Fasans dal/Kapitel 01

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Fasans dal
av Arthur Conan Doyle
Översättare: Hanny Flygare

Förebudet.
Mr Sherlock Holmes resonerar.  →


[ 3 ]

FÖRSTA KAPITLET.
Förebudet.

— Jag är böjd att tänka —, sade jag.

— I så fall borde du göra det, anmärkte Sherlock Holmes otåligt. Jag tror, att jag är en av de långmodigaste bland dödliga, men jag tillstår att min väns stickord denna gång förtretade mig.

— Min kära Holmes, sade jag strängt, ibland är du allt litet prövande.

Han var så fördjupad i sina egna tankar, att han inte genast besvarade min invändning. Han satt med sin orörda frukost framför sig, stödde huvudet mot handen och stirrade på ett pappersblad, som han nyss dragit ur kuvertet. Därefter tog han själva kuvertet, höll det mot ljuset och undersökte noga såväl utsidan som överfallet.

— Det är Porlocks handstil, sade han tankfullt, jag kan knappt betvivla att det är Porlocks handstil, fastän jag bara sett den två gånger förr. Detta grekiska ’e’ med slängen är betecknande. Men om det är från Porlock, måste det vara av allra största vikt.

[ 4 ]Han talade mera för sig själv än till mig, men min förtret jagades bort av det intresse hans ord framkallade.

— Vem är då Porlock? frågade jag.

— Porlock, Watson, är ett nom de plume, ett identifieringsmärke, men bakom det står en listig och svåråtkomlig personlighet. I ett föregående brev upplyste han mig helt öppet om att namnet icke var hans verkliga och trotsade mig att uppspåra honom bland denna stora stads myllrande millioner. Porlock är av betydelse icke för sin egen skull utan för den store mans han står i beröring med. Föreställ dig lotsfisken med hajen, schakalen med lejonet — ja, vad helst som är obetydligt i sällskap med någonting fruktansvärdt — inte bara fruktansvärdt, Watson, utan i högsta grad olycksbådande. Som så beskaffad faller han inom området för mitt intresse. Du har väl hört mig tala om professor Moriarty?

— Den beryktade vetenskaplige brottslingen, lika beryktad bland skälmar som —

— Min anspråkslösa person, mumlade Holmes, avvärjande tillägget.

— Som okänd av allmänheten, tänkte jag säga.

— Mycket träffande! utbrast Holmes. Du börjar ge prov på en skämtsam humor, som jag måste akta mig för. Men då du kallar Moriarty en brottsling, gör du dig inför lagen sa[ 5 ]ker till smädelse, och det är däruti det märkliga och underbara ligger. Den största ränksmidare som någonsin funnits, organisatören av alla möjliga djävulskap, den kontrollerande hjärnan i de mörkaste stämplingar — en hjärna som kunnat ingripa i nationers ve eller väl — se där mannen! Men så fri går han för offentlig misstanke — så oåtkomlig för kritik, så beundransvärd i konsten att leda trådarna utan att själv synas, att han för de där orden du nyss uttalade skulle kunna inkalla dig för domstol med påföljd att du bleve dömd att betala honom din årspension som vederlag för hans kränkta ära. Är inte han den berömde författaren till ”En asteroids dynamik”, en bok som höjer sig. till sådana förtunnade lager av ren matematik att det påstods, att det inom den vetenskapliga pressen icke fanns någon som var i stånd att kritisera den? Går det an att förtala en sådan man? ”Den otidiga doktorn", ”den skymfade professorn” — så skulle man beteckna er. Se där snillets makt, Watson. Men om jag går fri för dem som mindre betyda, torde väl vår dag komma en gång.

— Måtte jag få bevittna den! utbrast jag hängivet. Men du talade om den där Porlock.

— Ja visst — den så kallade Porlock är en länk i kedjan på något avstånd från dess väldiga fäste. Oss emellan sagt är inte Por[ 6 ]lock någon helgjuten länk. Så vitt jag kunnat finna, är han den enda bräckan i denna kedja.

— Men ingen kedja är starkare än dess svagaste länk.

— Alldeles riktigt, min kära Watson. Däruti ligger just Porlocks stora betydelse. Påverkad av en smula kvardröjande rättskänsla och uppmuntrad av en och annan vid lämplig tid honom tillsänd tiopundsedel, har han ett par gånger på förhand tillställt mig meddelanden som varit av värde — av detta högsta värde som motser och förhindrar brottet i stället för att hämnas det. Jag tvivlar alls inte på att vi, om vi bara hade chiffret, skulle finna att detta meddelande just är av sådan beskaffenhet.

