Så vrider han sig ett halvt varv, ser till höger och vänster, påtar med piskskaftet och stoppar om gubben. Ja, då kör jag då, säger han. Och det bär i väg.

Agnes står i salen och räknar in silver. Damerna ha gått men inte herrarna. Damerna ha sagt, att det var mycket lyckat. Och Emelie tillade: Men du slår på för stort. Hos onkel var allting enklare. Och det var inte sämre för det, kära barn. Tvärt om.

I herrummet falla korten regelbundet och med kraft, nävarna dunka i borden. Sluter man ögonen kan man höra slagorna gå på en skulle. Det talas inte längre, men då och då flammar ett gräl upp. Det är hökaren, som skriker. Direktören kommer på tå in i salen, ser sig om och smyger bort till Agnes. Han säger: Nu går jag, lilla svägerskan! Fy fan! Och tack för i dag. Jag tänker, jag får känna av ingefäran hela natten. Fy tusan!

Men strax därpå står Jonathan själv bredvid henne och säger: Min kära Agnes, det var mycket lyckat. Det var fullt korrekt. Vi är allesammans mycket tacksamma. Men jag tror, att du skulle dra dig tillbaka just nu. Jag tror att det är det riktiga.

Nå äntligen, tänker hon, räknar silvret till slut, stoppar in det i fodralen, gör en rond genom köket och rummen. Då hon nalkas herrummet, kommer Jonathan hastigt emot henne och viskar:

Jag tror inte, att du ska säga godnatt. Jag tror att det är riktigare att dra sig tillbaka utan vidare. Säg själv! Tänk efter!.

Nej, vad hon gör, men inte gitter hon tänka efter. Det är ett knog med de där söndagsmiddagarna. Det är ett hedersamt knog och av vissa orsaker nödvändigt. Men det är ett knog. Hon hasar sig uppför trappan, hon får av sig kläderna, hon tar kallt vatten i ansiktet och på brösten, hon vältrar sig i sängen. Framåt morgonsidan väcks hon av höga rop. Det är hökarlynnet, som kulminerar. Hon hör hans förbanne mig, förbanne mig, först i herrummet, så i förstugan, så på gatan. Nu är han riktigt etterbefängd.

Och då Jonathan äntligen stiger in i sängkammaren, säger hon: Han får slag till slut.

Jonathan svarar:

Alldeles säkert: Han kommer att dö på gatan.

Det låter särskilt hemskt att han ska dö på gatan som ett annat djur. Folk ska dö i sin säng.

Men mycket riktigt! Han dog på gatan, han dog av slag, han dog i ilska. Det hände en vinterdag. Han kom i sin tunga päls gående tvärs över torget och in på Storgatan. Där varsnade han längst nere vid bron en häst, som stupat framför en tungt lastad släde. Körsvennen dammade på hästen med piskskaftet. Hökaren såg inte bra, han vände sig till en polis, som stod där med händerna på ryggen, och frågade vad det kunde vara för ett djävla fä till kusk. Polisen svarade: Vad det beträffar, så är det patrons egen kusk och patrons egen häst. Min häst! skrek hökaren och blev ett ögonblick stående alldeles handfallen. Så tog han av sig pälsen och räckte den åt polisen, och han tog av sig rocken och knäppte upp västen och satte i väg. Det måtte ha sett konstigt ut med den stora köttiga karlen kappspringande på en hal och isig gata. Ögonen ska ha stått som röda klot ur hålorna, långt innan han kom fram. Drängen fick ett slag för bröstet, som satte honom i drivan. Och hökaren gav sig inte tid att andas ut och lugna hjärtat utan tog genast skaklarna i sina händer och lyfte mellan dem hästen. Knappt stod hästen på benen, förrän han själv föll. Hon dog på gatan och alla Borckarna fingo rätt beträffande honom. På stenen står: Grosshandlaren Gustav Borck. Själv kallade han sig hökare eller patron och ville så kallas. Men brodern, köpmannen, såg sig inte för god att spela honom det sprattet.

