Fjärran från vimlets yra/Kapitel 40
← Trettionionde kapitlet |
|
Fyrtioförsta kapitlet → |
FYRTIONDE KAPITLET
På landsvägen till Casterbridge
En lång tid vandrade kvinnan vidare. Hennes steg blevo allt svagare, och hon spände blicken för att se fram längs den tomma vägen, som nu blev otydlig i kvällens dunkel. Slutligen förbyttes hennes gång till ett långsamt vacklande, och hon öppnade en grind som ledde in till en höstack. I skydd av denna slog hon sig ner och somnade omedelbart.
När kvinnan vaknade fann hon sig mitt i djupet av en månlös och stjärnlös natt. Ett tungt och oavbrutet molntäcke sträckte sig där ovan och utestängde varje skymt av himlen; och ett fjärran ljussken som hängde över staden Casterbridge syntes på det mörka valvet; dess skimmer föreföll ännu ljusare på grund av motsatsen mot det omgivande mörkret. Mot detta veka, svaga sken vände kvinnan sina ögon.
»Kunde jag bara komma dit!» sade hon. »Möta honom i övermorgon — Gud hjälpe mig! Kanske jag är i min grav innan dess!»
En herrgårds ur långt borta i det stora mörkrets djup slog timmen — ett — med svag och dämpad ton. Efter midnatt är det som om klockornas röst förlorade i bredd likaväl som i längd, och förminskade sin klang till en spröd falsett.
Därefter uppsteg ett ljussken — två ljussken — ur det avlägsna dunklet och växte alltmer. Ett åkdon rullade fram längs landsvägen och passerade förbi grinden. Det innehöll troligen några försenade middagsgäster. Strålarna från den ena lyktan lyste ett ögonblick på den nedhukade kvinnan och gåvo hennes ansikte en livlig relief. Ansiktet var ungt till anläggningen, åldrat till utförandet: de allmänna konturerna voro veka och barnsliga, de finare dragen hade börjat bli skarpa och tunna.
Vandrerskan steg upp, tydligen med pånyttfödd beslutsamhet, och såg sig om. Vägen tycktes vara henne välbekant, och hon spejade noga längs gärdesgården medan hon långsamt skred framåt. Nu syntes ett otydligt vitt föremål; det var en ny mile-sten. Hon strök med fingrarna över den för att känna efter dess inskrift.
»Två till!» sade hon.
Hon lutade sig mot stenen för att vila en kort stund, sedan samlade hon sig igen och fortsatte sin vandring. Under ett långt stycke framåt höll hon sig tappert uppe, sedan började hon vackla som förut. Det var i närheten av en enslig skogsdunge, där den lövhöljda markens högar av kringströdda vita spånor utvisade att vedhuggare hade arbetat och huggit knippor och störar dagen förut. Nu hördes där inte ett prasslande, inte en vindfläkt, inte det minsta knakande bland kvistarna som kunnat hålla henne sällskap. Kvinnan tittade in över grinden, öppnade den och gick in. Nära ingången stod en rad vedknippor, bundna och obundna, jämte stakar av alla storlekar.
Under några sekunder stod vandrerskan där med den spända stillhet som röjer att den är, icke slutet, utan blott ett uppehåll i en föregående rörelse. Hennes hållning var en lyssnandes, antingen hon lyssnade efter ett ljud i yttervärlden, eller till tankarnas inbillade, inre tal. En noggrann granskare kunde ha varsnat att det senare alternativet var det riktiga. Vad som följde visade dessutom att hon på ett egendomligt sätt övade sin uppfinningsförmåga på den specialitet som tillhör Jacquet Droz, den skicklige tecknaren av mekaniska ersättningar för människokroppens olika lemmar.
