Fasans dal/Kapitel 02
| ← Förebudet. |
|
Tragedien på Birlstones herrgård. → |
ANDRA KAPITLET.
Mr Sherlock Holmes resonerar.
Det var ett av dessa dramatiska ögonblick som min vän var till för. Det låge överdrift i att säga, att han blev uppskakad eller ens försatt i spänning av den häpnadsväckande underrättelsen. Ehuru det i hans sammansatta natur icke ingick någon tillstymmelse till grymhet, var han dock tämligen okänslig till följd av överdriven stimulans. Men om ock hans känslor voro något förslöade, var dock hans intellekuella förnimmelse utomordentligt verksam. I hans ansikte fanns intet spår av den fasa jag själv erfarit vid den kortfattade förklaringen. Det utvisade snarare det lugn och det intresserade jämnmod man iakttar hos kemisten, som ser hur kristallerna från hans övermättade lösning falla i läge.
— Märkligt! sade han. I sanning märkligt!
— Ni ser inte överraskad ut.
— Intresserad, mr Mac, men just inte överraskad. Varför skulle jag bli överraskad? Jag får ett anonymt meddelande från ett håll som jag vet är viktigt, varnande mig för att en fara hotar en viss person. Innan en timme gått om får jag veta att denna fara gått i verkställighet och att personen i fråga är död. Intresserad är jag visserligen men, som ni ser, inte överraskad.
I några korta drag skildrade han för inspektören de fakta som rörde brevet och chiffret. Mac Donald satt med hakan stödd mot händerna och de stora gulgråa ögonbrynen hopdragna till en yvig massa.
— Jag hade ämnat mig till Birlstone nu på förmiddagen, sade han, och mitt ärende hit var att fråga om ni — jag menar ni och er vän — ville följa med. Men efter vad jag nu hört, torde vi göra bättre i att stanna i London.
— Det tror jag just inte, sade Holmes.
— Rasande förargligt är det, mr Holmes! utbrast inspektören. Om en eller ett par dagar bli tidningarna fulla av Birlstonemysteriet, men hur går det med mysteriet, om det finns en man i London som förutsade brottet innan det utfördes? Vi ha bara att lägga händerna på den mannen, så följer det andra av sig självt.
— Visserligen, mr Mac. Men hur skall ni kunna lägga händerna på den så kallade Porlock?
Mac Donald vände på brevet som Holmes räckt honom.
— Avstämplat i Camberwell — det hjälper oss inte mycket. Namnet är antaget, säger ni. Det är inte mycket att gå efter. Sade ni inte, att ni skickat honom pengar?
— Jo, två gånger.
— På vad sätt?
— I sedlar till Camberwells postkontor.
— Gjorde ni er aldrig besvär med att se efter vem som tog ut dem?
— Nej.
Inspektören såg både förvånad och litet skandaliserad ut.
— Varför inte?
— För att jag alltid står vid mitt ord. Jag hade då han skrev första gången lovat att ej söka uppspåra honom.
— Ni tror att det är någon som står bakom honom?
— Jag vet, att så är.
— Den där professorn jag hört er nämna?
— Just han.
Inspektör Mac Donald log och det ryckte i hans ögonlock, då han såg på mig.
— Jag vill inte dölja för er, mr Holmes, sade han, att vi inom detektivkåren anse, att ni är litet vriden med avseende på den där professorn. Jag har själv förfrågat mig i saken, och han tyckes vara en mycket aktningsvärd, lärd och talangfull man.
— Det gläder mig, att ni kommit så långt, att ni erkänner hans talangfullhet.
— Det kan man väl inte undgå att göra. Sedan jag fått höra, hur ni uppfattade honom, föresatte jag mig, att jag skulle träffa honom. Jag hade ett samtal med honom om sol- och månförmörkelser — hur vi kommo in på det ämnet begriper jag inte — men han tog fram en reflektor och en jordglob och klargjorde saken för mig på en minut. Han lånade mig en bok, men jag erkänner gärna att den något översteg min fattningsgåva, fastän jag studerat i Aberdeen. Han skulle ha blivit en ståtlig präst med sitt magra ansigte, sitt gråa hår och sitt högtidliga sätt att tala. När han vid avskedet lade sin hand på min axel, var det som en faderlig välsignelse, innan man skickas ut i den kalla, grymma världen.
Holmes småskrattade och gnuggade händerna.