Och hur slutade han? Eländigt. Han blev sjuk. Det började sakteliga och fortskred än långsammare. Han föll av, kläderna hängde på honom som säckar, nacken blev som en fågelnacke, mustascherna snodde sig ned i pipskägget på ett underligt, sorgesamt sätt. Då sas det, att det var magen och man påstod, att han spridde lukt omkring sig. Men det var inte magen. Det var en långsam död, som började i benen och spred sig uppöver. Den varade i tjugu år. Ungefär tjugu, man minns inte så noga. Man liksom glömde honom. Till en början gick man upp till honom någon enda gång, men det var sant det där med lukten. För resten tyckte han inte om besök: han hade ju varit en prydlig och vacker herre, en riktig snobb. Hustrun blev ensam om honom. Hon satt vid fönsterspegeln och talade om för honom, vilka som gingo förbi på gatan. En gång ska guldsmedsfrun ha kommit: hon öppnade sitt hjärta för den lagvigda, bekände allt och begärde ett enskilt samtal med den sjuke, som hon ville omvända. Hon hade själv blivit omvänd. Den lagvigda hade egentligen ingenting däremot: hon tänkte, att det kunde vara en förströelse för stackaren. Men han ville inte. Han behövde inte någon förströelse. Han var nöjd med att höra omtalas, vilka som gingo förbi. En dag stod han död i tidningen.

Och en sällsam död fick skolmamsellerna, hemsk och egendomlig. De bodde vid ån, väster om densamma och hade bott där i femtio år. För att komma till kyrkan måste de taga vägen antingen över Slottsbron eller över Storbron, det var ungefär lika långt. Om vintern fanns det en genväg tvärs över isen och man kan nästan säga att den förde i rak linje från mamsellernas port till kyrkvallen. Den vägen tog alla människor, blott icke mamsellerna. Nej, sa Emelie, isen kan man aldrig lita på. Den kan gå upp när som helst, synnerligast om det blåser. Och Amelie delade hennes åsikt: man borde inte för sin bekvämlighets skull fresta Guds tålamod. Alltså gingo de i femtio runda år var söndag antingen över Slottsbron eller över Storbron. Men en söndagsmorgon råkade de i gräl. Det var många år efter det att de slutat med skolan. De voro hopkrumpna och krumma och sågo ut som ett par små svarta möss med vita huvuden. Ingen hade hört dem gräla förrän just den morgonen. Då hörde pigan dem gräla fast hon inte kunde förnimma orsaken. Utkomna på gatan fortsatte de att gräla och grälade nu om vägen. Amelie ville gå över Slottsbron och Emelie över Storbron. Enklast hade ju varit, att de gått var sin väg, men det är inte så lätt att skiljas. Till sist sa Emelie: Vi gå över isen. Det må bli din skuld, ifall vi omkommer. Amelie sa: Vi gå över isen, men skulden blir din. När de nu kommo ned till åstranden, skall där ha stått en karl osäkert vilken, och han skall ha sagt: Gå inte över isen, fröknarna, den är osäker. Emelie ska ha svarat: Min snälle vän, jag kände den här isen och dess förhållanden, innan han var född. Jag vet nog, vad jag gör. Och de gingo ut på isen men hade inte gått många steg, förrän isen började knaka och vattnet steg upp och färgade snön smutsgul. Nu hände det sällsamma. I stället för att vända tillbaka eller åtminstone gå rakt fram kortaste vägen till motsatta strand, började de stackars gummorna springa mitt på ån och utmed dess lopp ned mot slottsdammen. Folk skyndade till, ropade, fäktade med armarna, sökte hejda dem. Antagligen hade den första knaken i isen gjort dem alldeles vettvillna. De skyndade framåt. Isen ner mot slottsdammen var så tunn, att ingen vågade sig ut till dem. Den bar de förtorkade lätta små mamsellerna där den inte skulle ha burit en femton års pojke. Slutligen brast den. Hur dödsskrämda de än må ha varit, hörde man inte ett rop från dem. De sjönko hand i hand och skuldra vid skuldra, kan man säga. Emelie plägade ett ordspråk, som löd: Hålla samman håller säll, hålla sams håller uppe. Men nu sjönko de i alla fall. Det blev stor sorg i hela staden och mycken undran. Var och en hade sin förklaring.