Åter bredde Holmes ut pappersbladet på sin obegagnade tallrik. Jag steg upp, böjde mig ned över honom och såg på den underliga skriften, vars innehåll lydde som följer:


534 K 2 — 13 — 127 — 36 — 31 — 4 — 17 — 21 — 41 — Douglas 109 — 293 — 5 — 37 — Birlstone 26 Birlstone 9 — 13 — 171.


— Hur tyder du det där, Holmes?

— Det är påtagligen ett försök att överföra ett hemligt meddelande.

— Men vartill tjänar det att begagna ett chiffer utan nyckel?

[ 7 ]— Härvidlag till ingenting.

— Varför säger du ”härvidlag”?

— För att det finnes många chiffer som jag skulle kunna tyda lika lätt som den så kallade ”ångestspaltens” mysterier i Times. Sådana enkla påfund roa tankeförmågan utan att trötta den. Men det här är någonting helt annat. Det hänvisar helt säkert till orden på någon viss sida i en bok. Innan jag fått veta vilken sida i vilken bok, står jag där maktlös.

— Men vad betyda ”Douglas” och ”Birlstone”?

— De orden äro utsatta, emedan de troligen icke funnos på sidan i fråga.

— Men varför har han inte angivit boken?

— Ditt medfödda skarpsinne, denna inneboende småslughet som utgör dina vänners förtjusning, skulle helt säkert hindrat dig att lägga chiffermeddelandet och chiffret i samma omslag. Om det kommit på villovägar, hade det varit slut med avsändaren. Som det nu är, skulle båda papperen ha förirrat sig åt samma håll, innan någon skada vore skedd. Men andra posten borde redan vara här och det skulle förvåna mig om den inte medförde antingen ett brev med närmare förklaring eller — vilket är troligare — den bok du nämnde.

Holmes beräkning slog ganska riktigt in, då efter några minuter betjäntpojken Billy visade sig med det väntade brevet.

[ 8 ]— Samma handstil, anmärkte Holmes, då han öppnade kuvertet, och det här är verkligen undertecknat, tillade han helt triumferande, då han vek upp skrivelsen. Vi göra framsteg, Watson.

Men hans panna mulnade, då han ögnade igenom innehållet.

— Det var mycket ledsamt, det här. Jag fruktar, Watson, att våra förväntningar gå om intet. Måtte inte den där Porlock råka illa ut! ”Bästa mr Holmes” — så skriver han — ”jag inlåter mig inte vidare på det här. Faran är för stor. Han misstänker mig. Jag ser, att han misstänker mig. Helt oväntat kom han till mig; sedan jag skrivit adressen på kuvertet i avsikt att sända er nyckeln till chiffret. Lyckligtvis hann jag gömma det. Om han fått se det, hade det gått mig illa. Men jag läste misstanke i hans öga. Var god bränn upp mitt chiffermeddelande, som numera ej kan vara er till någon nytta. Fred Porlock.”

Holmes satt en liten stund och vred på brevet, under det att han blickade in i elden.

— Det är ju möjligt, sade han till sist, att det ingenting betyder. Det var kanske bara hans sjuka samvete som talade. Han visste sig vara förrädare och läste kanske därför anklagelse i den andres öga.

— Och den andre var, förmodar jag, professor Moriarty?

[ 9 ]— Det slår in. När någon av den där ligan säger ’han’, vet man vem som menas. Alla känna de denne allrådande ’han’.

— Men vad kan han då göra?

— Hm. Det var en omfattande fråga. Då man har en av Europas förnämsta hjärnor emot sig och denna understödes av mörkrets alla makter, så äro möjligheterna mångfaldiga. Vännen Porlock är dock alldeles oresonligt förskrämd. Var snäll och jämför stilen inuti brevet med den på adressen, vilken senare skrevs före det olycksaliga besöket. Den ena är tydlig och fast, den andra knappt läslig.

— Men varför skulle han då skriva alls? Varför lät han inte alltsammans vara?

— Emedan han fruktade, att jag i så fall gjort efterforskningar och kanske ådragit honom obehag.

— Ja visst, sade jag, naturligtvis. Jag hade nu tagit det ursprungliga chiffermeddelandet i handen och såg helt fundersamt på det. Det är så man kan bli tokig, då man tänker på att denna papperslapp kanske innehåller en viktig hemlighet, som det icke står i mänsklig makt att genomtränga.

Sherlock Holmes hade skjutit undan sin frukost utan att smaka den och tänt den fräna pipa som utgjorde hans sällskap, då han tänkte skarpt.

[ 10 ]— Jag undrar, hur det hänger ihop, sade han, i det han lutade sig tillbaka och såg i taket. Det torde vara ett och annat som undgått din machiavellistiska intelligens. Låt oss betrakta problemet i det rena förnuftets ljus. Denne man hänvisar till en bok. Se där vår utgångspunkt.

— Och den är ganska svävande.