Med tillhjälp av ljusskenet från Casterbridge och sina händers känselsinne utvalde kvinnan två störar ur högen. Dessa störar voro nästan raka till en höjd av tre eller fyra fot, där de vardera grenade sig till ett slags högaffel i form av bokstaven Y. Hon satte sig, putsade bort de små övre kvistarna och bar de sålunda iordningställda högafflarna ut på landsvägen, där hon placerade en av dem under vardera armen såsom en krycka. Hon provade dem, vågade slutligen stödja hela sin kroppstyngd på dem — den var inte stor — och svängde sig med deras tillhjälp framåt. Flickan hade skaffat sig en verklig hjälp.
Kryckorna motsvarade väl sitt ändamål. Trampet av hennes fötter och störarnas klapprande mot landsvägen voro de enda ljud som numera kommo ifrån vandrerskan. Hon hade kommit ett långt stycke förbi senaste mile-sten och började titta bekymrat längs landsvägens kant, som om hon räknade på att få se en annan där snart. Kryckorna, hur nyttiga de än voro, hade en begränsad förmåga. Mekanikens lagar tillåta endast att förvandla arbete från en form till en annan — ej att göra det helt och hållet umbärligt; samma kvantum ansträngning krävdes ännu av henne, ehuru det nu pålades kroppen och armarna. Hon var utmattad, och varje sväng framåt blev svagare. Slutligen vacklade hon åt sidan, och föll.
Här låg hon, likt en formlös hög, i tio minuters tid eller mera. Morgonvinden började pusta trögt över slätterna och ofreda vissna löv som hade legat stilla sedan gårdagen. Kvinnan vände sig förtvivlad om på knä och lyckades stiga upp. Stödjande sig på sin ena krycka, försökte hon ta ett steg, sedan ännu ett, sedan ett tredje, i det hon numera begagnade kryckorna endast såsom spatserkäppar. Sålunda skred hon framåt ända nedför Mellstock Hill, då en ny mile-sten syntes till, och snart kom ett stängsel av järnstänger inom synhåll. Hon stapplade fram till dess första stolpe, klängde sig fast vid den och såg sig omkring.
Nu kunde man urskilja de olika ljusen i Casterbridge. Morgonen närmade sig, och man kunde hoppas på fordon, om också inte vänta sig dem. Hon lyssnade. Inte ett levande ljud utom detta det gällaste och mest sublimerade av alla dystra ljud, en rävs gläfsande, vars tre ihåliga toner återkommo efter minutslånga mellanrum, med precisionen hos en begravningsklämtning.
»Mindre än en mile!» mumlade kvinnan. »Nej; mera,» tillade hon efter en paus. »Det är en mile till stadshuset, och min viloplats är i andra änden av Casterbridge. Litet över en mile, så är jag där! Efter ett uppehåll talade hon igen. »Fem eller sex steg för var meter — sex kanske. Jag har att gå sjuttonhundra meter. Hundra gånger sex, sexhundra. Sjutton gånger det. Åh, Herre, var mig nådig!»
Stödjande sig på störarna gick hon framåt, i det hon förde först ena armen framåt med dess stör, sedan den andra, och sedan stödde sig på dem medan hon släpade fram fötterna under dem.
Denna kvinna var inte böjd för monologer; men upphetsade känslor förminska de svagas karaktärsdrag, lika visst som de förhöja de starkas. Hon tillade i samma ton: »Jag skall inbilla mig att slutet är fem järnstolpar härifrån och inte mera; då orkar jag gå förbi dem.»
Detta var en praktisk tillämpning av den principen att en till hälften hycklad och konstlad tro är bättre än ingen tro alls.
Hon tog sig fram förbi fem järnstolpar i stängslet och stödde sig mot den femte.
»Nu går jag förbi fem till och inbillar mig att slutet är vid den nästa femte. Det orkar jag.»
Hon tog sig fram förbi fem till.
»Bara fem till.»
Hon tog sig fram förbi fem till.
»Men nu är det ännu bara fem till.»
Hon tog sig fram förbi dem.
»Den där stenbron är slutet på min resa,» sade hon, då bron över Froom kom inom synhåll.