— Makalöst, sade han, makalöst! Säg mig, vän Mac Donald, ägde detta angenäma och uppbyggliga samtal rum i professorns studiekammare?
— Ja, det gjorde det.
— Ett vackert rum, inte sant?
— Mycket vackert — ja, riktigt präktigt, mr Holmes.
— Ni satt framför hans skrivbord?
— Alldeles riktigt.
— Solen låg i ögonen på er och hans ansikte var i skugga?
— Det var ju eftermiddag, men jag minns, att lampskenet föll på mitt ansikte.
— Jag kan väl tro det. Märkte ni händelsevis en tavla, som hängde på väggen över professorns huvud?
— Det är inte mycket som undgår mig, mr Holmes. Jag har nog tagit lärdom av er. Ja, jag såg tavlan — en ung kvinna med huvudet mot händerna och snett kikande på en.
— Den tavlan var av Jean Baptiste Greuze.
Inspektören försökte se intresserad ut.
— Jean Baptiste Greuze, fortfor Holmes, i det han sammanförde båda händernas fingerspetsar och lutade sig tillbaka i stolen, var en fransk konstnär, vars glansperiod låg mellan åren 1750 och 1800. Jag syftar naturligtvis på hans bana som målare. Den moderna kritiken har mer än bekräftat den höga tanke som hans samtid bildat sig om honom.
Inspektören började se litet förströdd ut.
— Vore det inte bättre — —, sade han.
— Det är just det vi göra, inföll Holmes. Allt det jag säger har ett mycket direkt och betydelsefullt sammanhang med vad ni nyss kallade Birlstonemysteriet. Faktiskt skulle det i en viss mening kunna kallas dess medelpunkt.
Mac Donald log svagt och gav mig en bönfallande blick.
— Era tankar röra sig så snabbt, mr Holmes, att jag har svårt att följa med. Ni utelämnar en och annan länk och jag fattar inte riktigt sammanhanget. Vad i all världen har väl den där avlidne store målaren att göra med affären i Birlstone?
— All kunskap gagnar detektiven, anmärkte Holmes. Till och med den triviala omständigheten att en målning av Greuze, kallad ’La fille et l'agreau’, år 1865 inbragte en million tvåhundratusen francs — det vill säga över fyrtiotusen pund — vid Poptalisauktionen kan starta en ny tankeföljd inom en.
Att den så gjorde var alldeles tydligt. Inspektören såg livligt intresserad ut.
— Jag vill påminna er om, fortfor Holmes, att professorns lön kan man förvissa sig om i åtskilliga tillförlitliga uppslagsböcker. Den utgör sjuhundra pund om året.
— Hur har han då kunnat köpa —
— Det säger jag med — hur har han kunnat det?
— Det är ganska märkvärdigt, sade inspektören tankfullt. Tala mera, mr Holmes. Det är roligt att höra er.
Holmes log. Han värmdes alltid, då han blev föremål för uppriktig beundran — ett drag som kännetecknar den sanne konstnären.
— Men hur går det då med Birlstone? frågade han.
— Vi ha god tid, sade inspektören och såg på sitt ur. Jag har en droska här utanför och på tjugu minuter äro vi vid Victorastationen. Men hur var det med den där tavlan? Jag tyckte, att ni sade mig en gång, att ni aldrig sett professor Moriarty.
— Det har jag inte heller.
— Hur kan ni då ha så väl reda på hans rum?
— Det är någonting helt annat. Jag har tre gånger varit i hans rum, två gånger har jag under olika förevändningar väntat på honom där, men avlägsnat mig innan han kommit. En gång — men om den gången kan jag knappast meddela något till en officiell detektiv. Det var vid sista tillfället jag tog mig friheten att — med de mest oväntade resultat — bläddra igenom hans papper.
— Ni fann någonting för honom komprometterande?
— Nej, absolut icke. Det var det som förvånade mig. Ni förstår emellertid nu den där tavlans betydelse. Den vittnar om att han är en mycket rik man. Hur har han blivit så rik? Han är ogift. Hans yngre bror är stationsinspektor i västra England. Hans professorsstol inbringar sjuhundra pund om året och — han äger en Greuze.
— Än sedan?
— Slutsatsen ligger i öppen dag.
— Ni menar, att han har stora inkomster och att han måste förvärva dem på olagligt sätt?