— Låt se om vi kunna få fatt i den. Då jag skarpt betraktar den, förefaller den mindre ogenomtränglig. Vad ger han oss för antydningar om bokens beskaffenhet?

— Inga alls.

— Så illa är det väl ändå inte. Chiffermeddelandet börjar med 534 i stora siffror, inte sant? Vi antaga tills vidare att 534 är numret på den sida i boken som chiffret syftar på. Vår bok har alltså redan blivit en stor bok, och därmed är ju något vunnet. Vad annat säger oss detta papper om den stora boken? Nästa tecken är K 2. Hur tyder du det, Watson?

— Andra kapitlet utan tvivel.

— Det tror jag knappt, Watson. Du håller väl med mig om att när sidan angives kan det göra detsamma i vilket kapitel den står? Och du måste väl medgiva, att om vi vid sidan 534 befinna oss i början på andra kapitlet, måste första kapitlet ha varit odrägligt långt?

— Andra kolumnen då! utbrast jag.

[ 11 ]— Bravo, Watson! Du överträffar dig själv. Om det inte betyder kolumnen, bedrar jag mig mycket. Vi börja alltså att nu se framför oss en stor bok, tryckt i dubbelspaltiga sidor, som måste vara ganska långa, enär ett av orden i dokumentet anges som det tvåhundranittiotredje. Ha vi nu nått gränsen för det vi kunna resonera oss till?

— Jag fruktar att så är fallet.

— Nu gör du dig bra orätt. Än en snilleblixt, min kära Watson! Än en hjärnbölja! Om boken i fråga varit sällsynt, skulle han ha skickat mig den. I stället hade det varit hans avsikt, innan hans planer blevo stäckta, att skicka mig nyckeln till chiffret i det här kuvertet. Det säger han ju i brevet. Detta tyckes ange att boken är så pass vanlig, att han ansåg, att jag utan svårighet kunde skaffa mig den. Han hade den och tog för avgjort att också jag hade den. Kort sagt, boken är allmänt spridd, Watson.

— Vad du nu säger förefaller antagligt.

— Vi ha således begränsat området för våra forskningar till en stor bok, tryckt i dubbla kolumner och allmänt begagnad.

— Bibeln! utbrast jag helt triumferande.

— Inte illa, Watson, inte illa, men ändå inte tillräckligt bra, om du ursäktar. Till och med om jag för egen räkning kunde taga åt mig artigheten, kan jag inte tänka mig någon bok som en av Moriartys anhängare mindre [ 12 ]sannolikt skulle ha till hands än bibeln. Dessutom har den Heliga skrift utkommit i så många upplagor, att han knappt kunde tro att två exemplar skulle förete samma paginering. Boken i fråga förekommer nog endast i normalupplaga. Han vet att hans sid. 534 noga överensstämmer med min sid. 534,

— Men det kan väl inte träffa in på många böcker.

— Du har rätt och däruti ligger vår räddning. Våra forskningar inskränkas följaktligen till böcker i fastslaget tryck, som vem som helst kan anses äga.

— Bradshaw![1]

— Svårligen, Watson. ”Bradshaws” ordförråd är träffande och koncist men ganska begränsat. Dess ordval lämpar sig icke för allmänna meddelanden. Vi stryka alltså ”Bradshaw”. Lexikonet är, även det, oantagligt. Vad återstår väl då?

— En almanacka,

— Mycket riktigt, Watson! Jag bedrar mig storligen om du inte träffat det rätta. En almanacka! Låt oss pröva ’Whitakers Almanack’. Den begagnas allmänt. Den har det erforderliga sidotalet. Den är tryckt i två kolumner. Ehuru reserverad i början av sin ordlista, blir den riktigt språksam mot slutet. Han tog boken, som låg på skrivbor[ 13 ]det. Här ha vi sidan 534 i två kolumner, som utförligt avhandla det Brittiska Indiens handel och tillgångar. Var god och anteckna orden, Watson. Det trettonde i ordningen är ”Maharatta”. En föga lovande början, fruktar jag. Nummer 127 är ”regeringen”, som ju låter höra sig, ehuru just inte i sammanhang med oss och professor Moriarty. Men vi vilja försöka än en gång. Vad har maharattaregeringen för sig? Nästa ordet är tyvärr ”svinborst”. Det duger inte, Watson. Vi äro kuggade.

Han hade talat i skämtsam ton, men ryckningen i de buskiga ögonbrynen vittnade om missräkning och förtret. Jag satt helt hjälplös och olycklig och stirrade in i elden. En lång tystnad följde — plötsligt bruten av Holmes, som rusade bort till ett bokskåp, från vilket han återvände med ännu en bok med gult omslag i handen.