Hon kravlade sig fram til bron. Under ansträngningen flög varje andetag av kvinnan ut i luften såsom för att aldrig återvända.
»Nu gäller det att erkänna hur det verkligen är,» sade hon, och satte sig. »I verkligheten har jag mindre än en halv mile kvar.» Självbedrägeriet som hon hela tiden varit medveten om hade gett henne styrka att komma förbi en halv mile, som hon inte skulle ha orkat trotsa om hon betraktat den i dess helhet. Konstgreppet visade att kvinnan genom någon hemlighetsfull intuition hade uppfattat den paradoxala sanningen, att blindhet kan arbeta kraftigare än insikt, och att en kortsynt arbetsvilja är kraftfullare än en förutseende; att begränsning och icke vidsynhet behöves för att slå ett kraftigt slag.
Den återstående halva mile'n stod nu för den sjuka och trötta kvinnan som en orubblig Jaggernaut. Den var en obönhörlig makt i denna hennes värld. Vägen gick här över Durnover-myren, som låg öppen på ömse sidor om vägen. Hon betraktade den vida rymden, ljusen, sig själv, suckade, och lade sig ned mot en avvisare vid bron.
Aldrig har människotanke ansträngts så ångestfyllt som vandrerskan här ansträngde sin. Varje tänkbar utväg, metod, list, mekanism, med vilken dessa sista förtvivlade åtta hundra meter kunde tillryggaläggas av en obemärkt mänsklig varelse, övervägdes i hennes överhetsade hjärna och övergavs såsom omöjlig. Hon tänkte på käppar, på hjul, på att krypa — till och med på att rulla. Men ansträngningen vid de två sistnämnda färdesätten var större än vid att gå upprätt. Hennes uppfinningsförmåga var slut. Hopplösheten hade kommit över henne till sist.
»Nu går det inte längre,» viskade hon och slöt ögonen.
Ur skuggstrimman på motsatta sidan av vägen tycktes en del av skuggan lösgöra stig och röra sig tills den isolerades mot den bleka vitheten å landsvägens yta. Den gled ljudlöst fram mot den vilande kvinnan.
Hon blev medveten om någonting som snuddade vid hennes hand; det var mjukhet, det var värme. Hon öppnade ögonen, och föremålet vidrörde hennes ansikte. En hund slickade hennes kind.
Det var en stor, tung och lugn hund; den stod mörkt mot den låga horisonten och minst två fot högre än hennes ögons nuvarande läge. Om det var en newfoundländare, en dogg, en blodhund eller något annat var omöjligt att säga. Han tycktes vara av en alltför sällsam och hemlighetsfull natur för att tillhöra någon varietet i den populära nomenklaturen. Då han sålunda inte kunde inordnas i någon ras, var han ett abstrakt förkroppsligande av hundars storhet — ett förverkligande av allt gemensamt för stora hundar i allmänhet. Mörkret, i sin sorgsna, allvarliga och välvilliga egenskap, utan dess dolska och grymma sidor, hade tagit form i denna gestalt. Mörkret skänker de små och vardagliga i människosläktet poetisk förmåga — till och med denna lidande kvinna klädde sin tanke i en gestalt.
I sitt liggande läge såg hon upp till honom just såsom hon i flydda tider i stående ställning hade sett upp till en man. Djuret,lika hemlöst som hon, drog sig aktningsfullt ett steg eller två tillbaka då kvinnan rörde på sig, och då han såg att hon inte jagade bort honom, slickade han hennes hand ännu en gång.
En tanke rörde sig inom henne som en blixt. »Kanske jag kan begagna honom — då går det!»
Hon pekade åt Casterbridge till, och hunden tycktes missförstå henne: han sprang vidare. Då märkte han att hon inte kunde följa; han kom tillbaka och gnällde.