— Ja visst. Naturligtvis har jag även andra skäl att tro detta — dussintals obetydliga trådar som syfta mot den medelpunkt i vävnaden där den giftiga, orörliga varelsen har sitt tillhåll. Jag nämnde Greuze blott av det skäl att hans tavla förlägger saken inom området för er egen iakttagelse.
— Jag kan inte förneka, mr Holmes, att vad ni säger är intressant. Det är mer än så, det är underbart. Men uttala er litet tydligare, om ni kan. Är det förfalskning, falskmyntning, inbrott? Varifrån komma pengarna?
— Har ni någonsin läst om Jonathan Wild?
— Namnet förefaller mig bekant. Var han inte en romanhjälte? Jag sysselsätter mig inte mycket med romandetektiver — underliga kurrar som göra märkvärdiga saker men aldrig låta en se hur det går till. De tyckas handla av inspiration, inte av rim och reson.
— Jonathan Wild var inte någon detektiv och inte heller en romanhjälte. Han var en mästerbov och levde i förra århundradet omkring 1750-talet.
— Då har jag inte något gagn av honom. Jag är en praktisk man.
— Mr Mac, det mest praktiska ni kunde ta er före vore att stänga in er i tre månader och tolv timmar om dagen studera brottets annaler. Allting följer en kretsgång, till och med professor Moriarty. Jonathan Wild var den dolda drivkraften bland Londons brottslingar, till vilka han sålde sin tankekraft och sin organisationsförmåga mot femton procents ersättning. Det gamla hjulet går runt, och samma ekrar visa sig åter. Alltsammans har gjorts förut och göres om igen. Jag skall berätta er ett och annat om Moriarty som torde intressera er.
— Säkert kommer det att intressera mig.
— Jag råkar veta vem som är den första länken i hans kedja — en kedja med denne ’Napoleon på villovägar’ i ena änden och hundra avsigkomna prisfäktare, ficktjuvar, penningutpressare och falskspelare i den andra, med alla möjliga brott mellan ändpunkterna. Hans stabschef är överste Sebastian Moran, som är lika högdragen, behärskad och oåtkomlig för lagen som han själv. Vad tror ni väl han betalar honom?
— Det vore roligt att höra.
— Sextusen pund om året. Han följer den amerikanska affärsprincipen och avpassar lönen efter begåvningen. Den där detaljen fick jag av en händelse reda på. Så mycket får inte premiärministern. Det ger er en föreställning om Moriartys inkomster och om den skala han arbetar efter. Ännu ett. Helt nyligen tog jag mig före att taga reda på några av Moriartys checker — vanliga små oskyldiga checker, som han betalar sina hushållsräkningar med. De voro ställda på sex olika banker. Vad slags intryck gör väl det på er?
— Visst förefaller det underligt. Men ger det er anledning till någon slutsats?
— Det ger mig anledning att tro, att han inte vill, att man skall tala om hans rikedomar. Ingen människa bör få veta, vad han har. Jag förmodar, att han har räkning med ett tjugutal banker och att större delen av hans förmögenhet är disponerad utomlands i Deutsche Bank eller Crédit Lyonnais. Då ni någon gång får ett par år lediga, så använd dem att studera professor Moriarty.
Inspektör Mac Donald hade under samtalets fortgång blivit mer och mer intresserad och helt gått upp i vad han fått höra. Nu gjorde dock hans praktiska skotska förstånd sig plötsligt gällande, och han återkom till den närmast liggande uppgiften.
— Han ligger nog inte av sig, sade han. Ni har med era roande anekdoter fört oss in på ett sidospår, mr Holmes. Det viktigaste av alltihop är, att ni anser att det finns något sammanhang mellan professorn och brottet i fråga. Det sluter ni er till av den varning ni fått genom den där Porlock. Kunna vi komma längre än så och draga någon praktisk nytta av detta antagande?
— Vi kunna bilda oss något slags föreställning om bevekelsegrunderna för brottet. Av era originella anmärkningar framgår, att det är ett oförklarligt eller åtminstone ett oförklarat mord. Förutsatt att brottets upphov är det vi misstänka, kunna motiven vara av tvenne olika slag. För det första kan jag säga er att Moriarty med järnspira regerar sitt folk. Hans disciplin är förfärlig. I hans lag finnes endast ett straff och det är döden. Vi kunna ju antaga, att den mördade — denne Douglas, vars förestående öde var känt av en av ärkebovens underordnade — på något sätt förråt sin chef. Hans straff följde och skulle bli känt av alla, om ock endast för att injaga dem dödsfruktan.