— Vi få umgälla, att vi alltför mycket följa med vår tid, Watson, sade han. Vi äro före vår tid och lida av konsekvenserna. Som det i dag är den sjunde januari, ha vi ganska riktigt lagt fram den nya almanackan. Det är mer än sannolikt att Porlock för sitt chiffer begagna fjolårets, och det skulle han ha sagt oss, om det förklarande brevet blivit skrivet. Låt oss nu se efter vad sidan 534 avslöjar. Nr 13 är ’Det’ och 127 ’är’ — ’Det är’ — Holmes” ögon strålade av tillfredsstäl[ 14 ]lelse, då han räknade orden — ’fara’. Ha, ha! Förträffligt! Skriv upp det, Watson. ’Det är fara — kan — komma — mycket — snart — en’. Så ha vi namnet ’Douglas’ — rik — landet — nu — på — Birlstone — övertygelse — är — överhängande.’ Så där ja, Watson! Vad sägs om ett enkelt tillämpande av det sunda förnuftet? Om grönsakshandlaren här i hörnet hade en lagerkrans, skulle jag skicka Billy efter en sådan.

Jag satt och såg på det sällsamma meddelandet, som jag, alltefter som han dechiffrerat det, antecknat på ett pappersark mot mitt knä.

— Ett högst kuriöst och osammanhängande sätt att uttrycka sig! sade jag.

— Tvärtom har han lyckats mycket väl, sade Holmes. När man på en enda kolumn söker efter ord att uttrycka sin mening, kan man inte vänta att få allt, vad man vill ha. Något måste överlämnas åt adressatens intelligens. Meningen är här alldeles klar. Något otyg planlägges mot en viss Douglas — vem denne nu kan vara — som är rik och bor på landet. Han är övertygad — ordet ’övertygelse’ betecknar nog detta — att faran är överhängande. Se där vad vi kommit till, och jag skulle tro att den analysen heter duga.

Holmes erfor den sanne konstnärens opersonliga glädje över ett lyckat verk, liksom han bittert sörjde då han icke nådde den höga nivå [ 15 ]han eftersträvat. Han satt alltjämt och fröjdade sig över sin framgång, då Billy svängde upp dörren och inspektör Mac Donald från Scotland Yard trädde in i rummet.

Detta passerade som sagt i januari mot slutet av åttiotalet, då Alec Mac Donald icke på långt när förvärvat det anseende över hela landet som nu kommit honom till del. Han var en ung, men pålitlig medlem av detektivkåren, som utmärkt sig i åtskilliga uppdrag som blivit honom anförtrodda. Hans långa, senfulla gestalt gav löfte om ovanlig kroppsstyrka, under det att hans stora huvudskål och djupt liggande glänsande ögon ej mindre tydligt vittnade om den skarpa intelligens som dolde sig bakom de buskiga ögonbrynen. Han var en tystlåten, punktlig man med kärv natur och stark skotsk brytning i talet. Under loppet av hans bana hade Holmes redan två gånger förhjälpt honom till framgång och funnit sin enda lön i den intellektuella fröjd problemet beredt honom. Av denna anledning hyste skotten en djup tillgivenhet och vördnad för sin amatörkollega och ådagalade detta genom att helt öppet rådfråga Holmes i alla svåra fall. Medelmåttan sätter alltid sig själv högst, men talangen erkänner alltid snillet, och Mac Donald hade tillräcklig talang i yrket för att inse, att det icke låg någonting förödmjukande i att söka hjälp av en man som redan var enastående i Europa, såväl i fråga om be[ 16 ]gåvning som erfarenhet, Holmes var inte mycket begiven på vänskap men hade gott fördrag med den storväxte skotten och log, då han fick se honom.

— Ni är en ottfågel, mr Mac, sade han. Jag önskar er lycka, men jag fruktar, att det är något otyg på färde.

— Om ni sade ’hoppas’ i stället för ’fruktar’, komme ni sanningen närmare, mr Holmes, svarade inspektören med ett betydelsefullt leende. Tack, tack, en liten klunk skadar kanske inte i den råa morgonkylan. Nej, ingen cigarr. Jag måste skynda, ty ingen vet bättre än ni själv att ett falls tidiga timmar äro de dyrbaraste. Men — men —

Inspektören hade tvärtystnat och stirrade med häpnad på ett papper, som låg på bordet. Det var det där arket på vilket jag antecknat det gåtfulla meddelandet.

— Douglas! stammade han. Birlstone! Vad är det här, mr Holmes? Det är ju riktigt trolleri. Var i all världen har ni fått de där namnen från?

— Det är ett chiffer som dr Watson och jag haft anledning att tolka. Men vad är det då för fel med namnen?

Stum av förvåning såg inspektören från den ene till den andre av oss båda.

— Intet annat, sade han till sist, än att mr Douglas på Birlstones herrgård blivit på ett hemskt sätt mördad denna morgon.


  1. Den allmänna tågtidtabellen.