Höjdpunkten i kvinnans sällsamma, förtvivlade ansträngningar av sin uppfinningsförmåga nåddes då hon flämtande reste sig i framhukad ställning, slog sina båda små armar kring hundens hals, stödde sig stadigt emot honom och mumlade uppmuntrande ord. Med förtvivlan i hjärtat bar hon munterhet på läpparna, och sällsammare än att den starke behövde den svagas uppmuntran, var, att den svagas munterhet så väl stimulerades av hennes förtvivlan. Hennes vän rörde sig långsamt framåt, och hon rörde sig framåt vid hans sida med små trippande steg, i det hälften av hennes vikt uppbars av djuret. Stundom sjönk hon ner, såsom hon hade sjunkit då hon gick rak, då hon gick på kryckor, då hon stödde sig mot järnstaketet. Hunden, som nu fullkomligt förstod hennes strävan och hennes oförmåga, var alldeles förtvivlad vid dessa tillfällen; han drog i hennes kläder och sprang framåt. Hon ropade honom alltid tillbaka då, och man kunde nu hava iakttagit att kvinnan lyssnade efter mänskliga ljud blott för att undvika dem. Det var tydligt att hon hade ett ändamål i sikte med att hemlighålla sin tillvaro på landsvägen och sitt övergivna tillstånd.
Deras färd var naturligtvis mycket långsam. De nådde den yttersta delen av staden, och Casterbridges lyktor lågo framför dem såsom fallna Plejader, då de vände av åt vänster längs den täta skuggan i en öde aveny av valnötsträn och sålunda kringgingo den. Sålunda passerades den och målet nåddes.
På detta efterlängtade ställe utanför staden höjde sig en pittoresk byggning. Ursprungligen hade den varit blott en boningsstuga för folk. Skalet hade varit så tunt, så utan utväxter och så tätt draget jämsmed det beviljade anslaget, att den hemska prägeln av vad det innehöll syntes igenom det, såsom ett lik synes under svepningen.
Då tycktes naturen känna sig kränkt och började arbeta. Massor av murgröna växte upp och överhöljde fullständigt murarna, tills huset liknade en klosterkyrka; och det upptäcktes att utsikten från dess framsida, över Casterbridges skorstenar, var en av de härligaste i hela landet. En greve i grannskapet sade en gång att han gärna skulle ge bort en årsinkomst för att vid sin egen dörr ha den utsikt som invånarne därinne hade vid sin — och invånarne därinne skulle säkert också gärna ha givit bort utsikten om de hade fått årsinkomsten i stället.
Denna stenbyggning bestod av en central kärna och två flyglar, på vilka skiltvakt hölls av några smäckra skorstenar, som nu ylade sorgset i den långsamma vinden.
I dess vägg fanns en dörr, och vid dörren en klocksträng av nedhängande ståltråd. Kvinnan reste sig så högt hon kunde på sina knän, och lyckades nätt och jämt nå handtaget. Hon drog i det och föll framstupa i krökt ställning, med ansiktet mot barmen.
Klockan närmade sig sex, och ljud av rörelse kunde förnimmas inifrån den byggnad som utgjorde fridens hamn för denna uttröttade själ. En liten dörr invid den stora öppnades, och en man syntes därinne. Han upptäckte den flämtande högen av trasor, gick in tillbaka efter ljus och återvände. Han gick ännu engång in och återvände med två kvinnor.
Dessa upplyfte den förkrossade och hjälpte henne in genom dörren. Sedan stängdes den av mannen.
»Hur kom hon hit?» sade den ena kvinnan.
»Det vete Gud,» sade den andra.
»Där är en hund utanför,» mumlade den utmattade vandrerskan. »Vad blev det av honom? Han hjälpte mig.»
»Jag stenade undan honom,» sade mannen.
Sedan tågade den lilla processionen framåt — först mannen med ljuset i handen, sedan de två knotiga kvinnorna, som mellan sig ledde den lilla och mjuka kvinnan. Så inträdde de i huset och försvunno.