— Det var den ena hypotesen, mr Holmes.
— Den andra är att brottet enligt det vanliga systemet letts av Moriarty. Var det förenat med stöld?
— Det har jag inte hört.
— Om det så varit, talar det mot den förra hynotesen och för den senare. Moriarty har möjligen blivit ombedd att leda det hela med löfte om del i vinsten, eller kanske har han mot kontant betalning åtagit sig det. Båda delarna äro möjliga. Men vilketdera det än är eller om en tredje kombination föreligger, är det i Birlstone vi måste söka lösningen. Jag känner mannen för väl att tro, att han här i London lämnat några spår som kunna föra oss till honom.
— Alltså fara vi till Birlstone! utbrast Mac Donald och sprang upp från stolen. Sannerligen är det inte senare än jag trodde. Herrarna ha bara fem minuter att göra sig i ordning på.
— Och det räcker mer än väl till, sade Holmes i det han reste sig upp och utbytte nattrocken mot redingoten. Under resan vill jag be er, mr Mac, vara god och berätta mig alltsammans.
”Alltsammans” visade sig vara ytterst obetydligt, men innehöll dock tillräckligt att förvissa oss att fallet i fråga var väl värt expertens allra största uppmärksamhet. Holmes lyste upp och gnuggade sina tunna händer, under det att han lyssnade till de magra men anmärkningsvärda detaljerna. En lång följd av intetsägande veckor låg bakom oss och här erbjöd sig slutligen ett lämpligt mål för dessa märkvärdiga gåvor, som i likhet med all speciell begåvning bli till obehag för ägaren, när de icke äro i bruk Denna rakknivshjärna förslöades och rostade av overksamheten. Sherlock Holmes’ ögon gnistrade, hans bleka kinder fingo en varmare färg och hela hans livliga ansikte lyste av inre glöd när kallelsen till arbete nådde honom. Framåtlutad i droskan lyssnade han ivrigt till Mac Donalds korta skildring av det problem som väntade oss i Sussex. Inspektören själv, så sade han oss, hade ingenting annat att gå efter än en suddigt skriven redogörelse, som anlänt med mjölktåget tidigt morgonen. White Mason, den lokale polistjänstemannen, var hans personliga vän, och till följd därav hade Mac Donald blivit underrättad hastigare än vanligen är fallet i Scotland Yard, när landsorten behöver hjälp därifrån. Huvudstadsexperten har för det mesta att följa ett spår som hunnit bli bra kallt.
— Bäste inspektör Mac Donald, så lydde brevet som han läste upp för oss, offentlig anmodan om er hjälp avgår under särskilt kuvert. Dessa rader äro till er personligen. Telegrafera till mig och säg med vilket tåg ni kan komma till Birlstone, så skall jag möta er eller låta någon annan vara er till mötes, om jag inte får tid. Det här fallet kan göra en kollrig. Förlora inte ett ögonblick utan ge er strax i väg. Kan ni få med er mr Holmes, vore det bra, ty här skall han få se något efter sitt sinne. Man skulle tro att det hela vore tillställt för effektens skull, om inte en död man utgjorde medelpunkten. Det kan verkligen göra en kollrig.
— Er vän är ingen man, anmärkte mr Holmes.
— Nej, sir, det är han inte. White Mason är en mycket vaken karl, om jag så får uttrycka mig.
— Innehåller brevet någonting mera?
— Han säger bara, att han skall meddela oss de närmare omständigheterna då vi träffas.
— Hur fick ni då höra talas om mr Douglas och att han blivit på ett hemskt sätt mördad?
— Det stod i den officiella rapporten. Det vill säga, inte stod det ’på ett hemskt sätt’. Det är inte en officiell term. I rapporten stod namnet John Douglas och den innehöll att skadorna träffat huvudet medelst avfyrandet av en hagelbössa. Även tiden angavs — nära midnatt i går kväll. Det tillades att här utan tvivel förelåg ett mord, men att ingen blivit arresterad och att fallet erbjöd några mycket förbryllande och ovanliga drag. Se där absolut allt, vad vi hittills veta, mr Holmes.
— Med er tillåtelse låta vi det då bero därvid, mr Mac. Frestelsen att uppgöra förhastade teorier på otillräckliga grunder är ett fördärv för vårt yrke. Blott två säkra ting har jag nu för mig: en stor hjärna i London och en död man i Sussex. Det är kedjan mellan dessa båda vi skola söka rätt på